Följetong.

[simon]

Tack, FRA ska det vara. Nu får vi hoppas att bushman inte läser denna tråden... :P

[Andreas]

Tack, FRA ska det vara. Nu får vi hoppas att bushman inte läser denna tråden... :P

Om Sveriges underättelsetjänst till stor del sköttes av FRO skulle jag bli orolig för svenska FM på allvar...

 

Så här hemkommen efter en tid till sjöss (med FRO ombord? :P) vore det fint med en fortsättning eller är det fortfarande fullt upp med plugg och annat?

[simon]

Det är ett helvete med plugg just nu. Men har filat på ett nytt avsnitt en tid, och bör komma upp snart...

[drmagoo]

Det är ett helvete med plugg just nu. Men har filat på ett nytt avsnitt en tid, och bör komma upp snart...

Simon: Kan bara säga att jag är djupt imponerad och vill gärna se mer =)

[SToH]

Simon!

Snubblade över denna tråden nyss och är verkligen imponerad och glad över vad du åstadkommit hittils!

Stressa inte nu utan låt det ta den tid det tar.

Dina karaktärer är väldigt lovande, jag gillar dem instinktivt och vill bara höra mer.

Lycka till!

[simon]

Tack för era uppmuntrande ord. Det är dem som gör det värt att fortsätta skriva

 

Ny del, publiceras idag, håll till godo!

 

----------------------------

 

6: e september 18:25, gränslandet mellan Närke och Östergötland.

 

 

När så Johan Dalman hade slagit sig ner runt det skrangliga bordet uppe på höskullen, var alla deltagare närvarande, och mötet kunde inledas. Grehn harklade till.

 

"Välkomna. Enligt Honkala så är alla plutoner i det närmaste färdiga med sina sysslor och redo för TOLO. Föredömligt, men vi får vänta med det tills imorgon bitti då den istället skall genomföras i början av vår fordonsmarsch till vårt kommande operationsområde, som vi snart skall tala mer om." Grehn vände sig till Dalman.

"Har ersättningsvagnen med besättning kommit än?" Under bataljonsmötet hade Lundqvist meddelat att han hade lyckats få tag i en reservvagn med tillhörande besättning, vid mötet med brigadledningen under eftermiddagen. Grehn hade insisterat på att den borde tilldelas Dalmans pluton, som hade förlorat en vagn och vagnsbesättning under försvaret av dalen. Så hade också beslutats.

"Ja, det stämmer, de kom för drygt 10 minuter sen. Jag välkomnade och introducerade dem för de övriga plutonsmedlemmarna, därefter gick vi igenom lite grundläggande förhållningsorder, innan jag lämnade dem med övriga plutonen och gick hit. Därav min lilla försening. Jag får ta mig mer tid med dem imorgon." Dalman tittade, om inte glatt, så i alla fall nöjt på Grehn. Det kändes skönt att återigen ha en något sånär fulltalig pluton under vingarna.

"Gott, jag ska hälsa på dem det första jag gör imorgon bitti." Grehn tog en stunds konstpaus.

 

"Nåväl. Om vi skall ta alltihop från början, såsom jag har fått det förklarat, så har de ryssar som ligger på vår brigad inte rört på sig sedan middagstid idag. De som stötte ihop med vårt kompani idag var ett undantag.

 

Operationsledningen är ense om att inbromsningen av den ryska framfarten troligtvis beror på att deras tross- och underhållsförband inte klarar av att följa det höga tempo som deras frontförband har hållit de första 24 timmarna av markkriget. Dessutom har HV-förband genom eldöverfall lyckats ställa till en del oreda i Fi:s bakre led. Man har alltså gjort tillfälligt halt för att låta de bakre leden komma ifatt, samt omgruppera och reorganisera frontförbanden, innan man fortsätter upp mot Örebro.” Grehn tittade runt på deltagarna. Några förde anteckningar, någon diskuterade viskande situationen med en kamrat, andra satt bara avslappnat, och lyssnade på vad Grehn hade att säga.

 

"Fienden har alltså stannat upp sin framryckning och släppt initiativet. Vid middagstid i morgon, går hela brigaden därför till anfall längs hela frontavsnittet. Vår bataljon har blivit tilldelad en strategiskt viktig stridsuppgift. En av våra UAV:er upptäckte tidigare idag att en flera kilometer stor lucka i ryssens linjer har öppnats, och blottar en större knutpunkt för deras Underhålls- och reparationsförband. Det är en chans vi inte får missa, och det ska vi inte göra heller." Grehn lade upp en karta på bordet, och vek ut den långsamt. Deltagarna surrade tyst med varandra och studerade kartan noggrant.

 

( Karta 6: Bataljonens nya operationsområde )

 

"Tanken är alltså att bataljonen skall anfalla västerifrån och ta Högbro, det är alltså samhället uppe i kartans nordöstra hörn, där ett stort antal fiender i form av underhållsförband och liknande finns grupperade. För att göra detta måste vi ta oss genom det mindre samhället i mitten av kartan, Krusbo, samt bäcken som rinner från nord till syd genom Krusbo. Det finns en bro över bäcken inne i Krusbo, som, enligt uppgift, tål både våra stridsfordon och stridsvagnar. Detta skall dock verifieras på plats. Detsamma gäller ån som rinner genom Högbro. Två broar finns där. En av dem skall tåla våra fordon, den andra är lite mer osäker.

 

I det större skogspartiet väster om Krusbo finns ett hemvärnskompani nergrävt. Dessa lämnade Högbro när ryssen kom, och kan troligtvis bära på en hel del intressant info om både fienden och terrängen, samt broarnas uppskattade hållbarhet osv."

 

Efter ännu en kort paus tog Grehn ny ansats.

"Alltså, enligt order från brigadledningen skall vår bataljon framrycka mot och ta Högbro samt området Nordöst om samhället, därefter vara beredd försvara tagen terräng. Lyckas vi göra det, har vi skurit av stora delar av fiendens underhållsvägar till frontförbanden, vilket kommer att underlätta rejält för övriga delar av vår brigad, i deras försök att lyckas slå och nedkämpa fiendens frontförband. Jag behöver alltså inte poängtera för er hur viktig vår uppgift är."

 

Grehn tittade allvarligt på deltagarna som tyst nickade förstående till svar. Grehn lade handen på kartan, och illustrerade.

 

”Tanken är att två av bataljonens kompanier framrycker genom Krusbo och därefter upp genom den norra av de två dalarna. Samtidigt börjar de två andra kompaniernas framryckning norr om sjön, och sedan vidare över slättlandet. Hela bataljonen sammanstrålar söder om Högbro, där båda framryckningsstråken sammanfaller. Bakom anfallet följer bataljonens granatkastare, som förser anfallet med indirekt understöd, samt bataljonsstaben o bataljonstrossen. Tyngre understöd i form av haubitsbataljonen kommer inte finnas att tillgå. Detaljer får ni imorgon, Frågor?”

 

”Skall vår bataljon framrycka över öppna fält och genom dalgångar, utan tillgång till haubitsunderstöd?” Fänrik Husic, som var chef över kompaniets ena stridsvagnspluton, tittade frågande på Grehn.

 

”Svar JA. Brigadledningen har gjort bedömningen att vi kan det. Genom snabbhet och rörlighet och extra vaksamhet i vårt anfall kan vi minimera risken. Dessutom har vi ju bataljonens granatkastare, även om de inte kan ersätta en haubitsbataljon.” Grehn hoppades att alla var nöjda med svaret, men kände själv en gnagande oro över att anfalla med en hel mekaniserad bataljon över delvis öppna områden.

 

”Om det inte finns några fler frågor, så tycker jag att vi alla går och försöker få oss några timmars sömn, det kommer att bli en lång dag imorgon. Återsamling här imorgon bitti, klockan 0600. Godnatt.” Med de orden reste sig alla upp och tackade honom för genomgången, och avvek därefter mot respektive sovplats. Inte många ord utbyttes de emellan, de flesta verkade trötta. Grehn var också trött, det erkände han för sig själv, men han ville vara väl förberedd inför morgondagen, och stannade uppe tillsammans med kartan över Högbrodalarna och sina anteckningar, långt efter att alla andra hade somnat, innan han själv tillät sig själv att somna in i en halmhög, tillsammans med övriga i hans besättning. Inom kort sov han djupt.

[skaya]

Bra simon! Kasta pojkarna ut i strid nu! Dags att puckla på ryssen!!

[Fu Gref]

Framåt Simon!!

[skaya]

*pular upp posten*

hur går det med skrivandet?

jag väntar ju på nästa del.... (redo för strid jao!)

[Guest Tazzie]

Läste hela novellen först nu. Fantastiskt bra jobb, väldigt spännande.

Keep on going!

[simon]

Har skrivit som en galning sen senaste avsnittet, och publicerar idag Följetongens hittills längsta sammanhängande avsnitt. Hoppas ni gillar det (Och hoppas att ni orkar läsa allt ;) )!

 

 

------------------------

 

6: e september, 21:00, Högbro.

 

"Satans jävla idioti!" Potecknovs hårt knutna näve slog i bordet framför honom med sådan kraft att hans nybryggda kaffe skvätte över kanten på den gulvita koppen och landade på bordet, en hårsmån från en av alla miljontals rapportblanketter, samt på bataljonsadjutantens fältskjorta. Utan att be om ursäkt drog han ilsket fram två servetter ur en papplåda på golvet, och torkade upp kaffepölen på bordet med den ena, och räckte bryskt över den andra till adjutanten, som fick klara sig bäst han ville. Han ansåg faktiskt att han hade all rätt att vara arg. Ända sedan han och hans motoriserade infanteribataljon hade lastats ur fartygets mörka inre, sent på förmiddagen den 5:e september, och ut på Norrköpings kajer, så hade bataljonens framryckning kantats av fördröjning, krångel och inkompetens.

 

Norrköping hade tidigt på morgonen säkrats av ryska fallskärmsförband, som, efter att ha genomfört sina primära stridsuppgifter, bland annat hade till uppgift att leda hans, och övriga, förband ut ur stadens vägnät, så att hans bataljon kunde sluta upp med resten av brigaden, och påbörja sin blixtoffensiv mot Örebro och Tiveden. Han betonade ordet "blixt" för sig själv, med en viss ironisk bismak.

 

Planen hade varit att hans bataljon, som var brigadens sista förband på plats, skulle ta sig ut ur Norrköping via riksväg 51, och sluta upp med brigaden utanför Svärtinge, för att därefter påbörja uppmarschen mot Örebro. Men redan där hade något gått fel. Potecknov gissade på att någon bortkommen fallskärmsnisse som dirigerat trafiken ut ur Norrköping, hade blandat ihop hans bataljon med något förband som skulle agera flankskydd söderut, för när hans bataljon äntligen lyckats ta sig ur kaoset som rådde på Norrköpings vägar, och till slut kom ut på landsvägen, insåg han snart att de var på väg åt helt fel håll! Istället för riksväg 51, körde hans bataljon för full fart på E4:an, i riktning mot Linköping!

 

Självklart beordrade han helt om, och snart var de inne i Norrköping igen, för att på nytt försöka ta sig till 51:an. Detta visade sig lättare sagt än gjort. Hela västra och norra Norrköpings vägnät var precis som tidigare igenkorkade av antingen flyende civila, eller framryckande ryska förband. Det blev heller inte enklare av att motståndsfickor bestående av lokalt hemvärn, besköt de ryska förbanden med jämna mellanrum. Dessa nålsticksförsök resulterade så gott som varje gång i att hemvärnarna själva strök med, men att trafiken på den drabbade sträckan stoppades upp i ungefär 10-15 minuter, innan den kunde komma igång igen. Mer och mer irriterad hade han svärande iakttagit tiduret inne i hans stridsledningsvagn, som obönhörligen tickade vidare och förbi tiden för brigadens samling utanför Svärtinge, motståndsfickor och inkompetenta trafikledare till trots.

 

Hur som helst. Efter ett ha skällt ut ett antal fallskärmssoldater, fixat en bandkrängning mitt i en tungt trafikerad korsning, och prejat en improviserad svensk vägspärr i höjd med Kvillinge hade han till slut lyckats ansluta sig och sitt förband till brigaden. En och en halv timme för sent. Efter att ha mottagit en ordentlig åthutning av brigadchefen Ivanov(som Potecknov förövrigt tyckte rätt illa om efter deras gemensamma tid vid krigsskolan) och nedslående meddelats att brigadens tunga artilleriunderstöd olyckligt hade sänkts drygt 20 sjömil norr om Gotska sandön, vilket innebar att man blev tvungen att framrycka utan att kunna falla tillbaka på sitt trygga och ökända artilleri, påbörjades så framryckningen mot Örebro, längs små skogsvägar nordöst om Finspång.

 

Den ryska frontbrigaden höll en god framryckningsfart trots de många och små grusvägarna, nästan lite för god fart tydligen, för klockan 1500 fick man order om tillfällig halt, för att låta underhållsförbanden komma ikapp. Uppenbarligen hade deras kartläsning varit ännu sämre än fallskärmsnisses och de hade nu kört bort sig totalt, någonstans i västra Kolmården. När så otåligheten inom förbandet och han själv hade nått bristningsgränsen framåt 17-tiden, kom ordern om fortsatt framryckning väldigt lägligt.

 

Såhär i efterhand kunde han erkänna för sig själv att han hade varit något negligant mot de svenska stridsförberedelserna. I höjd med Regna hade brigadens förtrupp mystiskt blivit utskjuten vid 18-tiden, innan de ens han skicka iväg en ordentlig stridsrapport. Potecknov hade i sin enfald trott att motståndet hade bestått av något värnpliktsbemannat och grönt stridsfordonskompani från militärförläggningen Kvarn, inte så långt därifrån. Därför hade han inte vidtagit några större åtgärder, mer än att se till att hans bataljon var mer vaksam och försiktig i sitt framryckningssätt. Till slut hade operationsledningen i alla fall varit tvungen att beordra halt för brigaden, som hade rusat ifrån underhållstrupperna med flera mil. Bataljonen slog läger i en mindre by över natten, och inväntade nästa dags fortsatta framryckning, i förhoppning om att underhållstrupperna skulle hinna upp dem under natten.

 

Nästa dag hade det omöjliga inträffat. Brigadens spaningsförband hade mött hårdnackat motstånd i en by som låg vid mynningen av en längre dalgång. Brigadstaben uppskattade att det troligtvis var ett nedgrävt hemvärnsförband, med mineringar och pv-vapen, som hade lyckats skjuta ut tre av brigadens spaningsfordon. Efter en dags långsammare framryckning genom den östergötska skogen, fick därför Potecknovs bataljon, vid 1430-tiden, order om att falla in i dalgången och nedkämpa hemvärnsförbandet som hade visat upp ovanligt hårdnackat motstånd för att komma från ett hemvärnsförband. Potecknov upplystes om mineringarna som tydligen var koncentrerade till dalens nordöstra sida, och tilldelades eldtillstånd med brigadens alla granatkastare, för att kompensera bortfallet av artilleriet något sånär. Dessutom blev han tilldelad ett stridvagnskompani, för att verkligen kunna krossa det hårdaste motstånd brigaden hittills hade mött.

 

Det som sedan utspelade sig fick Potecknov att ömsom sucka förtvivlat, och ömsom svära förbannat, när han tänkte på det. Det hade inte alls varit något hemvärnsförband med ovanligt sega gubbar som låg och tryckte i byn.

I god ordning hade bataljonen rullat genom dalen medan hans granateld låg rakt i målet, rakt i hemvärnsförbandets ställningar. När så stridsvagnskompaniet var så gott som framme vid byn, bokstavligen lyfte den sydvästra dalsidan i ett eldinferno som fick hela bataljonen att instinktivt rygga tillbaka. Fienden hade lyckats lura honom i fällan, och han var nu i ett dödligt underläge. Den mentala chocken som drabbade hela bataljonen varade i ett fåtal sekunder, men räckte gott väl för fienden att deorganisera framryckningen och krossa hans organisation. Till slut hade Potecknov lyckats ta sig ur sitt beslutsvakuum, och beordrade sin vagnchef att skjuta rök och backa bort från bakhållet, samtidigt som han började ge order till sina kompanier, i den mån de lyckades uppfatta och utföra dem, i den förvirring och panik som rådde. Han lyckades bilda sig en snabb uppfattning om läget, innan han fattade några beslut. Stridsvagnskompaniet var inblandat i en förtvivlad kamp mot en fiende som både fanns nergrävd i byn rakt framför honom, samt uppe på dalsidan. Detsamma gällde hans främsta skyttekompanier, som desperat försökte ta sig ur bakhållet, genom en dold skogsväg strax öster om byn. Ännu ett av hans skyttekompanier hade klängt fast vid dalens sydvästra sida, och började nu bekämpa fienden längre upp på kullen. Hans tredje skyttekompani hade snabbt svängt av vägen åt höger och tagit stridsställningar på motsatta dalsidan.

 

Det fanns egentligen inte så mycket att göra. Han beordrade full back åt resterna av stridsvagnskompaniet och det blottade skyttekompaniet, samtidigt som han gav instruktioner åt det nordöstra skyttekompaniet att ta sig över kullen och omfamna byn från nordost. Förhoppningsvis skulle han lyckas organisera resterna av de främre kompanierna till motanfall, medan skyttekompanierna på hans flanker band fienden.

 

Hans agerande hade troligtvis betalat av sig om han hade haft artilleriunderstöd att disponera. Då hade han enkelt kunnat förvandla dalsidan som hyste fienden, till en upplöjd jordhög. Men så var inte fallet eftersom hans kanoner låg och slumrade på Östersjöns leriga botten, och det var med förskräckelse som han ändå kunde skönja bogvågsknallar, ett lätt susande och visslande ljud som måste betyda att fiendens artilleri däremot inte låg på någon havsbotten. Han hann precis utfärda en varning om inkommande granater på bataljonsnätet, innan han maktlöst iakttog hur fiendens granater utan pardon slog ner på hans avsuttna skyttekompani som avancerade uppför dalsidan, nästan samtidigt som han tappade radiokontakt med sitt andra skyttekompani som utkämpade en strid på liv och död vid andra dalsidan.

 

Efter ett par minuters fruktlösa försök för att få kontakt med Fedorov, som chefen för skyttekompaniet hette, stod kompaniets öde klart för honom, när 2 BMP-vagnar från kompaniet lyckades sluta upp med resterna av den en gång så starka bataljonen som återsamlades längre in i en inbuktning i dalen, där fienden inte kunde se dem. Av deras förvirrade berättelser att döma, så hade Fedorovs vagn varit en av de första att skjutas ut inom kompaniet, och snart hade så gott som hela kompaniet varit utskjutet. Men det fanns tydligen överlevande bland vraken borta i dalmynningen, för Potecknov kunde fortfarande höra sporadisk skottlossning därifrån, som dock snart dog bort helt.

 

Efter en stunds villrådighet, fick bataljonen till slut order om att dra sig ur stridslinjen, och ta sig till samhället Högbro, en viktig geografisk knutpunkt bakom fronten, som fungerade som framskjuten underhålls- och reparationsplats, samt stabsplats för underhållsförbanden. Där skulle man få återhämta sig från sina upplevelser, för att så småningom återansluta sig till brigaden. Så skedde, och vid 18-tiden rullade en sargad spillra av vad som en gång var en infanteribataljon in i Högbro, ett litet slumrande samhälle på den östgötska landsbygden, som efter den ryska interventionen myllrade av liv. Överallt kunde man se lastbilar, mobila tankanläggningar, reparationscontainrar, och allt annat som hör en militär trossplats till. Efter att ha välkomnats av platschefen, hade han installerat sig själv och bataljonsstaben i Högbros församlingsgård, och låtit resten av de sargade kompanierna ta sig till samhällets lilla industriområde på andra sidan ån, där stora asfaltsgårdar gjorde området idealiskt som uppställnings- och vårdplats för de pansarbandvagnar och stridsvagnar som genom ett under, hade lyckats undkomma fiendens korseld i dalen.

 

Nu satt han och svor för sig själv i mitten församlingsgårdens dansgolv, som för tillfället var möblerat med bord, stolar, radioapparater och annat som hör en bataljonsstab till, och den optimism han hade känt under överskeppningen hade sjunkt till botten, tillsammans med artilleriförbanden. Han svor först och främst åt operationsledningen i Moskva, som, enligt honom, hade skött alltihop så gott som totalt värdelöst och inkompetent.

 

Överst på hans egna lista över deras misstag, stod nog hur Moskva i en presskommuniké, en vecka innan den ryska interventionen i Sverige, hade gått ut i klartext och meddelat det svenska folket att Ryssland, inom 14 dygn, skulle upprätta ett antal säkerhetszoner i Sverige, för att förhindra att den reaktionära svenska ledningen skulle vara kapabel till att fortsätta med sina brott mot frihandeln i Östersjön. Självklart hade man också försäkrat den svenska civilbefolkningen om att man inte ville det svenska folket något ont och att varje rysk soldat hade stränga order om att behandla varje fredlig svensk väl och med respekt, samt att de säkerhetszoner som Ryssland tillfälligt skulle upprätta på svenskt territorium rättmätigt skulle återlämnas till Sverige, efter en viss övergångsperiod.

Man hade alltså hoppats på att folket skulle vända sig mot den svenska regeringen, och att det skulle underlätta för den ryska interventionen (Potecknov undvek, med viss sarkasm, ordet "ockupation"). Hur det skulle gå återstod visserligen att se. Däremot hade man uppenbarligen räknat med att den svenska krigsmakten inte skulle kunna bjuda på så mycket mer organiserat motstånd än ett gäng åldrade hemvärnsmän och några få Gripen-rotar, då den en gång så stora svenska krigsmakten under de senaste årtiondena hade försvagats av landets vänsterflygel till ett intet av sitt forna jag. Där hade eldöverfallet på Potecknovs bataljon blodigt bevisat motsatsen.

 

Vidare förbannade han "skrivbordsidioterna i Moskva" för att de inte hade tilldelat överskeppningen tillräckligt med eskort. Deras försummande av flyg- och ubåtsskyddet hade resulterat i tre sänkta RoRo-fartyg, vilka alla bar på stora delar av markoffensivens artilleripjäser. Detta hade indirekt lett till att Potecknov hade stått handlingsförlamad där borta i dalen. Hade han haft det understöd han var van vid så hade det inte varit mycket kvar av den svenska dalsidan.

 

Att man dessutom inte ens hade satt igång några som helst sabotageoperationer mot svenskarna, när man hade en hel veckas förberedelsetid, menade Potecknov var resultatet av antingen oduglighet eller högmod. Troligtvis en kombination av båda, suckade Potecknov, som återigen tog en klunk kaffe och utbytte några tysta ord med adjutanten.

"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast skötts på det här sättet", sa han till adjutanten med ett uppgivet leende på läpparna.

"Hade detta varit för 20 år sen, så hade den här operationen knappast satts igång överhuvudtaget." Hans adjutant reste sig upp med en suck.

"Jag går på muggen"

 

Men innan han hann lämna rummet, blev han tvungen till att svara på ett anrop i fältradion. "Jadu, det var från brigadstaben. Brigadchefen kommer hit imorgon bitti för att gjuta mod i männen och inventera förbandet. Besked för tiden för besöket kommer senast 2400."

Potecknov svarade med en lätt nick, och lutade sig bakåt i den slitna kontorsstolen.

"Ska jag behöva lyssna på Ivanovs hurtiga klyschor och lismande halvsanningar hela morgonen så kommer jag gå under långt innan den här bataljonen.", sa han tyst till sig själv när adjutanten var utom hörhåll. Han skakade uppgivet på huvudet och slöt långsamt ögonen. Det kommande dygnet skulle troligtvis bli det drygaste hittills.

Edited June 8, 2005 by simon

[Larsleo]

spännade

 

 

 

MER MER MER

[Guest Tazzie]

Detta blir bara bättre å bättre hela tiden, du är en utmärkt författare simon!

Edited June 9, 2005 by Tazzie

[skaya]

Utmärkt SIMON!

Härligt med ryssens synvinkel. Du kan dethär med strategi och shit! Jag är imponerad! Det är bara att ta av hatten och gratulera till ännu ett väl utfört kapitel!

 

MERA MERA!

[s2s]

När är det biopremiär????

 

Heja simon!!!!!!

[Skuggan]

inte så konstigt att han kan strategi mm ;)

hans farsa är Yoff, antar att han hjälper med de taktiska detaljerna, sedan snokar han jävligt mycket på detta forumet :P

 

SKITBRA simon, fortsätt så!

[simon]

inte så konstigt att han kan strategi mm ;)

hans farsa är Yoff, antar att han hjälper med de taktiska detaljerna, sedan snokar han jävligt mycket på detta forumet :P

 

SKITBRA simon, fortsätt så!

Pappa har faktiskt inte läst en mening av mitt arbete. ;)

[J.K Nilsson]

Vill bara falla in i hyllningskören och ser gärna att du förtsätter. Detta är bra.

 

J.K Nilsson

[Fu Gref]

Nu har vi väntat i hela 3 dagar Simon.. Framåt!

[simon]

Nu är jag äntligen redo att publicera nästa del!

 

Håll till godo!

 

 

 

//simon

 

 

 

 

-------------------

 

7: e september 9:00, Rosenbad.

 

 

Det var en väldigt grånad man med röda och trötta ögon, som stirrade tillbaka på ÖB i den smutsiga spegeln. Han vek av med blicken och förde en handskopa iskallt vatten till sin mun samtidigt som porlandet från toaletten gradvis avtog. Snart var det dags att möta pressen, i en första presskonferens sedan den ryska invasionen, eller skyddsoperationen som de själva ville kalla det, hade inletts för nästan exakt två dygn sedan. Han låste upp dörren och klev ut i regeringens väntrum, som låg vägg i vägg med det rum som inretts för att ta emot världens journalister, i den största presskonferens som hållits i Rosenbad på väldigt länge. Efter några långsamma steg slog han sig trött ner jämte den slitna statsministern, i en soffgrupp som var placerad i rummets ena hörn, nära ingången till konferenssalen. Statsministern hälsade matt på ÖB, som bara grymtade tillbaka som svar. De båda hade haft ett helvete sedan den ryska presskommunikén kablades ut över Sverige och övriga världen den 28 augusti, och deras kroppar skriade efter sömn. ÖB rotade fram ett slitet och skrynkligt A4-papper som han läst igenom oräkneligt antal gånger under den gångna veckan, efter att den ryska ambassadören som var känd för sitt stenansikte, några timmar innan den sändes ut i svensk media, hade överlämnat noten till den sammanbitna regeringen. Han kunde fortfarande inte riktigt greppa alltihop, och läste återigen genom texten, som var förvillande lik de låtsaskommunikéer han och hans kurskamrater åtskilliga gånger hade övat på att analysera under hans tid på Karlberg. Den var skriven med liten och kursiv text, och täckte knapp halva A4-papperet. Men dess betydelse var desto större.

 

Presskommuniké 19:e augusti

 

Ryska Federationens ambassadör i Sverige betygar Konungariket Sveriges Regering sin högaktning och har äran att meddela:

Sedan en längre tid pågår ett, enligt internationella lagar, olagligt handelskrig mot Ryssland, igångsatt av Östersjöstaterna Sverige och Finland, samt baltstaterna Estland, Lettland och Litauen.

Svenska flyg- och sjöstridskrafter, samt kustbevakning har uppträtt utmanande och aggressivt i Östersjön, upprepade gånger kränkt ryskt territorium och olovligt provocerat fram strid med ryska flottenheter.

Det ryska folkets naturliga och på sedvanerätt grundade intressen att skydda moderlandet kommer därför att säkras med nödvändiga medel. Med start Kl. 0600 lokal tid den 20:e augusti kommer vi därför att inleda begränsade skyddsoperationer mot Konungariket Sverige.

Vi betonar å det starkaste att dessa operationer är helt defensiva till sin natur och kommer att upphöra så snart svenskt motstånd är slut. Vårt mål är att upprätta ett antal skyddszoner i Konungariket Sverige, för att kunna säkra, för Ryska Federationen, vitala intressen i Östersjön, som under en längre tid hotats av Konungariket Sveriges offensiva och provocerande handlingar i Östersjön.

Vi begär därför att Konungariket Sveriges Regering befaller försvarsmakten att omedelbart lägga ned sina vapen och istället på alla sätt bistå och vägleda de ryska skyddstrupperna i deras fortsatta verksamhet.

Vi vädjar även till det svenska folket, att inte försvåra för Ryska federationens skyddsstyrkor med meningslöst motstånd, och vi vill poängtera att varje rysk skyddssoldat har stränga order om att behandla den svenska civilbefolkningen med respekt och mildhet.

Efter etablerandet av dessa skyddszoner kommer våra övriga trupper att omedelbart dragas tillbaka, och Konungariket Sverige kommer även i framtiden att styras av regering och riksdag vald av folket. När vårt mål är nått, och det nordiska hotet mot våra intressen är avlägsnat, kommer Ryska Federationen i Norden att upprätta en demilitariserad och vapenfri fredszon.

Skulle Konungariket Sverige, dess försvarsmakt och dess medborgare framhärda i lönlöst motstånd och fortsätta en meningslös och livsutplånande kamp förbehåller sig Ryska Federationen rätten att utnyttja yttersta och till sin natur stränga medel att bringa striderna till ett snabbt slut.

Ryska Federationens ambassadör betygar återigen Konungariket Sveriges Regering sin uppriktiga högaktning och förväntar sig ett svar idag den 19:e augusti kl. 1200 lokal tid.

 

 

När noten till slut hade sjunkit in hos regeringen, hade det inte varit svårt för ÖB att övertyga dem om att blåsa igång omfattande beredskapsåtgärder. Alla de unga män och kvinnor som stod med på de nyligen utarbetade och färdiga militära utbildningslistorna, fick några dagar senare order om att infinna sig på specifika fredsförband, för beredskapsövningar. Som tur var hade hans medarbetare på Lidingövägen sett oroande tecken på att något var i görningen, och man hade lätt kunnat olja upp maskineriet i det tysta, utan att någon utomstående skulle märka någon större skillnad i försvarets dagliga göromål runtom i landet.

 

Ryska flygbombningarna av telemaster, broar, järnvägar och flygplatser hade i och för sig inletts redan dagen efter noten, men hade gynnsamt nog inte stört den svenska militära uppladdningen nämnvärt, och hade, när de började minska i omfattning efter en 4-5 dagar, enbart resulterat i en hel del ordentliga trafikstockningar, inställda tåg och flygningar, samt dålig eller obefintlig TV-bild på landsbygden, och därtill även dålig täckning på mobiltelefonnätet. Samlingsregering med så gott som alla riksdagens partier hade bildats den 23:e augusti, efter ett blixtsnabbt majoritetsbeslut i riksdagen. Miljöpartiet och vänsterpartiet hade dock inte välkomnats i den nybildade regeringen, då det i hög grad var deras fel att man satt i den sits man nu gjorde, och ingen av de nyutnämnda eller kvarsittande ministrarna ville därför ha något med dem att göra. Miljöpartiets kvinnliga språkrör stormade ut ur Rosenbad efter beskedet, och lovade argt inför en samlad presskår, att hon definitivt skulle se till att detta skulle bli något för KU att bita i när Östersjökrisen, som den kom att kallas i medierna, var över.

 

Istället hade hon och många andra av dessa ratade politiker då slutit upp med svenska freds- och skiljedomsnämnden, och gjorde med dem gemensam sak och gick till direkt aktion, genom att propagera för att göra som ryssarna bad, att lägga ner vapnen och få ett snabbt slut på kriget som bara kostade svenska oskyldiga människoliv. Välfyllda demonstrationståg drog runt i Stockholm och andra större städer och skrek slagord mot den militaristiska regeringen dag ut och dag in, med många välkända politiker och kändisar i de främsta leden, ända fram till den 23:e, då ett av demonstrationstågen i huvudstaden olyckligt nog råkade vara på fel plats vid fel tillfälle, när Västerbron bombades sönder och samman. Hundratals splitterskadade, chockade och döda bland de fredsälskande demonstranterna, fick till följd att svenska freds- och skiljedomsnämndens fredsdemonstrationer snabbt klingade av.

 

Ironiskt nog var det just dessa människor genom sin miljöpolitik gentemot östersjöfisket, men främst de ryska oljetransporterna genom Östersjön, och strypgrepp kring den svenska socialdemokratin, som långsamt och ovetandes hade dragit Sverige till krigets brant.

 

ÖB delgjorde sina tankar om ironin i det hela för statsministern, som log smått.

”Ja, vi ska vara glada för att de inte är med här och nu.” Sade statsministern lättat. ”Vem vet hur det hade kunnat sluta då.” Han plockade upp den skrynkliga noten från bordet framför ÖB, och läste åter igen igenom den även han.

”Och vem hade kunnat ana att deras handlingar skulle leda till det här?”, fortsatte han med en uppgiven suck och viftade litet med papperet.

ÖB var nära att svara att det ”hade faktiskt MUST och Högkvarteret anat”, men bet sig i läppen, det var inte läge att reta upp statsministern just nu. ÖB återgick till sina papper. Det gällde att vara ordentligt påläst innan presskonferensen började.

 

En dryg vecka efter att beredskapsövningarna hade utlysts, hade man lyckats skrapa ihop en förhållandevis stor skara arméförband, som, efterhand som de ansågs redo, utgångsgrupperades i terrängen där OPIL ville ha dem. Flygvapnet lyckades också skrapa ihop en hel del basförband, och så småningom utgångsgrupperades även de till de vägbaser som de nerläggningshysteriska politikerna ännu inte hade lyckats skära bort.

 

Marinens ubåts- och ytstridsförband i Karlskrona var redan så gott som beredda, bemannade med värnpliktiga i slutskedet av sin utbildning, vilket innebar att de praktiskt taget direkt vid beredskapsordern, hade kunna stäva uppåt mot ett eventuellt stridsområde på ostkusten. Dessutom var vissa av marinens fartyg redan ute på Östersjön för att upprätthålla olje- och fiskeblockaden mot Ryssland, som regeringens samarbetspartier hade satt i verket. Dessa fartyg hade vid beredskapsordern dragit sig inåt land mot Stockholms yttre skärgård, som var deras överlägset bästa stridsmiljö.

 

Amfibiekåren hade däremot stött på en del motgångar under mobiliseringen, främst på grund av dåliga förbindelser till mobiliseringsplatsen och otåliga förbandschefer, detta hade lett till att de fåtal amfibieförband som faktiskt lyckats ta sig ut i skärgården var väldigt splittrade och utspridda.

 

De ”ryska skyddsstyrkorna” hade urlastat vid ett antal brohuvuden som i förväg hade säkrats av fallskärmstrupper och påbörjat det svenska markkriget, på morgonen den 5:e september. Turligt nog för svenskarna så hade den inledande ryska framryckningen skötts väldigt slapphänt. De ryska trupperna hade lugnt framryckt utan en tanke på att svensk militär fanns överhuvudtaget, och detta hade de senare under dagen fått betala ett rätt högt pris för. Nu hade man troligtvis lärt sig sin läxa, och de skulle inte vara lika oförsiktiga i fortsättningen. De kommande dygnen oroade ÖB ordentligt. Fronten i Södertälje sviktade ordentligt, och ryssen skulle nog snart lyckas bryta igenom och välla in i Stockholm, och då gällde det att regeringskansliet och krigskabinettet, samt högkvarteret och kungahuset redan var långt borta från huvudstaden. Även Tiveden och Västgötaslätten med Göteborg var hotade av den ryska framryckningen. Han hade redan sett till att reservstabsplatsen, som gick under smeknamnet ”Zonen”, började iordningsställas uppe i Falun, och han skulle inom kort, kanske redan ikväll, föreslå för regeringen att man påbörjade evakuering via helikopter, från Stockholm och till Zonen i Falun.

 

Under tiden som ÖB och statsministern suttit och läst på i sina papper, hade den moderata utrikesministern, den folkpartistiske försvarsministern, och den centerpartistiska inrikesministern slutit upp i soffgruppen. Alla verkade sammanbitna och det var den nyblivna utrikesministern som först tog till orda.

”CNN skall sända direkt från en presskonferens i Moskva, vi kanske skulle ta oss en titt?” Han sträckte sig efter den slitna fjärrkontrollen som låg på soffbordet, och riktade den mot TV:n som hängde i en ställning, en bit bort längs den ena väggen. Efter någon minuts försök lyckades han till slut få in rätt kanal. Av vad de kunde förstå så hade den ryska presskonferensen precis börjat, och i rutan framträdde en grånad generalsperson som både till uppträdandet och till utseendet, påminde starkt om general Schwarzkopf, där han stod och självsäkert pekade med pekpinne på olika punkter längs den svenska ostkusten, precis som den karaktäristiska amerikanen hade gjort, fast då på en karta över Kuwait och Irak, vintern 1991. Efter sin genomgång av krigsläget, svarade han en smula kaxigt på frågor från pressen, på grovt bruten engelska. Ingen i det samlade pressuppbådet verkade göra en stor grej av att Ryssland nyligen inlett ett storkrig i Norden, utan lät generalen hålla hov under hela sändningstiden.

”Stäng av den där skiten”, fräste försvarsministern. ”Jag orkar inte med att se på det mer”. Efter 25 minuters betraktande av TV-skärmen stängde därför utrikesministern av TV:n, och lutade sig bakåt i sin fåtölj.

”Ja, världspressen verkar ju knappast lyncha honom.” Han svepte trött med blicken över dem som satt i den ljusbruna soffgruppen och ryckte på axlarna. ”Undrar om de har sparat det nöjet åt oss…?” Ingen hann svara på frågan, då en av byggnadens säkerhetsansvariga stack in sitt huvud genom dörren som ledde in i pressrummet. Sorlet av upphetsat pratande människor, som växt sig starkare genom väggen under TV-sändningens gång, kunde nu tydligt höras genom dörrspringan.

”Vi är redo att sparka igång nu.” Han tittade allvarsamt på dem, innan hans huvud försvann in bakom dörren som återigen stängdes.

”Jaha, låt oss då gå ut nu och få det här överstökat.” Med de orden reste sig den kraftiga statsministern upp ur soffan, samtidigt som han prasslade med sina papper.

På vägen mot dörren kunde ÖB inte låta bli att känna en vag panikkänsla som växte sig starkare när det skarpa ljuset från alla TV-kameror kunde skönjas på andra sidan dörren. ÖB var sist in i det syrefattiga och kvalmiga rummet, och satt därför längst ut till vänster, bakom det långa bordet som stod på en upphöjning i golvet, med ett hav av högljudda och envisa journalister böljande framför sig. Statsministern harklade till i sin mikrofon, och fick många av pressmännen att tystna.

 

”Jag hälsar er välkomna till denna presskonferens som härmed inleds på grund av händelseutvecklingen i Norden de senaste dygnen.” Statsministern sade därefter inget på några sekunder, utan satt bara med sin välkända blick fäst på ett föremål längre bak i rummet.

”Vid 10-tiden, den 5:e september, angrep Ryska federationen vår fredsälskande nation med olagligt och orättfärdigt vapenmakt, och bröt därmed vår nära 200-åriga fred. Vi tillbakavisar alla Ryska Federationens krav och försvarar med alla medel vår frihet och vårt oberoende." Statsministern kände sig alltmer säker på sig själv, och fortsatte. "Jag vill redan nu slå fast att Sverige som fri nation inte på några som helst villkor kan acceptera det ryska övergreppet på oss, och jag vill därför poängtera att alla eventuella framtida uppgifter om att det svenska motståndet skall upphöra alltså bör betraktas som falska.” Statsministern vände sig till ÖB. "Jag lämnar nu över ordet till ÖB."

 

ÖB kände en stark törst i strupen, och de sekunder det tog för honom att föra plastmuggen, som stod på bordet framför honom, till sin mun för att ta en klunk vatten, inbjöd pressuppbådet att återigen börja skrika, gestikulera och ropa för fulla halsar. ÖB fick räcka upp sin handflata för att försöka få tyst på dem.

”Jag har aldrig gillat journalister…”, sa han för sig själv.

 

 

--------------------------

Edited June 28, 2005 by simon

[drmagoo]

Du är bäst simon.... mer!

[skaya]

härlig sekvens... =)

du är duktig, riktigt duktig.

[jed]

Det har gått över ett dygn nu, reklampausen är över och alla har hunnit kissa klart och är reda för nästa del nu.

Underbar kommentar om miljöpartiets språkrör

 

 

 

Mycket bra, historien blir bättre och bättre. Keep it coming

[Andreas]

Så här under sommarledigheten passar det fint med följetonger so keep em' coming!

 

Vem vet, annars kanske du får påhälsning av FRO! ;)

[skaya]

upp med trådfan.

[Nestor]

du, Simon, det börjar väl bli dax snat med en nu del i följetongen?...

Eller hur.... B)

[Darkwand]

Skitbra

Fan vad man blir avundsjuk har funderat på att skriva något sådant här själv men man vet ju inte vart man skall börja.

Tyckte du gorde helt rätt som sket i att ha med anledningen till kriget i början det är väldigt svårt att få politik trovärdig direkt och dessutom tar det tid det är bättre att berätta med flashbacks senare det ger mer "flow".

 

Tycker att du definitivt håller en hög kvalitet men det finns lite oroande tendenser. Den första är att det blir väldigt bra beskrivningar just nu det behöver inte vara dåligt men det kan om man har otur beröva läsaren en bit av sin fantasi. Här tycker jag och det är min personliga uppfattning att man får inte tvinga på läsaren en beskrivning utan att den ska dyka upp i huvudet när man läser.

Du har skött det väldigt bra hittills men jag är som sagt lite orolig i och med dom senaste politiska beskrivningarna, det känns lite som om man läser en faktaruta och det brytet lite av den välbehagskänsla som själva "storyn" har.

 

Som gammal BgBv90/Cv90 förare känner jag inte igen mig i hur förbandet betedde sig när dom kom till stan. Ingen kommer att vara så pigg att man sitter och lyssnar på musik man har varit i linjen i flera dagar och bara fått några timmars sömn på sin vagnsplats.

Det som skulle ha hänt när dom kom till stan är att kompanichefen omedelbart skulle ha begärt Tolo, vagnarna skulle ha vårdats direkt om tolo förbandet var upptaget och sedan skulle alla ha somnat i närmaste buske.

Som fd Förare tror jag nog att dom skulle ha lagt sig och sova direkt eftersom dom får sova minst när fordonen är på rull (he he roliga minnen av att köra bgbv90 i sömnen poppar upp).

 

F.ö. gillade jag kontrasten mellan oprövade förbandschefer och slutkörd förbandschef.

P.S. glöm inte att det alltid ingår Limpor i kvällsfikat.

 

Skriv på, annars så kanske jag kapar tråden

[röjsop]

Extremt bra skrivet Simon! Här kommer lite Feedback:

 

Addera lite mer känslor i ÖB och hans närmaste. Deras känslor är i högsta grad intressanta då dom kan förklara misstag dom kanske kommer att göra.

 

Sedan tycker jag att du beskriver kriget lite som en övning, välorganiserat och korrekt. Var är den förvirrade översiktsbilden, diciplinförfallet, galenskapen och prickskytte-terrorn? Även individuella hjältar, improviserad strid och motståndskamp av civilister!

 

Lycka till!

[julenissen]

Bra skrevet. Hva betyr "tolo" ?

[Mattias]

Bra skrevet. Hva betyr "tolo" ?

<{POST_SNAPBACK}>

 

TOLO = Tankning Och Laddnings Omgång om jag inte missminner mig.