Sign in to follow this  
Followers 0
Haegg

Massakern i Stupni Do 1993-10-22

170 posts in this topic

Tiden går fort...

 

37 dödades i byn Stupni Do

Av Bibi Häggström 22 oktober 2003

 

I dag är det tio år sedan de svenska FN-soldaterna i den bosniska gruvstaden Vares såg hur det brann uppe på en höjd några kilometer sydost om staden i byn Stupni Do.

 

Under kvällen den 22 oktober 1993 förhandlade svenskarna om vapenvila med Ivica Rajic, chef för den bosnienkroatiska styrka (HVO) som höll staden och dess omgivningar.

Svenskarna släpptes inte in, inte den kvällen.

När de väl kom in i byn möttes de av en syn som ingen av dem lär glömma.

 

"Byn helt nedbränd, det ryker i ruinerna. Plutonen börjar direkt undersöka. Mina tårar kommer i ögonvrån. Svårt ge order med fast ton. Första tecknet på massaker är resterna av ett käkben. Snart hittar vi ett svårt bränt lik - ung man i tonåren - inga kläder kvar. Nästa fynd är en källare med tre döda kvinnor. Skjutna, krossade skallar och halsarna avskurna."

 

Så beskrev bataljonschefen Ulf Henricsson det som mötte honom och soldaterna.

Totalt dödades 37 personer och i stort sett förstördes samtliga 60 hus i byn.

- Jag är oskyldig. Det säger den nu 45-årige Ivica Rajic.

 

Redan 1995 efterlystes han av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag men lyckades hålla sig på fri fot ända till i början av april i år då han greps i Kroatien. I slutet av juni fördes han till Haag och det var då han förklarade sig oskyldig till alla åtalspunkter; uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling, omfattande förstörelse, tagande av civilpersoner som gisslan och godtycklig förstörelse av städer eller byar. Enligt krigsförbrytartribunalen hade bybor som tagit skydd tvingats ut och sköts eller misshandlades, kvinnor hade våldtagits, tolv bybor låstes in i ett skjul som soldaterna sedan försökte sätta eld på och soldaterna slängde både levande och döda in i brinnande hus.

 

Ivica Rajic åtalas eftersom trupperna stod under hans ledning, vilket han ett flertal gånger berättat för den svenska bataljonsledningen.

Den svenske bataljonschefen Ulf Henricsson vittnade redan för sju år sedan inför krigsförbrytartribunalen. Flera andra svenskar har också hörts, bland annat överstelöjtnant Håkan Birger i Malmö, Malmöläkaren Thomas Mätzsch och Ruzdi Ekenheim från Tollarp som var Ulf Henricssons tolk.

 

Något rättegångsdatum har ännu inte satts ut utan målet förbereds fortfarande. Åklagare är Kenneth Scott och försvarare är Zeljko Olujic.

 

http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?arti...t=9&textlist=10

Share this post


Link to post
Share on other sites

Om de finner honom skyldig hoppas jag att de låser in den jäveln, bränner resterna av nyckeln och kastar askan i de sju haven..

 

:((

Share this post


Link to post
Share on other sites

Av en slump satt jag faktiskt och läste ett kompendium igår kväll, "Den första striden", den om dom tidiga BA-missionerna, och då stod det ett mkt intressant kapitel om just Stupni Do.

Hade ingen tanke på att det är 10 år sedan massakern ägde rum, tiden går fort, men alla sår läker tyvärr inte....

Share this post


Link to post
Share on other sites

Då Haegg nu så påpassligt påmint om dagens föga glädjefyllda jubileum har jag beslutat hedra minnet genom att leta fram gamla anteckningar och sammanställa min personliga upplevelse av händelsen ifråga.

 

Håll till godo

 

-------------------------------------------

 

Jag tjänstgjorde hösten 1993 som tung kulspruteskytt på Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vår SISU och en pluton från 10 pansarskyttekompaniet akut ned som förstärkning till 8 pskkomp ansvarsområde i Vares. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Även 8 pskkomps camp hade utsatts för eldöverfall.

 

Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.

 

Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.

 

Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av "okända" soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.

 

Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.

 

En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.

 

Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.

 

Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns - en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.

 

På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. 8 pskkomp camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man hotade med att återigen anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.

 

Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.

 

Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.

 

En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.

 

Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.

 

Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de darrande soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.

 

När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.

 

Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.

 

Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:

-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”

-”Svar nej!”

-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”

Detta blev den första – men långt ifrån sista - vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.

 

Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med LAW-pansarskott stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om - jag fallit.

 

Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin AK47. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över - men som ett brev på posten kom då en psykiskt störd HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN för detta.

 

Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka "jävlar, nu händer det!".

 

Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min 12,7 millimeters kulspruta att han förstod vad som skulle hända.

 

Nu trycker jag av...

 

Men - bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.

 

Alla drog en suck av lättnad - hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.

 

Den folkilskne mannen lämnade platsen - om möjligt ännu argare - med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.

 

Den LAW-skytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne "pansarskottstjuven". Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.

 

Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den kortväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.

 

Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.

 

Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.

 

Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.

 

Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.

 

Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?

 

Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.

 

Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.

 

Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.

 

När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.

 

I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den "freedom of movement" FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -"Varningsskottet sköt vi i torsdags" .

 

Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.

 

De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.

 

De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton (däribland Haegg) skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.

 

I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.

 

Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.

 

En av de "självmordsbenägna" journalisterna på plats i Vares var Anthony Lloyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:

 

”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.

 

They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.

 

In Vares their moment had come.”

 

 

 

// Vald till årets Inlägg 2003 / Kimster

Edited by Kimster

Share this post


Link to post
Share on other sites

Brrr. Ryslig men samtidigt otroligt gripande historia.

 

Kan precis leva mig in i stundens allvar på toppen av SISUN vid checkpointen.

 

Tack för att du delar med dig, all heder och respekt från mig!. :D:)

Share this post


Link to post
Share on other sites

Saknar ord... säger väl samma sak som GeB

Share this post


Link to post
Share on other sites

Unicorn

 

Det är inte utan att jag ångrar att jag inte tog mig tid att klottra ned lite anteckningar när jag var där nere. Saker som jag aldrig trodde skulle blekna i minnet börjar nu bli suddiga. Datumet för Stupni Do kom jag dock ihåg. Igår höjde jag en skål till minne för alla de obeväpnade och försvarslösa som fick sätta livet till i denna by. Tyvärr kom vi för sent för att kunna hjälpa dem.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag saknar också ord, men ni har verkligen min fulla respekt............

 

 

John

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag sitter här och är tårögd av flera anledningar:

 

Dels över människors ineboende grymmhet. Alla dessa övergrepp. Det som hände i Stupni Do har hänt innan, det har hänt efter och det kommer att hända igen.

Jag är också tårögd över den inneffektivitet med vilken världssamfundet angriper sådan oroshärdar. Över att man skickar manskap för insats i världsfredens namn, men sedan effektivt bakbinder dessa och hindrar dem från att göra sitt jobb.

Slutligen blir jag tårögd av stolthet över att svenska soldater gör sådana fantastiska insatser, mot alla odds. Att svenska ungdomar från vår lilla fredliga del av världen inte tvekar att visa musklerna när tillfället kräver, för att stå upp för de svaga och oskyddade. Som en amerikan hade sagt "God bless you all".

 

Om FN skunde skicka fler styrkor som Nordbat kanske de lokala krigsherrarna runt om på vår jord skulle, om inte bli fredligare, så iallafall få det svårare att utföra sina vansinnesdåd.

 

mvh

Erik Gustavsson

Share this post


Link to post
Share on other sites

Tack för att du delar med dig av dina minne, Unicorn. Läsningen berör. Mössan av för offren vid Stupni Do och soldaterna i nordbat.

Edited by Sillen

Share this post


Link to post
Share on other sites

Efter att ha läst redogörningen sitter jag här med gåshud och tårfyllda ögon, Fy faan vilka svin krig kan få fram... Gripande berättelse...

 

 

Var och hörde Överste Henricsson när han var och föreläste i SKövde i höstas, Vilken MEGAinsats Nordbat gjorde... All respekt för er... Synd bara att gemene man sällan vet vad som hände, eller vad nordbat var.

 

Ingen som var med under Norbat som har skrivit en bok om händelserna i Bosnien? Jag skulle köpa den direkt...

Edited by Fu Dahlberg

Share this post


Link to post
Share on other sites

Heder och respekt till personalen på Nordbat och alla andra svenskar, på alla andra missioner, som gjort insatser genom åren.

 

//Sgt. Lennart Fjellman, Stolt att vara svensk soldat

Share this post


Link to post
Share on other sites

All heder och respekt för alla som representerat sverige i utlandstjänst, speciellt då NordBat :ph34r:

Kanske låter lite platt men så sitter man här med en saknad av ord och tårfyllda ögon....

// Henrik

Edited by Nifelhel

Share this post


Link to post
Share on other sites

saknar ord...säger väl samma som Nifelhel :ph34r::lala:

 

 

// David

Share this post


Link to post
Share on other sites

När jag läste inläggen här kom jag och tänka på ett tv-program som gick för några år sedan och som följde upp några killar som var med vid ovan nämnda by. Det var dels inslag från deras träffar, dels en av killarna som åkte tillbaka och sedan några inslag från den där ödesdigra dagen i Bosnien. Har filmen inspelad någonstans så jag ska nog föröka se den snart igen.

 

Heder och honnörer till Er killar som verkligen gjort en insats för att göra den här ynkliga världen till en bättre plats! :lala::ph34r:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Ska man vara riktigt petig var det Nordbat 2, som verkade i Bosinien...

(Nordbat var i Makedonien.)

 

Å andra sidan tycker jag att "Uffes äventyrsresor" låter bättre :lala:

 

/Ace (som var på Saraciplan istället för Vares) :ph34r:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag känner mig stolt över att ha fått bära den FN-blå baskern och tillhöra NordBat.

 

Jag satt hemma för ett par dagar sedan och kollade igenom mina fotoalbum från Bosnien, och hade i emellanåt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på det som hände under BA04 och när Srebrenica föll under sommaren 1995.

 

Tiden går, men den läker inte alla sår.

 

Heder åt alla peacekeepers!

 

:ph34r:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Tack för att du orkar skriva om det.

 

Det berör kraftigt. Är själv barn till en krigsflykting som räddades av de vita bussarna en gång i tiden

Share this post


Link to post
Share on other sites

Jag instämmer med tidigare talare! Hade aldrig tidigare (innan jag läst om det Ni genomlevt) kunnat föreställa mig hur jävligt det verkligen var där nere.

Tack för att man bor i Sverige!

Share this post


Link to post
Share on other sites

@Unicorn.

 

Kom precis hem från jobbet i Eksjö och satte mig vid datorn.

Hittade din och Haeggs tråd och minnena bubblade upp till ytan igen.

Jag var inte själv med i Stupni Do men jag var i Vares någon vecka senare när Bobovacbrigaden utrymmde staden.

Nu sitter jag här efter att ha läst ditt inlägg med tårarna rinnande nerför kinderna och tänker tillbaka.

Fan, det går aldrig över. Även om man tror att man bearbetat känslorna så behövs det bara en liten påminnelse så kommer dom tillbaka.

 

The Swede

10:e kompaniet/3:e pluton BA01

"Primus Acies"

Share this post


Link to post
Share on other sites

Säger percis som Serg.fjällman Heder åt dom!

Hoppas dom får tag i personen och låt nycken alldrig

komma på tal!!

 

Instämmer oxå med dig Sharp!

 

//Livhusaren :camo:

Share this post


Link to post
Share on other sites

Unicorn och haegg: tack för att ni delar med er, det kan inte ha varit lätt.

 

All heder åt de som tjänstgör under FN flaggan!

 

Och Ivica Rajic som har mage att säga att han är oskyldig! Till att vara människa kanske, men inte mycket annat...

2Sharp hade som vanligt ett utmärkt förslag, lås in och bränn nyckeln!

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det är inte ofta jag blir rörd till tårar, men nu hände det...på jobbet vid mitt skrivbord!

 

Otroligt bra skrivet Unicorn. Jag saluterar dig och andra i utlandstyrkorna!

 

 

Fridens liljor // Fk Klinken

Share this post


Link to post
Share on other sites

Kinderna är blöta, ögonen röda...

 

Respekt. :baskerFN:,O

Share this post


Link to post
Share on other sites

Min allra, allra största respekt och tacksamhet. När man läser detta blir man stolt över att vara svensk.

Share this post


Link to post
Share on other sites

All respekt till de svenska soldater som verkat i utlandstjänst!

 

Tack Unicorn för din berättelse, den rörde mig till tårar..

 

/ Skarpskytten

Share this post


Link to post
Share on other sites

tre tankar.

 

Det är skrämmande hur grymma folk är.

 

Det är imponerande hur modiga folk är.

 

Det är synd att det fortfarande inte finns en bok, jag kan inte säga att ni som varit med har någon form av en plikt, men det vore bra om ni kände att ni även kan hjälpa till genom att skriva och sprida era berättelser som väcker tankar, funderingar och ökar förståelsen bland folk samt att fler kanske vill hjälpa till.

Share this post


Link to post
Share on other sites

Det är en bok på gång om BA01.

det är en kille som heter Lars A Karlsson som håller på med den.

Alfa-Sierra

 

Det finns även en bok om BA03 skriven av Jimmy Juhlin Alftberg.

Jag har precis fått hem den och börjat läsa den så jag kan inte ge något omdöme om den ännu.

Alpha-Tango

 

The Swede 8-/

Share this post


Link to post
Share on other sites

Har läst ett ett halvdussin kapitel på Alpha-Tango nu, men tycker att det är lite svårt att sammanfatta ett omdöme på det. Får nog återkomma när jag läst hela boken.

 

Det jag läst i den här tråden gör mig både rörd och oerhört stolt att över att ha förmånen att bära samma uniform som de som var på plats. Jag känner som (blivand) peacekeeper, ett ansvar att förvalta och utveckla det arv av gott arbete som tidigare generationer utfört.

 

All heder till Er! 8-/

 

 

Edit: Fubik-fingrar ...

Edited by Vargas

Share this post


Link to post
Share on other sites

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!


Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.


Sign In Now
Sign in to follow this  
Followers 0



  • Similar Content

    • By Krook
      Här är en film eller snarare en slide show från Bosnien då det begav sig. I slutet av filmen skymtar några svenska soldater i bilder tagna på Tuzla Airbase under flyktingkatastrofen efter Srebrenica -95.
      Det är MYCKET starka bilder!


       
      /K
    • By tgb1116
      Mycket skåpmat för oss som var där men det är onekligen skönt att media - äntligen - börjar ge en mer detaljerad bild av tragedin.
       
      För er som till äventyrs missade dokumentären finns den på SVT play. Rekommenderas!
      Läs mer på Dokument Utifråns hemsida.
       
      Nästa veckas program verkar också intressant...
       
      /Pontus
    • By Sgt Andersson
      Ni som var med på denna tid... vad gjorde/gjorde inte holländarna?
       
       
      ***********
       
      Överlevande stämmer FN
       
      Människor som undkom massakern i Srebrenica 1995 stämmer på torsdagen FN för dess agerande i den bosniska staden.
       
      Omkring 8 000 muslimer beräknas ha dött vid den serbiska erövringen av staden, mer än vid något annat tillfälle sedan andra världskriget. Omfattningen medgavs i oktober av den bosnienserbiska regeringen. Tidigare har de serbiska myndigheterna försökt tona ner massdödandet.
       
      Stämningen läggs fram inför en domstol i Paris och målsägarna företräds av Toulouse-advokaten Agnes Casero. Hon uppger att hon representerar 329 människor från Srebrenica.
       
      Casero sade att stämningen kunde ha skett i vilket land som helst som är medlem i FN. Men eftersom hon är fransyska beslöt målsägarna att det skulle ske i Paris.
       
      Bakgrunden till stämningen är att ett holländskt FN-förband fanns på plats för att skydda människorna i det överbefolkade Srebrenica - tusentals bosnienmuslimer hade tagit sin tillflykt dit från andra håll. Men FN-soldaterna förmådde inte göra det.
       
      Många har anklagat holländarna för att ha varit avsiktligt passiva och inte gått emellan de serbiska styrkorna och människorna i staden.
       
      De holländska soldaternas agerande fällde sju år senare regeringen hemma i Nederländerna. Den avgick 2002 efter en skarpt kritisk offentlig utredning. De holländska myndigheterna fick då också förslaget att betala två miljarder euro i skadestånd.
       
      Agnes Casero varnade i somras FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att hon skulle ta upp ärendet i fransk domstol om hon inte fick svar på frågor som hon ställde till FN.
       
      Vid en presskonferens på onsdagen berättade Casero att de fattigaste överlevande än i dag bor i läger och att andra tvingats i landsflykt.
       
      - Massakern genomfördes inför hela världens ögon och med FN närvarande och inget gjordes. Ur den synvinkeln liknar inte detta andra massakrer.
    • By Stefan F
      Läste boken för ett par månader sedan, och när det postades i "Vlasko"-tråden blev jag lite nyfiken.
      Med stor reservation eftersom jag inte har boken framför mig, jag uppenbarligen inte var på plats, och minnet ibland sviktar.
       
      Om jag kommer ihåg rätt beskriver Henriksson händelsen ungefär så här:
      -----------------------------
      Kompanichef/plutonchef beordrar varningsskott när styrkan blir stoppad. En soldat skjuter varningsskott. Rikochet/stenflisa träffar Vlaskos läpp. Han tar 3 st. gisslan.
      Vlasko kräver en PBV och annat, men får i slutändan inget - förutom id-kortet från den soldaten som sköt varningsskottet, på beslut av kompanichefen.
       
      Personal i kompaniet har efter det tappat i förtroende för kompanichefen.
      Vid ett möte frågar Henriksson varför, får svaret att det beror på utlämnandet av id-kortet.
      Henriksson svarar ungefär: "Jo, men det hände ju ingenting med soldaten efter det, så enligt mig agerade kompanichefen därför helt korrekt."
      Och efter det var alla nöjda och glada, och Henriksson har återigen räddat situationen.
      ------------------------------
      Några tankar:
      - Med det resonemanget så skulle jag kunna slänga en sten mot någons huvud med syfte att skada denne, men om jag missar så har det "inte hänt något".
      - Kanske befälet som beordrade varningsskottet skulle lämnat ut sitt id-kort istället?
      - Om det hade hänt något med soldaten, hade då Henriksson fortfarande tyckt det var ok att lämna ut id-kortet.