Hotel Charlie One Posted July 19, 2005 Report Posted July 19, 2005 Svaret jag fick indikarade ju också att gasoldrift av en GT i marin miljö kanske inte är den optimala lösningen mtp smörjning.
röjsop Posted July 19, 2005 Report Posted July 19, 2005 Beror ju enligt ditt förra inlägg på salthalten i luften, och den kan ju filtreras bort.
Hotel Charlie One Posted July 19, 2005 Report Posted July 19, 2005 Det kan den säkert.... Fråga inte mej, jag har tummen mitt i knävecket när det gäller sådana här ting...
Vargas Posted July 19, 2005 Report Posted July 19, 2005 @röjsop och Vargas:Eftersom jag blev nyfiken på det där med gasoldriften ställde jag frågan i ett forum som uteslutande behandlar gamla Spica-klassen och fick följande svar: "Tror jag kan dementera det,en gasturbin driven av gasol??? Tror inte på det alls.Däremot så har jag för mig att när man monterade in testturbinen på Plejaden,körde man ett tag på ren flygfotogen,men det visade sig vara dels för dyrt samt dels för omständigt att ha separata tankar för flygfotogen & diesel även om dessa två bränslen är lika i det att en dieselmotor kan med fördel köras på flyfotogen,dock med en högre arbetstemp som följd och visserligen ett något högre effektuttag dock till priset av en högre bränsleförbrukning och ökat slitage invärtes.En marin gasturbin som skall verka i saltmättad luft kräver en bättre smörjningsgrad via bränslet,följden blir större motståndskraft mot slitage,lägre motortemp,men också ett minskat effektuttag.Valet blev därför tilslut att konvertera gasturbinerna för ren dieseldrift." Kan det vara så att gasolen förväxlats med flygfotogen? <{POST_SNAPBACK}> Det var ungefär det jag misstänkte som kan vara orsaken. Dvs Perseus (Plejad-serie) med flygfotogen blir efter några årtionden och ett otal tryckskador till robotbåt (Spica II) på gasol. Skickade ett mail till en tekniksnubbe på Spicas Vänner angående detta, men det studsade pga full mailbox på den fronten.
Nestor Posted July 26, 2005 Author Report Posted July 26, 2005 Dåså, efter många nätter (nåja) och regniga dagar, är så ett kapitel klart att delges massorna -------------------------------------------------------------------------------------------- Till vems fördel? Södra Norrland, 5 november, kl 1000 Alexander kokade av ilska. Maktlös såg han från sin T-72 hur soldaterna som flydde ur sin träffade pansarbandvagn skoningslöst klipptes ner av fientliga kulsprutesalvor. ”Denna förbannade skit!” sa han högt för sig själv. Han avbröts av att hans stridsvagn gjorde en tvär gir, Alexander tappade balansen och slog i huvudet i en panel. ”Vad var det där bra för!?” frågade han föraren, märkbart irriterad över att ha slagit i huvudet ”Förlåt Major, något svenskhelvete sköt granat på oss, granaten träffade framför, jag måste ha blivit skrämd” svarade föraren osäkert Alexander fortsatte att spana av terrängen framför dem, i jakt på mål att delge skytten, men var fanns dem? Alexander visste att de svenska soldaterna låg gömda i närheten, i väl dolda positioner, till tänderna försedda med ammunition till sina granatgevär. Terrängen vad idealisk, skogsbeväxta höjder och gott om stora flyttblock som vagnarna var tvungna att köra runt, idealiskt för minor, något som två vagnar redan fått erfara. Plötsligt small det till igen, någons vagn hade träffats. Snabbt kollade Alexander vems. Det tog en stund innan han kom på vem det var. Men tillslut insåg han att hans ställföreträdare förmodligen dödats ögonblickligen då hans vagn träffats. Det brann i alla vagnens öppningar. ”Alla vagnar! Skjut rök och backa OMEDELBART!”, ropade Alexander i radion. ”Infanteriet får rensa innan jag anfaller igen” tänkte han tyst för sig själv. Vagnarna hade lagt rök och backade nu därifrån, under sporadisk eldgivning från kulsprutorna och kanonerna. Molntäcket hade lättat något när Alexanders decimerade kompani kom tillbaka till deras bas. Ögonblickligen när vagnarna kom in i gläntan, skyndade underhållspersonal till vagnarna för att tanka, ladda och i möjligaste mån, reparera de skadade vagnarna. Alexander öppnade befälsluckan och hoppade ut. ”Det gick inte så bra va?” hörde han sin kollega, Kapten Boris, ”Vad tror du? Vi blev totalt slaktade, tre stridsvagnar och fem pansarskyttefordon gick förlorade, det förbannade svenskhelvetet låg gömt överallt och sköt oss sönder och samman med sina granatgevär, och vet du vad!?, de jävlarna sköt de som flydde ur sina träffade vagnar, kan du fatta det!?” sa Alexander med upprörd röst ”I viss mån, kan jag nog det, det tar 18-20 år att skapa en effektiv soldat, vagnarna är ersatta med nya om någon vecka, men visst, jävla barbari är det” ”Så vad tänker du göra nu?” Fortsatte Boris ”Tänkte låta ett par skytteplutoner söka igenom området innan jag går in ingen, jag tänker inte låta mitt kompani bli slaktat igen” De två kollegorna gick bort från vagnarna, mot mässtältet ”Så, har du hört något Leningrad på länge?” Frågade Boris ”Fick brev från Lena igår, skrev at det inte märktes att det var krig, mer än att det var väldigt mycket militär aktivitet överallt”, ”själv?” ”Inte mycket, Anna jobbar väldigt mycket nu, sjukhuset är belamrat med skadade från södra Finland, det går tydligen inte så bra där, hon skrev också att hon sannolikt kommer att skickas till ett fältsjukhus snart” ”Finnarna biter sig fast, och kommer vintern innan vi får till ett avgörande där så kommer det bli en lång vinter för våra soldater, minns hur det gick för oss där under Andra Världskriget, våra trupper dog av kylan, inte av finnarnas kulor” sa Alexander med trött röst ”Och samma kommer att hända här om vi inte får ett avgörande snart, jag är rädd att vårat taktiska läge kan försämras kraftigt när första snön kommer, och den kommer snart, här brukar tydligen vintern komma i november, det börjar bli kallt redan nu, uppe i Norr så har det redan kommit snö. Direkt så ändrade svenskarna sitt taktiska uppträdande” fortsatte Alexander märkbart bekymrad. Alexander och Boris satte sig på en låda och tog fram sina fältflaskor. Alexander hade inte märkt hur törstig han var. I solen som tittade fram mellan molnen föll ljuset på skogsbrynet, Boris tyckte sig se något som blänkte till. Han sträckte sig efter sin kikare just som en annan soldat just gick förbi. När han rotade efter kikaren tänkte han att det kunde vara en prickskytt, eller?. Han avfärdade tanken, de var tryggt bakom de egna linjerna, dessutom så… Hans tankeverksamhet avbröts av ett ljud som lät som om man krossade ett kålhuvud mot en sten, hjärnsubstans och blod skvätte på honom och Alexander. ”PRICKSKYTTAR! PRICKSKYTTAR!”, ekade de upphetsade ropen från soldaterna Alexander och Boris dök snabbt ner bakom lådan, samtidigt som en ny kula studsade bort från kanten. Kort efter det hörde de ett mycket bekant ljud, ljudet av inkommande granater… Alexander och Boris sa inget, de bara tittade på varandra, samtidigt som den första granaten slog ner ”Går de verkligen till anfall?” sa de båda officerarnas blickar.
simon Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 Det blir bättre och bättre! Keep up the good work, Hendrix!
Skuggan Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 ja du Hendrix, nu märks det att du varvade upp ett par snäpp... och det är kul att se bara att fortsätta nu
GranSSon Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 MUST hade då kontaktat sina kollegor i England och USA. Efter överläggningar mellan MUST, CIA och MI5 hade man kommit fram till att den enda rimliga förklaringen var att presidenten antingen hade blivit avsatt genom en kupp inom partiet eller att det var allvarliga sprickor mellan landets olika maktfaktorer. <{POST_SNAPBACK}> väldigt bra berättelse!!! Har en liten kommentar: MI5 arbetar med kontraspionage inom englad och MI6 har hand om "spionering" utanför landet. Mvh Gransson
skaya Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 Fundring: varför skjuter prickskytten målet i huvudet? mer taktiskt att såra soldaten, då använder han upp resurser... Han kanske ville stila?
Anoc Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 wow!! Riktigt fängslande story.. bästa jag läst på länge. Mycket bra författarskap.. ser fram emot nästa del. Fortsätt med skrivandet.. wow
Mats Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 Två detaljer: Jag skulle inte räknat med att slå igenom frontpansaret på en T-72 med ett GRG år 1977 eller 2005 för den delen. En rysk befälhavare hade löst problemet med skyttar i anfallsmålet genom indirekt eld, ganska mycket indirekt eld. För övrigt väntar jag på att Strv 103 gör entré på riktigt. GT-mackan tycker jag ska vara med då. Fortsätt.
Henil Posted July 27, 2005 Report Posted July 27, 2005 Fundring: varför skjuter prickskytten målet i huvudet? mer taktiskt att såra soldaten, då använder han upp resurser... Han kanske ville stila? <{POST_SNAPBACK}> Målet var en Officer. Sen råkar bara en av bassarna gå i vägen. Det är bättre att få bort officerarna än soldaterna. Det tar tid att utbilda duktiga befäl.
eskil Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Jag skulle inte räknat med att slå igenom frontpansaret på en T-72 med ett GRG år 1977 eller 2005 för den delen.<{POST_SNAPBACK}> Jag hittar inget i texten som tyder på att det är så heller. Däremot så är upplägget idealiskt för välriktade skott i sidopansaret. Dels så kan soldaterna ligga dolda i terrängen och inte skjuta förrän de har bra skottläge, dels så tvingar terrängen stridsvagnarna att manövrera sig runt hinder.
Mats Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Jag hittar inget i texten som tyder på att det är så heller. Däremot så är upplägget idealiskt för välriktade skott i sidopansaret. Dels så kan soldaterna ligga dolda i terrängen och inte skjuta förrän de har bra skottläge, dels så tvingar terrängen stridsvagnarna att manövrera sig runt hinder. <{POST_SNAPBACK}> Alexander fortsatte att spana av terrängen framför dem, i jakt på mål att delge skytten, men var fanns dem? Ja, på sidorna då kanske. Det märker man, jag lovar, och gör eldfront, omedelbart.
röjsop Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Fantastisk story! Men jag saknar ett riktigt hederligt raket-art anfall, för det skulle ryssarna garanterat göra om dom kunnat. Jag hade prickskjutit befälet i huvet, då han kan arbeta vidare administrativt om han blir skadad.
Erik_G Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Jag hade prickskjutit befälet i huvet, då han kan arbeta vidare administrativt om han blir skadad. <{POST_SNAPBACK}> Ha ha ha ha Skitkul.. jag vet inte om det var menat som en skämt, men roligt var det.. (för er som undrar om jag tappat en skruv så utläser jag meningen ovan som: Befälet får skallen bortskjutet, men det gör inget, han kan ju fortfarande arbeta med något administrativt.... ) /E
röjsop Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Det var ju inte menat som skämt, men jag fick mig ett skratt jag med! (Meningen var svårare att läsa än jag beräknat, jag ska börja skriva mindre komplicerat och försöka vara lite roligare!)
Fu Pedersen Posted July 28, 2005 Report Posted July 28, 2005 Tjusigt! Du är riktigt bra på att skriva och du ökade tempot galant när du plötsligt switchade över till fiendesidan! Att du dessutom beskrev deras agerande korrekt är ännu bärre! Dock så hade väl ind eld för att rensa terrängen varit mer korrekt innan inbrytning men fi kan ju inte få allt! Hoppas verkligen det blir en bok el något av detta!
Nestor Posted July 30, 2005 Author Report Posted July 30, 2005 Det är riktigt fint med alla era kommentarer och synpunkter, vilka jag noga anteckar för att kunna implementera senare, alleftersom skrivandet fortsätter. Nu har jag återigen färdigställt ett nytt kapitel. Förövrigt är soundtracket till Arns Rike ( Arn De Gothia) och regnväder perfekt "mood" inställning när man skriver ------------------------------------------------------------------------------- Den döda staden 6:e November, kl 1400 Två månaders krig hade tärt på Jonas, synerna av ens kamrater bli dödade, att se fiendens soldater, som lika gärna kunde ha varit hans fyllekompisar under tågluffen, skoningslöst mejas ner av svenska kulsprutor. Kompaniet hade grupperats ett par mil utanför Kiruna. Terrängen var generös med bra grupperingsplatser, väl insynsskyddade, tack vare träden och snön, vilken nu hade börjat falla. Vintern var inte långt borta nu, och kanske, kanske, skulle kriget kunna vändas under vintern. Jonas var medveten om att han underkriget, lagt många av fiendens liv på sitt samvete. Fiender som hade skjutits, sprängts och bränts, inte kändes det bra efteråt heller, bara förbannat tomt. Han hade sett saker som han aldrig skulle glömma. Aldrig skulle han glömma sin vän Axel, som hade dött i hans armar. Och skräcken, den skulle aldrig försvinna från hans medvetande. Bataljonen hade under morgonen mottagit omgrupperingsorder, de skulle flyttas ner till södra Norrland, då läget i norra Norrland hade stabiliserats, främst tack vare intensiva finska operationer i fiendens rygg och av dåligt väder. Det kompani Jonas tillhörde skulle iväg först, resten av bataljonen skulle flygas ner allt eftersom Konvojen de åkte med gick över skumpiga skogsvägar mot Kiruna, varifrån de skulle flygas ner till Östersund. Alla soldaterna var ordentligt påpälsade, ty temperaturen hade gått långt under nollsträcket. Sist Jonas tittade på en termometer var der 12 grader kallt i luften, men i lastbilen blev det lite varmare, dels för att alla satt så hopträngda och dels för att alla hade så mycket kläder på sig. Dock var det inte många som tänkte på det, eftersom så gott som alla hade somnat. Kiruna hade blivit illa åtgånget under kriget, staden blev nästan dagligen utsatt för fientlig artilleribeskjutning, bombangrepp och räder. Konvojen körde sakta igenom staden för att inte köra vilse och bli stående i det virrvarr av rasmassor, skrot och bråte som låg överallt. På en del platser låg vrak av utbrända stridsfordon och andra fordon, främst sovjetiska men också svenska fordon. Den förstörda staden utgjorde en stark kontrast mot de avlägsna fjällen, vars snötäckta toppar nu skimrade i de bleka vintersolstrålarna från en sol som äntligen hade lyckats bryta igenom det tjocka molntäcket som under natten hade släppt ännu mera snö. Jonas, som hade vaknat strax innan de kom in i staden, blev vemodig då han såg hur illa åtgånget den gamla gruvstaden hade blivit. På ett torg, där han och hans kamrater hade utkämpat många fylleslag, låg nu en rad med var han antog vara civila som hade dödats i det senaste angreppet. Han kunde inte undgå att inse att några av insvepningarna var mindre än de andra. Han ville inte veta hur det såg ut i andra städer med större befolkning. Den tidigare så livliga staden föreföll nu vara helt död. Det lilla liv han såg var soldater med en Röda Korset armbindel och enstaka civilister som hade kommit ut. Inte ens fåglarna sjöng den har dagen De kom till flygplatsen ungefär tre timmar efter att ha plockat ner förläggningen, mycket av tiden hade gått åt att röja en väg igenom staden. Väl vid flygplatsen så lastade de ur kompaniets matriel och därefter ilastade de Herkulesplaner som väntade med propellrarna snurrandes. Planet taxade ut på startbanan, Jonas kände vibrationerna i flygkroppen när motorerna varvade upp. Planen sköt fart längs med banan och till sist lyfte planet mot den allt klarare himmelen. Planet höll sig kvar på 100 meter, för att inte bli upptäckt. Det skulle ta någon timme med mellanlandningar att nå Östersund.
skaya Posted August 1, 2005 Report Posted August 1, 2005 Ah. mer sånt hendrix. vad har hänt under dessa två månader? usa? eu? whatnot?
simon Posted August 1, 2005 Report Posted August 1, 2005 Ah. mer sånt hendrix. vad har hänt under dessa två månader? usa? eu? whatnot? <{POST_SNAPBACK}> EU, år 1977? :P
skaya Posted August 21, 2005 Report Posted August 21, 2005 Över 6000 visningar talar sitt odödliga språk; intresset är stort!
Nestor Posted August 22, 2005 Author Report Posted August 22, 2005 Nu har jag hållit er på halser bra länge eller hur? :P Sådärför har jag nu färdigställt en ny del av följetongen. ----------------------------------------------------------------------------------------- 7:e November, Klockan 10.00 Högkvarteret. Okänd ort. ”Jag skall fatta mig kort, vårt läge är inte vad jag skulle vilja kalla bra.” ÖB:s ord lade ett mentalt lock över det svagt upplysta sammanträdesrummet, vars enda ljus kom från den OH projektorn från vilken ÖB drog läget. ”Sovjet har i korta drag kontroll över flertalet viktiga stöder på Östkusten, Västervik, Nyköping, Östhammar, Gävle, Hudiksvall och Sundsvall är i fiendens händer. Gotland gick som ni vet förlorat nästan direkt. Öland och Kalmar hålls fortfarande av svenska trupper. Stockholm lät väl falla när som helst nu, Livbrigaden har kämpat oerhört tappert, men den kan inte hålla ut hur länge som helst. I Norrland så är däremot läget ljusare, vintern ger oss ett visst övertag. Förhoppningsvis kan vi tillfoga fienden så pass stora förluster att han tvingas till reträtt. Jag har dessutom fått in rapporter från ockuperade områden om att diverse gerillagrupper har börjat ta form, mestadels består de av hemvärnsmän, jägare, och vanligt folk. ”Det här kriget är kostsamt för oss, både ekonomiskt och i manskap sett, efter kriget kommer det bli tufft för nationen att återhämta sig.” Han lade på ett nytt papper, tydligt märkt Förluster ”Som ni kan se så är detta ett väldigt blodigt krig, vi har totalt förlorat nästan 39 00 man i stupade, skadade eller saknade. Hur många fienden har förlorat har jag inga klara uppgifter på, jag har fått siffror som gör gällande att allt mellan 40 till 75 000 fiender skall ha stupat. Tyvärr har jag inga som helst siffror över antalet dödade eller skadade civila, men jag utgår ifrån att 10 000-tals har dödats eller skadats.” ÖB släkte ner OH projektorn och ljuset tändes igen. Stämningen var minst sagt dyster ”Några frågor?” Det var tyst en lång stund, eller så kändes det bara som det, innan statsminister Göran Evertsson tog till orda. ”Hur länge till kan vi hålla emot” ÖB verkade inte kunna svara på den frågan, men så suckade han djupt ”Inte så länge till är jag rädd” Samma tid Västra Jämtland. Jonas gillade att åka helikopter. Han gillade känslan av att färdas i 200 km/h bara några tiotals meter ovanför marken. Vad han däremot inte gillade var anledningen till helikopterturen. Under morgonen hade Jonas kallats in till kompanichefen. Jonas trodde först att han hade gjort något, vilket inte var fallet. Under ett par dygn hade signalspaningskompaniet plockat upp sändningar från fjällområdena vid gränsen mot Norge. En patrull hade skickats ut, men kontakten hade förlorats. Uppgiften som Jonas grupp ställdes inför var att dels undersöka källan till sändningarna och att finna den förlorade patrullen. När Jonas frågade vad det var för sändningar fick han inget svar. Vädret hade under natten klarnat upp, nu sken solen så starkt den kunde över skogarna och bergen. I höjd med Åreskutan gjorde helikoptern en skarp sväng åt väster, ut mot fjällen ”10 minuter kvar nu! Se till att ni är klara att hoppa ut när vi landar. Jag stannar ogärna kvar här något länge” ropade piloten ut i kabinen. ”Uppfattat” svarade Jonas. ”Ni hörde! 10 minuter!” upprepade han för resten av gruppen. Jonas hade inte så mycket emot att leta upp en patrull som man hade förlorat kontakten med, det var i regel inget svårt jobb. Vad som däremot gjorde honom orolig var vem, vilka eller vad som låg bakom sändningarna. Han hade hört åtskilliga rykten om de sovjetiska spetsnaz trupperna. De tog inga fångar, de som togs tillfånga torterades innan de avrättades, de drog sig inte för att mörda civila för att skapa rädsla hos invaderade länders befolkning. Om ens hälften av dessa var lögn så skulle Jonas vara glad. Helikoptern landade på en mindre platå, varpå Jonas grupp snabbt tog sig ut och grupperade runt den när det lyfte och for tillbaka till Östersund. När helikoptern var borta så vart allt plötsligt helt lugnt. Inga fåglar, ingen vind i träden, inget brus från en bäck. Det var som om naturen sörjde över människornas dårskap. ”Dåså, Gren, vart är vi någonstans?” frågade Jonas Gren tog fram sin karta och kollade lite runt omkring. ”Här.” Gren markerade med fingret på kartan ”Vi är cirka tre kilometer väst om Blåhammarens fjällstation, vilket är sex kilometer från den försvunna patrullens sista position” ”Okej. Då gör vi såhär, vi tar oss till fjällstationen, stannar där över natten och sätter igång vårat sökande i gryningen. Det blir mörkt här om någon timme, och jag vill inte bli överraskad av dåligt väder i mörker här” sa Jonas beslutsamt. Det tog patrullen en bra stund att nå fjällstationen. Då de inte var säkra på om de var upptagen eller inte, rykte de fram de sista 100 meterna ansatsvis. Väl framme gjorde de sig redo för inbrytning. Jonas blev väldigt förvånad då han upptäckte att dörren var olåst. Snabbt tog de sig in och sökte igenom huset. Tomt. Deras första uppgift var avklarad. Solen hade nu gått ner bakom fjällen och mörkret sänkte sig snabbt. Jonas hade beordrat att två man skulle ha vakten under natten och att larmminor skulle sättas upp 50 meter från huset. Det sista Jonas ville vara med om i livet var att vakna upp med en spetsnäsa tryckandes en kniv i strupen på en. Han kunde tänka sig andra sätt att dö på. Mörkret sänkte sig snabbt efter det att solen gått ner. Två man höll vakt från sina eldställningar. Larmminorna var uppsatta. De övriga sov i sovsäckarna inne i stationen. I månskenet hade de två vakterna bra sikt. Bra sikt hade även två andra soldater, grupperade på en annan topp, inte långt ifrån den lilla fjällstationen. De hade haft dem under uppsikt så gott som hela tiden. Via radio meddelade de att stationen var bebodd. ------------------------------------------------------------------------------- Fortsättning följer................
Anoc Posted August 26, 2005 Report Posted August 26, 2005 mycket bra - man kan riktigt leva sig in i storyn. kom nu med nästa del längtar. Anoc
Recommended Posts
Archived
This topic is now archived and is closed to further replies.