Jump to content

5.56x45mm


Sytare

Recommended Posts

Hej!

 

Jag håller på att bli helt tossig här när det gäller 5.56'ans dödlighet/förmåga att avge energi i målet.

 

Beroende på vad man läser och vem man frågar så råder det en väldigt delad mening om detta. Uppe i Arvidsjaur så har jag en fänrik som är utbildad sjukvårdare som menar på att Ak 5'an och 5.56 är ett höghastighetsvapen som tummlar och riskerar att splittras när den träffar målet.

 

Detta är också något som Gunnar Grennandér hävdar i sin bok "Arméns vapensystem" (samme man som skrev "Vapenlära för armén").

 

Andra hävdar att kulan bara far rakt igenom en människokropp utan att överföra energi till målet. Även i det här forumet så har man kunnat läsa att den nya stålkärne 5.56'an bara är en onödigt dyr .22 long och att enda chansen att sänka målet är att träffa ryggraden eller hjärnan, för annars får man vänta på att målet förblöder.

 

Folk hävdar att t.o.m. Mark Bowden's bok Blackhawk Down pekar på hur 5.56 inte fungerar på människor (men bryr man sig om att läsa boken så står det t.o.m. att Delta's som konstaterar detta också vet att han kör med p-brytande..)

 

Hur ser verkligheten ut?

I Uppviglarnytt (a.k.a. Värnpliktsnytt) så skrev dom om hur sjukvårdare på K3 utbildades på skjutna grisar (där man t.o.m. fick se hur grisens ena ben var helt uppslitet). Är detta något slumpartat beteende eller? Handlar 5.56'ans bristande verkan mest bara om att man inte ens träffat målet?

 

Uppskattar om någon kan hjälpa mig reda ut detta.

Link to comment
Share on other sites

  • Replies 60
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Under högvakt våren 2000 träffades som bekant en flottist i axeln av 1 st vådaskjuten 5,56 (ej nya stålkärnan). Han omkom tämligen omedelbart, på sjukan eller under tp dit (minns inte exakt). Slut, frågor?

Link to comment
Share on other sites

Enligt vad jag har förståt så har 5.56 en tendens att tumla / åka runt sin axel, och ioch med detta kan den slita av diverse artärer / blodkärl eller muskler.

Jag har förtvivlat leta efter en källa, men det bästa jag kunde hitta var en bild och ett dokument, som pratar om just skador från kulor, men också pratar om 5.56. 2Sharp eller någon kan säkert ge en mycket bättre förklaring.

figure2.gif

http://www.rkba.org/research/fackler/ADA183285.pdf

Edited by Myran
Link to comment
Share on other sites

Ehh? jag är ingen fena på detta... men jag svamlar lite så kommer säkert någon med tilläggsinformation :=o

 

Min personliga åsikt är att termen "höghastighetsvapen" är rent skitsnack, jag vill ha det till att det är "vapen med [ammunition som har] högre hastighet" hela termen bygger på att man när man bytte från de äldre standardiserade kalibrarna typ 7.62x51 till då 5.56x45 så fick man helt andra sårskador.

 

Bla 5.45x39 till AK-74 gav ju rubriker när de (Sovjet) började använda den i Afghanistan.

Skall man använda termen "höghastighets" vapen så måste man väl rimligen definiera en hastighet? men hastigheten spelar ju bara roll om man tar hänsyn till kulvikt/konstruktion etc.

Så min poäng ar att bara för att en kula går snabbt betyder inte det att den automatiskt ger en stor skada.

 

Blir PSG-90 ett "höghastighetsvapen" bara för att du använder u-kal?

 

Nu skall vi se...

 

Min uppfattning är att 5.56x45 förlitar sig på sin högre hastighet för att ge effekt, har du en kortare pipa (sänkt utgångshastighet) tappar du "stoppkraft", framförallt på längre avstånd.

Träffar du bara mjukdelar kan en kula gå igenom en kropp utan att överföra så mycket energi eller skapa så mycket skada.

Träffar du ex: ben så blir det söligare samt att du överför mer energi.

 

Jag tvivlkar inte alls på att 5.56x45 dödar, men skall man använda ett poppis utländskt uttryck så har den liten "knock-down power", mao, skjuter du någon så blir det hål i dem, de blöder och förblöder i sinom tid.

(undantaget träffar till cns/pelvis)

Med ex: 7.62x51 så får du en större energiöverföring = personen du träffar reagerar så på energiöverföringen att han säckar ihop ögonaböj.

 

AP ammuntion ger troligen en större risk för att göra fina, små hål i en kropp, återigen utan större energiöverföring.

 

Min uppfattning är att i princip alla kulor tumlar/välter när de träffar något, tänk själv, något som färdas med höghastighet genom ett medium och tämligen våldsamt övergår till ett annat, i detta fallet, tätare medium, "måste" reagera.

Beroende på kaliber och kontruktionstyp på kulan välter den tidigare/senare/annorlunda.

 

Jag har inte skjutit någon människa men en hund, den reagerade inte nämnvärt på de första 4 skotten, men den hade utgångshål som motsvarade 3-4 fingrar och blödde ordentligt.

Det hade varit intressant att se samma situation med en Ak4 eller annat 7.62x51 vapen.

 

All ballistik har ju alltid omgetts av [minst] 2 olika skolor, ex: 9x19 vs. .45 ACP, 5.56x45 vs. 7.62x51...

Jag tror inte att det finns någon "sanning", det absolut viktigaste är vart du träffar.

 

Men, liten kaliber kräver en högre hastighet, en grövre kaliber är inte lika beroende på hög hastighet eftersom den ändå levererar en tung kula.

 

Skall man sänka någon direkt så är det återigen cns/pelvis som gäller, eller skapa ett sådant stort blodtrycksfall att hjärnan stänger av, svårt med en liten sårkanal.

 

Sorry om det blir rörigt, med reservation för sakfel, missuppfittningar, allmän idioti alt. glömska..

 

:camo:

Link to comment
Share on other sites

5,56x45 nprj: höghastighetsam= NEJ

7,62x51 Ukal: höghastighetsam=JA (ca1200-1400m/s)

 

 

Anledningen till att 5,56 tumlar är att finns bly i bakre delen av kulan, i främre delen är det stål. Bly är tyngre än stål, så när den träffar på något motstånd som gör att kulan blir litet instabil, så kommer den att tumla. Blyet är där för att den skall få en stbil kulbana framtill målet.

Det är sant att 5,56 lämnar mindre energi i målet, men märk väl att kulan börjar tumla efter ca12-13cm och därmed lämnar en massa energi. Har provskjutit genom en skyddsväst med platta(som tål 39B) och 16cm tvålblock emellan fram och baksida. 5,56 går spikrakt igenom och lämnar inte alltför mycket energi i målet, då traumainträngningen vart liten.

 

APam är till för hårda mål tex soldater med skyddsväst. Utan skyddsväst på målet blir det bara fina små hål. Och det är slöseri och idiotikst att använda AP på mjuka mål.

 

I övrigt så SÖK, ämnet har behandlats ordentligt i en eller flera trådar. Du bör finna eventuella svar där.

 

I övrigt är 2Sharp på rätt spår...

 

Kuriosa: 5,45x39 har en liten luftbubbla längst fram i toppen på kulan. Vilket ryssarna har fått kritik för, men dem påstår att det blir så under tillverkningsprocessen och inte går att åtgärda. BS enligt mig... :dribble:

 

Lyssna inte för mycket på befäl, sjukvårdare etc etc... dem vet oftast inte mer än svensson på gatan....

 

 

 

EDIT: rätta stavfel

Edited by Nifelhel
Link to comment
Share on other sites

Kuriosa: 5,45x39 har en liten luftbubbla längst fram i toppen på kulan. Vilket ryssarna har fått kritik för, men dem påstår att det blir så under tillverkningsprocessen och inte går att åtgärda. BS enligt mig... :=o

Direkt bakom manteln (men framför spetsent kärna) alltså?

 

Hur blir effekten? Svampar kulan eller splittras den? Eller blir den bara än mer instabil i målet, då tyngpunkten flyttats bakåt?

Link to comment
Share on other sites

Termen "höghastighets"-vapen/ammunition kommer väl från den tiden då man började använda kortare och lättare kulor för att skrämma upp utgångshastigheten från ~700 m/s (6.5mm Mauser, .303 Enfield, 7.62mm NATO etc) till ~900 m/s (5.56mm NATO, 5.54x39mm etc).

 

5.56mm NATO (även känd som .223 Remington) är en utveckling av .222 Remington.

222:an var tänkt som en "sporting-round" lämplig för tävlingsskytte och jakt på småvlit såsom tvättbjörn, präriehund eller på sin höjd rådjur, inte människor.

 

223:an har en något tyngre kula vilket i kombination med lägre stigning på räfflorna gör att kulan inte har tillräcklig stabilitet för att hålla sig rak om den träffar något tätare än luft. Eftersom AP-kulan har en kärna av stål i stället för bly är den något lättare och därmed mer stabil.

 

Källa: "Rifles & handguns" av Ian Hogg

Link to comment
Share on other sites

Svensk 5.56 splittras enligt uppgift inte på samma sätt som t.ex. amerikansk gör, om den inte träffar hårt ben. Det var tydligen ett krav från FMV. Däremot välter den efter c:a 13 cm penetration, varvid skadeverkan blir betydligt större. Den nya miljövänliga ammunitionen med kärna helt i stål splittras förstås inte, och ger enligt en person på FMV som jag talade med "mindre verkan i mjuka mål, men bättre i hårda mål", vad nu det kan innebära. Själv misstänker jag starkt att denna ammunition ger klart undermålig stoppverkan, ungefär som den pansarbrytande ammunition som användes i Somalia-exemplet.

 

För övrigt gillar jag inte begreppet "tumla" något vidare eftersom det då låter som om kulan roterar i målet som en propeller. Det som händer är att kulan välter 180 grader för att sedan färdas med den trubbiga bakänden först. Medan kulan färdas på tvären ökar energiavgivningen kraftigt. Vissa kulor fragmenterar också i samband med att de välter, vilket kraftigt ökar skadeverkan.

Link to comment
Share on other sites

Från början hade man inom det svenska försvaret en övertro på AK5an och dess förmåga. Historierna från befäl till vpl var enormt överdrivna och man berättade om hur hål som fotbollar och folk som dog av perifera benträffar. Det fanns en viss sanning i påståendet genom att den första ammunitionen till M16 var för lång för att säkert stabiliseras i den räffelstigning som vapnet hade. Egenskapen finns dock inte i svenska vapen då AK5 introducerades med en mera brant räffelstigning. Kulan är väl utan att överdriva ganska snabb, men något extremt höghastighetsvapen kan man inte tala om. Den senaste utvecklingen av ammunition har lett till flera nya proj. till 5,56. Stålammunitionen som finns inom FM, med låg fragmentering, hög penetration och låg energiavlämning i målet. AP, med liknande egenskaper. USA´s Blackhills-ammo med relativt tung(77grains) hålspetskula, som visat sig ha goda långhållsegenskaper, och relativt god stoppkraft. Ingen av de nya projektilerna har dock designats utifrån att vara inherent instabila, som den första M16-projektilen. Alla kulor kan dock tumla när dom träffar ben eller annat hårt material, och vi har ju som bekant en del ben i kroppen.

Nu i efterhand kan man väl erfarenheterna som dragits i flertalet konflikter, säga att 5,56 generellt har sämre stoppkraft än 7,62. Men att 5,56 i vissa läget, med vissa projektiler i vissa vapen, kan leda till explosiva sårskador.

 

Vad gäller omdömena kring ryssarnas hålrum i främre delen av kulan så har ju amerikanerna samma ursäkt till varför man använder sin 7,62-168 grains HPBT, som ju som bekant är en öppen hålspets (hålet är till för precisionshöjande egenskaper och inte för att explodera...även om den gör det).

Link to comment
Share on other sites

Den nya kulan med stålkärna är inte på något sätt miljövänlig jämfört med den gamla Tombaksmantlade blykulan! Så låt oss bara kalla den för vad den är: Blyfri...

 

Ett bättre sätt att få "stoppkraft" i våra befintliga vapen borde vara att ändra geometrin på projektilen. En liten flatnos liknande normas fågelamunition borde effektivt öka energiavlämningen i målet samt öka stabiliteten när den passerar. Det är ju vad man vill uppnå vid träff i större skogsfåglar och resultatet borde inte vara annorlunda på andra mål heller.

Edited by cordite
Link to comment
Share on other sites

5.56mm NATO (även känd som .223 Remington) är en utveckling av .222 Remington.

 

223:an har en något tyngre kula vilket i kombination med lägre stigning på räfflorna gör att kulan inte har tillräcklig stabilitet för att hålla sig rak om den träffar något tätare än luft. Eftersom AP-kulan har en kärna av stål i stället för bly är den något lättare och därmed mer stabil.

 

Källa: "Rifles & handguns" av Ian Hogg

223:an är inte utveckling av 222:an. 223:an introducerades som en ren militärkaliber (5,56 Nato), och har inget med 222:an att göra (inte samma moderhylsa, bottenmått eller längd) annat än att 223:an är en civil variant på en lite kraftigare patron än 222:an.

 

223:an har dessutom en snabbare/brantare räffelstigning än 222:an, och en kulan vikt är direkt proportionerlig mot dess stabilitet. medan dess längd är omvänt proportionerlig mot dess stabilitet. Alltså - en lätt och lång kula i kombination med en långsam räffelstigning ger instabil flykt. Alltså är den nya stålammunitionen mera instabil.

 

(Ian Hogg måste ha fått hjärnblödning eller bytt hjärnan mot bearnaisesås..... :/ )

Link to comment
Share on other sites

Ett bättre sätt att få "stoppkraft" i våra befintliga vapen borde vara att ändra geometrin på projektilen. En liten flatnos liknande normas fågelamunition borde effektivt öka energiavlämningen i målet samt öka stabiliteten när den passerar. Det är ju vad man vill uppnå vid träff i större skogsfåglar och resultatet borde inte vara annorlunda på andra mål heller.

...problemet med förändrad geometri är att det leder till försämrad kulbana och vindkänslighet....något som redan är en relativt svag punkt hos 5,56. (En av anledningarna till att man utvecklat 6,8SPC)

 

[EDIT För att inte tala om genomslagskraft i hårda mål]

Edited by scattergun
Link to comment
Share on other sites

223:an är inte utveckling av 222:an. 223:an introducerades som en ren militärkaliber (5,56 Nato), och har inget med 222:an att göra (inte samma moderhylsa, bottenmått eller längd) annat än att 223:an är en civil variant på en lite kraftigare patron än 222:an.

Mjaa, .223 skapades väl för att Eugene Stoner inte tyckte att .222 dög till hans AR-15.

 

223:an har dessutom en snabbare/brantare räffelstigning än 222:an, och en kulan vikt är direkt proportionerlig mot dess stabilitet. medan dess längd är omvänt proportionerlig mot dess stabilitet. Alltså - en lätt och lång kula i kombination med en långsam räffelstigning ger instabil flykt. Alltså är den nya stålammunitionen mera instabil.

Att .223 skulle ha brantare stigning än .222 stämmer inte med de uppgifter jag har. Jag måste kolla upp det.

 

Det som ger en kula dess stabilitet är rotationsrörelsemängdsmomentet (vilket ord, va!). Snabbare spinn, tyngre kula och grövre kaliber ökar momentet. Det som gör en kula instabil är dess längd, och framför allt längden framför tyngdpunkten. En lättare stålkula borde alltså bli mindre stabil? Inte riktigt. I en helmantlad spetskula minskar mängdförhållandet mellan kärna och mantel längre fram i kulan. Spetsen består ju helt och hållet av mantelmaterial. Eftersom manteln vanligtvis är lättare än kärnan så får en kula med tung kärna får tyndpunkten längre bak och blir mer instabil, en kula med lättare kärna får tyngdpunkten längre fram och blir mer stabil.

Universallösningen brukar vara att göra stålkulorna längre för att de ska få samma vikt och stabilitet som blykulorna.

 

(Ian Hogg måste ha fått hjärnblödning eller bytt hjärnan mot bearnaisesås..... ;-) )

Eller blivit misstolkad av mig. :/

Det är ju därför man sätter ut källor, för att andra ska kunna kolla om det stämmer.

Link to comment
Share on other sites

Mjaa, .223 skapades väl för att Eugene Stoner inte tyckte att .222 dög till hans AR-15.

 

Att en patron har skapats utifrån ett behov gör väl inte att de två har något att göra med varann? Stoner byggde ju inte 222:an! Patronerna är ju helt utan släktskap vad gäller ammunitionsmässiga förutsättningar. -Om jag bygger en Ferrari för att jag inte tycker att Volvo är en bra bil, innebär väl knappast att de två är besläktade!?

 

 

Att .223 skulle ha brantare stigning än .222 stämmer inte med de uppgifter jag har. Jag måste kolla upp det.

 

Gör det. 222:an har en generell räffelstigning kring 1 varv/14" medan 223 rem har 1:12. 5,56 Nato har därutöver omkring 1:10 för att klara av att stabilisera tyngre projektiler.

 

Snabbare spinn, tyngre kula och grövre kaliber ökar momentet. Det som gör en kula instabil är dess längd, och framför allt längden framför tyngdpunkten

 

Tror att vi talar om olika saker. Jag talar om externballistisk stabilitet, ie flyktstabilitet, medan du talar om stabilitet vid träff i målet (terminalballistik). Vid flyktstabilitet talar man inte om tyngdpunktsförskjutning då den har en försymbar effekt på precesions och nutationsrörelsen, men vid en träff i hårt material har tyngdpunktens läge den effekten att den kan påverka kulans stabilitet (ie att den välter om precesionen är tillräckligt avvikande från projektilbanan).

Link to comment
Share on other sites

Jag tycker att man stirrar sig blind på kulbanor och penetrering av hårda mål. Att snöpa av toppen till en liten ogival eller flatnos innebär inte att man gör en ren flatnoskula. Försämringen på långhållsskytte torde bli försumbar och det kan inte vara svårare att förse kultypen med stål eller hårdmetallkärna. På vilket avstånd står striden som oftast? Om det teoretiska skjutavståndet minskas med 40 meter så torde det kvitta om skottverkan blir i stället blir bättre. Att tillverka ammo som välter eller av okänd anledning deformeras är väl sak samma som kulor med mjuk spets. Bara att kringgå reglerna. På utlandstjänst så är väl knappast fienden bepansrad eller bärare av kroppsskydd? Långa skjutavstånd torde inte heller vara regel. Vid självskydd är avstånden i stort sett alltid korta och då är det viktigare att fort få motståndaren ur stridbart skick fort.

Edited by cordite
Link to comment
Share on other sites

@Cordite

Visst är det så att typavståndet för bekämpning där stoppverkan är viktigt är ganska kort. Men I Afghanistan har man ju upptäckt att 5,56 i kombination med M4 ger för dålig effekt på avstånd kring 300 meter (som det kan bli i öken) och det är väl utifrån det man gör bedömningen.

Om man gör en liten ogival eller flatnos så tror jag att det har en relativt begränsad effekt på stoppverkan. Alla studier som gjorts pekar på att tvärsnittsarean, hastigheten och kulvikten är de variabler som påverkar stoppverkan mest.

Link to comment
Share on other sites

Enklaste sättet att förbättra stoppkraften vore att använda längre och tyngre kulor (75-100 grains), eftersom dessa tenderar välta fortare (efter kanske bara 3-4 cm penetration) och göra mer skada när de välter (eftersom de är längre). Om de dessutom fragmenterar så blir det ju Yatzy ur skadesynpunkt eftersom det blir mer splitter av en tung kula än av en lätt.

 

En platt nos skulle antagligen vara kontraproduktivt ur skadesynpunkt, eftersom tyngdpunkten då hamnar längre fram och kulan välter senare, eller inte alls. Bättre i så fall med en extremt vass, konformad spets så kulan blir instabil så fort som möjligt efter träff. Fragmentering åstadkommer man sedan enklast genom en ordentlig rill som gör att kulan knäcks på mitten.

Link to comment
Share on other sites

Jag har ett typexempel när det gäller räffelstigningar och stabilitet.

 

Jag har en Krico m/700 .222 och använder den till rådjur.

Den kula jag använder är Barnes X .50grains 3,2gram (ca 12 mm lång) Den skjuter mkt bra.

 

Använder jag däremot Barnes X .53grains 3,4gram (ca 14 mm lång) kan jag inte stabilisera denna kulan utan den välter.

 

Orsak: Inte tillräckligt med kräm bakom kulan för att få upp farten SAMT inte tillräckligt brant räffelstigning.

 

Nu ska det tilläggas att jag har pressat laddningen något för att få en något flackare kulbana.

 

Jag håller med scattergun ang. räffelstigningarna.

Edited by Fu Kallenberg
Link to comment
Share on other sites

Jag kanske inte riktigt har fattat kärnan av diskussionen, men är det inte så att vi INTE är ute efter "Stopping Power" med dagens vapen?

-Vi får inte använda ammunition som orsakar onödigt lidande, (dumdum)

-Vi får inte använda blyspets/svampande kulor.

 

Vill vi inte hellre orsaka skador på motståndarna än att döda dem ? (ur etisk OCH stridsteknisk synvinkel).

 

men diskussionen är kanske bara teoretisk? :)

 

/Magnus B

Link to comment
Share on other sites

@Badboy

Kärnan i diskussionen är väl att man vill ha så mycket stoppingpower som möjligt inom ramen för vad som anses lagligt. Annars hade ju ärtpistol varit det ideala vapnet (miljövänligt med biologiskt nedbrytbara projektiler, billigt som attan, och små träningskrav ;) )!?

Link to comment
Share on other sites

Att en patron har skapats utifrån ett behov gör väl inte att de två har något att göra med varann? Stoner byggde ju inte 222:an! Patronerna är ju helt utan släktskap vad gäller ammunitionsmässiga förutsättningar. -Om jag bygger en Ferrari för att jag inte tycker att Volvo är en bra bil, innebär väl knappast att de två är besläktade!?

Båda är från Remington. Stoner började med att designa en bössa runt 222:an, fann att den inte dög, ändrade den till något annat som han kallade för .223 Remington. Enligt min mening så är de därmed besläktade.

 

Gör det. 222:an har en generell räffelstigning kring  1 varv/14" medan 223 rem har 1:12. 5,56 Nato har därutöver omkring 1:10 för att klara av att stabilisera tyngre projektiler.

Aha! .223 rem och 5,56mm NATO har också olika stigningar. Det måste ha varit det som lurade mig. :)

 

Tror att vi talar om olika saker. Jag talar om externballistisk stabilitet, ie flyktstabilitet, medan du talar om stabilitet vid träff i målet (terminalballistik). Vid flyktstabilitet talar man inte om tyngdpunktsförskjutning då den har en försymbar effekt på precesions och nutationsrörelsen, men vid en träff i hårt material har tyngdpunktens läge den effekten att den kan påverka kulans stabilitet (ie att den välter om precesionen är tillräckligt avvikande från projektilbanan).

Det stämmer nog. Om en kula inte är stabil i flykten så träffar man ingenting (eller träffar fel saker, vilket kan vara mycket värre). Den är därmed tämmeligen värdelös som ammunution. AP-ammunition är visserligen stabil, men har större "Yawing motion" (vet inte vad det heter på svenska) just på grund av sin mindre rotationsrörelsemängdsmoment. Jämför t.ex. följande bilder:

7.62x65mm NATO

7.62x56mm AP

 

Terminalballistiken är ju det som en såpass liten kula som 5.56mm måste förlita sig på för att uppnå tillräcklig målverkan. Om jag inte missförstått tråden alldeles så är det just målverkan hos denna ammunition som folk verkar vara skeptiska till.

Link to comment
Share on other sites

Stoner började med att designa en bössa runt 222:an, fann att den inte dög, ändrade den till något annat som han kallade för .223 Remington. Enligt min mening så är de därmed besläktade.

 

Han ändrade knappast 222:an till att bli 223:an, som jag sagt tidigare så är de två patronerna inte av samma mått på nästan nån punkt. För att en patron ska anses vara besläktad måste antingen bashylsan vara densamma, eller att den ena patronen är en modifikation av den andra, av vilket inget är fallet med 222 och 223rem.

 

Aha! .223 rem och 5,56mm NATO har också olika stigningar. Det måste ha varit det som lurade mig.

 

Ja och 223 har också brantare räffelstigning än 222!? ;)

 

Terminalballistiken är ju det som en såpass liten kula som 5.56mm måste förlita sig på  för att uppnå tillräcklig målverkan.

 

Terminalballistiken är det som alla kulor förlitar sig på när det gäller verkan i målet.

Men verkan i målet är en kombination av hur flyktstabil en projektil är, kombinerat med hur stabil kulan är i ett objekt.

Link to comment
Share on other sites

Vill vi inte hellre orsaka skador på motståndarna än att döda dem ? (ur etisk OCH stridsteknisk synvinkel).

 

Jo. Problemet är bara hur man ska åstadkomma detta. I verkligheten måste man välja mellan en kula som får stopp på fienden snabbt (och därför orsakar omfattande skador) eller en kula som minimerar onödig död och lidande men som inte får stopp på fienden särskilt snabbt. Den bästa kulan vore förstås en som stoppar snabbt men ger små, lättläkta skador, men det är en svår ekvation att knäcka eftersom gevärskulors stoppförmåga står i direkt proportion till hur mycket mjuk vävnad de förstör (storleken på "hålet").

 

Visserligen brukar man ju säga att det rent militärt sett är bättre att såra än att döda, men fråga är hur aktuellt det resonemanget är i dagens konfliktsituationer. Det verkar vara lite WW1-tänkande tycker jag.

Link to comment
Share on other sites

Får jag avbryta diskussionen och komma med en enkel (nåja...enkelt ställd i alla fall ;) ) fråga?

 

Svensk AK 5 (utan förkortad pipa eller annat liknande trams) med tillgänglig ammunition (5.56 mm sk ptr 5 stkprj) -> är det en vettig kombination för att ha ihjäl fienden, eller är den för klen?

 

Med detta menar jag att man med ett skott i torso (centermass) på avstånd mellan 5 till 400 meter tar livet av, eller sårar så allvarligt att fienden i de allra flesta fall garanterat ger upp striden.

 

Samma fråga för den nya "miljövänliga" ammon.

Link to comment
Share on other sites

Ja lämplig såtillvida att man kan träffa och såra fienden, men på de längre avstånden, när fienden är skyddad av växtlighet eller tunnare skydd, eller på de riktigt korta avstånden när du behöver "one shot stop-capability" är AK5 och en normalproj/AP inte det mest optimala du kan använda.

I många andra avseenden är 5,56 mycket bra -lätt att hantera, hög träffsannolikhet, förhållandevis god kulbana, väger lite....många aspekter som kan vara väl så viktiga som att patronen har bra stoppförmåga.

Link to comment
Share on other sites

Jag är som sagt väldigt skeptisk till den nya "gröna" ammunitionen, som förmodligen är mer "fiendevänlig" än "miljövänlig". Jag tror det bara är en tidsfråga innan en svensk kommer hem från något afrikanskt land i en liksäck på grund av att denna ammunitionstyp inte fick stopp på någon drogad tjomme tillräckligt fort. :baskerFN:

Link to comment
Share on other sites

Det är väl ändå förmågan att hantera sitt vapen som är mest intressant än att störst penis förlängare vinner. I älgskogen kutar många gubbar runt med gamla mausrar i 6.5x55 och knäpper älgar på löpande band +500 Kg. Rätt placerat dödar det lika bra som en 9,3x62. Att lära sig att träffa rätt är nog viktigare än om kulan väger ett gram hit eller dit eller att den har lite större diameter.

 

Sen vet jag inte hur det är med restvikt men modern jakt amm har en restvikt på över 95% medan vissa gamla kulor kunde tappa 50% av vikten pga att de splittrades. Det är nog inte samma problem med militär amm då den oftast är helt i koppar.

 

Det var en dokumentär på Discovery härom natten där de jämförde M16 och AK47, båda hade sina för och nackdelar. På kortare håll i djungel miljön i vietnamn hade Ak47 fördelen att den kunde tränga igenom sly och skit, men å andra sidan var M16 betydligt bättre så fort man kom på lite avständ.

 

Eftersom dagens strid kommer mer och mer in i SIP miljö kanske det är önskvärt med kraftigare kalibrar. Precisionen över längre avstånd får mindre betydelse. Såg en sida som visade custombyggen på AR15 med caliber .50!! Bara 13 skott i magasinet, det är kanske overkill men framtiden kanske går mot kraftigare kalibrar för just SIB.

Edited by Sundman_MA03_BA02_KS01
Link to comment
Share on other sites

Ja, men alltså... träffar man där man ska träffa, lunga/hjärta - ja, då dör allt förr eller senare av inre blödningar..

 

Men ändamålet är inte att 'döda' utan att oskadliggöra, å det gör 5,56x45 Nato garanterat i en människa, undantaget ett fåtal ytliga träffar..

 

Det som förmodligen påverkade FM i valet av en lättare kaliber var nog snarare aspekter som låg rekyl, låg vikt, god förmåga till penetration - att döda är sekundärt och inte prioriterat..

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...