Jump to content

Stora kanoner


Nordman

Recommended Posts

Det grövsta Flottan och försvaret haft är 38,1cm mynnigsladdat, som satt på monitoren John Ericsson, dessutom skänkt av den samme.

 

Hur bra var våra 30,5cm kustartillerihaubitzar m/1917?

 

Även östergötlandjagarnas 12cm/m44 överfördes till MD Övre Norrland efter utrangeringen 1978-82. Dessa kom dock aldrig att monteras.

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 91
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Keep 'em coming! :)

 

Ska se om jag kan lägga in lite bilder på pjäserna från Hemsön, då dom tinat fram

:baskerFN:

 

Inte ska vi dra ut på den väntan inte :baskerHV:

 

Två bilder från andra pjäs om jag minns rätt. Stora bilder så modemryttare varnas

Bild1

Bild2

Edited by SG OLSSON
Link to comment
Share on other sites

En mängd myter är förknippade med dessa batterier, bl. a skall kor ha dött och åtskilliga fönsterrutor krossats när pjäserna fyrades av. Vissa rykten gör till och med gällande att kyrktornet på Aspö kyrka sprack när man sköt med batteri AB en gång.

 

En sådan som salutpjäs vore inte illa ,O

Link to comment
Share on other sites

  • 4 months later...

Schwerer Gustav and Dora were the names under which the German 80 cm K (E) railway guns were known. They were developed in the late 1930s by Krupp in order to destroy large, heavily fortified targets. They weighed nearly 1344 tons, and could fire a shell that weighed more than 7 tons at distances up to 37 km. Designed in preparation for World War 2, They were intended to be used against the Maginot Line but instead of a frontal assault the Wehrmacht outflanked the line during the Battle of France. One of the guns was used in Russia at the siege of Sevastopol during Operation Barbarossa. It was destroyed near the end of the war to avoid capture.

 

In the history of artillery, only the American 36-inch Little David had a larger caliber

 

 

 

Schwerer Gustav

doracol.jpg

 

In February 1942 Heavy Artillery Unit (E) 672 reorganised and went on the march, and Schwerer Gustav began its long ride to the Crimea. The train carrying the gun was 25 cars long, a total length of 1.6 km. The gun reached the Perekop isthmus in early March 1942, where it was held until early April. A special railway spur was built to the Simferopol-Sevastopol railway 10 miles (16 km) north of the target, at the end of which four semi-circular tracks where built specially for the Gustav. The siege of Sevastopol was to be the gun's first combat test. Positioning of the gun began in early May, and by 5 June the gun was ready to fire.

 

The manpower involved in assembling 'Schwere Gustav' was large, Each of the 80-cm K (E)s had a complete detachment of no less than 1,420 men under the command of a full colonel. He had his own headquarters and planning staff, and there was the main gun crew which numbered about 500, most of whom were involved with the complicated ammunition care and handling. Once in action these 500 would remain with the gun, but the rest of the gun's manpower was made up from various units including an intelligence section to determine what targets to engage. Quite a number of troops were involved in the two light anti-aircraft defence battalions that always accompanied the gun when it travelled and also supplied manpower for some assembly tasks. Once the gun was in position these AA battalions warded off unwanted aerial intruders. Two guard companies constantly patrolled the perimeter of the gun position (at one time these companies were Romanian), and at all times there was a small group of civilian technicians from Krupp who dealt with the technical aspects of their monster charge and advised the soldiers. Railway troops and the usual administrative personnel added to the manpower total. Even using this small army of men it took between three and six weeks to assemble the gun, even using the two I 10-tonne cranes that had been designed specially for the task. just getting the right sub-assembly load into position at the right time was a masterpiece of railway marshalling and planning, but eventually it was all sorted out and by early June 1942, 'schwere Gustav' was ready, along with the rest of the siege train with all their cumbersome carriages and ammunition emplaced ready to hand.

'Schwere Gustav' was not used against civilian targets. Its first targets were some coastal batteries that were engaged at a range of about 25000 m (27,340 yards), and all shots were observed by a special Luftwaffe flight of Fieseler Fi-156 Storchs assigned to the gun. Eight shots were all that were required to demolish these targets, and later the same day a further six shots were fired at the concrete work known as Fort Stalin. By the end of the day that too was a ruin and preparations were made for the following day. It might be thought that 14 rounds in a day was slow going, but in fact it was good going for a gun with a calibre of 80 cm (31.5 in). At best the firing rate was one round every 15 minutes, and more often the interval was longer. The preparation of each shell and charge was considerable and involved several stages including taking the temperature of each charge, accurately computing the air temperature and wind currents at altitude, and getting the shell and the charge to the breech. Projectile and charge then had to be rammed accurately, and the whole barrel had to be elevated to the correct angle. It all took time.

 

 

The following targets were engaged:

 

5 June

Coastal guns at a range of 25,000 m. Eight shells fired.

Fort Stalin. Six shells fired.

 

6 June

Fort Molotov. Seven shells fired.

The White Cliff: an undersea ammunition magazine in Severnaya Bay. The magazine was sited 30 meters under the sea, with at least 10 meters of concrete protection. After nine shells were fired, the magazine was ruined, and many of the boats in the bay were damaged.

 

7 June

Firing in support of an infantry attack on Sudwestspitze, an outlying fortification. Seven shells fired.

 

11 June

Fort Siberia. Five shells fired.

 

17 June

Fort Maxim Gorki and its Coastal battery. Five shells fired.

 

By the end of the siege on July 4th the city of Sevastopol lay in ruins, 30,000 tons of artillery ammunition had been fired. Gustav had fired 48 rounds and worn out its original barrel, which had already fired around 250 rounds during testing and development. The gun was fitted with the spare barrel and the original was sent back to Krupp's factory in Essen for relining.

 

The gun was then dismantled and moved to the northern part of the eastern front, where an attack was planned on Leningrad. The gun was placed some 30 km from the city near the railway station of Taizy. The gun was fully operational when the attack was cancelled. The gun then spent the winter of 1942/43 near Leningrad.

 

When the German retreat began the gun was moved back to the west where it fired 30 rounds into the Warsaw Ghetto during the 1944 uprising.

 

The gun then appears to have been destroyed to prevent its capture sometime before April 22nd 1945, when its ruins were discovered in a forest 15 km (9 miles) north of Auerbach about 50 km (31 miles) southwest of Chemnitz.

 

80 cm Gustav shell compared to T-34.jpg

Info från denna sida...

Schwerer Gustav tog sex veckor att förbereda för att kunna skjuta.

 

 

Dora ammunition

NEWPIC3.JPG

 

Tyskarna hade planer på ett art med kaliber 1000mm men det blev aldrig av.

 

Hittade för övrigt en länk(som tyvärr ej funkade) till en byggsats som var till salu A 1/20th scale model (120kg in weight!)

Edited by RaVeN
Link to comment
Share on other sites

  • 2 weeks later...
Hadde inte tyskarna två järnvägskanoner i italien under II VK.

 

tänker då mest på "Anzio Annie" och "Anzio express".

Det var vanliga 280mm järnvägskanoner (Kanone 5 E).

 

ww2_k5-28cm_02.jpg

Link to comment
Share on other sites

Hadde inte tyskarna två järnvägskanoner i italien under II VK.

 

tänker då mest på "Anzio Annie" och "Anzio express".

Det var vanliga 280mm järnvägskanoner (Kanone 5 E).

 

ww2_k5-28cm_02.jpg

 

 

ok tack för infon. men det var ju rätt så stora kanoner ändå :)

Link to comment
Share on other sites

  • 3 months later...
Är det möjligt att bygga en kanon som skickar ut projektiler i omloppsbana? Ungefär som i Jules Vernes Från jorden till månen.

 

Det enklaste svaret är nej och den elegantaste anledningen till det är att omloppsbanan kommer att gå igenom den punkt där projektilen fick sin fart, dvs den kommer att passera genom jordytan för att fullborda ett varv.

 

Det går utmärkta att skjuta en projektil rakt upp i rymden som faller ned igen, omloppsbanan kräver så att säga horisontell hastighet, det mesta av accelerationen behöver ungefär ske längs med jordytan.

 

Man skulle kunna bygga en stor kanon och skjuta iväg projektilen flakt för att sedan ha en raketmotor i den som höjer upp banan så den inte träffar jordytan för att fullborda varvet. Tyvärr skulle det betyda att man har extrem hastighet där luften är som tjockast, mycket värre än det glödande återinträdet från omloppsbana in i tunn atmosfär. Det ger en stark inbromsning och uppvärmning av projektilen som måste vara extremt värmetålig. Det är föresten därför som rymdraketer skjuts ganska rakt upp, man vill ut ur den tjockaste atmosfären innan man mer eller mindre lägger raketen på sidan och accelererar.

 

Problemet med uppvärmningen skulle man kunna lösa genom att ha en projektil med flera raketsteg i sig som gör en större del av accelerationen. Men om man ändå bygger en flerstegsraket behöver man inte längre någon kanon då det är mycket billigare att göra raketstegen lite större och slippa den extrema accelerationen.

 

Det finns en del kul idéer för att komma runt problemen. En är att man med dagens material kanske skulle kunna bygga ett 20-30 km högt eiffeltorn med toppen över det mesta av atmosfären. Ställer man upp en fler mil lång rad med sådana kan man ha en horisontell accelerator längs med toppen av tornraden. Men kostnaden blir som en amerikansk försvarsbudget och det krävs enorm godsvolym för att det skall vara rimligt så det är bara ett kul tankeexperiment.

 

En möjlig militär användning av en extrem kanon skulle vara för att med billiga projektiler kunna skjuta sönder obegränsat många satelliter i en andel av de låga omloppsbanorna. Man lobbar upp projektilen så satelliten krockar med den när den passerar.

Link to comment
Share on other sites

För några år sedan var det ju en del prat om någon "heffakanon" som skulle kunna användas för att dra iväg saker ut i rymden. Den byggde på repulsion enlig samma prinip som maglevtågen. Skulle tydligen få upp projektiler i en hiskelig hastighet. Har dock inte hört eller läst något om det på senare tid vilket väl innebär att pengarna tog slut. Lät ungefär lika dyrt som ett maglevprojekt, men med mindre samhällsnytta.

 

/martinator

Link to comment
Share on other sites

Det är först när vi lyckas bygga en hiss till rymden som det kommer ta fart. Då kommer vi kunna börja utvinna andra himlakroppars resurser och vi kommer att kunna bygga ordentligta rymdskepp.

Möjligen kommer de nya nanotuberna möjliggöra en rymdhiss. Dessutom är en hiss til rymden det enda sättet att ta sig dit som är "subject to scale". Alla andra metoder kostar dubbelt så mycket om det du lyfter är dubbelt så tungt(i princip).

 

Men inte en hiss. Om den första hissen vi bygger klarar att lyfta 20 kilo per vända så kommer den hiss vi bygger med hjälp av den första kunna lyfta 1 ton per vända och ända var billigare att konstruera än den första.

Link to comment
Share on other sites

Det är först när vi lyckas bygga en hiss till rymden som det kommer ta fart. Då kommer vi kunna börja utvinna andra himlakroppars resurser och vi kommer att kunna bygga ordentligta rymdskepp.

Möjligen kommer de nya nanotuberna möjliggöra en rymdhiss. Dessutom är en hiss til rymden det enda sättet att ta sig dit som är "subject to scale". Alla andra metoder kostar dubbelt så mycket om det du lyfter är dubbelt så tungt(i princip).

 

Men inte en hiss. Om den första hissen vi bygger klarar att lyfta 20 kilo per vända så kommer den hiss vi bygger med hjälp av den första kunna lyfta 1 ton per vända och ända var billigare att konstruera än den första.

 

Om det går över huvudtaget går att bygga en sådan hög hiss ja.

 

Jag tycker att en kanon verkar vara ett ganska opraktiskt alternativ.

Den kan kanske vara bra på himlakroppar som saknar/har en väldigt tunn atmosfär.

 

Tex om jänkarna åker till mars så kan man skjuta tillbaks folk med en kanon.

 

Eller bygga en kanon på månen som pangar i väg saker ännu längre ut i rymden.

Edited by Hemvärnsman av guds nåde
Link to comment
Share on other sites

Borde inte gigantiska kanoner gå att använda för att skicka resurser mellan himlakropparna. En stor kanon på månen borde väl kunna skjuta ner mineraler och sånt till jorden, bara man kommer på saker som gör att de klarar återinträdet i atmosfären utan att brinna upp.

Link to comment
Share on other sites

Borde inte gigantiska kanoner gå att använda för att skicka resurser mellan himlakropparna. En stor kanon på månen borde väl kunna skjuta ner mineraler och sånt till jorden, bara man kommer på saker som gör att de klarar återinträdet i atmosfären utan att brinna upp.

 

Japp, det har lekts med sådana tankar i några decennier. De tekniskt rimligaste förslagen är nog långa elektriska katapulter. Det är fysiskt möjligt att bygga sådan infrastruktur och den har designats hyfsat detaljerat, det mesta har nog gjorts som studentprojekt på amerikanska universitet. Men världsekonomin behöver bli bra mycket större eller högteknologin mycket billigare för att det skall bli rimligt att bygga. Det enda råmaterial som rimligtvis skulle kunna bli ekonomiskt rimligt att exportera från månen till jorden är heliumisotopen Helium-3 som är synnerligen lämplig som bränsle till fusionsreaktorer. Men det är inte intressant fören fusionskraften är utvecklad och det lär ta decennier om det ens lyckas.

 

Men Stora Kanoner med meterkaliber är kul som certifierat vansinnesprojekt. Är man sugen på lite mera konstruktiva sådana skulle jag rekommendera utveckling av billigare raketer typ Space-X följt av byggande av observatorier och annan forskning på månen. Eller varför inte rymdhissar som även kan behöva en riktigt stor raketer för att skicka upp de första kabelspolarna.

 

Sedan kan man vara tacksam för att nazityskarna gick igång på stora kanoner och raketer och inte bra tunga flygplan, de brännde mycket resurser på kanonprojekten och V2.

Link to comment
Share on other sites

Det stora problemet med kanoner och andra markbundna acceleratorer är att man inte kan skjuta upp människor med dem. Visserligen är en mynningshastighet med "escape velocity" dvs 11200 m/s fullt möjlig redan med dagens teknik, men om man måste begränsa accelerationen till 9G (88 m/s^2) så behöver man accellerera i 127 sekunder vilket kräver ett 711 km långt vertikalt eldrör á la Jules Verne.

Link to comment
Share on other sites

Det stora problemet med kanoner och andra markbundna acceleratorer är att man inte kan skjuta upp människor med dem. Visserligen är en mynningshastighet med "escape velocity" dvs 11200 m/s fullt möjlig redan med dagens teknik, men om man måste begränsa accelerationen till 9G (88 m/s^2) så behöver man accellerera i 127 sekunder vilket kräver ett 711 km långt vertikalt eldrör á la Jules Verne.

Då förutsätter du att människan sitter upp och att man ska vara vid medvetande hela tiden. En katapult-/raketstol utsätter föraren för cirka 20 G. Man har vid prov på raketsläde kommit fram till att en människa som är ordentligt fastspänd iaf klarar en inbromsning på 48 G, men då är det i en annan axel än vad man belastas i med flygplan, katapultstolar, berg-och dalbanor mm. Med andra ord klarar man större belastning om man ligger på rygg, fast i sittande ställning (som i rymdfarkoster vid start) vilket också är anledningen till att stolen i F-16 lutar 30 grader.

Link to comment
Share on other sites

Då förutsätter du att människan sitter upp och att man ska vara vid medvetande hela tiden. En katapult-/raketstol utsätter föraren för cirka 20 G. Man har vid prov på raketsläde kommit fram till att en människa som är ordentligt fastspänd iaf klarar en inbromsning på 48 G, men då är det i en annan axel än vad man belastas i med flygplan, katapultstolar, berg-och dalbanor mm. Med andra ord klarar man större belastning om man ligger på rygg, fast i sittande ställning (som i rymdfarkoster vid start) vilket också är anledningen till att stolen i F-16 lutar 30 grader.

Ja, en människa klarar 20G eller kanske till och med 40G liggandes på rygg, men klarar man det i de 60 respektive 30 sekunder det tar att komma upp i escape velocity?

I vilket fall som hellst så behöver eldröret vara en bra bit över 100 km långt. Ska man skjuta ut granater eller motsvarande solida prylar i rymden så behöver man bara ett par kilometer långt eldrör.

Edited by eskil
Link to comment
Share on other sites

  • 1 month later...
  • 5 months later...

Om jag får tillåta mig att väcka liv i en gammal tråd så har jag nyligen sett resterna

av de gamla 34(???)-cm kanonerna (haubits?) som Sverige köpta av Skoda precis

innan kriget då företaget var under tysk kontroll. Den bakersta metern inklusive

bakstycket (kil?) är avsågad på två eldrör och sammanfogade front mot front och

fungerar på det sättet som en mycket tålig isostatpress! Riksvapnet med örn och

hakkors är fortfarande kvar och man kan med lite fantasi lätt tänka sig hur stora

de var. Tunga saker!

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...