Jump to content

Adeptus Bellum

Nivå 8
  • Content count

    257
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    3

Adeptus Bellum last won the day on May 6

Adeptus Bellum had the most liked content!

Community Reputation

8 Neutral

About Adeptus Bellum

  • Rank
    MM Apr 09

Profile Information

  • Kön
    Man
  • Placering
    Fo 43
  • Intressen
    Jakt och friluftsliv, statsvetenskap och ledarskap, militaria och tekniska prylar.

Previous Fields

  • Grundutbildad inom
    Kavalleriet
  • Utlandstjänst
    Nej, men vill/tänker söka
  • Beredskapsförband / Registerförband
    Nej, tillhör inte något sådant
  • Detaljer Grundutbildning
    Ledning/Samband på ett nedlagt kavalleriregemente
  • Placering/Tjänst
    Ledning/Samband
  • Övrig militär verksamhet
    De sa "Flykt är tillåten genom den grinden, ha ett bra liv!" men jag fattade inte den vinken och nu går jag på mässen så ofta jag kan.

Recent Profile Visitors

1,326 profile views
  1. Adeptus Bellum

    Automatkarbin 4 C/D - Skarpskyttevapen

    Det som är allra enklast är att i egenskap av privatperson begära ut skrivelsen från exp-hkv@mil.se Det behöver inte vara svårare än att "Hej, jag söker en skrivelse från Hemvärnetsstrids skola(?) som reglerar prioriteringen och fördelningen av Ak 4C till befattningar inom Hemvärnet. Jag önskar att ta del av handlingen eller handlingarna digitalt. Tack"
  2. Adeptus Bellum

    FMV upphandlar M90-uniform

    Sökfunktionen är din bästa vän på forumet
  3. Adeptus Bellum

    Hur bra var J35 när den togs ur tjänst?

    Jag har lagt lite tid på att fundera på hur jag ska angripa den här tråden, men jag hoppas att vi ska kunna räta ut några frågetecken. @Sebastian C dina två citat här blir en alldeles utmärkt utgångspunkt för diskussionen: Först och främst så måste vi titta på den operativa kontexten. Vad hade hänt i världen? Vad hände runt Östersjön? Vad var den senaste teknologin och stridstekniken? Fienden under det kalla kriget var Sovjetunionen och Warszawapakten. Sannolikheten att vi skulle behöva möta västkärror i luften, den var obefintligt liten, även om det var mot och med dessa vi kunde öva, kanske, ibland... Händelser i vår omvärld som påverkade våra beslut: - 29 december 1989 slutade Polen kallas Folkrepubliken Polen. - 11 mars 1990 utropade Litauen sig självständigt. - 3 oktober 1990 så upphörde DDR att existera. - 1991 så blev Estland och Lettland självständiga - Operation Desert Storm genomfördes under 100 dygn mellan januari och april 1991 - 31 december 1991 så upplöstes Sovjetunionen Det jag markerat i lila, det hade betydelse för hur våra flanker såg ut, och från vilka riktningar som Sverige kunde förvänta sig ett angrepp. Angreppsvektorn minskade högst betydligt och vi kunde lugna ner oss en aning, och framför allt så kunde vi fokusera på Sovjetunionen som var en bankrutt krutdurk som kunde detonera när som helst. Inbördeskrig? Nya ockupationer av stater som blivit olydiga? Ett europeiskt storkrig? Det som hände då var nog det bästa som kunde hända. Under Operation Desert Storm så var det väldigt många stater som tog anteckningar. Med signalsökande robotar som bokstavligen slog ner som en blixt från klar himmel (HARM och britternas ALARM), laserstyrda bomber som träffade dörrarna på det man trodde var fullträffsäkra och kärnvapenskyddade hangarer så var frågan: Var befrielsen av Kuwait målbildskriget? Wardens teorier om luftmakt hade precis fått en generalrepetition och Sverige såg inte sig självt som ett av de allierade länderna som skulle tvinga en olydig stat till underkastelse. Vi såg oss själva som den stat som antagligen skulle få en eller flera stormakters samlade vrede över oss. Vårt luftvärn var då och är fortfarande väldigt underdimensionerat, något som vi kompenserar för med jaktflyg. Dock så levererades det inte tillräckligt många JA37:or, vi fick ett hål i luftförsvaret, och vi ansåg oss tvungna att få fram två jaktdivisioner till. Hur såg hotbilden ut runt Östersjön? Vad var det som det svenska luftförsvaret dimensionerades mot? "Hotbilden – Sovjetisk invasion med bomb- och attackflyg samt luftlandsättningsflygplan över Östersjön på alla höjder var högst påtaglig under den senare delen av kalla kriget och dess flygstridskrafter moderniserades för flygning även på låga höjder. Därför var det viktigt att det svenska jaktflyget hade prestanda och beväpning för att kunna nå och bekämpa även detta hot." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/JA37_Notis_2.htm Under 70- och 80-talet så hade inte Sovjetunionen/Warszawapakten något kvalificerat jaktflyg som hade räckvidd nog att eskortera sina attack- och bombförband in över Sverige. MIG-23 FLOGGER hade i och för sig den semiaktiva radarjaktroboten R-23/AA-7 APEX och Su-15 FLAGON hade tillgång till roboten R-8/AA-3 ANAB. Men de hade ganska så korta fötter och jag är inte helt säker på att integrationen av polska och östtyska MIG:ar i attackföretagen hade gått helt smärtfritt, om ens alls. Introduktionen av Su-24 FENCER som med lång räckvidd och goda prestanda på låg höjd med terrängföljningsradar kunde med modern relativisering anses vara en utmaning. Hotbildsbeskrivningen enligt ovan var det som resulterade i att JA37 i serieutförande premiärflög 4 november 1977, men redan här så sneglade man i kristallkula mot vad som komma skulle. Andra berömda flygplan som premiärflög under 1977 var jaktplanen MIG-29 FULCRUM och Su-27 FLANKER. Bägge två skulle under den andra halvan av 80-talet beväpnas med den nya och heta radarjaktroboten R-27/AA-10 ALAMO. Bedömningen var att dessa plan skulle komma ut på bred front och ha förmågan att genomföra jaktsvep över Sverige och eskortera sina attackkollegor tur och retur. Vad som kom först, att vi inte fick tillräckligt många Jaktviggen, kompatibilitet med planerade BAS90, effekthöjning ur befintliga flygplan, stop-gap-lösning till Gripen skulle komma i tjänst, etc. det vet jag inte (jag trodde att jag visste...) men det gjordes i alla fall studier på hur Draken skulle fortsätta att utvecklas. Ett av förslagen var AJ 35 Superdraken (med större vingar, däck och ett par infällbara nosvingar) som även skulle kunna bära två Rb 15F på balkar under luftintagen (även om avståndet mellan robotens fenor och asfalten tydligen bara var 44 mm). Ett betydligt mera konservativt förslag var det som sen blev J35J: "Under 1982 framkom att J35F beväpningssystems prestanda kunde avsevärt förbättras till en rimlig kostnad och anpassas till den under slutet av 1970- och början av 1980-talet förändrade hotbilden, där målen i huvudsak antogs vara attackförband och flygplan för luftlandsättning av trupp vilka skulle uppträda på låg höjd." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm Det är dyrt att vara fattig och som jag skrivit här ovan, vi saknade två divisioner jaktflyg. Vi fick rätta munnen efter matsäcken och vi klurade ut en high-low-mix där Viggens och Drakens styrkor och svagheter skulle omhändertas i syfte att få ut största möjliga effekt. J35J fick därför förbättrad elektronik och två nya balklägen under luftintagen för Rb 24J (AIM-9J Sidewinder). Sveriges stora fördel i sammanhanget är att vi slåss på hemmaplan och vi har tillgång till STRIL. Stridslednings- och luftbevakningsbataljonerna har alltid varit en force multiplier. Inte bara därför att jaktledaren har kunnat leda Draken och Viggen mot fienden, utan han har även kunnat taktisera med hur han vill angripa motståndarens flyg. Varken Draken eller Viggen har då behövt tända sina radars för att komma i skjutläge och motståndarens första och enda varning skulle då ha varit en blinkande radarvarnare och en hysterisk robotskottvarnaren. Vill motståndaren öka sina chanser att överleva så behöver han manövrera hårt. För att manövrera hårt så behöver han dumpa attacklasten och utan attacklast så har uppdraget misslyckats. Redan i J35D-kärrorna så kunde radarjaktledare skicka styrdata som presenterades på pilotens skärmar (en mycket uppskattad förmåga i STRIL 60). Det här utvecklades kontinuerligt och jag vet inte exakt vilken upplösning man hade på J35F och J, men i Jaktviggen så presenterades flygplan och omvärldsuppfattningen minst lika bra som om den hade skapats med planets egen radar. Det här är i en helt annan liga jämfört med vad motståndaren förväntades kunna presentera för sina flygare via en fartygsradar och radiotal. Motståndarens förmåga blev bättre när de senare fick egen flygande spaningsradar med egna stridsledare på plats. Men det bästa var ju att den förväntade motståndaren Sovjetunionen, inte hade råd med materielen och de var nu bankrutta. Värt att nämna är också att det vi gjorde med STRIL 60, det är något NATO:s multinationella datalänkarna börjar komma ikapp. "Det är sånt här som får mig att ifrågasätta värför vi hade kvar dem så sent." J35 Draken var fortfarande taktiskt- och stridstekniskt relevanta för försvaret av Sverige. Vilket jag önskade bevisa med stöd av färgerna i inledningen av mitt inlägg. Vidare så var inte tanken att de normalt sett skulle möta en motståndare med Mach 2-förmåga som bar på dubbla radarjaktrobotar med medellång räckvidd, det skulle helst Jaktviggen sköta. Oavsett i vilken arena du rör dig, så kommer du att märka det att i ett inledande skede så kommer de nya och tekniskt överlägsna prylarna att vinna. Men genom övning så kommer deras för- och nackdelar att utkristallisera sig och den som känner sin fiende, sin materiel och sin egen förmåga bäst, han kommer att vinna striden. Under andra världskriget så var japanernas A6M Zero/ZEKE överlägsen jänkarnas Grumman F4F Wildcat. Det gick dåligt för den amerikanska flottan, men vildkatternas pansar och självtätande bränsletankar gjorde att tillräckligt många lyckades linka hem och berätta om upplevelsen. Snart utvecklades den så kallade Thach Weaven, som gjorde att rotar med Wildcats där besättningarna understödde varandra, lyckades göra processen kort med Zeros där piloterna likt samurajer ville slåss och glänsa på egen hand. På 80-talet, när nya och fräscha Jaktviggar, beväpnade med den medelräckviddiga radarjaktroboten Rb 71 Skyflash, möter J35F med radarjaktroboten Rb 27 som har en tredjedel så lång räckvidd, ja, då fick drakarna stryk och det kanske var lite demoraliserande, men det var ju precis den här förmågan som Flygvapnet förväntade sig att möta skarpt inom en 5- till 10-årsperiod. Det var läge att sätta sig på kammaren och lista ut hur man ska vinna kriget. Drakenryttarna tog fasta på hur de skulle använda sina fartresurser när de möte ett tekniskt överlägset jaktplan och jämnade ut oddsen. Då var det dags för din andra fråga. Till att börja med så är det ju osannolikt att vi hade behövt möta vår arvsfiende dansken i luften, men det här är en bra Internet-övning: F-16 Fighting Falcon togs fram som ett litet och lätt dagjaktflygplan med en liten radar med oöverträffad manöverförmåga. Det skulle ge USA och dess allierade ett kompetent jaktplan med förmågan att nöta ner vågor av sovjetiskt attackflyg och deras jakteskort (likt MIG-17/21 över Nordvietnam). Från början så hade F-16 ingen annan jaktbeväpning än värmesökande AIM-9 Sidewinder och sin 20 mm AKAN. Det var först med förbandssättningen av AIM-9L/M-versionerna som F-16 kunde angripa en motståndare på mötande kurs! Dess tillkortakommanden skulle lösas med NATO:s tyngre jaktflyg, såsom F-4 Phantom, F-15 Eagle, F/A-18 Hornet eller t.o.m. F-104:or som då bar semiaktiva radarjaktrobotar. Denna high-low-mix ser vi än idag i t.ex. relationen mellan F-22 som är det vassare jaktplanet och F-35 som är det mindre jakt- och attackplanet. (brittiska Skyflash som användes på Tornado ADV samt Phantom F.G.R. samt italienska Aspide som hängde under deras F-104:or är utvecklingar av AIM-7 Sparrow) Så om vi tillämpar det som skrivits här uppe och väger F-16:s överlägsna sikt, ergonomi och manöverförmåga, mot Drakens fart, radarjaktrobotar, IR-spanaren under nosen och STRIL-stöd, hur tror du då att det skulle gå? Krig är ingen ridderlig lek, det handlar om att fuska och vinna, ty det delas inte ut några silvermedaljer. Det var först i och med provskjutningen den 5 januari 1998 när en dansk F-16B, avfyrade en AIM-120 AMRAAM under utprovningen av F-16A/B Mid-Life Update (MLU), som vi kan anse att F-16 blev ett äkta allvädersjaktplan. - http://www.f-16.net/f-16-news-article395.html Sista flygningen med J35J i tjänst genomfördes den 2 december 1998. Så danska F-16 hade alltså bara en ärlig chans mot J35 Draken i nästan exakt 11 månader... - https://www.dn.se/arkiv/inrikes/draken-landar-for-gott/ Värt att nämna är att vi började provflyga uppdaterade JA37D med Rb 99 AMRAAM under 1997. Den riktigt påläste kommer att påpeka att F-16C/D Block 25 fr.o.m. 1984 och framåt kan bära AIM-7 Sparrow och borde ha ansetts vara ett allvädersjaktplan redan då, men till mitt försvar så vill jag säga det att danskarna flyger F-16AM/BM I amerikansk tjänst så har det även funnits F-16A som modifierats för att bära AIM-7 Sparrow, men dom maskinerna verkar över lag ha tillhört ANG-divisioner med luftförsvarsuppgifter över Nordamerika. AIM-7 Sparrow kan bara hängas under balkläge 7 och 3 på. Sätter man det i sammanhanget att det är under dessa balkar som man bär attacklasten, och att F-16 tidigt blev ett kompetent multi role-flygplan (plus att Sparrows statistik under 40 års samlade insatser är ganska dålig) så har jag väldigt sällan sett annat än Sidewinders under F-16 innan AIM-120 blev tillgängliga på bred front. De bilder jag sett på F-16C och Sparrow kommer i huvudsak från mellanöstern. *Ang. Sparrows dåliga statistik. Ingen av de tidigare radarjaktrobotarna har levt upp till förväntningarna och frågan är givetvis vilken träffprocent Rb 27 (som i grunden var en modifierad amerikansk AIM-26B Falcon) eller för den delen, Rb 71, skulle ha haft under verklig strid. Som alltid när det handlar om uppgraderingar så handlar det om pengar. Enligt https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm så överskattade vi kostnaderna för att uppgradera radarn och siktessystemet vid Johan-modden (så pass att vi fick 12 flygplan extra!). Redan när SAAB började bygga Filip-kärrorna så blev det uppenbart att radar och elektronik tog betydligt mycket mera plats i flygkroppen än tänkt och resultatet blev att man tog bort automatkanonen i vänster vingrot. Centralkalkylatorn i Viggen och PS-46/A radarn är ganska stora pjäser och jag har svårt att tänka mig att de skulle fått rum i Draken. Ett alternativ kanske skulle ha varit att köpa in samma AN/APG-68 pulsdopplerradar som satt i F-16 Fighting Falcon, men jag gissar på att det hade antagligen kostat betydligt mer än hela Johan-modden, plus att jag vet inte om vi någonsin hade kunnat frigöra tillräckligt mycket plats i skrovet för att få plats med elektroniken som krävs för att skjuta semiaktiva radarjaktrobotar. (Jag har ett vagt minne av att jag läst/hört att det var besvärligt och dyrt att modifiera Air National Guards F-16A som skulle bära Sparrow) Min gissning är att Drakens IR-spanare under nosen till del kompenserade för bristen på en pulsdopplerradar. TILLÄGG: Enligt http://www.x-plane.org/home/urf/aviation/text/35draken.htm så fanns det tankar på att bygga en JA35 Draken med större nos (för en större radar) och IR-spanare, men detta blev det inget med och 1969 så bestämde man sig för att fortsätta med JA37. Jag har inte sett eller hört de här uppgifterna någon annanstans.
  4. Adeptus Bellum

    Hur bra var J35 när den togs ur tjänst?

    Jag minns inte när beslutet togs ang. att vi skulle modernisera J35F till J35J, men främsta anledningen till varför vi modifierade 65-67 (?) stycken Drakar var att vi inte fick alla JA37:or som vi ville ha för att luftförsvara landet. Skroven som modifierades var ganska fräscha J35F som byggts i början och mitten på 1970-talet och de sista J35J var modifierade och klara 1991. 1992 så hade vi 10 stycken jaktdivisioner fördelade på 6 flottiljer, varav två var Draken (F10 Ängelholm). Vad förde då Draken till bordet? Fart. Draken är enligt uppgift den snabbaste kärran som Flygvapnet någonsin haft och kollegorna i sparkdräkterna berättar gärna om hur Drakar spöade Viggar i simulerade strider där bägge "sköt" med radarjaktrobot, men Drakens fartövertag gjorde att man räknade med att Drakens Falcon-robotar skulle ha träffat innan Viggens Skyflash gjort det. Sensordiversitet. Draken var inte alls lika autonom som Viggen och behövde betydligt mera stöd från jaktledare på marken, men medans Viggen "bara" hade sin Ericssons PS-46/A så hade Draken både sin PS-01 och en IR-sökare som satt under nosen. Typdiversitet. Nu är ju vi ett väldigt fredsskadat land men en fördel med att ha två olika jaktflygplan i bruk är att om ett mystiskt fel eller haverier ger flygförbud på en typ, ja, då har vi den andra typen. En annan fördel med att ha flera typer i tjänst är ju också att motståndaren måste lägga mera tid på att taktikanpassa då han inte vet vilken jaktkärra det är han möter. Exportstöd. Att vi hade kvar typen i tjänst (plus skolflygplanet Sk 35C) gjorde att de länder som köpt Draken av oss kunde förlita sig på att få stöd med reservdelar, service och utbildning av markpersonal och piloter. Wikipedia påstår att vi sålde fem kärror till Österrike så sent som 1999. Det här är vad jag kommer på just nu.
  5. Adeptus Bellum

    Hjälm 18A

    Hjälmen på bilden är 3M:s Combat Ballistic Helmet F70 Dock så uppmanar jag alla till att ta Hjälm 18-bilden med en nypa salt: 1. KB i matkön pratar om en annan hjälm än 3M F70. 2. FMV:s bildspel tar även upp det nya luftvärnet och där har vi ändå en bild på ASTER-systemet. Det finns en chans att upphovsmannen till bildspelet bara dragit fram en bild från lämplig sida på nätet och ändrat färgsättningen.
  6. Adeptus Bellum

    HKP 14 - NH90

    Eller så rullar vi sjunkbomberna över rampen bara. Syrisk stil! Med tanke på hur vi vänder på varje krona överallt annars så är jag inte helt övertygad om att ett återinförande av sjunkbomber på en ny helikopter är rätt väg framåt. En kollega förklarade det att "Sjunkbomb skrämmer, torped dödar". Nu är det antagligen en väldigt raljant generalisering, men det var öppningsanförandet när en diskussion och torped vs. sjunkbomber seglade upp. Vad kan vi åstadkomma med sjukbomberna? Ja, med lite tur så kan vi ju spräcka skrovet på en ubåt, tvinga upp den och internera besättningen intill dess att lämpliga ursäkter och bortförklaringar överlämnats via diplomatkåren. Nackdelen i förfarandet är ju precisionen vid genomförandet och den ganska noggranna invisningen som krävdes från rotekamraten för att kunna påräkna verkan. Sjunkbombfällning från Hkp 14 är antagligen inte värt pengarna. (För hade det varit det så hade vi säkert redan betalat för det efter den senaste kränkningen) Intill dess att torpeden är på plats under Hkp 14 så får vi nog nöja oss med att dom sköter inhämtningen och visar in flottans fartyg för lite schysst närstrid, något som definitivt hade underlättats av den där taktiska datalänken som vi inte har i helikoptern ännu. Att prata om "bara vapenställ, integrering i hkp-systemet och utbildning/övning som behövs", så har det nog inte varit sen flygplanen var byggda i trä och klädda med duk. (om man inte räknar med något enstaka undantag)
  7. Adeptus Bellum

    Luftvärn - nuvarande och framtida behov?

    Hur vi i det här landet avser att taktisera med Patriot har jag ingen aning om, men på ett teoretiskt plan så vill du ha växeleldgivning. Vi måste räkna med att så fort vi tänder radarn så är motståndaren väldigt villig att bekämpa denna. Att då kunna hoppa bock med system där ett är eldberett medans det andra är under omgruppering eller radartyst, ger oss större uthållighet och motståndaren får desto mera huvudbry. När det gäller ett ev. köp av robotar så kan vi inte räkna med att vi faktiskt kommer att ha 100 PAC-2 och 200 PAC-3 MSE som ligger och väntar, färdiga att fyras av. Service kommer att behöva utföras på robotarna och de kommer att behöva spridas över stora ytor. Jag skulle inte beskriva det som en mardröm att flygtransportera ammunitionseffekter, men har vi möjligheterna att utgångsgruppera vapen och ammunition, då vill vi nog ta den. Sen ska vi nog inte räkna med att alla fordon eller alla förråd och robotar kommer att överleva en eventuell förbekämpning. Då är det bra att ha lite redundans. Krig är ingen matematisk vetenskap, krig är en konst. Det är betydligt bekvämare, och ett säkrare kort, att skjuta stora salvor innan kriget ens är planerat. Ryssarnas tillrättavisning av ISIS när det sköts mängder med kryssningsrobotar är en imponerande styrkedemonstration som fick hela Internet att skaka. Men dom har nog även gjort chanstagningen att det tredje världskriget inte skall börja innan de har hunnit fylla på förråden igen, och då gärna med nya och förbättrade robotar. Att skjuta robot mot ett land med ett integrerat luftförsvar, ja du får ju skjuta några extra för att vara säker på att robotarna skall ta sig igenom alla linjer av försvar. Du får nog lägga på några extra också för att vara säker på att träffa, sen är det nog bäst att lägga till några till för att höja sannolikheten att du bekämpar målet. Bara förekomsten av ett luftvärnssystem till, och då gärna Patriot Advanced Capability (PAC-3) Missile Segment Enhancement (MSE) gör att det krävs ännu fler robotar för att uppnå någon form av verkan (annat än Show of force). Amerikanerna sköt 59 robotar mot Syrien, väl medvetna om den ryska närvaron i landet. Ryssarna har befäst basområdena ganska så väl med en kvalificerad blandning av luftvärnssystem, plus att dom fick en förvarning. Hade dom brytt sig så hade försvarslinje efter försvarslinje av jaktplan med flygburen radarspaning, markgrupperade radarstationer och kvalificerat luftvärn plus ett effektivt närskydd av system med kort räckvidd antagligen minskat antalet träffar i Syrien. Nu var det en dominanshandling. Skulle motståndaren däremot göra ett seriöst försök att slå ut oss så finns det en ganska lång lista på militära basområden att peppra med kryssnings- och ballistiska robotar. Sen så har vi ett stort antal mål som är av vikt för landets ledning och försörjning, och helst så skall allting träffas ungefär samtidigt och innan vi hinner vidta minsta lilla motåtgärd... Vi behöver inte lyckas skjuta ner alla robotar som skjuts mot oss. Vi kan ju faktiskt se till att flytta på det som motståndaren vill bomba bort också, eller sätta det under ett lite stadigare tak. Samtidigt så finns det ju också en hypotetisk möjlighet att det här blir startskottet för ett nordeuropeiskt storkrig med många inblandade och då kan det nog behövas ett stort antal robotar i reserv för det ändamålet också. Jag sa att krig inte är en matematisk vetenskap, utan det är en konst, plus en förbannad massa politik. Nu blev det plötsligt en väldigt dyr konst och besvärlig politik.
  8. Adeptus Bellum

    Handhavande AK5 - olika metoder

    Ett varningens ord: Reglementen och manualer uppdateras kontinuerligt baserat på skarpa erfarenheter i syfte att vi ska vara farliga för fienden, inte för oss själva. Använd därför alltid senast fastställda publikation! - Manual Automatkarbin 5, 2018 års utgåva, är den som gäller. - SäkI-serien är ersatt av SäkR och - räkna med att pappersutskrifter har ett maximalt bäst-före-datum på en månad. Modernt och modernt, det här är som du kanske märker en fråga "som jag går igång på". Det finns inget "modernt" sätt att hantera vapen på och eventuella omladdningar. Vapen är konstruerade för att användas på ett visst sätt. Sen så kan människor hitta på saker, eller bygga om vapnen. Tittar vi på FN FAL och Ak 4 så sitter manöverhandtagen på vänster sida. Vapnen är från början konstruerade för att höger hand skall hålla i pistolgreppet och du skall använda vänster hand för att placera magasinet i magasinsstyrningen och för att dra i manöverhandtaget. Då är det även självklart att du använder vänster hand för att avhjälpa eldavbrott. Nackdelen med FN FAL (jämfört med Ak 4) är att människor råkat hänga upp vapnet på sin stridsutrustning med manöverhandtaget och blivit besvikna när de försökt skjuta då slutstycket till del varit öppet och släppt in lera eller klämt något i patronläget p.g.a. den halvdana mekanismrörelsen. Sen hoppar vi till Avtomat Kalashnikov. Vapnet konstruerades strax efter andra världskriget och fick säkringsluckan och manöverhandtaget på den högra sidan. Vapnet är konstruerat för att användaren skall använda sig av höger hand för att dra i manöverhandtaget och då sker även laddningen med höger hand. Så länge som det finns ammunition i magasinet så behöver du inte röra manöverhandtaget, men magasinen har ingen sistaskottsspärr och den ryska doktrinens fäbless för automateld gör att jag är ganska säker på att magasinsbyte enligt metod 2, sällan har tillämpats. Däremot så är det modernt idag och det finns ju överallt på Youtube hur människor håller i pistolgreppet medans de byter magasin med vänster hand för att sedan vinkla vapnet, ta sig förbi magasinet under vapnet eller ta sig över eventuella optiska riktmedel på ovansidan för att dra i manöverhandtaget... Det ser kanske häftigt ut, men frågan är om det egentligen gör något bättre, "Stay in the fight"-mentaliteten är i det här fallet suboptimalt. Ett annat exempel där användare hittar på saker med äldre konstruktioner är Ar 15/M16/M4. Vapnet är konstruerat med ett manöverhandtag längst bak och tanken är att du skall använda höger hand för att dra i handtaget när du skall ladda eller åtgärda eldavbrott. Det är också enda gången du ska behöva dra i manöverhandtaget då vapnet har sistaskottsspärr som du släpper på genom att trycka på knappen på vänstersidan. Trots detta så fick någon för sig att det var "bättre" att alltid hålla i pistolgreppet och senare dra i manöverhandtaget med vänster hand. När du gör på detta viset så fanns det från början inte så mycket manöverhandtag att hålla i och sitter hylsan fast, då får du slita lite och då hade du nog löst problemet snabbare genom att släppa pistolgreppet och använda hela högernäven (plus att snedbelastningen faktiskt rutit av dem). Därför så finns det idag en marknad för manöverhandtag som är byggda för att kunna manövreras med stödhanden, även om skjuthanden håller i pistolgreppet (d.v.s. det finns manöverhandtag där vänsterskyttar har mera att greppa på högersidan för den handen). Då kommer vi till Automatkarbin 5, FN FNC... Vapnet är konstruerat med manöverhandtaget på höger sida då det sitter i slutstycket. Fördelen med detta är att du lätt kan trycka till manöverhandtaget om vapnet är mycket smutsigt och inte slutstycket låser. FN FNC/Ak 5 hade från början inte heller någon sistaskottsspärr och därför så var tanken att laddning skulle genomföras med höger hand. Har du patroner kvar så kan du givetvis använda vänster hand för att byta magasinet, men har du skjutit slut så var tanken att du skulle använda höger hand. I och med ombyggnaden av Ak 5A till C (och modifieringen av D-vapnen) så fick vi en sistaskottsspärr på vänster sida och därför så är det inte "mekaniskt fel" att använda vänster hand vid omladdning, men vapnets konstruktion säger ändå att du skall dra i manöverhandtaget med höger hand "egentligen". Enligt den nu gällande manualen så är det upp till skytten själv om denne vill använda höger eller vänster hand för att dra i manöverhandtaget. Det är enligt manualen en smaksak och upp till den enskilda skytten, men vi som utbildare brukar i ett inledande skede endast acceptera en metod intill dess att användaren är säker på handhavandet. Min erfarenhet är att ja, det är relevant att använda vänster hand för många åtgärder, speciellt kopplat till närkamp och korta stridsavstånd. Men sen kommer vi till eldavbrott med öppen mekanism. Då ska du dra bak manöverhandtaget, titta i patronläget och eventuellt skaka vapnet. Vid dessa åtgärder så är det en betydligt säkrare metod att nyttja högerhanden för att dra i manöverhandtaget, särskilt då du får mera kraft i draget när du är på rätt sida om patronen sitter fast. Likheten mellan Ak 5 och M16 är dessutom att du måste använda högerhanden för att dra bak manöverhandtaget vid patron ur, då du måste trycka in knappen på vänster sida för att haka upp mekanismen. Så modernt och modernt... Ta det med en hälsosam nypa salt är du vänlig. Ibland är det relevant, ibland är det bara att krångla till det i onödan. Det beror på och det är inte alls självklart. Att fastställa (och även upphäva) reglementen är en uppgift som stridskraftchefer (tidigare inspektörer) och vissa andra generaler har mandat att göra. Detta görs allt som oftast i förorden till reglementena där dessa fastställs för tillämpning och ofta så upphävs tidigare reglementen i samma förord (se exemplet i http://www.luftvarn.se/ulv/soldr_mtrl_ak5.pdf). Det kan även komma en separat skrivelse som upphäver en hel hög med gamla reglementen (vilket hände under den strategiska black outen). Sen så när vi säger "SkjutR" så har i alla fall jag varit ganska så slarvig, och allt som oftast så menar vi egentligen den av MSS fastställda och just nu gällande övningsförteckningen. Men jag har länge sagt SkjutR NY för att då vet alla som är uppvuxna med SkjutR A PEK 1 och 2 vad jag menar. Sanningen att säga så låter ju SkjutR bättre än ÖFT också... EDIT: Här kan jag dock behöva göra avbön, SkjutR Grunder tar faktiskt upp en SkjutR Automatkarbin där ÖFT ingår... Jag kanske har missat ett reglemente lik förbannat! I gamla SkjutR A PEK från 1994 (?) så hade vi både ett utbildningspaket för utbildaren och övningsförteckning med färdiga planer i samma böcker. Vi slutade att använda planerna och övningarna ur Skjutreglemente för Armén, Pansarskott, Eldhandvapen och Kulsprutor och ersatte dem med diverse övningsförteckningar, trots att Skjutreglemente för Försvarsmakten, Grunder, fastställdes först 2011, men det står likväl: SkjutR FM Grunder handlar ju som bekant om att utbilda utbildaren och övningsförteckningarna uppdateras med jämna mellanrum av MSS. Det fina med den uppdelningen är att ett reglemente skall innehålla universella sanningar som gäller och som faktiskt ska vara svåra att kladda och ändra i, medans ÖFT Automatkarbin kan komma ut en gång per år baserat på erfarenheterna från föregående utbildningskull.
  9. Adeptus Bellum

    Handhavande AK5 - olika metoder

    @Reservingenjör Nu tar jag det ur minnet, men det låter som om du syftar på SoldR mtrl vapen Ak 5 från 2004. Då fanns det endast en godkänd metod för laddning. Laddning kräver nämligen att du använder manöverhandtaget på vapnet, och kravet var då att du skulle använda höger hand för att göra detta. För patron ur så fanns det också bara ett godkänt handhavande. Däremot omladdning med ammunition kvar, den fanns i två metoder. Grundmetoden var att ta ner vapnet till höften (i stående och knästpende, ej liggande) och arbeta med höger hand. Allt annat gjordes med grundmetoden och alla hade ändå magasinsfickorna anordnade på höger sida, för att det var ändå så vi alltid gjort, och det här var den enda, godkända metoden från tidigare SoldR mtrl P. När reglementet kom 2004 som medgav att du kunde använda vänster hand för omladdning, förutsatt att det fanns ammunition kvar och att du inte behövde nyttja manöverhandtaget så minns jag ingen som faktiskt byggde om utrustningen, för "det här var ju som vi alltid gjort" och tidsskillnaden var ändå minimal. Det som däremot var fördelen med metod två var ju en högre eldberedskap vid snabba lägen och vid omladdning under förflyttning mellan eldställningarna. Men som jag sa, det var inte många som byggde om sin stridsväst för det och alla genomled inte heller fullt tillämpade stridsskjutningar där metod två verkligen kom till sin rätt. Det var först med SoldR mtrl vapen Ak 5C/D, den nya skjututbildningen och närkampssystemet som det blev modernt att alltid hålla i pistolgreppet och göra allt med stödhanden. Men då hade vi ju också reglage på bägge sidorna om vapnet (sista skottsspärren tillkom). Strax innan julen 2017 så kom "Manual Ak 5C/D" ut (Reglemente har fått en ny betydelse och vapnen har därför fått manualer och förband har fåt handböckerr) men jag har inte hunnit läsa igenom den ännu. Jag ber att få återkomma om jag upptäcker något revolutionerande.
  10. Adeptus Bellum

    Nordic Common Uniform System - NCUS

    Det är faktiskt högst relevant för tråden (men du får leta lite själv då jag prioriterar fredagsmyset) Svenska Försvarsmakten har väldigt länge lagt en stor vikt vid att vår materiel skall skydda mot brandstridsmedel, höga temperaturer, spill av brinnande drivmedel med mera. Det blir ganska eländigt när underkläderna p.g.a. en värmeblixt börjar smälta fast i juvelerna. Spolar vi framåt till 2000-talet och tiden efter det andra Irakkriget (och i Afghanistan) så blev IED:s motståndarens främsta vapen och de var väl medvetna om att koalitionens förband var som mest sårbara under marsch. Resultatet var väldigt många brinnande fordon och soldater vars plagg smälte fast i huden och orsakade stora skador. Det gick så pass långt att amerikanska krigsmakten började förse sin markstridspersonal med flygoveraller då dessa var flammskyddade. Detta hjälpte inte alltid heller då personalen ibland hade syntetunderkläder och det finns en anekdot om hur en skyttegrupp låg och vred sig av smärta efter en RPG-detonation trots att de inte fått splitterskador. Värmestrålningen från detonationen hade smält deras långkallsonger! (Både amerikansk och brittisk utrustning tog stormsteg framåt efter det, även om USMC fortfarande tilldelar personalen FR-materiel inför skarpa rotationer). Även om NORDEFCO-länderna har olika kamouflagemönster så behöver vi skydd mot samma hot (brandstridsmedel och termobariska vapen som vi vet att motståndaren kommer att kasta i huvudet på oss!) och vi som genomlidit och utbildat på brandbanor vet värdet av 90-systemets långkalsonger, skjorta och hjälmunderlag, materiel som kan komma ur samma tillverkningslina, oavsett land..
  11. Adeptus Bellum

    Ny hjälm till försvarsmakten

    Hitills så har vi haft ett problem med "gränsytor" mellan olika materiellsystem (MS) och resultaten har varit suboptimala. Efter omdaningen i försvarslogistiken och en organisation baserad på "kluster" där materielens gränsytor mellan människa, materiel och maskin ska omhändertas så hoppas jag att du ska bli positivt överraskad! Ang. att det är så tyst, vissg det finns KB i matköerna som är mera trovärdiga än andra, men ingenting verkar bestämt ännu...
  12. Adeptus Bellum

    Nordic Common Uniform System - NCUS

    Den största fördelen med en gemensam upphandling är att vi genomför försöksverksamheten en gång. Istället för att alla fyra länder åker en gång var till ökenländer, tropisk regnskog och genomför vinterförsök så genomförs dessa gemensamt och vi får synnergivinster (mindre investering och högre uteffekt). Ett återkommande materielproblem har också varit förhållandevis små volymer och korta serier (eller en hög styckekostnad för få exemplar fördelad på en lång leveranstid). När det handlar om persedlar så är Försvarsmaktens behov (det som FMV ansvarar för) egentligen oförskämt litet i ett internationellt perspektiv, kopplat till våra "orimligt höga krav" som USA och UK senare fann väldigt relevanta under det fortsatta kriget i Irak... Det blir väldigt dyrt och min fasta övertygelse är att vi gagnas av ett nordiskt samarbete då våra krav och klimat är väldigt lika.
  13. Adeptus Bellum

    Luftvärn - nuvarande och framtida behov?

    @Perman Mycket talade för Aster, men historiskt så har amerikanerna levererat och våra sameuropeiska projekt har lämnat en väldigt bitter eftersmak. Men det är min egen spekulation. Sen finns det rykten och proffstyckare... Det jag däremot vet är att det är runt 2023 som Aster SAMP/T får en seriös förmåga mot ballistiska robotar. Jänkarnas PAC-3 som är optimerad för insats mot ballistiska robotar är redan i tjänst. Iskander spelar i en helt annan liga än SCUD och motsvarande gammalt skrot. När det sen gäller robotar, lavetter med PAC-3 rymmer 16 stycken robotar, då blir det andra volymer om vi köper t.ex. åtta lavetter för PAC-2 (mot i huvudsak aerodynamiska mål d.v.s. flygplan) och fyra med PAC-3. Dessa lavetter kan blandas friskt per eldenhet. PAC-3 kan även nyttjas mot flygplan, men det är nog snarare att se som ett nödförfarande. Tillägg: Visar det sig att det är PAC-3 MSE som köps in (och det är den roboten som är med i grafiken) mot ballistiska robotar så blir det en lite annan fördelning i lavetterna. PAC-3 MSE har också en bättre förmåga att bekämpa flygplan än den äldre PAC-3.
  14. Adeptus Bellum

    Recension av Handskar

    Jag håller med föregående talare! Dock så önskar jag att det fanns någon FR-modell att få tag i. Handskarna kan även kompletteras med Hestra liners så funkar de förvånansvärt bra även under nollan.
  15. Adeptus Bellum

    Finska Hamina-klassen uppgraderas

    Det är väldigt få maskiner från 70-talet som har någon fortsatt relevans på slagfältet, även om de nyttjas p.g.a. yttersta nöd eller dumsnålhet och hålls ihop av böner och silvertejp intill första stridskontakten. De undantag som bekräftar regeln är maskiner som haft väldigt långa/utdragna tillverkningserier. Finska Haminaklassen beställdes -96/-97 däromkring jämfört med Norrköpingsbåtarna som var färdigbyggda i mitten på 70-talet. De finska fartygen byggdes utifrån hur världen, taktiken och tekniken såg ut mot början av 2000-talet och Norrköping mot den förväntade utvecklingen på 80-talet. Jag kanske lider av bristande fantasi och är ute på djupt vatten utanför min egen arena, men jämför specarna på fartygen: Hamina har en mindre besättning, den är större och den har luftvärnsrobotar. Titta sen på bilderna! Haminaklassen kan liknas vid en tråkig combi jämfört med Norrköpingklassen som var en fantastiskt snabb sportbil, men det finns inte så mycket utrymme och tillväxtpotential i den, jämfört med de modernare finska fartygen. Även om bägge klasserna beskrivs som robotbåtar och har vissa vapensystem gemensamma så tror jag likheterna upphör där. När det sen gäller Viggen och nyttan av att ha haft kvar dessa: vi uppgraderade 48 stycken AJ-37 till AJS-37 som kunde bära Gripens attacklast, samtidigt som ett 30-tal(?) JA-37D kunde bära motsvarande Gripens jaktbeväpning. Men varför skulle vi ha kvar dessa gamla traktorer när vi faktiskt byggde strax över 200 JAS-39 Gripen (varav blott ett hundratal är kvar i tjänst)??? Men jag vill också gärna gratulera finnarna som hade förstånd om att ha is i magen och vänta ut den eviga världsfreden.
×