Ledarskap

[Krook]

Chefsingenjören diskuterar ämnet Ledarskap på sin blogg och jag tänkte att vi skulle haka på den diskussionen.

Han skriver:

Försvarsmakten har många goda chefer och ledare. Problemen ligger idag oftast i organisationen snarare än i individen. Frågan är om vi skall anpassa ledarskapet till organisationen eller organisationen till ledarskapet?

 

Håller ni med om det?`

Såsom jag ser det utbildas truppofficerare i ledarskap men kraven från organisationen är att de ska behärska förvaltning.

 

Från bloggen Cynismer:

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

 

Vad är din syn på Ledarskapet i Försvarsmakten nu?

[Chassi]

Kan nog till viss del instämma, min uppfattning är något att man fortfarande hänger kvar i tänket att man ska utbilda en herrejösses massa folk och grottar in sig i det att officerarna ska vara pedagoger som lär ut inom sitt ämne.

Nu är jag medveten att det inte alltid är så överallt, men känslan är ibland att man utbildar "ledare" som ska ingå i en modern armé på ett omodernt vis.

 

jag har dock ingen större uppfattning av officersutb då man bara är basse.

[GC1]

Chefsingenjören diskuterar ämnet Ledarskap på sin blogg och jag tänkte att vi skulle haka på den diskussionen.

Han skriver:

Försvarsmakten har många goda chefer och ledare. Problemen ligger idag oftast i organisationen snarare än i individen. Frågan är om vi skall anpassa ledarskapet till organisationen eller organisationen till ledarskapet?

 

Håller ni med om det?`

Såsom jag ser det utbildas truppofficerare i ledarskap men kraven från organisationen är att de ska behärska förvaltning.

 

Från bloggen Cynismer:

Officerare får omfattande ledarskaps- och chefsutbildning men organisationens drivkrafter ger inte officeren möjlighet att nyttja sin kompetens och förmåga utan man sätts under förvaltningens och byråkratins tunga ok. Officeren tillåts inte jobba såsom han blivit lärd och på det sätt som ger bäst effekt.

 

Vad är din syn på Ledarskapet i Försvarsmakten nu?

Min uppfattning är att FM precis som en hel del andra organisationer inte riktigt lyckas få ihop ett ett par områden som är kritiska för att nå framgång.

Man har en vision som man kraftfullt trycker ut från högsta instans om hur organisationen skall prestera i kärnverksamheten, så långt allt väl och helt i sin ordning. Problem kan dock uppstå om man sedan i själva förvaltningen lägger på besparingar som gör att tex chefer i första linjen får ansvar för att sköta administrativa sysslor som tidigare skötts av administratörer som rationaliserats bort för att få ner overheadkostnader. Kostnaden blir per arbetad timma i org lägre men antalet timmar som läggs på att få effekt i kärnverksamheten blir färre.

 

Ledarskapet är ofta gott på de förband som utbildar soldater men min bild är att man i alltför hög grad utbildar officerare enligt chefen med stort C vision men sedan pga rena förvaltningsuppgifter tappar bort värdefull tid som kunde använts för att utbilda eller leda förband.

Ovanstående gäller inte riktigt på högre nivåer, tycker jag mig ana i alla fall.

Påfallande ofta är det styrningar från staber eller politiska styrningar som inte är helt synkade vilket leder till friktioner i Sveriges största myndighet. Ibland beror det på flathet, ibland på ren feghet men ofta tror jag att det rör sig om ren okunskap om den "verklighet vi verkar i".

 

Exempelvis så är det snudd på undantagslöst så att högre företrädare "inte har en aning om och är bestörta" över företeelser som uppdagas som olämpliga i media, trots att det ibland rör sig om helt öppna och nära på vedertagna traditioner. Det beror, tror jag, på att man vill framstå som stöpt i mallen enligt visionen men inte haft tillräckligt med kurage att ta tag i redan kända företeelser, alternativt man har ingen aning om vad som försigår på förbanden. Välj själva vad som är värst.

En brist i ledarskap och som jag anser vara en brist på förtroende är det eviga arbetet med värdegrunder där man rent arbetsrättsligt vill styra vad de anställda tycker, inte vad de gör, vilket kan tyckas vara det rimliga.

Hade det inte varit bättre att klargöra vad som är ok och inte ok att GÖRA och sedan ta arbetsgivaransvar för att leda verksamheten i rätt riktning?

Nu verkar det som om det maniska arbetet med vad man får tycka är så långt gånget att man inte vet riktigt hur man skall hantera sådant som kanske är på gränsen.

 

Klassikern med Oplatsövningen där en båt framförs av besättning utan långbyxor, inte nakna som det framstog i media, och med en flagga med en målad penis är ett strålande exempel på bristande förmåga att leda sin arbetsplats eftersom förbandschefen inte tog tag i "problemet" utan anmälde det till PAN.

[svensksund]

I Sverige så vurmas det för s.k. uppdragstaktik i krig. D.v.s. ge enheten en uppgift och resurser så kommer den att lösa uppdraget bättre och med större möjligheter till flexibilitet när stridens friktioner bryter ner planen. Tyvärr är detta en metod som allt för sällan utnyttjas i fred. Där är det kommandostyrning som gäller oavsett storlek på uppdraget.

 

Uppdragstaktik förutsätter förtroende för underställd chef från den beordrande chefens sida, förtroende att han löser uppgiften på efter omständigheterna bästa sätt, eller åtminstone ett rimligt bra sätt, eller ett sätt som är bra nog. Kruxet är att "bra nog" måste gälla i någon sorts övergripande helhetsperspektiv, och det måste således finnas omfattande acceptans för att långt ifrån alla detaljer blir på allra bästa tänkbara sätt för alla inblandade. I praktiken kommer det alltid finnas något som inte var perfekt genomfört. Uppdragstaktiken som ledarskaps- eller ledningsmodell bygger på att man struntar i det, bara uppgiften löses som helhet.

 

I fredstid, eller kanske i den moderna världen, fungerar detta inte i praktiken. Det finns alltid någon som hamnat i kläm p.g.a. någon av de där detaljerna, och det finns alltid något att gnälla på. Eftersom det är enkelt att vinkla t.ex. ett undersökande reportage så att det framstår som att en chef som inte har koll på varje detalj hans underlydande håller på med är kass (vilket ju är raka motsatsen till uppdragsfilosofin, som bygger just på att en duglig chef vågar låta bli att ha koll på allt-allt-allt), vågar Försvarsmaktens chefer i praktiken inte tillämpa uppdragstaktik, i vart fall inte i den utsträckning man kunde önska. Det är min teori.

 

Sedan är det nog så, att den förvaltningsverksamhet som tar så stor plats i det dagliga fredslivet till sin natur är svår att uppdragsstyra. Det är en bidragande svårighet. Jag tror dock att det starkaste skälet till avsaknaden av uppdragstaktik är den allt överhängande risken för "second-guessing" från t.ex. massmedier. (Därmed inte sagt att det är medias fel alltihop.)

[g3space]

Jag har länge misstänkt att man i och med avskaffandet av underofficerskåren egentligen avskaffade officerskåren. För att kunna lösa den dagliga verksamheten på marken tvingades man rekrytera personer som var ytterst lämpade för att utbildning och direkt ledarskap - traditionellt underofficersmaterial, m a o. Ledare, men inga chefer. Och absolut inga förvaltare, vilket jag tror vi ser resultatet av idag mer än någonsin tidigare.

Edited September 17, 2011 by g3space

[Charlie Spartan]

Jag har länge misstänkt att man i och med avskaffandet av underofficerskåren egentligen avskaffade officerskåren. För att kunna lösa den dagliga verksamheten på marken tvingades man rekrytera personer som var ytterst lämpade för att utbildning och direkt ledarskap - traditionellt underofficersmaterial, m a o. Ledare, men inga chefer. Och absolut inga förvaltare, vilket jag tror vi ser resultatet av idag mer än någonsin tidigare.

 

Håller med! Jag har själv upplevt ett fungerande underofficers system i US Army. I sin natur så tar det väldig lång tid att bygga ett sådant system. US Army tilllämpar MOS (Military Occupation Speciality) DVS Yrkesutbildning för sitt speciella verksamhetsområde, Alla lägre grader upp till E7 måste tjänstgöra inom sin tjänstegren, för att de ska ta med sig erfarenhet och utbildning i sin karriär. Befodran sker efter behov inom organisationen, En stf grupp C måste ha ca 3-4 års erfarenhet som soldat innan denne kommer i frågan för befordran till Sergant, en Grupp C ca 6 års.

 

Tråkigt nog så har man inte valt motsvarande system för våra specialist officerare, Väljer man ut rätt personer till dessa befattningar? och hur uppfattas de av soldaterna som de är satta att leda? många soldater kommer ha mer praktisk erfarenhet och kunskap än deras chefer.

 

I US Army används NCO/Specialist officerare som rådgivare och stöd för nya Fänrikar, NCO står för års erfarenhet och färdighet medan officeraren står för det senaste i taktik och akademiskt tänkande. En Specialistofficer/NCO på plutonsnivå har minst ca 10 års erfarenhet innan han blir tilltänkt.

 

Tyvärr så kommer det ta väldigt lång tid för att bygga sådant system.

 

En annan sak är viljan att delegera uppgifter och ansvar till meniga soldater och chefer på gruppnivå. Många saker kan utföras av meniga soldater eller chefer, men har regelverket hängt med i denna möjlighet, vågar chefer delegera eller är man kvar i värnplikts tänket i sin relation till uppgifter och soldaten.

Edited November 27, 2011 by Charlie Spartan

[adam7]

i Finland avskaffade man också underofficerskåren, för att sedan märka att det inte funkade. nu har man återupprättat underofficerskåren.

[Apone]

Mmm. Och till skillnad från Sverige så verkar Finland ha en smula segt och sunt förnuft kvar i leden. Tillräckligt mycket för att kunna göra om/göra rätt. Innan det är för sent, dessutom.

[Mortax]

Något som också är intressant i detta är om dom svenska specoffarna verkligen har förstått syftet av deras officerskår.

Jag har upplevt både i värnplikt och som anställd soldt att det i praktiken inte har varit så stor skillnad på speccoffare och taktiskofficer.

Det jag menar är speccoffare ska vara experter inom sitt område och verka som gruppchefer, dvs. leda arbeten i vardagen praktisk och styra soldaterna som en gruppchef skall göra.

 

80-90% av dom speccoffarna jag har kommit i kontakt med har inte tagit på sig gruppchefsrollen utan har sett sig själva som någon form av fänrik-light.

 

Slutligen undrar jag då: Är anledningen till att det nyainförda underofficerskåren inte fungerar 100% effektivt för att deras arbetsuppgifter är otydliga? Och i sådana fall vart fallerar den här informationen? Innan man sökt SOU? Under SOU? Eller när man blir anställd ute på förbanden?

[Krook]

Mer cynismer om Ledarskap: http://cynismer.blogspot.com/2011/12/nya-fm-nu-utan-sjalvfortroende.html

[JohanErik]

...

80-90% av dom speccoffarna jag har kommit i kontakt med har inte tagit på sig gruppchefsrollen utan har sett sig själva som någon form av fänrik-light.

 

...

 

 

Detta kan bero på att våra svenska SOU (1:e sg, nyexad) inte har mer erfarenhet än en nybakad fänrik eller en menig med några missioner innanför västen. De har alltså inte förutsättningarna för att vara Gruppchefer med stort G. T o m vpl grpch hade ju några månaders försprång...

 

Om jag inte är helt fel ute har ju exempelvis en amerikansk sgt 1cl 10-15 års erfarenhet av sin yrkesgren. Det påstår jag är en viss skillnad!

/Johan

[linush]

 

 

Slutligen undrar jag då: Är anledningen till att det nyainförda underofficerskåren inte fungerar 100% effektivt för att deras arbetsuppgifter är otydliga? Och i sådana fall vart fallerar den här informationen? Innan man sökt SOU? Under SOU? Eller när man blir anställd ute på förbanden?

 

Inte otydliga, snarare obefintliga. Åtminstone vad gäller gruppchefsrollen. En Spec.off ska ju som bekant vara expert på sitt område och då med fördel fungera som gruppchef eller instruktör inom sitt område. Under tiden som man utbildade värnpliktiga, inklusive de som gjorde det "frivilligt", så utbildade man ju gruppchefer av de som ryckte in på förbanden och då har spec.offarna automatiskt blivit "fänrik-light" då de blivit förpassade till instruktörsarbete utan att riktigt kunna välja det själv.

 

Notera dock att det inte är ren fakta jag vräkt ur mig här utan endast observationer som jag har kunnat jämföra min tid under GU:n och nu som anställd.

 

JohanErik: Amerikanernas motsvarighet är Staff Sergeant, men bör egentligen motsvara sergeant eftersom, vad jag förstått, man behöver gå diverse kurser för att kunna bli sgt i USA.

[weekendwarrior]

Jag har en fråga i ämnet ledarskap på gruppnivå.

 

Min erfarenhet från både GU och Hv är att gruppens befäl (C och stf C) deltar i gruppens arbete och inte bara står och ser på och kommenderar.

Vilka är dina erfarenheter?

Åsikter om vad som är lämpligt/olämpligt, fördelar/nackdelar o.s.v?

Finns det styrdokument som säger vad som är rätt/fel i agerande hos gruppbefäl i detta fall?

[301 Lantz]

Min högst personliga åsikt är att gruppbefäl (inkluderar både chef och stf) i första hand ses av sina soldater som en medlem i gruppen, som en soldat med utökat ansvar. Detta baserar jag på att gruppbefäl deltar i gruppens arbete på egentligen samtliga områden. Dock så ser jag striden som ett extra tydligt exempel på detta då gb visserligen ger order men är lilaså en viktig del av gruppen rent stridsmässigt.

 

Generellt sett tycker jag att gruppbefälen i min pluton deltar i samma uppgifter som soldarerna så långt det går men att dom vid behov kan delegera uppgifter om dom behöver lösa något annat.

 

Man ska inte bara vara en chef, man ska också vara en ledare. Och för att vara en ledare måste man leda!

[Chassi]

Man får tänka på att grupper inte bara består av krigare, ibland har man även tekniker och kockar i en grupp.

[JohanErik]

Min åsikt är att gruppchefen leder OCH deltar i gruppens arbetsuppgifter oavsett tjänstegren.

Undantag är då högre chef ger order om annat upplägg. T ex vid rek av ny uppgift kan stf grpch leda gruppen medans grpch rekar.

/Johan

[Grenadier]

Så som jag agerat på sistone är att jag förddelar uppgifter till soldater i första hand för att jag skall kunna ha koll på läget i stort och inte fastna i en enskild uppgift eller vara iväg från förbandet. På så sätt finns jag enkelt tillgänglig när chefen kallar. Självklart hugger jag i och hjälper till, men i första hand med uppgifter som lätt kan överlämnas eller överges vid behov. Fördelen som jag ser är att risken för att tre soldater står och tittar på när chefen jobbar medan det finns tre andra arbetsuppgifter som inte blir gjorda minskar då jag som chef kan flänga runt och hålla koll. Detta tillämpar jag i allt från att resa förläggning till strid. I exemplet strid så är ju chefens uppgift att i första hand leda gruppen och inte stirra genom siktet, just för att hålla koll på läget i stort.

[Apone]

Man får tänka på att grupper inte bara består av krigare, ibland har man även tekniker och kockar i en grupp.

Något man absolut inte skall underskatta i tjänsten, inte minst utrikes, så man slipper vara så sjukt beroende på att inhyrda, svindyra, (civila) kontraktörer skall dyka upp och göra sitt.