rhx

I Sverige kunde det ha funnits ett liknande behov på 90-talet, men istället skrotade vi de delar av krigsorganisationen som skulle ha blivit sittande med gevär m/96 eller kpist m/45. I Finland slutade det väl också på det viset om än i betydligt mindre omfattning, men om man skulle ångra sig så har man vapnen kvar. Man kan ju fråga sig hur många Ak 4 som skrotats här i landet - jag vet att man skrotade tiotusentals ehv i början av 2000-talet men jag är inte säker på vilka (tror det främst rörde sig om äldre saker, pistol m/07, kpist m/45 etc).

Att F-35 inte skulle bli något vidare på kurvstrid har väl knappast varit någon hemlighet. Planets grundläggande aerodynamiska förutsättningar passar helt enkelt inte särskilt bra till det och det har länge varit uppenbart för envar som kunnat läsa lite. En betydligt intressantare fråga att ställa är väl om det är viktigt att ha god manöverförmåga i låga och måttliga farter. Jag vet i alla fall inget flygvapen i världen som har slutat öva närstrid, så ännu får det nog anses att det inte är helt irrelevant. En del plan är ju bättre än andra i det här avseendet men man kan notera att världens i särklass bästa jaktplan F-22 inte alls offrar förmågan i samma utsträckning. Snarare har man lagt en hel del krut på att förbättra den jämfört med föregångaren F-15. Samma sak gäller för de flesta moderna jaktflygplan, både ryska och europeiska. Idag verkar det onekligen som att BVR är framtiden. Så har det dock verkat ända sedan 50-talet, men under hela tidsperioden från radarrobotens gryning fram till det första Gulfkriget (Desert Storm) känner jag bara till fyra (4) fall där man faktiskt skjutit ner flygplan BVR. Sedan dess har dock trenden varit tydlig: radarroboten blir mer och mer dominerande och från slutet av 90-talet och fram till idag har väl nedskjutningskvoten varit ungefär 50-50 radarrobot/IR-robot. Ännu är det ingen som riktigt vill släppa taget om de värmesökande korthållsrobotarna, och inte heller vill man göra sig av med det gamla åbäket automatkanonen. Jag tror att det har att göra med att det är svårt att förutsäga framtiden. F-35 planeras tjänstgöra i bortåt 50 år, och visar det sig om 15-20 år att manöverförmågan blir på modet igen så är det nog minst sagt knepigt att försöka få dit den i efterhand. Det kan vara väldigt framsynt att offra manöverförmågan, men det kan också visa sig vara ett misstag, och det är inte lätt att veta vilket. Som jag ser det är det som främst talar emot F-35 som ett framsynt flygplan faktumet att man inte vunnit så mycket på att offra manöverförmågan. Planet är inte billigare än F-22, det är inte snabbare och accelerar inte bättre heller. Det kan bära lite mera last, men endast förutsatt att man offrar de stealth-egenskaper som gav möjligheten att välja bort manöverförmågan från början. Anledningen till att det ser ut som det gör är främst kraven från B- och C-versionerna (hangarfartygs- och VTOL-varianterna), men köper man inte en sådan version så har man ju inte vunnit något att tala om alls.

Äh, snack. Kommersiell media kollar sällan eller aldrig en bra story. Ut med den bara så man får ett scoop och det blir ett jävla liv, sen får man tjafsa om vad som faktiskt är sant senare.

Skillnaderna är väl inte jättestora mellan någon av de uppräknade, utom RBS 70/90 som har en helt annan målsökningsprincip. För- och nackdelarna med denna har väl diskuterats tidigare i denna tråd, men för att summera så är systemet tyngre och klumpigare, fungerar dåligt under begränsade siktförhållanden samt kräver vana och vältränade operatörer, men har något längre räckvidd än de andra och är svårt att utveckla motmedel mot. Det huvudsakliga användningsområdet för samtliga utom möjligen RBS 70 kan nog närmast kallas eldöverfall mot helikopter, eller möjligen under gynnsamma förhållanden mot långsamma flygplan. Drönare göre man sig nog icke besvär emot eftersom de huvudsakligen håller sig på högre höjder just för att undvika dessa system. RBS 70/90 spelar egentligen i en lite högre liga än de andra och kan i större utsträcking utnyttja sin längre räckvidd till att verka mot helikoptrar (motsv) som anfaller eget förband.

Vem ska man tro på? 56 min - lör 13 dec 2014 kl 09.03 http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/472741?programid=1300 Konflikt i P1 om info wars. Intressant och viktigt.

Det där med hemlighetsgraden på det vanliga värnpliktiga (motsv) kan ha känt till om invasionsförsvarets system 1990 och tidigare får väl närmast anses vara en akademisk fråga idag, med några enstaka undantag för vissa särskilt känsliga anläggningar som fortfarande är i drift. Visserligen är mycket fortfarande formellt hemligstämplat men det verkar inte finnas något som helst intresse från Försvarsmaktens sida att förhindra att sådana uppgifter sprids öppet. Stellan Bojerud som är pensionerad överste har i eget namn öppet skrivit på forumet Skalman om allt mellan himmel och jord som utan minsta tvivel fortfarande är hemligstämplat men som också fullständigt saknar relevans idag. Om jag försöker begära ut dokument från Krigsarkivet om krigsplanläggning eller mobiliseringstabeller cirka 1990 så kommer det utan tvivel vara mycket knepigt att få dem avhemligade, de måste granskas hit och granskas dit, men om någon som var med då skriver på internet om det hela så förefaller det inte vara någon som bryr sig det minsta. Ibland förefaller det hela något löjeväckande. Till och med under spionhysterins värsta år på 50-talet när man lyckades få uppenbart oskyldiga personer dömda till långa fängelsestraff för spioneri så menade Försvarsstaben att "det är lönlöst att söka hemlighålla sådant som allmänheten kan se med egna ögon", men än idag retuscheras flygfotona över FRA:s anläggning på Lovön och andra vid det här laget tämligen välkända skyddsobjekt på vissa karttjänster online. Våra luftförsvarscentraler är självklart hemliga och även om deras lägen numera är avslöjade så är det självklart omöjligt för gemene man att få se vad som händer där inne, men samtidigt bjuds både det ena och det andra utländska besöket in dit för att få sig en titt, och det är långt ifrån bara "allierade" heller. Man bjuder in journalister (vars jobb det är att skvallra) till den vid det här laget minst sagt anrika Musköbasen (som för övrigt mest verkar vara någon slags halvcivil verkstad idag), men delar av anläggningen får inte fotograferas. Det hela blir liksom ett spel för gallerierna.

Kan bli invecklat beroende på vilken nivå du vill lägga dig, men du kan börja här: http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=54&t=28373 Finns inte speciellt mycket i form av tryckta källor eftersom den fullständiga krigsplanläggningen var kvalhemlig, så det mesta som är känt idag är baserat på minnen och liknande andrahandsuppgifter. En överblicksbild finns dock i Bengt Wallerfelts bok Si vis pacem, para bellum. Svensk säkerhetspolitik och krigsplanering 1945 - 1975 (Stockholm: Probos förlag, 1999). Lite tidigare än du var ute efter men i stora drag var bilden densamma under största delen av kalla kriget. Sedan får man komplettera med andra källor från olika håll och försöka pussla ihop en helhetsbild så gott det går.

Jag håller med enigmatik här, om året hade varit 1985, klustervapen hade varit tillåtna och målet vore att stoppa mekaniserad fiende som i armékårs styrka framrycker i övre Norrland, då hade MLRS varit ett mycket intressant vapensystem. Att det sedan hade kostat för mycket även då är ju en annan fråga, men konceptuellt är det ett sådant scenario systemet passar till. Vi har för övrigt provat det västtyska LARS-systemet på bandvagn 206 nån gång på 90-talet, vill jag minnas. Vet inte exakt vad proven slutade med men något köp blev det i alla fall inte.

På 103:an är själva plåten 40mm tjock, men på motorluckorna (största delen av frontplåten) finns det tvärsgående ribbor påsvetsade, 30mm breda och 40mm höga, med 120mm mellanrum. Det gjordes en del skjutprov mot den konstruktionen och man kom fram till att den motsvarade ungefär en solid 50mm plåt men vägde betydligt mindre. Rapporterna från skjutproven är på flera hundra sidor, men för att summera så kan man säga att om man bortser från gallerskärmen så tål frontplåtarna beskjutning från vagnens egen kanon rakt framifrån på lite avstånd (ca 1000-1500 meter) med 50- och 60-talsammunition, kommer fi för nära så går skottet igenom plåten men fastnar i motorrummet. Med modernare ammunition (sovjetisk tidigt 70-tal/svensk slpprj m/80 eller motsvarande utländsk pil) så är skyddet otillräckligt och projektilen går mer eller mindre rakt igenom vagnen. Ska man ta med gallerskärmen i ekvationen så blir det mer invecklat, den kan störa äldre ammunition och skydda mot genomslag på nära håll med äldre ammunition men det förutsätter att projektilen träffar en av "pinnarna". Mot modernare projektiler är gallret i stort sett verkningslöst, även om det fortfarande var ett relativt bra skydd mot RSV långt in på 80-talet.

När jag läste så funderade jag mest på det som de svenskar som är mot vår FM undrar; vem ska de sydamerikanska länderna kriga mot? Visst, världen ändras, men seriöst, verkar inte tiden med grannkrig vara över i Sydamerika? Nja, även om Brasilien är en politiskt stabil demokrati nuförtiden så är det inte alla länder där nere som är det. Sedan har man också på många håll en djupt rotad misstänksamhet mot USA, som i över ett århundrade har lagt sig i allt möjligt, från Grisbukten till diverse militärkupper.

Försvarsminister Peter Hultqvist vill utreda möjligheterna att åter införa värnplikt i det svenska försvaret. Orsaken är att det finns problem med personalförsörjningen till det svenska försvaret som nu bygger på anställda soldater.

Har för mig att jag läst någonstans (möjligen i FOI:s tidskrift Framsyn) att det skänktes bort ett antal mer eller mindre kompletta fältsjukhus till FN någon gång runt 2000 när man avvecklade mer eller mindre allt som inte var fastskruvat och en del som faktiskt var det med. Hur många det sedan blev kvar vet jag dock inte och jag skulle kunna tänka mig att det faktiska beståndet är en hemlig uppgift.

http://oplatsen.wordpress.com/2012/02/11/dykbat-for-specialforbanden/ Jag finner det extremt osannolikt att en sådan tingest skulle ha uthålligheten som krävs för att uppehålla sig på främmande territorium i Östersjön i oktober i bortåt en vecka. Lyssna inte på vad Joakim von Braun säger, hans spekulationer är inte värda mer än vilken som helst romanförfattares.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/flyggeneral-far-toppost-i-forsvarsdepartementet_3988831.svd Generallöjtnant Salestrand utsågs idag till statssekreterare i försvarsdepartementet. Det var en synnerligen oväntad utnämning, måste jag säga.

Börja med att fråga dig hur hotet ser ut. Eftersom hotet precis som på den gamla onda tiden är Ryssland, så räcker det att kasta ett getöga över Östersjön och titta lite på vad som finns omedelbart gripbart i MD Väst. Vad jag kan se från öppna källor (t.ex. bloggen Jägarchefen, se http://jagarchefen.blogspot.se/2014/08/fall-gotland_99.html ) så rör det sig om styrkor i storleksordningen 4-5 brigader, visserligen med relativt lätt utrustning eftersom de är luftlandsatta/marint infanteri, men ändock. Detta är alltså det vi behöver kunna möta med mycket kort varsel. Sedan kan man ju diskutera i vilken mån det är meningsfullt att planera för ett fullskaligt krig mot ett grannland som är såpass mycket större än vi utan att ha kärnvapen, men precis som på den gamla onda tiden så måste ryssen ta sig antingen genom Finland eller över Östersjön för att komma hit, så de gamla maximerna om att det är mycket mer kostnadseffektivt att använda en sjömålsrobot för att sänka ett fartyg som bär ett stridsvagnskompani än att använda dussintals markrobotar för att slå ut stridsvagnarna när de väl kommit i land gäller fortfarande. Skalförsvaret är alltså fortfarande viktigt, dock med skillnaden att nuförtiden kan det dyka upp "små gröna män" lite här och där vilket gör behovet av omedelbart gripbara markförband större. I många avseenden är analysen egentligen densamma som innan murens fall. Visserligen har fiendens uppträdande förändrats en hel del (t.ex. de "små gröna männen") men grundförutsättningarna är i stort desamma. Vi har också bättre möjligheter att samverka med NATO idag, även om vi i princip inte kan påräkna någon hjälp därifrån. Från EU, möjligen, men där är förutsättningarna dimmigare.