Jump to content

Recommended Posts

  • Replies 169
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Popular Posts

Då Haegg nu så påpassligt påmint om dagens föga glädjefyllda jubileum har jag beslutat hedra minnet genom att leta fram gamla anteckningar och sammanställa min personliga upplevelse av händelsen ifråg

@ Haegg, Unicorn. Bra skrivet. Har, som en annan redan nämnt i tråden, också spelat in programmet om de Svenskar som var med och berättar och som träffas och minns. Jag har själv försökt att få åka på en mission men börjar misströsta. Jag är ju lite till åren kommen. Vet inte om det finns någon övre åldersgräns för att bli antagen. Ser en utlandstjänst som en möjlighet att utvecklas som människa och få en merit. Inte för att glida runt i M-90 och med en bössa. /Gusten :(

Link to post
Share on other sites

Mållös...

 

Haegg, Unicorn (och andra som finsn i andra trådar): Tack för att ni delar med er.

 

Unicorn, med ditt tillstånd vill jag gärna översätta detta till engelska. Är det ok?

 

/J

Edited by J-Star
Link to post
Share on other sites

Har gjort en översättning av Uniciorns artikel. Jag behöver lite hjälp med vissa saker dock, speciellty enhetsbeteckningar på engelska. Allt som är oklart är markerat med frågetecken.

 

/J

 

EDITED: Ace korrigerade... se posten nedan. :camo:

Edited by J-Star
Link to post
Share on other sites

Ytterligare korrektur... tillagt credits för att minska på missförstånd.

 

Article by Unicorn

Translation by J-Star and Ace

 

In the fall of 1993 I was serving as a heavy machinegunner at Nordbat 2, Guard & Escort platoon. By the end of september our SISU and a platoon from 10th mech inf company were sent urgently as reinforcements to the 8th mech inf company area of responsibility in Vares. This was because several of the battalion's armored vehicles had been involved in clashes with units of the HVO. The 8th coy had also been subjected to ambushes.

 

The mood in Vares was nasty and very threatening. No civilians what-so-ever were moving outdoors and the entire time we were close, too close, to losing control of the situation. If we ever had any control that is. We were a few hundred Swedes against an entire Croatian brigade.

 

Houses were burning here and there in Vares and its surroundings, but from one of the battalion observation posts one could see the light of a fire that from the looks of it was more serious. It seemed as if an entire village was in flames. However, Croatian forces were blocking the access routes and refused to let anyone near the village.

 

Units from the Swedish battalion had repeatedly been, and still were, subjected to ambushes by "unknown" soldiers. Sometimes they shot back. The whole situation was like walking a thin line. Most of the SISU-vehicles had one or more tires that had been scavenged from less prioritized vehicles. The tires had been blown out and shot at such a pace that no more spares were available. Instead there were now a couple of trucks without wheels put up on blocks in the camp.

 

The mood between the Croatian forces and the Swedish battalion was as mentioned not the best. Still though the hostilities were not official. Going into the village on the other hand would have meant an open confrontation with the HVO. The Swedish battalion was a few hundred men, and reinforcements were not available in the foreseeable future. Against them, they would have gotten the entire Croatian Bobovac Brigade.

 

A refugee managed to reach the Nordbat camp and reported that the people in the burning village had been put through terrible atrocities. The village's name was Stupni Do. Rumours had it that some forty villagers had escaped and were hiding in the woods some kilometres from the village, in the middle of the frontline. They were probably trying to reach the Bosnian side of the front.

 

Together with battalion commander Ulf Henricsson and a few members of his staff we left in our SISU in an attempt to find the refugees. It was dark, houses were burning around us, and we left for the frontline. A couple of times we negotiated our way through checkpoints controlled by HVO, the Bosnian-Croatian army.

 

We searched with night vision goggles but couldn't find the refugees. We thought we had found their location - a creepy cemetery on the steep hillside. We saw no one and could do nothing alone in the darkness, so we returned to the camp for a couple of hours of sleep.

 

At the camp all available personnel were in entrenchments. The 8th coy camp was situated in a valley between high mountains and it was a nightmare to protect against assaults or snipers. A letter had been left during the day where they threatened to once again attack the camp. It was biting cold outside and the only thing that didn't freeze was the mud, that reached above the ankles. The fog was thick and made it impossible to see more than 50 meters.

 

Early in the morning we made another attempt to rescue the refugees. This time we brought two medic SISU's and another armed Guard/Escort SISU. Major Daniel Ekberg was in command of the unit. We negotiated a passage through a couple of checkpoints and went back to the location we had found last evening. There we stopped in the middle of the road in a narrow canyon between two hill slopes. We used our powerful horns on the vehicles and our interpreter Ruzdi Ekenheim explained through a megaphone that we were from UNPROFOR and there to help. Nothing happened. If the refugees really were there they were afraid to show themselves. Twenty minutes passed and soon we would have to leave. If the HVO found us we would be in trouble.

 

Just when we had begun to give up hope we hear a cry for help from the forest. Little by little twenty five frozen, shocked human remnants come to us. A woman had died during the night, but we had no means of bringing her corpse. We left her body behind.

 

A pretty girl in her twenties throws herself crying around the neck of Ekenheim. She tells of how she was forced to watch her family get killed. Her boyfriend was on crutches after an injury, and they made her watch them kill him. If she had dropped as much as a tear they would have killed her too. After this they raped her and threw her into a house with some other villagers. The door was blocked and the house was set on fire.

 

The girl was alive now thanks to a sledge being found. While the house was burning, they used that to make a hole in the wall and managed to flee into the forest at the back of the house.

 

In the middle of our rescue operation a mini-bus filled with Croatian HVO soldiers comes driving towards us at high speed. I pointed my heavy machinegun at them and armed it. The warning shot I intended to fire turned out not to be necessary though. At the mere sight of the muzzle the soldiers became so frightened that they drove off the road. We let the trembling soldiers leave the scene in the company of two other HVO soldiers that had been captured and disarmed by the Guard/Escort-SISU at the other end of the column.

 

After making sure we had gotten all refugees and loaded them into our already crammed SISU-vehicles we drove to the village Pominici on the Bosnian side of the front. Our SISU was so full of people that I had to stand on one leg the whole trip there. Since the rear was packed with refugees, any attempt to lessen the target silhouette by crouching behind the machinegun was made impossible and I felt like my entire upper body was a glow-in-the-dark target for the Croatian snipers.

 

I will never forget the emotions and facial expressions that met us in Pominici. People desperately looking for relatives. The relief of finding the one they were looking for. The despair when someone wasn't there. At least I had an affirmation that our presence was not only justified. It was essential.

 

Now we just had to get back. That turned out to be more difficult than we expected. By now the HVO knew what we had done. They didn't like that we had "picked sides" by helping the refugees. Probably it also was against UN directives for the area. At a checkpoint in the southern outskirts of Vares we were stopped. Major Ekberg asked for advice on the radio. Ulf Henricsson himself answered.

 

"-This is Victor Lima One. Are there any mines there?"

"-Negative!"

"-Give them two minutes - then run you the damn thing down!"

 

That was the first roadblock, but far from the last, to be smashed under the Nordic battalion's armoured vehicles.

 

We ran a gauntlet through Vares before we were stopped by soldiers with anti tank weapons. Four solders with LAWs were fanned out in front of the convoy. The situation was so tense one careless move would immediately have set off a battle. As I was standing at the heavy machinegun in the front-most vehicle I realized I would be the first to fall. Add to that the machinegun was mounted on an anti-aircraft carriage completely devoid of armour protection. I was an easy target. At the same time I realized my weapon was the only thing that would get us out of there if the battle started. I started preparing for my own death by giving orders and assigning targets for the others in the rear of the vehicle. The most important thing was that someone took my weapon when - not if - I fell.

 

The Croatian military policeman that was in charge of the HVO soldiers stepped up with a couple of men to negotiate. He had 25 hash marks on the butt if his AK47. One for each enemy he had killed. Major Ekberg and the interpreter Ekeheim hade stepped out of the SISU and were now negotiating with the Croatians. The situation was tense. Very tense. After some time of negotiating the tension seemed to ease a bit. We thought the danger was over - but just like a letter in the mail a mentally disturbed HVO soldier came in a white VW Golf. Something had snapped with him when his entire family was obliterated by a grenade. For some reason he now hated the UN for this.

 

He stepped out of his car among the negotiating Swedes and Croatians, mad as a hornet, and grabbed on the HVO soldiers' LAWs in order to fire it against the SISU behind ours. In an instant the situation escalated and I had time to think "Shit, this is really happening now".

 

This was one of those moments in your life when time stands completely still. I saw in the eyes of the Croatian soldier that was in the sights of my 12.7 millimetre machinegun that he understood what was about to happen.

 

I'm pulling it...

 

But - a fraction of a second before the first projectiles from my heavy machinegun would have struck the chest of the first of the four LAW-carrying soldiers fifty meters in front of us, one of the Croatians managed to strike the somewhat antisocial man with a straight punch and remove the LAW from him. I eased up on the trigger and felt I must have been right on the pressure point of it. So damn close. Maybe there wouldn't be any killing after all.

 

Everyone breathed a sigh of relief. Had he had time to aim the LAW at the SISU, a series of events would have been started that couldn't have ended with anything but us or the Croatians being the only ones standing up. I felt my legs were shaking continuously. Partly from the psychical strain and partly from standing in the exact same strenuous position for half an hour.

 

The LAW soldier in my sights didn't like the fact that I was aiming at him and changed position. Not so strange after the incident with the LAW snatcher. I followed him with the barrel. He showed with unmistakable gestures that he felt provoked. I didn't care. We stared each other out, and neither wanted to be the first to back down. In the middle of our psychological duel I leaned out from behind the machinegun, winked and smiled at him. I won the battle. He became so flabbergasted he didn't really know what to do or how to behave, and started pacing like a confused chicken.

 

Suddenly Colonel Ulf Henricssons jeep shows up out of nowhere. The short statured - but oh so powerful - colonel steps out and starts shouting orders at both Swedes and HVO soldiers. The HVO men look almost astonished, and like magic Henricsson dominates the scene in a manner few people are capable of. He takes control of the situation and defuses it completely. We quite simply leave, leaving behind a large group of open-mouthed HVO soldiers.

 

We return to the camp for a debriefing of what the refugees have told us about Stupni Do. Conclusion: we ARE going into that village. Two mech inf platoons from 8th and 10th coy are selected for the task. For the first time in a very, very long time Swedish troops are ordered to get ready to take terrain. The platoons are assigned the north and south access roads to Stupni Do and set out.

 

At the same time we give colonel Henricsson a ride to the Bobovac Brigade headquarters in our SISU. The Croatians are given one last chance to let us in. If they don't, we will go in anyway. Exactly what the very resolute Henricsson said to the Bobovac Brigade commander I don't know - but the commander comes out personally and drives ahead of us in his personal maroon Vaz Niva to make sure we are let into the village.

 

Fairly undramatically we meet up with the mech inf platoon assigned to the northern approach of the village. There is also an armoured jeep there with a near suicidal television crew. Henricsson decides to take advantage of the situation and invites the crew to document what has happened. The colonel walks with the journalists ahead of our SISU as we slowly roll into Stupni Do.

 

Not one house in the village had been spared. Everything had been blown up, burnt down, destroyed. At first glance the village seemed devoid of people, but just after a few minutes we find the charred remains of a person. After a careful search a total of twenty corpses are found, among them a child about eight to ten years old that had been kicked to death. Three women that had tried to hide in a potato store had had their throats slit. Then they had been shot in the head. The corpses were still desperately holding hands. When a pioneer platoon later on are to carry out the bodies they find a booby trap had been set by putting an armed grenade in the armpit of one of the bodies. It falls out on the floor without detonating.

 

The entire village was completely eradicated. A single cow and some cat had in some strange way escaped annihilation. Smoke was smouldering from the foundations of the houses. Water was bizarrely enough running from the blown up water mains. A sole yellow child's boot was on a slope outside one of the houses. I'm still wondering what had happened to the child that just some day ago been spending its time happily playing. Maybe the child was one of the little girls that were said to have been burned alive with gasoline for the murderers' amusement.

 

Colonel Henricsson stepped back into the SISU. We were now going to Pominici to interview the refugees thoroughly. We were all very dogged. An HVO soldier was no longer worth anything in the eyes of Nordbat. The respect we possibly had felt before was completely gone. As we are driving through the southern approach to Stupni Do the HVO has mined the passage under the railway viaduct we have to pass. On the other side is the mech inf platoon assigned to the southern approach. Colonel Henricsson gives the nearest HVO soldier a raging excoriation. The man is horror-struck and defends himself by saying he "just a soldier!". But he refuses to remove the mines and we simply drive up the slopes and over the railway. In the middle of the rail yard we greet the mech inf platoon heading the other way.

 

We are once again stopped at the checkpoint we forced our way through earlier that day. They don't intend to get run over again and have placed mines across the road. A furious colonel Henricsson jumps out of the SISU with his interpreter Ekenheim. Henricsson explains that the mines will be removed, or "we will blow your head off", pointing demonstratively at my heavy machinegun. The muzzle is pointed right at the HVO soldier's forehead and judging by his face it must have looked as if it was the muzzle of a howitzer. Ekenheim simultaneously translates Henricssons berating of the soldier, amusingly enough with the same lively gestures.

 

The entire crew of the vehicle is standing in the hatches, ready to fire. One man is even in a kneeling position on top of the vehicle. Our grim expressions and determined gazes makes the HVO soldiers realize that the discussion is over. None of them dare touch their guns. Nordbat is not negotiating anymore today.

 

When nothing happens colonel Henricsson picks up the first mine from the road himself and throws is carelessly at a pile of tires at a house wall. He picks up another mine and sends it in the same direction. Finally he forces the checkpoint commander as a final defeat to pick up the last mine himself. Stooped over he trots along with the mine in his hands. The road is clear and we continue.

 

In the same insane pace we continue our rampage in Vares for another few days. Nordbat Two is no longer negotiating about the "freedom of movement" the UN was entitled to according to an agreement with the fighting parties. Those who stand in our way we run over. As per order by colonel Henricsson we are authorized for immediate fire for effect. In his own words: "We shot the warning shot last Thursday".

 

In three days we sleep a total of a few hours. The little sleep we get is usually in a firing position at the camp with sleeping-bags wrapped around the body in order to not freeze to death. We eat frozen "pyttipanna” (hashed meat and potatoes) that we chisel from large tin cans. That's when someone suddenly realizes we're being benefit taxed for free food and lodging. For the same amount as if we had stayed at the Scandic Hotel eating entrecote.

 

The Canadian troops assigned to us as reinforcements consider us to be crazy already on the first day and leave us as they deem the situation to be too dangerous. Instead, a couple of days later we get reinforced by a company from the French foreign legion.

 

The non-Swedish UN-generals, who previously were sceptical towards Nordbat 2 changed their attitude in the blink of an eye after Vares. Comrades from my platoon were giving Ulf Henricsson a ride to the UN Headquarters at Kiseljak outside Sarajevo a couple of days after the climax.

 

In the old Olympic Games motel that housed "BH Command" there was a large canteen where all the personnel dined. When a small group of Swedish soldiers get in the food queue with colonel Henricsson up front everyone in the room stands up, from privates to generals, and applauds. Nordbat 2 had made themselves a reputation in Bosnia.

 

The British general and UN commander in Bosnia Sir Michael Rose, former chief of 22 SAS Regiment (and previously one of the strongest critics towards the Swedish presence) later wants the Swedish battalion to be a part of a special rapid reaction unit to be deployed in special situations anywhere in Bosnia. The Swedish government declined. Sir Michael Rose later wrote a debate article back home in the UK where the Swedish soldiers are mentioned as a shining example of how a conscript based military system also can produce soldiers of the highest international ranking.

 

One of the "suicidal" journalists on site in Vares was Anthony Lloyd, himself a former soldier in the British army and a Northern Ireland and Gulf War veteran. In his book "My war gone by, I miss it so" he mentions the Swedes in the following manner:

 

"The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.

 

They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.

 

In Vares their moment had come."

Edited by J-Star
Link to post
Share on other sites
  • Super Administrators

idag?

NJa...

CItat från startsidan om boken "Untangling Bosnia and Hercegovina" från vilken storyn är ett utdrag.

"Kirking visited during the momentous 1998 general election. He returned in early 1999, a time of growing but contained unrest just prior to the NATO bombing campaign."

och citatet "It now has been five years since hell was visited upon the little corner

of paradise known as Stupni Do." Betyder att detta besöktes 1998.

 

Så hur det ser ut idag 5 år senare är ju kanske helt annorlunda. Att bygga nya kåkar på balkan tar inte många veckor, men att kunna sluta fred och förlåta varandra tar lång tid.

Link to post
Share on other sites
  • Super Administrators

En intressant länk med lite videosnuttar, intervjuer från SVT 1998 när Henricsson, mfl tilldelas medlaj för sina instaser vid Stupni Do.

http://www.svt.se/svt24/1998/980304/hjalte.htm

 

Intervjuerskan verkar inte alldeles påläst eller medveten vad som händer i STORA världen, känns mer som pappa berättar vad han gör på jobbet för 10 åriga lilla Lisa. :banana

Link to post
Share on other sites

Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:

DN Kultur

 

Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?

 

/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)

Edited by Ace
Link to post
Share on other sites
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:

DN Kultur

 

Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?

 

/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)

Alltså..ibland blir man mycket mycket mörkrädd.... :(

Link to post
Share on other sites
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:

DN Kultur

 

Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?

 

/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)

Alltså..ibland blir man mycket mycket mörkrädd.... :(

Instämmer.

 

Skillanden mellan det här dravlet och det som sprids på diverse vit-makt-sidor här hårfin, om den ens finns.

 

Ordfrons revisionism

Link to post
Share on other sites
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:

DN Kultur

 

Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?

 

/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)

Ace

 

Tack för tipset. Jag har inte läst orginalartiklarna i Ordfront. Jag tänker jaga reda på artiklarna och kommentera dem lite fyllgare senare. Lite reflektioner på vägen.

 

En lerig åker i östra Slavonien i början av 90-talet. En kanadenisk bulldozer hade vid ett schaktarbete frilagt döda kroppar som begravts i en massgrav. Föraren av bulldozern var tämligen uppskakad vilket är försåligt då synen inte var trevlig. Jag var på växeltjänstgöring hos PPCLI, ett kanadensiskt förband. Gruppen jag jobbade med hade blivit utkallade till plasen för att säkra området och hjälpa till.

 

En kanadensisk officer frågade vad det var folk som låg i graven. Den lokala tolken trodde att det kunde vara några familjer som försvunnit sedan serbiska fristyrkor "rensat" trakten. Tolkens historia kunde stämma. De som låg i graven var uppenbarligen inte soldater. Uppenbart var också att de avrättats. Något glimmade till bland kropparna. En av de kanadensiska soldaterna böjer sig ned över en ung flicka, inte mer än 16 år gammal. Han lossade ett halsband som hon hade runt halsen. "För Gud och Kroatien" stod det på inskriptionen. Det enda vi kunde göra var att se till att hon och de andra fick en riktig begravning.

 

Ända sedan detta första möte med den etniska rensningen på Balkan har jag inte behövts övertygas om att storskaliga övergrepp skedde under Jugoslaviens sammanfall. Ibland kan jag tycka att serberna fått ta på sig en allt för stor del av skulden. Övergreppen utfördes av alla sidor och det var snarare skillnader i förmåga och tillfälle som avgjorde vem som skulle bli de största illgärningsmännen än några grundläggande skillnader i hur mänskligt liv värderades. Jag anser att skildringarna blivit mer nyanserade med tiden. Krigsförbrytare är inte längre synonymt med serb i det allmänna medvetandet.

 

Överdrifter och lögner förekom i rapporteringen från Balkan. Även här har excesserna rensats ut allt efter som tiden gått och sakliga undersökningar har kunnat göras. Det är inte omöjligt att det fortfarande finns lögner som tas för sanningar rörande den etniska rensningen. Det borde dock vara uppenbart för varje tänkande människa att stora övergrepp skedde under krigen på Balkan.

Link to post
Share on other sites

Artikeln har vissa poänger, men går sedan vilse i allmänt politiserande och en närmast sjuklig önskan att som vanligt kunna beskylla USA och kapitalismen för att ligga bakom allt ont i världen. Från påssjuka till naturkatastrofer.

 

I detta syfte väljer artikelförfattaren att plocka ut ett fåtal medialt uppmärksammade händelser omgivna av tveksamheter och vinkla detta till att hela kriget varit ett falsarium.

 

För artikeln väcker onekligen vissa berättigade frågor – innan den går vilse i allmän antiamerikanism. De händelser som tas upp ÄR i mångt och mycket omgärdade av tveksamheter.

 

Jag delar t ex artikelförfattarens uppfattning att serberna fått bära en oproportionerligt stor del av skuldbördan och utpekats som närmast i monopolställning när det gäller att begå övergrepp. Denna uppfattning börjar balanseras något, men har aldrig varit annat än en osann, om än populär, mediebild. Den allmänna hänsynslöshet som rådde på alla sidor gör att ingen sida kan anses vara mer offer eller förövare än någon annan – om man inte väljer att dela in befolkningen i krigsförbrytare och civila i stället för olika etniska grupper.

 

Sant är att det under min tid i Bosnien rådde stora tveksamheter om t ex en granat som dödade en mängd civila i en brödkö i Sarajevo. Även om det inte finns bevis i någondera riktningen håller jag det personligen inte för osannolikt att denna medialt spektakulära brisad åstadkommits av de dödades egna. Så cynisk och hänsynslös var politiken under Balkankriget. Inte för att det spelade någon större roll i sak. Serberna lobbade in tillräckligt med granater mot civila för att det måste hända förr eller senare. KANSKE beslöt man hjälpa ödet på traven för att väcka opinion och få världen att reagera.

 

Även jag reagerade som gammal ”Bosnien-yxa” på den oproportionerliga tyngd just ”Racakmassakern” i Kosovo fick när det gällde att motivera ett ingripande – utan att presentera mer bevis än TV-bilder på ett antal döda män i vapenför ålder. Eftersom dessa inte bar uniform och inga vapen påträffades ansågs detta vara bevis för att det rörde sig om oskyldiga civila –och att dessa avrättats.

 

Något som omedelbart slog mig var att männen i Racak såg precis likadana ut som vilka som helst stupade soldater i Bosnien. Det var samma blandning av gamla och unga ouniformerade människor. Trots att den bosniska armén förmodligen var betydligt bättre utrustad och organiserad än en Kosovomilis i sin linda såg jag nästan aldrig en bosnisk soldat med uniform. I bästa fall kunde de bära en camouflagehalsduk, byxor eller mössa.

 

Likaså är avsaknaden av vapen knappast något bevis i sig, eftersom vapen är en bristvara i varje gerillastyrka. Att lämna ett vapen vore som att släppa en tusenlapp på Sergels Torg. Det SKULLE kunna röra sig om män som - precis som serberna hävdade - stupat i strid. I alla fall med stöd endast av det som presenterades i media.

 

Med min måhända cyniska och skeptiska inställning till ALLA uppgifter från ALLA parter på Balkan är jag kanske paranoid – men av egen erfarenhet vet jag att ALLA sidor utnyttjade ALLA medel hänsynslöst för att tjäna billiga poäng i internationell media. Oftast lyckades det, men min personliga uppfattning är att serberna lyckades sämst.

 

I sak spelade det som sagt ingen roll. Det försiggick tillräckligt mycket för att ingen sida skulle ha något behov av att fabricera bevis.

 

För att ge ett exempel på hur skrupelfri atmosfären var under konflikten kan sägas att man på ett ställe i vårt AO enligt ryktet med jämna mellanrum blåste eld upphör, körde över till fienden, sålde ammunition, åkte tillbaka och mottog densamma i avlossad form. Ingen förvånades ens över uppgifterna.

 

Nåja, åter till Ordfronts artikel. Artikeln tappar mot senare halvan fullständigt koncepten i en osmaklig ”body count”, där folkmord slätas över eftersom det kanske ”bara” rör sig om 50 000 döda i stället för 200 000. I en elak baktanke kan jag inte låta bli att undra om Ordfront skulle våga använda samma logik visavi Pinochets i sammanhanget ”försumbara” drygt 3000 dödade under 14 års tid. Dessa mord måste ju enligt Ordfront vara förlåtna då det förmodligen dödades fler människor i trafikolyckor i Chile under samma tidsperiod.

 

Även om artikeln har rätt i att det finns tveksamheter och rena falsarier bland mycket av det som rapporterats från Bosnien talar vittnesmålen ett helt annat språk. Jag har liksom många andra sett allt för mycket med egna ögon, och jag har plockat upp resterna av allt för många brutna människor för att falla i artikelns fälla. Offren i Stupni Do, Srebrenica och många, många andra byar begick inte självmord. Gamla tanter och fyraåringar stupar inte i strid. Och inte sjutton avrättades de av förklädda CIA-agenter heller.

 

En lögn döljs bäst i ett uns av sanning – och detta om något är väl vad artikeln gör ett osmakligt försök att göra. ”Better luck next time, Ordfront…”

Edited by Unicorn
Link to post
Share on other sites

Tja vad ska man säga om ordfront? Undra om de också anser att förintelsen av judar också är "påhittad"? Det finns ju gott om revisionister, ex David Irving, som har "vetenskapliga bevis" för att den aldrig inträffat.

 

Sen har vi på hemmaplan Estoinaolyckan som också den omgärdas av "mystik" enligt Jutta Rabe.

 

Skillnaden mellan extremvänster och extremhöger är inte särskilt stor.

 

Enligt mig var alla på Balkan lika goda kålsupare. Att det var Serberna som dödade flest civila och var "värst" berodde nog mest på att det var de som hade chansen att vara det. Kroater och muslimer var precis lika illa när de, men i mindre omfattning, hade chansen.

 

Alla sidorna i kriget insåg medias makt och gjorde saker för att få världsopinionen med sig eller mot sin fiende.

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Godmorgon

 

Totalt OT:

 

Trots att det är ett mycket allvarligt ämne så kan jag inte hålla ett

litet leende tillbaka och reflekter hur de "fina vuxna" kan bli osams

ibland.

 

Såldese kan man koppla detta till vårt lilla forum, undrar om detta

kommer urarta likt det kan göra här ibland. Våra blå/gul kanske

skall erbjuda lite extraknäck till DN och OrdFront.

 

GMY

Link to post
Share on other sites

Haegg och Unicorn, all heder åt er för den insats ni gjort. Tack också för att ni för vidare era upplevelser!

Det är, som en föregående användare också påpekat, otroligt viktigt att dessa händelser inte går i graven med er, utan lever vidare för att förhoppningsvis förhindra att något liknande händer igen.

 

Mvh,

Mange

Link to post
Share on other sites

:) Satt och läste en massa inlägg här. Orkade inte läsa Unicorns inlägg, Beklagar men en del skit har tagit för lång tid att gömma i tankarnas dunkla ryggsäck.

Kamraten Örkeljunga Nilsson som var Uffes driver sa under ett vaktpass på 09:an att" titta inte på liken och de döda utan minns ansiktena och glädjen på dem som lyckades ta sig från skiten". Det är sant och har hjälpt en del men som många med mig så tar det inte lång tid eller mycket att "plocka fram saker ur ryggsäcken"

Sträcker lite på ryggen då erkänande kommer från mäniskor som är lite mer insatta än den vanlige Svensson.

549 Martinsson

8 komp 2 plut 1grp, contemnre foeditatis

(trotsa vidrigheterna)

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Otroligt bra skrivet Unicorn och Haegg.

Det känns i bröstet när man läser det..

 

Om dt nu blir mission i Liberia med IA03 hoppas jag verkligen att vi kan förvalta och föra vidare Svesnak FN-soldaters arv sedan Kongo, Libanon, Bosnien och andra ställen har skapat..

 

En mission i Liberia, med de förhållanden som där råder har ju alla möjligheter att bli en lotroligt viktig och händelserik mission med stora möjligheter att verkligen göra nytta för en hotad civilbefolkning..

 

Jag hoppas det blir av, och vi ska göra allt för att inte svika de som marscherat framför oss!

 

Quo Fas et Gloria Ducunt - Paratus et Fidelis!

- Motto RN IA03

 

//The Crazy Mr Roos

Link to post
Share on other sites
  • 2 weeks later...

Finns val inte mycket att saga som inte redan sagts, forutom att det ar synd att sa fa kanner till svenskt deltagande i sana har aktioner. Just den har incidenten, maste jag erkanna att jag tankte, skulle bli en mycket bra och tankevackande film, inte helt olikt en annan incident fran 1993....

 

Trevligt att höra Sir Michaels kommentarer, han kan ju sina saker...

 

Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin AK47. En för varje fiende han dödat.

 

Det är inte ofta jag svär, men hur jävla sjuk får man vara? Vad är det för människor som kan hålla räkningen sådär, som för att skryta om det? Jag menar, om man måste döda någon så måste man, och jag tror att jag skulle kunna döda i självförsvar eller i ett militärt sammanhang, men INTE TUSAN ska man tycka att det är roligt. Man gör sitt jobb, så effektivt och smärtfritt som det går, såna här barbarer som ni hade att göra med mår man mycket illa av. Om man ska citera från Terry Pratchetts bok Mort (som egentligen räknas som en komedi, men alla hans böcker verkar lite filosofiska om man läser noggrant):

 

(Mort har antagits som Dödens varenuheter, "apprentice", och kunde inte förmå sig att döda en tjej när hennes tur kom:)

"Are you going to send me home?" he said.

Death reached down and swung him up behind the saddle.

"Because you showed compassion? No. I might have done if you had shown pleasure."

 

Våld kommer alltid att finnas, och kommer förmodligen alltid att behövas. Det kommer alltid att finnas folk som måste använda våld. Men man kan ju i alla fall hoppas att det någon gång i framtiden inte längre finns folk som tycker om att använda våld.

 

Jag är mycket imponerad av hur svenskarna hanterade situationen, och får även säga att Unicorns inlägg var mycket välskrivet, och får föreslå att du försöker få det publicerat. Folk i landet fattar oftast inte att försvaret fortfarande bedriver viktiga verksamheter.

 

,O

Link to post
Share on other sites
  • henke changed the title to Massakern i Stupni Do 1993-10-22

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




  • Similar Content

    • By Krook
      Här är en film eller snarare en slide show från Bosnien då det begav sig. I slutet av filmen skymtar några svenska soldater i bilder tagna på Tuzla Airbase under flyktingkatastrofen efter Srebrenica -95.
      Det är MYCKET starka bilder!


       
      /K
    • By tgb1116
      Mycket skåpmat för oss som var där men det är onekligen skönt att media - äntligen - börjar ge en mer detaljerad bild av tragedin.
       
      För er som till äventyrs missade dokumentären finns den på SVT play. Rekommenderas!
      Läs mer på Dokument Utifråns hemsida.
       
      Nästa veckas program verkar också intressant...
       
      /Pontus
    • By Sgt Andersson
      Ni som var med på denna tid... vad gjorde/gjorde inte holländarna?
       
       
      ***********
       
      Överlevande stämmer FN
       
      Människor som undkom massakern i Srebrenica 1995 stämmer på torsdagen FN för dess agerande i den bosniska staden.
       
      Omkring 8 000 muslimer beräknas ha dött vid den serbiska erövringen av staden, mer än vid något annat tillfälle sedan andra världskriget. Omfattningen medgavs i oktober av den bosnienserbiska regeringen. Tidigare har de serbiska myndigheterna försökt tona ner massdödandet.
       
      Stämningen läggs fram inför en domstol i Paris och målsägarna företräds av Toulouse-advokaten Agnes Casero. Hon uppger att hon representerar 329 människor från Srebrenica.
       
      Casero sade att stämningen kunde ha skett i vilket land som helst som är medlem i FN. Men eftersom hon är fransyska beslöt målsägarna att det skulle ske i Paris.
       
      Bakgrunden till stämningen är att ett holländskt FN-förband fanns på plats för att skydda människorna i det överbefolkade Srebrenica - tusentals bosnienmuslimer hade tagit sin tillflykt dit från andra håll. Men FN-soldaterna förmådde inte göra det.
       
      Många har anklagat holländarna för att ha varit avsiktligt passiva och inte gått emellan de serbiska styrkorna och människorna i staden.
       
      De holländska soldaternas agerande fällde sju år senare regeringen hemma i Nederländerna. Den avgick 2002 efter en skarpt kritisk offentlig utredning. De holländska myndigheterna fick då också förslaget att betala två miljarder euro i skadestånd.
       
      Agnes Casero varnade i somras FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att hon skulle ta upp ärendet i fransk domstol om hon inte fick svar på frågor som hon ställde till FN.
       
      Vid en presskonferens på onsdagen berättade Casero att de fattigaste överlevande än i dag bor i läger och att andra tvingats i landsflykt.
       
      - Massakern genomfördes inför hela världens ögon och med FN närvarande och inget gjordes. Ur den synvinkeln liknar inte detta andra massakrer.
    • By Stefan F
      Läste boken för ett par månader sedan, och när det postades i "Vlasko"-tråden blev jag lite nyfiken.
      Med stor reservation eftersom jag inte har boken framför mig, jag uppenbarligen inte var på plats, och minnet ibland sviktar.
       
      Om jag kommer ihåg rätt beskriver Henriksson händelsen ungefär så här:
      -----------------------------
      Kompanichef/plutonchef beordrar varningsskott när styrkan blir stoppad. En soldat skjuter varningsskott. Rikochet/stenflisa träffar Vlaskos läpp. Han tar 3 st. gisslan.
      Vlasko kräver en PBV och annat, men får i slutändan inget - förutom id-kortet från den soldaten som sköt varningsskottet, på beslut av kompanichefen.
       
      Personal i kompaniet har efter det tappat i förtroende för kompanichefen.
      Vid ett möte frågar Henriksson varför, får svaret att det beror på utlämnandet av id-kortet.
      Henriksson svarar ungefär: "Jo, men det hände ju ingenting med soldaten efter det, så enligt mig agerade kompanichefen därför helt korrekt."
      Och efter det var alla nöjda och glada, och Henriksson har återigen räddat situationen.
      ------------------------------
      Några tankar:
      - Med det resonemanget så skulle jag kunna slänga en sten mot någons huvud med syfte att skada denne, men om jag missar så har det "inte hänt något".
      - Kanske befälet som beordrade varningsskottet skulle lämnat ut sitt id-kort istället?
      - Om det hade hänt något med soldaten, hade då Henriksson fortfarande tyckt det var ok att lämna ut id-kortet.
    • By BA02
      Hej på Er alla där ute!
      Jag har sett här i forumet och på privata hemsidor att BA01 hade en återträff "10 år senare".
       
      Jag blir full med förhoppning att vi på BA02 ska få nåt liknande. Är det någon som vet något om det?
       
      Tacksam för svar
       

×
×
  • Create New...