Adeptus Bellum

Sniglarna bjuder på två videos. Stridsväst 12-brukare kommer att känna igen sig i konceptet: Håll till godo.

Jag tar tillbaka frågan

Eller så delar du på systemen så att luftvärnsautomatkanonerna står på lämpliga platser och i kanaliserande terräng för hotet och eldenheterna med robot står någon annanstans som spelar på styrkorna som värmesökande robotar har. Jag är övertygad om att det finns goda skäl till att ryssarna som blandat eldrör och robot på sina system har använt sig av ledstrålestyrning, inte värmesökande målsökare. Visst, jag är medveten om att amerikanska AN/TWQ-1 Avenger hade en tung kulspruta och att M6 Bradley Linebacker hade sin 25 mm AKAN, men dessa syftade till självskydd. Det som skulle skydda det egna förbandet var FIM-92 Stinger. Utöver dessa och Stryker IM-SHORAD som har en 30 mm AKAN och där de kan skifta mellan AGM-114 Hellfire, 70 mm raketer och Stinger så har jag bara sett polska ZUR23-2SP 23 mm AKAN som haft värmesökande robotar som sidobeväpning. Jag tycker att då konceptet är så sällsynt borde det kunna räknas som en ledtråd.

UAV:ernas uppträdande bygger på vad de har för uppdrag och vad de har för sensorer eller last. Jag tycker inte att det är rimligt att en UAV som är bestyckad som flygande radarplattform i funktionen AEW skall ha ett annat uppträdande än dagens AWACS, Hawkeyes eller här senast, Pakistans Saab 2000 Erieye AEW&C. Dom uppträder tillbakadraget bakom den egna jakten, vilket även sker i krig eller under krigsliknande förhållanden. Exempelgrafik som visar Saab 2000 Erieye med öppna räckvidder mot relevanta mål De UAV:er som förlorats har antagligen varit närgågna och uppträtt förutsägbart för att de använder sig av optiska sensorer, behöver röra sig för att se mellan molnbanker, haft ett behov av att se målet från olika vinklar eller för att de följer enstaka mål som rör sig över ytan under lång tid. Mina fem skattade ören...

Flera länder som köper exakt samma variant av transportflygplan = en längre sammanhållen serie och lägre styckepris per kärra = en längre serie med samma tillbehörs-, verktygssatser och inredningar vilket förhoppningsvis håller nere priset = en gemensam utbildningsanläggning där vi delar på ansvar för kärror, skruvobjekt, lärare och elever = vi kan köpa reservdelarna gemensamt vilket vi hoppas ska ge mängdrabatt plus att vi kan stödja varandra om något tar slut på hyllan i något av ländernas lager Även om vi inte tillämpar pooling & sharing så är fördelarna uppenbara. Nackdelen är att någonstans så har vi alla säkert varit tvungna att kompromissa i syfte att få samarbetet att bli av.

Vad ska vi ha på divisionsnivån då? Förutom eldrörssystemen så trycker din målbild ner robotsystemen på en på tok för låg organisatorisk nivå. Varken brigaden eller bataljonerna (minus luftvärnsbataljon då iofs) har luftförsvar som en huvuduppgift, och en konsekvens av din målbild är att våra rörliga delar som skall vara kapabla till att gömma sig tills de kan kraftsamla till avgörandet kommer att lastas ner med onödigt tunga system som inte stödjer striden som är huvuduppgiften. Även om det inte är vedertaget i våra egna publikationer så känner jag att vi lutar mot en amerikanisering av divisionen där den äger resurserna för att forma slagfältet inför brigadens insats. Då torde Luftvärnssystem 103 (i brist på annat, och helst något annat p.g.a. orsak) stanna på divisionen och skydda resurserna som krävs för striden. Samma sak med LvS 98. I sin nuvarande tappning så är det inte heller något som jag vill lasta ner brigaderna med. Precis som jag menar på att den logistiska svansen blir väldigt lång av många och tunga luftvärnssystem, på samma sätt så blir brigad- och bataljonchefer tillsammans med deras staber kognitivt belastade. Låt proffs (utanför brigaderna) hantera lufthotet så att dom kan fokusera på sin huvudsakliga uppgift. Visst, luftvärnskanonvagnar och brigadluftvärn Ny kommer att behövas som närskydd, men det är inte det som känns som din ambition, och det blir nog inte så bra... Jack of all trades, master of none Och om vi ändå drömmer om prylar, det kanske går att återanvända något av systemen som Marinen anskaffar? CAMM?

Två helt olika flygplattformar med två helt olika överlevnadsstrategier (F-35 respektive Eurofighter) som med två olika kryssningsrobotar skall lösa helt olika militära problem. Joint Strike Missile, utvecklad ur sjömålsroboten NSM med bibehållen förmåga mot sjömål och en verkansdel som är inkapslad i titan för att den skall få viss penetration in i fartygsmål och andra mjuka mål. Den väger ~400 kg totalt, varav stridsdelen väger 120 kg med en sprängverkan motsvarande 100 kg TNT. Räckvidd över 350 km och dess främsta säljargument är att den ryms inuti en F-35 utan att göra avkall på signaturanpassningen. (skillnaden mellan Aerocontacts och Kongsbergs broschyrer är några siffror och 8 år, och) (500 lbs class warhead bör läsas som "jämförtbart med") Sen har vi då Taurus, och i nästa generation Taurus Neo. Den väger sina modiga 1400 kg (jag har svårt att tänk mig att Taurus Neo blir lättare, bättre i så fall att packa den med ny förmåga) och har en räckvidd på ~500 km och en verkansdel på 500 kg. Taurus främsta säljargument i min ringa mening är just verkansdelen som kallas MEPHISTO (Multi-Effect Penetrator HIghly Sophisticated and Target Optimised). Financial Times har skrivit en artikel där roboten och dess verkan förklaras, inklusive en väldigt pedagogisk bild: För de gånger som målet inte är en bunker som skall slås ut så är MEPHISTO:s jobb ännu enklare. Förladdningen öppnar upp målet och skär förhoppningsvis av armeringsjärn m.m. i t.ex. en bro och sen kommer resten av den inkapslade delen farandes i hög hastighet, tränger in och spränger av bron. Känns det nu rimligt att Tyskland vill ha bägge robotarna till två olika flygplan? JSM blir dessutom också Tysklands enda flygburna sjömålsrobot.

Men då är vi ensade. Bästa jag hittade tidigare idag var en artikel där Navy Lookout seglade iväg lite och ang. en beställning på $23 000 000 på just MK 332 till US N och US CG. https://www.navylookout.com/in-focus-the-bofors-57mm-mk-3-gun-that-will-equip-the-type-31-frigates/ Men som sagt, jag får intrycket att 57 mm MK 332 Mod 0 High-Explosive, 4-Bolt Guided (HE-4G) inte längre finns att köpa. Små serier och små summor brukar betyda att projektet inte nådde hela vägen in i mål... (Och när du nämnde MK 334 så funderade mest på vad jag missat )

SLRR är i sanning en ny förmåga och är nog det närmaste "en riktig rymdradar" som vi kommer https://www.fmv.se/aktuellt--press/aktuella-handelser/sarskilt-langrackviddig-radar--ny-svensk-formaga/ Särskilt långräckviddig radar används för att täcka ett stort område. Den stora täckningsvolymen gör att systemet kan bidra till luftlägesbilden. Systemet, kallat SMART – L, är markbaserat och kan även mäta in ballistiska missiler och bidra till rymdlägesbilden. – Att mäta in ballistiska missiler är en ny, efterlängtad förmåga, som nu blir en del av det svenska integrerade luft- och robotförsvaret. Den ballistiska missilfunktionen kommer också att bidra till att skicka data till Patriotsystemet, för att förbättra dess förmåga att bekämpa sådana hot, säger Mattias Alfredsson.

Det är en målbildsvideo för hur enheterna i domänerna samverkar inom en snar framtid. F-35 TR-3/Block 4 skall medge att AIM-9X Block II bärs invändigt. (förlåt OT, men tack för videon!)

Även jag är ute på djupt vatten i den här frågan. Min spekulation (som jag ska försöka lägga lite fakta bakom) är att 57 mm 3P-granaten är en Allmålsgranat. Det amerikanerna ev. skulle vilja ha är en utpräglad Luftmålsgranat. Och jag erkänner direkt att det jag håller för sanning när det gäller våra 40 mm 3P-granater, kanske inte är direkt överförbart till 57 mm diton. Så det finns risk att jag har fel. https://ndia.dtic.mil/wp-content/uploads/2003/gun/boren.pdf Bofors 3P-ammunition har för mig två kända luftvärnslägen, eller tre egentligen när man räknar in direktträffar med anslag. På engelska så kallas dessa för Proximity Mode och Gated Proximity Mode. I Proximity Mode så detonerar granaten omedelbart när zonröret känner av målet vilket gör att målet flyger in i splittret. I Gated Proximity Mode har vi en tidsfördröjning som gör att granaten väntar med att detonera tills den kan ge målet en hel bredsida med splitter. Varför är det då på detta viset? Jo, vi förväntar oss att allmålsgranater skall vara ett universalverktyg. Den skall kunna bekämpa luftmål samtidigt som den skall kunna bekämpa fordon, fartyg och den skall kunna rensa fotbollsplansstora ytor från skytte. Detta påverkar valen av förfragmentering (kulornas storlek och spridning), det påverkar mängden sprängämne i granaten och det påverkar tändröret. Jag vill minnas att det bara är här på forumet som jag hört talas om att amerikanerna inte är nöjda med 57 mm allmålsgranatens förmåga i luftförsvaret, så jag vet inte vad som är deras problem egentligen. Det som våra marinjärer gladeligen skryter om när vi pratar om deras 57 mm kanoner är precisionen. Behovet av zonrör minskar ganska så rejält när granaterna träffar mitt i målet, men 3P har ett läge (det tredje läget jag nämnde ovan) som heter Gated Proximity Mode with Impact Priority. I detta läge så är granaten "lite kylig" och även om zonröret anger att ett mål är inom utlösningsavstånd så väntar den på att anslagsfunktionen skall aktiveras. För om granaten träffar målet så kommer det vara mera splitter och tryckverkan i målet, jämförbart med om granaten detonerar på avstånd. Litar inte amerikanerna på brisaden? Kanske, ett av hoten de måste räkna med är ju 5 ton tunga sjömålsrobotar med toppfarter på Mach 2,5 till Mach 4, är övertygelsen att direktträffar med 20 mm CIWS och RIM-116 skall hinna peta dessa ur kurs, medans en 57 mm brisad inte räcker till? (Min spekulation, markeras med ) Upplever de en 360 graders brisad med splitter som slösaktigt eller att elda för kråkorna? Tillägg: roboten P-270 Moskit/SS-N-22 Sunburn verkar ha funnits på hotplattformar i Östersjön sen 80-talet, så vi har nog också haft skäl att vara oroliga för motsvarande snabba och tunga robotar, så det kan ha bidragit till att vi byggde Visby till att börja med... Litar inte amerikanerna på zonrören? 3P är uttalat dimensionerad för små- och snabba mål på låg höjd, men tycker amerikanerna att deras globala hot är för snabba? Litar inte amerikanerna på eldrören? Vår avundsvärda precision med 57 mm allmålskanon som gör att GPMWIP fungerar så bra kanske kommer av att vi inte accepterar samma slitage innan omsättning på eldrör? Är vår precision en produkt av att våra eldledningssystem och montage kompenserar bättre för sjögången? Räknar amerikanerna med värre sjögång under strid än vad vi gör och som orsakar större spridning? Är granaterna med zonrör för dyra? Ett alternativ till allmålsgranat med zonrör är en spränggranat med tempering (tid, avstånd, antal rotationer runt egen axel e.dyl.) som briserar innan målet (likt det du beskriver att dom önskar). Med en sådan granat kan du minska mängden sprängämne ganska så rejält då du inte vill ha någon annan tryckverkan än snett framåt i en kil som trycker splittren framåt/utåt (tänk granaterna till Quick Firing 18-pounders som egentligen är samma princip som i Rheninmetalls AEAD-ammunition). Nackdelen med dessa luftmålsgranater jämfört med allmålsgranater är att sprängladdningarna är mycket mindre vilket minskar verkan mot fordon och fartyg, samt att riktad splitterverkan inte är lika bra på att städa ur skyttevärn eller trupp bakom sten och betong. "Not invented here syndrome"? Det heter ofta "Egna barn och andras ungar", kan det vara som så att det mest handlar om känslor och vilja från en nation som redan har 20 mm CIWS och Rolling Airframe Missiles på fartygen? Kan det vara p.g.a. politik att om man ställer ett udda krav så kanske man kan tillverka egen ammunition på hemmaplan och skapa en marknad? Så, jag har bjudit på mina fria spekulationer baserat på frågan, men det som gör att jag vill mana till försiktighet är att det bara är här på forumet som jag sett påståendet att amerikanerna inte varit nöjda med 57 mm granaterna Bofors 3P 57 mm kanske inte har samma inställningsmöjligheter som våra 40 mm, men jag har för mig att de är desamma

Amerikanska kustbevakningen kan jag tänka mig var intresserade av ALaMO då den var billigare (på pappret) då deras intresse torde vara att bekämpa båtar, jämfört med att bekämpa inkommande robotar. Vilket är skillnaden mellan US CG och US Navy. Ang. siffran på 808 granater, kan du skaka fram en hänvisning? Sökande på siffran med olika permutationer av kaliber, MK-siffrorna och HE4 gav som regel bara en Youtubelänk till Northrop Grumman där de i december 2023 proklamerade att dom påbörjat utvecklingen av en styrd 57 mm granat åt US Navy. Är MK 334-kunden US Navy eller US CG? Eller menade du egentligen "57 mm MK 332 Mod 0 High Explosive, 4-Bolt Guided (HE-4G)" (d.v.s. ALaMO-granaterna) när du skrev MK334? Det är kopplat till mitt vapentekniska intresse och min egna värdering om det ens borde vara intressant för Marinen.

Vilka nyare granater tänker du på? Verkar som att alla projekten med styrda granater till 57 mm är nedlagda eller avslutade. L3 har inte längre något material publicerat ang. ALaMO (även om Internet Archives Wayback Machine har säkerhetskopior) och DARPA uppdaterar inte längre sin programsida MAD-FIRES. Men uppenbarligen så fanns det förhoppningar: MAD-fires: https://www.navalnews.com/tag/mad-fires/ April 10, 2018 Youtubeklip som förklarar ALaMO. April 10, 2018, Alan Brown, vice president for weapons and sensors at L3 Technologies, discusses its Advanced Low-Cost Munitions Ordnance program (also known as ALaMO) interview with Defense & Aerospace

Om det känns som att man inte får grepp om Incidentberedskapen och hur Griparna är beväpnade så är det väldigt enkelt: Det är en del av vår beredskap som vi inte kommunicerar överhuvudtaget - Johan Pekkari, tidigare ställföreträdande chef för ledningsstabens inriktningsavdelning (2022-02-24). Den enda "riktiga" kommentaren jag någonsin sett avseende incidentverksamheten är den som den tidigare flygtaktiska chefen Micael Bydén skrev på Flygvapenbloggen 2012: FM har, av tradition, valt att inleda ovan olika beskrivna identifieringsprocedurer med i grunden lätt beväpnade flygplan. Med lätt beväpning avses fast flygplanmonterad automatkanon. Detta val är med hänsyn till att vi inledningsvis inte vill verka provocerande mot militära företag eller skrämmande vid insatser mot civila flygplan. En bedömning sker löpande vilken beväpning som skall bäras. Det är ingen hemlighet att andra beväpningsalternativ används beroende på aktuell säkerhetsbedömning. Även under tillämpningsövningar kan olika beväpningsalternativ nyttjas - Micael Bydén/ Flygtaktisk chef Visst dyker det upp observationer av Gripar med skarpa robotar (vilka känns igen på den gula randen). Ibland är det FM själva som vill sända ett budskap (till egen befolkning, aktörer eller motståndare) och ibland så är det en plane spotter som varit på rätt tid, rätt plats och haft tur när uppgiften eller läget så krävt anpassning av beredskapen. Med det, kan vi lägga frågan om incidentens beväpning till vila? Ang. AIM-9L (det som blev Rb 74): Ungrarna och tjeckerna flyger fortfarande med dessa så dom är i alla fall typade på Gripen och lär så vara ett tag till https://ac.nato.int/archive/2016/czech-gripen-certified-to-scramble-in-iceland

Eller så köper vi SPACIDO-tändrör, vilket är ännu billigare. Istället för att försöka uppnå perfekt precision med hjälp av GPS (som kan störas) så kan du använda dig av en radar i den skjutande plattformen som mäter in granaten och en sändare som säger åt tändröret att veckla ut bromsen vid rätt punkt i banan för tillräcklig precision. Detta påverkar endast spridningen i längdled, så du måste ha en god inmätning av egen eldställning och du måste ha hårdvaran för att säga till granaten att bromsa. Men det är en billig lösning som kan massproduceras och som inte är beroende av GPS på samma sätt som Excalibur och PGK. SPACIDO 1D Course Correction Fuze; 51st Annual Fuze Conference May 22-24, 2007 Nashville: https://ndia.dtic.mil/wp-content/uploads/2007/fuze/SessionIIIA/campion.pdf Jag håller tummarna för att dessa tändrör inte sticker ut för långt ur granaten för att rymmas i våra magasin, och att de inte sticker ner för djupt i granatkroppen så de inte fungerar alls. (Jag vet ju vad som står i broschyren, men det betyder inte nödvändigtvis att jag förstår vad som står i broschyren )