Adeptus Bellum

Efter Sveins påpekande så använde jag forumets tid att ångra sig och att ändra sitt inlägg ganska så friskt. Det är inte optimalt ur källsynpunkt att svara på inlägg under lördag natt. @Svein har inte gett någon återkoppling på vad som är mina faktafel och vad som är falska påståenden, men jag ville skriva något underhållande också, och jag blev kanske onödigt raljant. Jag la inte tiden som jag borde ha lagt på hänvisningar eller detaljnoggrannhet. (och att rätta upp faktadelarna blev mera av ett jobb än något annat) Jag tycker att jag förtydligat detaljer och jag hade skäl att dubbelkontrollera årtalen (och mycket riktigt, jag hade några fel) i orginalinlägget. Det som jag inte lyckats förmedla kopplat till SAAB:s försök att sälja Gripen till Norge (och som då blev JSF) var att det togs beslut där och då på befintliga data. Sen att det var ett par tre slambilars samlade last med politik, det går inte att sticka under stol med. Jag är ganska ointresserad av politiken och betydligt mera intresserad av tekniken, plus metoden som bär mot målet (därför ni hittar mig här i Materielverket). Runt jul 2007 så står det klart att EADS (Eurofighterkoncernen) drar sig ur upphandlingen om Norges nästa jaktflygplan. Kvar är amerikanska F-35 och svenska JAS 39 Gripen N, då även känd som ”Super Gripen” med snygga produktbilder, vilket sen blev Gripen NG. Där och då så produceras F-35-prototyper men problemen hopar sig med både mjukvara och hårdvara. Det finns farhågor om att det kommer att produceras 100-tals F-35:or i förproduktionsserier som efterhand måste modifieras för att bli flygdugliga. (det är väldigt lätt att dra parallellerna till nutid då Lockheed Martin tydligen håller på att få slut på förvaringsytor i väntan på materiel till Technology Refresh 3 (TR-3)-uppgraderingen) Som det såg ut 2008 så var Norge den enda kunden på JAS 39NG. Kom ihåg, det här var ju under strategiska time outen. Wiseman skrev på sin blogg Wisemanswisdoms att ett svenskt Gripenköp är ett måste (om vi skall lyckas sälja något alls) och det proklameras att Sverige visst ska köpa Super-JAS. Men DN meddelar strax därefter att det antagligen bara blir 10 stycken JAS 39E. Denna internationella JAS/Demo-division med Dyrgripar hängde med som en planeringsförutsättning ”ett tag”. November 2008 så kommer Norges beslut att dom satsar på F-35. Det är ett väldigt rimligt beslut då Norge var en Nivå 3-partner i Lightning II-samarbetet. SAAB är ju förståeligt bittra och besvikna över Norges beslut att satsa på F-35 och de håller en presskonferens. De påstår t.o.m. att även om man skänkt Norge 48-52 JAS 39NG så hade den norska bokföringen ändå resulterat i att F-35 varit billigare. Norge beställer sina två första flygplan i juni 2012 (och då blossade debatten upp igen). I anslutning till att beslutet proklamerades så blev det även officiellt att Kongsberg får integrera Joint Standoff Missile i F-35. Här kommer vi till två av mina påståenden ang. F-35: 1. Som jag förstått det så när ett vapensystem integrerats i en F-35 (A, B eller C) så är det vapnet integrerat i alla F-35:or av den versionen. (t.ex. var det en stor grej att alla F-35A skulle vara utrustade för att bära kärnvapen, även om alla förband och länder skulle ha certifieringen för detta). Att Kongsberg fick in foten i dörren med JSM är potentiellt stora summor. 2. Storbritannien är en Nivå 1-partner i samarbetet, vilket jag är övertygad om är en förutsättning för integrationen av MBDA:s Meteorrobot i F-35. Italien är en annan Meteoranvändare och de är en nivå 2-partner. Även om MBDA tidigt såg över specifikationen och formfaktorn för Meteor i syfte att den skulle rymmas i vapenrummen på F-35 så är jag inte säker på att det hade blivit något annat än AMRAAM till F-35 om inte brittiska (och italienska) pengar varit med tidigt. SAAB fortsatte ju som bekant att leta efter en kund till JAS 39NG och det blev tydligt att om SAAB hittar en utländsk kund så köper Sverige också JAS 39E/F. Vi har förhoppningar om Schweiz vilka grusades av F-35A och Patriot. Brasilien beslutade att köpa F-39E och F-39F, och då fick Flygvapnet också köpa. SAAB vädrade morgonluft i finska H-X-upphandlingen och det lovades att svenska och finska JAS 39E skulle vara identiska (underhålls-, klargörings-, utrustnings- och vapenmässigt). Vinnarens av Finlands nya jaktplan koras, och det blev F-35. Nu kommer vi till mina nästa påståenden: 3. Det finns skillnader mellan JAS 39-varianterna (även om de heter C/D) som leverantören SAAB har koll på och hanterar, även om de är kompatibla på komponentbasis och det var ett försäljningsargument att svenska och finska JAS skulle vara desamma. F-35 har också försäljningsargumentet att deras versionsflora ska vara så liten som möjligt. Nu så är det oklart om äldre F-35:or kommer att kunna modifieras till Block 4-standarden vilket då fäller viljan att undvika underversioner av flygplanet, men vi får se vart det tar vägen. När amerikanerna hävdar att de har en ”High Velocity Supply Chain” så är min övertygelse att SAAB kommer att ha svårt att hänga med. 4. Jag skrev tidigare att ”Uppdateringar av F-35A sker ungefär samtidigt över hela världen”. Jag menade mjukvara, inte Technology Refreshes eller Block-uppgraderingar. Mjukvara i dessa flygande superdatorer är en förutsättning för dess verkan. US Air Force verkar för att de skall kunna uppdatera F-35:or över hela världen och att man skall kunna stödja Agile Combat Employment (ACE, som kan sammanfattas med att flottiljen löser sina ordinarie uppgifter, men dom byter flygfält varje dygn) Nu så har ju även F-35:s molnbaserade ODIN-system stött på patrull, men Lightning II-projektet har hela tiden handlat om att göra något nytt som aldrig gjorts tidigare. Vad är det mera som jag har påstått som kanske är kontroversiellt eller som inte verkar stämma? 5. Att Gripen skulle vara en helt ny filosofi för Norge? Visst, det har JAS 39 varit för dom flesta tagit emot systemet. Men nej, det skulle nog inte vara i närheten av att vara lika dyrt som att anpassa bassystemet till F-35. Jag ville mera trycka på att Gripens förmåga att starta och landa på korta banor samt dess extrema förmåga till spridning kanske är en lösning som i Norges fall saknar ett problem. 6. Att det finns F-35:or att ta av för att ersätta förluster? Nu är det inte krig just nu där F-35-kunder är inblandade, men F-35 är ett system som är i löpande produktion och den amerikanska presidenten kan ju faktiskt beordra att vissa leveranser pausas till förmån för andra (t.ex. så såg en blänkare för lite sen ang. att USA dirigerat om Schweiz Patriotleveranser till Ukraina). På tal om Schweiz. Norge är Natomedlem och har allierade med F-35 så dom kanske inte riktigt har det behovet av att kunna tillföras lagerställda maskiner egentligen. Jag är dock övertygad om att nära amerikanska allierade, även utanför Nato som Australien, Japan, Singapore och Sydkorea (men även just Schweiz) kan tillföras ersättningsflygplan i händelse av krig. Även om projektet har problem just nu så har det sedan 2019 producerats mer än 100 stycken F-35 per år. När den fullskaliga produktionen är igång så förväntas 150 flygplan per år att färdigställas. 7. Att Gripens telekrigssystem skulle vara bättre än F-35? Att Gripen antagligen är rörligare i luften än F-35? Att F-35 inte kan Supercruisa och att Gripen är närmare den prestandan? Att JAS 39 Gripen är det bättre jaktflygplanet (för att jag är domare i mitt eget inlägg)? Jag var verkligen inte pedagogisk när jag tryckte in ostrukturerade öppna uppgifter i möjliga urvalskriterier, men vi är ett forum på Internet. Vi vet egentligen inte så mycket mera än det som är två Googlingar bort, vilket jag gärna belyser. 8. När det gäller Supercruise och thrust-to-weight finns det två saker som återkommer på Internet: A. F-35A har publika siffror på bruttovikt med fulla respektive halvfulla drivmedelstankar (0,87 och 1,07) medan JAS 39C bara har siffran 0,97. Men det är bara en matematisk övning att räkna ut när Gripen går över 1 (förutsatt att angivna dragkrafter och vikter stämmer). B. Det finns ett påstående att F-35A kan spurta i Mach 1.2 om den ger lite efterbrännkammare genom ljudvallen, men detta är inte ”äkta Supercruise”. Värmen (inkl. friktionen från luftmotståndet) och bränsleförbrukningen som detta innebär gör att jag är lite skeptisk till att man skulle vilja göra detta ens om det gick. F-35B och F-35C fick lite tråkig uppmärksamhet när det stod klart att det fanns tidsgränser för hur länge de kunde använda efterbrännkammare under uppdrag, hur långa spurtar de kunde genomföra m.m. innan stjärten började vrida sig och skrovet fick blåsor. Detta kan ju även kopplas till luftstridsförmågan, för flygplanets fart ger ju roboten en skjuts framåt = längre räckvidd, men dess signaturanpassning kanske gör att det inte behövs... 9. Norsk basfilosofi och kontexten i vilken norska F-16A verkade? Där lämnar vi Joint Strike Fighter, men mitt svar var ju tänkt att visa att det norska flygvapnet inte var så misskött, misshandlat och otillräckligt som det kunde tyckas. Israelerna hävdade att F-16 med Sidewinders sköt ner allvädersjaktplanet MiG-23 under 80-talet. Britterna hävdade att AIM-9L Sidewinder fungerade mot allvädersjaktplanet Mirage III runt Falklandsöarna Wiseman beskrev och jämförde svenska och norska (Natos) baser 2010 och deras avundsvärda överlevnadsförmåga. och om inte norska F-16A skulle flyga i mörkret, varför behövde de då Russer-lyset? Jag gillar Gripen och jag blev också sur över de norska kalkylerna som bortförklarade valet med att Gripen var för dyr. Det hade varit hederligare att medge att Gripen inte gav de ”mervärden” som norrmännen förväntade sig. Wiseman som tittade lite närmare på påståendena hävdade att Norge i sin utvärdering använde data för JAS 39C/D istället för JAS 39NG för att verkligen säkerställa att SAAB förlorade på urvalskriterier. Så, det finns alltså tre övertygelser som jag medger att jag kan styrka just nu: Central integration av vapen i F-35 (och att den överförbar till övriga användare). Jag minns inte var jag hörde detta första gången, men när jag läser kommunikéer kopplat till lyckade vapenintegrationer så nämns även länder som inte anskaffat just det vapnet i förbifarten så fortsätter jag att tro att så är fallet. (jag avgränsar medvetet bort att varje användare sen måste genomföra egna förtrogenhetsskjutningar och en egen certifiering enligt landets flygsäkerhetsbestämmelser) Den andra övertygelsen är att integrationen av vapen till F-35 bygger på att leverantören kommer från ett land med partnerstatus. Den tredje saken som jag inte minns vart det kommer ifrån är att antalet underversioner av F-35A skulle minimeras för att rationalisera logistiken. Som avslutning: 2010 så slog amerikanernas Nunn McCurdy-tillägget till mot F-35 p.g.a. fördyringar och förseningar, men hela projektet handlar om att göra något som aldrig gjorts förut. Projektet lever ännu och resultaten är spektakulära! Även om många gnisslar tänder och knyter näven så är det ingen som verkar vilja vara utan sina F-35 och förmågan som dessa bär med sig. Många gånger så handlar kritiken om att ”det där funkar inte”, och då vill jag göra tillägget ”ännu”. Nu så skall slutförandet av F-35:or komma igång igen, dock med en strypt programvara. Denna mjukvara skall inte vara lämplig för stridsuppgifter, men det har dömts av att den duger för utbildning. Danskarna tar hem sina utbildningsmaskiner i syfte att ha tillgängligheten för skarpa uppgifter på hemmaplan. Men när vi kritiserar Block 4-förseningar och Technology Refresh-paket, så vill jag påminna om att även JAS 39 låg risigt till där på Långholmen.

Att kalla det "tur" är att göra det väldigt enkelt för sig. Norge valde att vara neutrala 1939 och de lärde sig läxan. De blev överkörda av britterna och fransmännen innan de blev ockuperade av tyskarna. Med Nato och allianser så kom en gemensam försvarsplanering som de faktiskt kunde påverka (jämfört med brittiska mineringar av norska vatten redan innan invasionen 1940). Sen att kalla Norges flygvapen för ett skämt, det är verkligen att ta i. Dom har ju de facto löst uppgift sen det uppstod 10 november 1944. Norge blev befriat och landet har ju inte varit ockuperat sen dess = det betyder att avskräckningen måste ha fungerat! Norge är ett tacksamt land att föra fördröjningsstrid i, men, det är ett stort bekymmer att bygga något i det landet. Se på fjordarna, fjällen och deras odlingsareal, försök sedan att knöka in en väg, en stad eller en flygbas mellan dessa. Att koncentrera sitt flygvapen till några få flygbaser, som sedan skyddas med betydligt bättre luftvärn än vad Sverige haft, det finns ändå något rimligt i det. Sverige avvecklade robotsystem 68 Bloodhound under 70-talet, Norge hade en Nike-Herculesbataljon t.o.m. 1991 (iofs. för skyddet av Oslo, men räckvidden täckte in ett par flygbaser). Norge nyttjade även någon version av MIM-23 HAWK (enligt beslut i Stortinget 1983, för skydd av flygbaser) som sen ersattes av NASAMS. Nästa fundering: vad var hotet som norska F-16 skulle möta? Sovjetunionen hade inte ett flygvapen, de hade flera. De flygplan som var ett hot mot Norge skulle som regel anfalla utan jakteskort, för jaktflygplanen hade som regel väldigt kort räckvidd. Då kommer du ganska så långt med F-16 och AIM-9L Sidewinder. Ja, Sovjetunionen hade jaktflygplan med god räckvidd, men deras huvudsakliga stridsuppgift var att skydda Sovjetunionen mot amerikanska bombplan. När frontflyget väl började få jaktflygplan med bra räckvidd (Su-27 Flanker), då var integrationen av AIM-120 AMRAAM till F-16 redan på god väg (IOC i US Air Force 1991), men när Sovjetunionen föll, då hade ingen bråttom längre... (norska F-16 genomförde en MLU och AIM-120 anskaffades mellan 1995-2000) AIM-7 Sparrow hängdes under YF-16 redan 1977 och kunde integreras om man betalade för det (första skottet med en AIM-7 från en F-16A skedde oktober 1988). Mig veterligen så var det bara några arabländer som tyckte att grannskapet var tillräckligt bråkigt för att motivera den integrationen. Även F-16C tillhörande Air National Guard utrustades med semiaktiva jaktrobotar. Att kalla F-16 för ett dagjaktplan är "en sanning med modifikation". Den var tekniskt sett överlägsen och med ett bättre förarstöd än huvuddelen av de tidigare nattjaktplanen. Integrationen av AIM-9L med sin förmåga att bekämpa flygplan från alla attityder kanske inte räckte hela vägen till att kallas "allvädersjaktflygplan", men det var verkligen inte ett dagjaktflygplan. Även Norge sträcker sig bortom polcirkeln och det har flugits där även under årets mörka dygn. Varifrån kommer dessa uppgifter? Sen så kan jag ju via omvägar förstå att man avbrutit "mysigt flygsamarbete i soliga Usa baser" om Norge köpt JAS 39, då hade ju Norge faktiskt kunnat lösa flygutbildningen i Sverige! Sverige och Gripen har lidit av rent Hedlunsk "taskig timing" sen JAS-projektet drog igång. Vi försökte sälja JAS 39 till Finland när den fortfarande var en prototyp, dom valde det mognare flygsystemet F-18 Hornet. 2006 lyfte den första F-35A och Norge valde F-35 2008. 2017 så flög JAS 39E för första gången (och just 2017 så landade den första F-35:an på Ørland) 2019 så hade Norge 15(?) F-35:or och hävdade IOC (Initial Operations Capability). 2019 så genomförde amerikanska F-35A insatser mot ISIS. 2020 så genomfördes första insatserna med norska F-35A inom ramen för Nato Air Policing. 2023 så kom serieleveranserna av JAS 39E igång. Med Norges köp av F-35 så fick Kongsberg löftet om att integrera sin Joint Strike Missile i F-35 så att det i teorin är Plug'n'Play för alla Lightning II-operatörer. Så under dessa förutsättningar, varför skulle Norge inte ha valt F-35 framför en Gripenversion som ännu inte flugit? (Innan JAS 39E blev något konkret så var ju erbjudandet till Norge en anpassad JAS 39C/D som kallades 39N) Och nu så kommer vi till diskussionen om priset. Ja, det hypotetiska jaktflygplanet från SAAB som erbjöds Norge (eller för den delen, alla länder där JAS har tävlat mot JSF) hade antagligen haft ett lägre styckepris, det skulle antagligen ha ett lägre pris per flygtimme och desto flera av vapnen som Norge köpt till F-16 skulle kunna föras över till Gripenarsenalen. Det som skulle kosta pengar är att när du köper ett stridsflygssystem så köper du även kringutrustningen och metodiken. JAS 39 skulle vara en total nyetablering för det norska flygvapnet. Där har F-16:s efterträdare F-35 en fördel för att desto fler redan genomfört och påbörjat växlingen mellan plattformarna och dragit en massa erfarenheter. I den perfekta flygplansupphandlingen så värderar man förmågor (och inte det politiska slagfältet), och sen så får man fördela poäng mellan vad man tycker är must, need och nice to have. Tvåsits? Solkar vinst för Gripen Dubbla motorer? Oavgjort Signaturanpassning (Stealth)? Vinst för F-35 Räckvidd (Range)? Öppna uppgifter rörande F-35 säger att den har längre räckvidder i strid, men JAS 39 kan hängas med fälltankar för rena transporter. F-35 har bomtankning medan JAS 39 använder sig av korg. Telekrig (Electronic Warfare)? SAAB är erkänt duktiga på telekrig. Det som talar emot F-35 är påståendet att israeliska F-35I ska ha en unik telekrigsförmåga som är bättre än F-35A, så Gripen vinner denna på ryktesbasis! Pris? I reda pengar så vinner Gripen, men sen finns det andra saker som är svårare att sätta prislappar på (mer om det nedan) Arsenalen (Weapon selection)? SAAB påstår att om kunden betalar så integrerar dom vilket vapen som helst (amerikanska, brittiska, franska, israeliska, indiska, brasilianska, sydafrikanska...) medan en Lightning II-kund hämmas av att amerikanska företag och "högnivå samarbetspartners" skall gynnas ekonomiskt och därför är F-35:ornas garderob lite trängre. Dragkraft-vikt-förhållande (Thrust to Weight)? Gripen verkar vara en solklar vinnare Attackkapacitet (Air to Ground Combat)? F-35 har stealth och en trång garderob, men den har världens bästa elektrooptiska system som inte sitter i en spaningskapsel. Behövs kryssningsrobotar med lång räckvidd så hänger man dessa under vingarna i "beast mode". F-35 vinner. Luftstridskapacitet (Air to Air Combat)? F-35 är väldigt lättflugen så piloten kan fokusera på taktiken och att nyttja vapnen. Den har stealth, men det är lite trångt i vapenrummet. Gripen är lättflugen (även om Schweiz hävdade att F-35 var ännu lättare) men den har inte flera vapen egentligen. Nåja, det här är mitt inlägg och jag hävdar att Gripen vinner! Rörlighet (Agility)? Jag är övertygad om att Gripen är snabbare och smidigare! STOL-förmåga? Solklar vinst för Gripen Underhåll? Solklar vinst för Gripen Supercruise? F-35 är inte i närheten av den prestandan enligt uppgift. Gripen har bättre flås. Så, utifrån denna förenklade värdering baserad på öppna uppgifter, vad borde ett land som upphandlar stridsflygplan välja? (Vi vet ju inte säkert vad som var viktigt för Norge) Men jämför vi Norska Gripen med Norska F-35:or så finns flera saker som är svåra att sätta ett pris på: Norska Gripen skulle vara ett unikt system. De 48-52(?) som Norge skulle köpa är det 50-tal som skulle ha funnits om man inte genomfört kompletteringsbeställningar hos SAAB. Skulle Norge akut behöva nya F-35:or så finns det F-35A som kan levereras till dom. Produktionen av F-35 ligger på runt 120 stycken per år. Underhåll och klargöring av norska Gripen skulle bli en norsk ensak oavsett var man landar (kanske skulle kunnat lösas av svensk personal i händelse av krig). Underhåll och klargöring av norska F-35A kan lösas av amerikansk, belgisk, dansk, finsk och holländsk personal förutsatt att dom landar på en Lightning II-bas. Mjukvaruppdateringar av norska Gripar skulle ske enligt avtal mellan norska staten och SAAB. Mjukvaruppdateringar av F-35A sker ungefär samtidigt över hela världen. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att det kanske finns en fördel med signaturanpassning och nyttjandet av billigare vapen. Reservdelar till norska Gripen skulle behöva köpas av SAAB och lagerhållas i Norge och Sverige. Ett stort problem är leveranssäkerheten i händelse av krig. Inte ens GE F-404:an i Gripen är standard, utan spisen i Gripen är en variant som (RM12) som smitts i Trollhättan. Reservdelar till F-35A finns över hela världen och kan omfördelas vid behov (förutsatt att man betalat för det). En sak till: Sverige har ju i alla tider notoriskt vägrat att leverera krigsmateriel och kringutrustning till krigförande länder av moraliska skäl. Det har aldrig varit ett problem när man köpt amerikanskt. Sett till vad som följer med vid köpet av Lightning II-systemet och som ryms i styckepriset, är det verkligen en sämre affär? Sen, nästa generation av svenskt stridsflyg. Jag håller med @enigmatik där: Svensk flygindustri blev en nödvändighet p.g.a. alliansfrihet och neutralitet. Vi lär inte se något nytt inhemskt stridsflygplan efter JAS 39 (sen så är det värt att nämna att hälften av Gripens komponenter är utländska till att börja med). (motsvarade bild på svenska finns i "Faktaboken om Gripen, utgåva 5") Däremot så är jag övertygad om att SAAB kommer att etablera sig på marknaden för Unmanned Collaborative Combat Aircraft. Jag är övertygad om att SAAB:s UCCA:s kommer att flyga i förband tillsammans med F-35.

Tur att dom har ett flankskydd som täcker 1630 km av deras gräns, beväpnade med JAS 39 Gripen... Gemene svensk är ju en aning hämmad av 200 års alliansfrihet, men norrbaggarna är ganska så välövade i alliansspelet. Inledningsvis så har Norge en skyldighet att enligt Natos artikel 3 kunna försvara sitt eget territorium. Dom har en 196 km lång landgräns mot sin eventuella motståndare, i en terräng som gynnar försvararen. Inom ramen för Natos artikel 5 så räknas ett militärt angrepp mot Norge som ett militärt angrepp mot hela alliansen. But wait, there is more! Norge har även egna avtal med andra stater (t.ex. USA och Storbritannien) som bedömt kan börja röra på sig snabbare än Nato. Som exempel på hur något rör sig snabbare än Nato så har amerikanska B-52:or sammövat med norska flygvapnet, och amerikanska B-1:or har varit stationerade i Norge. Behöver det norska luftförsvaret förstärkas så kan 18 hektar amerikanskt territorium med motsvarande Sveriges samlade Flygvapen parkeras utanför den norska kusten inom några dygn (tid som man i värsta fall köper sig med några bataljoner och ett tjugotal jaktflygplan). Massiva militärparader och överflygningar med luftflottor är ett sätt som vissa länder har för att uttrycka sig i brist på annat eller för att kompensera för något. Som ett västland med militära allianser, demokratiska värderingar och en ordnad ekonomi (som enligt uppgift visst låg strax under 2-procentspärren) så kommer du ganska så långt med 20-talet F-35:or, förutsatt att dom är grupperade på ett par av norra Europas bäst försvarade och försäkrade asfaltsytor. (Vilket Ørland ska bli, om det inte redan är) Fördelen som F-35 med sin signaturanpassning har gentemot JAS 39 Gripen är att dom kan använda billigare vapen. När Gripen egentligen behöver ett tungt, styrt (och dyrt) attackvapen (konceptet som egentligen är kryssningsroboten KEPD-350 Taurus) för att bekämpa ett mål från långa avstånd, då kan F-35 smyga dit och släppa ett par betydligt billigare GBU-56 (JDAM-varianten av penetratorbomben BLU-109). En annan fördel för F-35 är att om en pilot överlever att skjuta ut sig ur sitt första flygplan, då kan han eller hon få ett nytt, även om färgen på nationalbeteckningarna inte hunnit torka... Även om det inte har sagts rakt ut, så kanske det är som så att norrmännen räknade in dom två "smärre detaljerna" i sin totala kalkyl.

I gamla trådar så brukar det heta något i stil med "Jag tror på det när jag hämtat ut prylen på förrådet". Även om jag inte längre är in the know, så har jag lärt mig ett nytt ord: Stridsbärsystem 23 (i vilket bl.a. Stridsväst ingår).

Det finns ett flygsystem i världen som har samma namn men olika versionsbokstäver, trots att det nästan bara är cockpithuven som de har gemensamt. Det är F-35, och du beklagar dig ju ganska ofta över hur det är ett misslyckat projekt... Att ha olika motorer och olika sorters vingar och elektronik är sådant som multiplicerar problemen. Ditt förslag på optioner om olika antal motorer är ett recept på en katastrof. För övrigt så är F-35 inte en katastrof. Det är ett ganska framgångsrikt projekt sett till att det är en plattform för att göra något som aldrig har gjorts förut. Att det sen finns teknologiska utmaningar och politik som lägger krokben för kärran i fråga, ja, så är det. Jag upplever att det finns två kategorier människor som snackar ner F-35. 1. Personer vars levebröd hotas av F-35-systemet. 2. Personer som inte förstår F-35-systemet. Att ha F-35:or runt Sverige är bra för oss. F-35 och JAS 39 Gripen i olika versioner kommer att komplettera varandra för de erbjuder vitt skilda förmågor som på sikt kommer att integreras i "the Kill web", något som sammanfattas med "Any Sensor. Any Decider. Any Shooter."

130J finns i tre varianter, vanliga J, J-30 och J-60. Det är den vanliga J:n som vi verkar ha fått smak för, och kanske tyvärr mest p.g.a. att den har samma mått och dimensioner som våra gamla Tp 84:or. När det gäller att jämföra C-130J och KC-390 Millenium så blir det väldigt mycket sifferjämförelser där brassen slår Hercules, men det är knappt. KC-390 byggdes för att ta samma last som en Herka och ha ett motsvarande lastutrymme samtidigt som den är snabbare. Men tyvärr så är den en 3:-) dammsugare och det är något som kommenterats tidigare, speciellt i kontexten att människor inom Herculessystemet beklagat sig över att 130J är skörare än gamla Tp 84 Jag kan mycket väl tänka mig att Sverige har en roll KC-390, men samtidigt, vi är ju med och delar på några C-17 också. Även om jag inte håller det för sannolikt, så finns det en möjlighet att C-130J och KC-390 bägge har en plats i Flygvapnet.

Det är inte bra i längden att hetsa upp sig över ett beslut som fattas i ett land i vilket man inte har rösträtt Nu så finns det ju möjligheter att misstolka lösryckta citat, men generalen David Allvin (US Air Force Chief of Staff) antydde i en intervju för lite sen att NGAD inte ens är en självklarhet. Dom utvärderar kontinuerligt sina alternativ. Vissa saker handlar om ekonomisk realitet, andra om teknologiska möjligheter och utveckling, men även om "behövs detta verkligen sett till fiendeläget"?. Jag höll NGAD och teorierna runt denna för sanning. Men det kanske inte nödvändigtvis måste bli så. Hur olika länder benämner sina flygplan är deras ensak, men när amerikanerna pratar om "Block" och Eurofighterkonsortiumet talar om "Tranche" så är innebörden många gånger att skillnaden mellan X och X+15 är precis lika stor som mellan JAS 39A och JAS 39C. Utsidan må se likadan ut, men insidan är det inte och flygplanen är inte kompatibla med vapen och uppgraderingar som kommit efter ett visst datum. Det man "återvinner" vid uppgraderingarna upplever jag många gånger som ett politiskt ploj. Men, som det ser ut så kommer US Air Force att plöja ner mångmiljardbelopp i sina nyare F-22:or i syfte att ge dom förmågorna som man snålade in på under tidigt 2000-tal. Det går tyvärr inte att förmedla en livstids flygnörderi i ett inlägg på SoldF (och jag har ingen som är intresserad av att jag publicerar en bok), så det får bli några enstaka punkter. Piloter går inte från F-35 till F 22. Flygplanen är väldigt olika med olika uppdragsprofiler och väldigt olika prestanda. Elektroniken i F-22 är även i den föråldrad jämfört med den i F-35. Raptorryttarna måste jobba hårdare och spaka betydligt mera än vad Lightning II-lirarna gör. Min bedömning är att det skulle vara dåligt för F-22:s kraschstatistik om bekväma 35-förare skulle behöva uppgradera från en självstyrande Tesla till en Formel-1. Ang. uppträdandet så är inte det heller sant. F-22 är en höghastighetsmaskin med super cruise-förmåga på höga höjder och har nästan 360 graders signaturanpassningar (d.v.s. runt om hela flygplanet). F-35:an är en attackmaskin vars signaturanpassning är fokuserad i framåtsektorn. Med hjälp av beslutsstöden så är tanken att dom skall kunna smita mellan luftförsvarsbubblor, alternativt att farliga ändan alltid är riktade mot motståndaren. Återigen, simulatorer och skolflygplan i all ära, men förr eller senare måste piloterna lära sig sina flygplan. Piloter måste göra riktiga landningar i alla väder. Piloter måste öva på lufttankningar (såg något om 50-talet bomkontakter innan de var godkända och att F-22 var en särdeles besvärlig kärra att tanka nattetid) Piloter måste bekanta sig med ytterkanterna på prestandakurvorna samtidigt som G-krafterna påverkar dom. Detta löser man inte med en T-7:a. Däremot, när 22- eller 35:an är bemästrad efter hundratals flygtimmar, då gör simulatorer underverk för att bibehålla kompetensen. Våra uppfattningar om T-7A:s förmågor och förtjänster skiljer sig en aning. Typinflygning handlar helt och hållet om att lära sig sitt flygplan, det som T-7 gör är att man kan skapa vissa färdigheter, utanför det riktiga stridsflygplanet, vilket gör piloterna bättre förberedda för de mera avancerade funktionerna i "flygande superdatorer". T-X programmet som Boeing-SAAB T-7 vann hade som målsättning att kunna användas till flera avancerade övningsmoment. Kontinuerligt manövrerande i 6,5-7,5G (för avancerade luftstridsövningar) Lufttankning (med bom, vilket gamla T-38 saknade) Flygning med bildförstärkare avancerade luftstridsövningar (det är skillnad på att köra kurvstrid och "dogfights" mot mål man ser och som flygstridsledare organiserar kontakten med, jämfört med de man måste hitta målet på radar först) och att piloterna skall kunna öva med taktiska datalänkar Utöver dessa vassare krav (som inte T-38 levde upp till p.g.a. teknologi och ålder) så återfinns ju vanliga formationsflygningar, navigationsflygningar samt grundläggande jakt- och attackövningar.

Kvalificerade skolflygplan och simulatorer kan lösa ganska mycket. Men slutligen så måste piloterna genomföra en typinflygning på flygplanet som de skall verka med. Det finns inget flygplan där ute som beter sig som F-22, som har dess prestanda eller egenheter. Så det finns inget annat alternativ än att piloterna får flygtimmar på F-22.

Det finns män som redan drömt ihop Landkreuzer P. 1000 Ratte. Skämt åtsido, jag känner igen dina idéer från Rheinmetall Panther KF51 och från Stridsvagn 2000. Rheinmetall KF51, "effektorer" (vapen) och sensorer markerade med blått. Det jag saknar i din drömvagn är faktiskt fältarbets- och minröjningsutrustningen, för det är ju minorna som sätter stopp för framryckningarna och köper motståndaren tid att bekämpa dem. Om du nu tar dina önskemål som du beskriver och fördelar dom på olika vagnar så har du skapat något som jänkarna kallar för "Formations based approach", d.v.s. att du har en familj av vagnar som istället för att bära allting som du beskriver ovan så är det uppdelade och finns i olika sorters vagnar inom kompaniet (stridsgruppen). TRENDS IN DEVELOPMENT OF MILITARY VEHICLES CAPABILITIES BASED ON ADVANCED TECHNOLOGIES "We buy things, but we don't fight with things. We fight with formations." - General Rainey, CG, AFC Stridsvagnen är stor och tung för att det är en frontknäckare, men också för att man skall våga ta risken mot det som spaningen och artilleriet missat. Att den understöds av vagnar med 40 mm AKAN (och skytte), luftvärnskanonvagnar och robotvagnar (med drönare, patrullrobotar eller pvrobot) är självklart redan idag. Vi kan inte skydda oss mot allt. Någonstans så måste vi alltid göra en riskhantering = vad kan vi riskera och hur kan vi motverka riskerna? Fördelen med att ha flera vagnar är att motståndaren har flera mål att skjuta efter istället för att fokusera på "der Landkreuzer". Tyskarna (som för övrigt var upphovet till Landkreutzer) vill också distribuera sina förmågor på flera och prisvärda plattformar. Översatt till engelska så kallar dom det "multi platform concept" och "collaborate combat", vilket resulterade i projektet Main Ground Combat System (MGCS) som drog igång 2017 Och för de som inte redan kände till Landkreuzer P. 1000 Ratte:

Som regel så skall all materiel återlämnas till förrådet. Därifrån så skickas materielen för omfördelning, till beredskapslager eller kassation.

Nej. Tyskland tillåter inte att någon skickar KEPD 350 Taurus till Ukraina, annat än om Natos Artikel 5 är igång och de flyger med egen jetmotor och adresserad till Putin. (Gör en liten passus att något kan ha hänt under midsommar, då jag inte läst igenom dom tyska nyhetskanaler som är något att ha)

Även om detta är Materielverket, och att vi diskuterar materiel och tillverkningstakt osv. så måste vi titta på lite mjuka faktorer. Vi måste titta på erfarenheter, vi måste titta på stridsteknik, vi måste titta på utbildning. Hade vi haft tio år på oss (och om vi hade varit den stormakt som vi tror vi är) så hade Gripen varit ett bra system för Ukraina. Nu har vi inte tio år på oss, och vi talar om att etablera en förmåga under brinnande krig. Den lilla stormakten med det stora världssamvetet kan inte göra detta! Utan det vi ser just nu, det är hur Europas samlade F-16 operatörer nu gått ihop för att utbilda tillgänglig ukrainsk personal för att ge dom ett västerländskt flygsystem så snabbt som möjligt. Min förhoppning är att Gripenfantasten Justin Bronk som nyligen intervjuats av den gamla spakryckaren Ward Carroll skall hjälpa oss att sätta det här i ett perspektiv: Några av ämnena som Justin och Ward tar upp är erfarenheter av västmateriel och kort utbildningstid i Ukraina (besvikelsen över resultaten i markdomänen är på riktigt!) erfarenheter av hur det gått när före detta Warszawapaktsländer bytt ut sina MiG-29 mot F-16 utbildningen och utvecklingen av stridsteknik som krävs för att F-16 skall få ett övertag över motståndaren, för i motsvarande hotmiljö som Ukraina så skulle Nato nyttja signaturanpassade flygplan (vilket Ukraina saknar) nyttja massiva mängder med understödsplattformar som telekrig och lufttankning (vilket Ukraina saknar) nyttja massiva mängder med långräckviddiga vapen (vilka Ukraina saknar) vad som krävs för att ev. får verkan med F-16 i långa loppet hur stor maskinen är som just nu verkar för att Ukraina skall få ett modernt västsystem Min uppfattning är forttsatt: Sverige och JAS 39 Gripen mäktar inte med detta Sisyfosarbete. Frankrike och Mirage 2000-5 kanske kan mäkta med att ersätta Ukrainas Su-24:or som kryssningsrobotbärare (för Storm Shadow/SCALP lär aldrig integreras i F-16 och JASSM lär aldrig levereras till Ukraina p.g.a. USA) Argentina vill in i värmen igen och Super Étendard är bara politik

Den här tråden har ju hunnit svalna en del. Så nu är det ju dags att fylla på med nyheter. "För ett tag sen" så dök det upp ett dokument kopplat till personlig utrustning som refererade till Stridsväst 12B och att leveranserna skulle påbörjas till årsskiftet. Att det blev en Stridsväst 12B är i sig ganska så logiskt, då det trots allt var lösningen som FM valde för 10-talet år sen... Efter det så dök det upp bilder från Markstridsskolans soldatdagar på sociala medier, logistikchefens sociala medier, och här senast så har Snigeldesign presenterat Combat Vest 25 som de levererar i 40000 exemplar till Försvarsmakten från årsskiftet 2024/2025 tillsammans med Promoteq. Om FM väljer att döpa om västen till Stridsväst 25 eller om det verkligen blir Stridsväst 12B är för mig ganska så ointressant. Det som bjuds är i grunduppsättningen 4 st enkelmagasinsfickor 1 st traumaficka 1 st insats till traumafickan 1 st dumpficka 1 st flerbruksficka (en källa påstod även att det ingick en tourniquetficka) Så där har vi facit, eller i alla fall nästan. Dessa 40000 uppsättningar är en interimlösning intill dess att beslut om framtida bärsystem är taget. Sen så kommer det betydligt flera befattningsspecifika fickor senare, men alla fickor är då kompatibla med Kroppsskydd 12, 22 och 23D. Jag förutsätter nu också att Försvarsmakten fortsätter att lämna ut vattenflaskfodral till 90-flaskan som är PALS-kompatibla (vi har haft dom i några år nu) tillsammans med västarna.

Det blir en del om. För vi köpte aldrig KEPD 350 Taurus. Då är det upp till dom länderna som köpt KEPD att välja om dessa skall levereras till Ukraina. Men ingen av dessa länder är intresserade att leverera just KEPD till Ukraina för det är deras enda kryssningsrobotar i minst ett decennium till, så dom är förståeligt rädda om teknologin och dess förmåga. Samtidigt så jobbar både britterna och fransmännen redan med Storm Shadows/SCALP:s efterträdare (vilket antagligen är anledningen till att dom bjudit på dessa). Skillnaden mellan Sverige och vårt SAAB, jämfört med Frankrike och deras Dassault är att dom fortsatt att handla och trycka in pengar i sin industri. Här hemma så verkar SAAB knappt veta om de ens är kvar på marknaden om tio år. Då har man råd att ta sig själv vissa friheter, även om ens allierade kanske knorrar. Öppna källor säger att det tillverkats 4600 st F-16, 600 st Mirage 2000 men bara 300 JAS 39 Gripen. Det torde innebära att reservdelslagren kanske inte är bottenlösa, men det borde räcka till ett krig eller två för de andra plattformarna

1. Fransmännen gör som fransmännen alltid gjort, d.v.s. precis vad dom vill. 2. Mirage-5 har redan kryssningsroboten SCALP/Storm Shadow integrerad och kan bära den. 3. Fransmännen levererar mängder med vapen (t.ex. AASM Hammer) Jag skulle ju kunna sträcka mig till att ukrainas Su-24:or som är de huvudsakliga bärarna av västs kryssningsrobotar börjar bli väldigt slitna och färre efter hand som kriget fortskrider. Så om man släpper lite granna på Gripenkramandet så öppnar det för väldigt rimliga antaganden.

Nyttan av AMFBAT i samband med Natointrädet är absolut, även om vi kanske inte är överens om det på forumet Håller inte Sverige tätt och är sköter sitt ansvar enligt Artikel 3, då blir det svårt för Nato att lösa sitt Artikel 5-ansvar gentemot baltstaterna. Bara för det så dök det upp en intressant artikel på Naval news: https://www.navalnews.com/event-news/cne-2024/2024/05/sweden-builds-naval-outputs-to-add-value-for-nato/

I det underlag som jag sett så har robotsystem 18 beskrivits som ett "medeltungt robotsystem". Det är alltså en större robot än Hellfire och en helt annan förmåga. Jag är dock skeptisk till att det är Sea Venom med sina korta ben och då den inte är färdigutvecklad som 0-0- avfyrad (0 fart framåt, 0 höjd, d.v.s. från mark- eller sjöplattformar) Jag har något minne av att detta ha diskuterats i Amfibiebataljon 2030-relaterad tråd någonstans, men AMFBAT 2030 skall kunna mucka gräl med motståndaren på längre avstånd och utanför kustbandet, jämfört med idag. Det hindrar inte att RBS 17 behöver en ersättare med motsvarande prestanda de också, antingen med trådstyrning eller med tri-modemålsökare som t.ex. AGM-179 JAGM.

Vad hjälpte det? Sovjetiska flygförare dog när dom försökte få skottchans på Viggen Desto fler i väst borde ha skrattat åt dom och deras vapens bristande träffsannolikhet. Tredje världskriget har skjutits upp på obestämd tid mer än en gång tack vare driftstörningar i sovjetiska och senare ryska vapen. (ett annat skäl till fnitter var deras brist på självtätande drivmedelstankar vilket gjorde att enstaka Sidewindersplitter förvandlade sovjetiska blåslampor till eldklot) Det var först med Su-27 som vi fick anledning att nervöst lätta lite på slipsknuten.

7.62. kulspruta 58B ska ju ersättas så det kan ju vara skillnad på vad man skrev och menade. Sen är det inte helt orimligt att Hemvärnet som stridskraft också utvecklas. När vi ändå ser över materielen, motståndaren och stridstekniken, då vore det märkligt att HV står och stampar i InfR Skgrp från 1991. Det är inom rimlighetens gräns att även HV tillförs kulspruta 27.

Min erfarenhet och uppfattning är att 6 st magasin är den bästa balansen mellan verkan och rörlighet. Ett magasin i vapnet, 4 fördelade på kroppen och ett magasin i bältet. I kalkylerna för antal magasin man behöver så har jag även tagit med erfarenhetsvärdet att det är ett av dom som kommer att vara så pass slitet att det orsakar eldavbrott, att det skadas av splitter eller att jag tappar det. Sen om det är 5.56 och 30-skottslådor eller 20-skotts skokartonger så är skillnaden mellan 120 och 180 patroner inte så stor. Magasin är fyllda. Vapen och ackumulatorer är laddade Återigen, askarna spar vikt. Att fylla ett magasin tar cirka 45 sekunder till en minut och du ska inte vara ensam. Även förband vars huvudsakliga uppgift är spaning bakom motståndarens linjer har som rutin att ha en eller två påfyllningar av magasinen i askar eller laddramar, placerade i ryggsäcken. Men ja, det finns förband som bär 14 magasin, men dom förbanden bär inte något annat (d.v.s. inga pv-vapen, inga större packningar, ofta inga kroppsskydd, signalisten bär inte full ammunitionslast och kulspruteammunitionen är koncentrerad till kulspruteskytten) Nu har jag inte dokumentet liggandes och tillgängligt, men både brittisk och amerikansk erfarenhet är att soldater förbrukar i snitt mellan 14 och 17 patroner per minut under strid. Och ja, de första 1½-2 magasinen brukar gå åt väldigt fort för att sen jämna ut snittet när hela gruppen är med på noterna. Men den stora passusen är fortsatt att man inte är ensam och att det finns understödsvapen. En annan fördel med askarna är att till skillnad från magasinen så är askarna ganska så täta och skyddande. Ammunition som placerats i magasinen utsätts för annan miljöpåverkan jämfört med den som ligger i en ask, i en ficka eller ryggsäck. Detta ökar då i sin tur risken för att patroner skall klicka. Erfarenheterna säger att även om det är en pluton som är i stridskontakt, så är det fortfarande bara en eller två grupper åt gången som skjuter. I dom grupperna så är det inte heller alla som skjuter, och deras magasin kan man använda för ammunitionsutjämning. Nej, att vapen blir farliga för den egna personalen efter ihållande eldgivning är ett vetenskapligt bevisat faktum. Vi skriver inte SäkR för att vi är rädda om prylarna. SäkR är skriven för att vi är rädda om människorna. Vi ska inte vara farliga för oss själva, vi ska vara farliga för fienden.

En lätt kulspruta motsvarande amerikanska M249 SAW/FN Herstal Minimi/Kulspruta 90 är ett exempel på understödsvapen. Andra exempel på understödsvapen är Kulspruta 58 (US M240, FN Herstal MAG 58), granattillsatser (US M203 eller M320, H&K AG 36), granatkarbiner (US 40 mm M79, Milkor MGL) och granatgevär (Charlie G ). Här så skiljer sig åsikterna på forumet "en aning", men automatkarbiner och personliga eldhandvapen syftar i mångt och mycket till att skydda och att möjliggöra för understödsvapen att nedkämpa motståndaren. Har omgången/gruppen ett understödsvapen så är det i många fall bättre att alla bär extraammunition till dessa, jämfört med att lasta ned sig själva med reservmagasin till det personliga eldhandvapnet. Kulsprutor och granatvapen beskrivs även av utländska försvarsmakter som "principle casualty producing weapons".

Det är fysiskt möjligt att göra av med 160-240 patroner på några minuter. Sen så har just vi regler som säger att vi inte får. T.ex. efter 90 patroner i snabb följd med automatkarbin 5 så finns det en risk för att patroner antänds i loppet. Sen vad du anser är en acceptabel mängd ammunition på förband med eller utan strid som huvuduppgift, vad baserar du det på? Erfarenheter eller litteraturstudier? Har förbandet som vi diskuterar understödsvapen? När det sen gäller fyllda magasin. Även jag har en gång i tiden ägnat mig åt att lägga beslag på så många magasin som möjligt, och jag har burit dom också. Varje magasin väger 0,5 kg fyllt och vikterna springer snabbt iväg. Det blev tungt att ha framtill på västen (där allt man behöver på mindre än 30 sekunder hamnar) och jag började fördela magasin mellan västen och uppdragssäcken. Numera så förordar jag att automatkarbinsskyttar har ett reglementerat antal fyllda magasin, och att det finns ammunitionsaskar om 0,38 kg i stridssäcken. T.o.m. om ammunitionsaskarna ligger i flerbruksfickorna så har man sparat vikt. Sparad vikt ska ge ökad rörlighet och uthållighet. Reservammunition i ask kommer att bli riktigt intressant om 7.62-modet blir modernt igen (7.62 magasin PMAG med 20 patroner väger 657 gram (480 gram ammunition och 177 gram magasin) Är man ensam i sin postering eller i sitt värn, långt ifrån kamraterna och utan understöd och understödsvapen, ja, då blir 4 magasin om 30 patroner lite snålt. Vår stridsteknik och våra rutiner borde minska den risken ganska så drastiskt. Ammunitionsbehovet springer även iväg om finkal skall kompensera för bristen på spränggranater (oavsett hand- eller eldrörsartilleri) Men visst, vi vet ju att MACV-SOG under Vietnamkriget behövde sina 20-30 st 20-skottsmagasin. Det är extremerna som blir de bästa historierna som sedan går jorden runt och blir allmän kunskap.

En pistol 88 väger cirka kilot laddad. Det motsvarar två magasin med 5.56 ammunition. Det är många gånger det bättre valet än pistolen. Automateld är väldigt överskattat om man inte är inne på närstridsavstånd och har flertalet otydliga mål. Eldskurar (bursts) är enligt min uppfattning en väldigt dålig kompromiss, dels för att skytten efter tre skott börjat kompensera för rekylen (vilket gör att skott 1,2, 5 och 6 har en högre träffsannolikhet), men också för att det är ett ingrepp i avfyrningsmekanismen som orsakar mekaniska problem och ger riktigt dåliga avtryckare. Det handlar inte om hänsyn. Det är snarare allmänbildning. Nomenklatur är viktigt, ord betyder något och därför så är exakthet bra för alla (speciellt när man kommunicerar på forum). I dom gröna kläderna så uppskattar man korta och koncisa order och instruktioner, och att rätt begrepp används. Blir väldigt otydligt annars vilket någon gång varit extra jobbugt eller gjort ont i onödan. Man blir yrkesskadad. Jag brukar ha lite överseende med finska forumsmedlemar, för jag vet att deras nomenklatur skiljer. Sakta men säkert börjar jag även förstå det norska fackspråket också. Nej det måste vi inte. Under tiden som vi genomförde verksamhet med blandade grupper i utlandstjänst så var det ett krav att alla skulle kunna signalera på engelska. Nu när vi planerar för krig på riktigt, tillsammans med andra, så har kravet på signalering och språk på lägstanivån faktiskt minskat. För helst av allt så vill vi inte ens bland bataljoner. Tro mig, gemene finsktalande finne brukar inte göra sig förstådd ens på engelska via radio

Hade det varit bestämt och känt så hade forumet redan vetat om den saken. I nuläget så är inget bestämt, men de som har SAAB i sin aktieportfölj har ju förhoppningar. https://www.saab.com/products/sea-giraffe-4a-fixed-face Skärmklipp ur: https://www.saab.com/contentassets/7bbc9bd84ccf489aa061a0dd604f15bb/press-tour-june_extra-material-sea-giraffe.pdf

Baserat på vilka data drar du och andra forumsmedlemmar den slutsatsen? Att gruppera robotar på ett fartyg i Östersjön ger ytterligare ~400 000 km² från vilket sjömålsrobotar kan avfyras. Vi vet inte alls vad som sker i den gemensamma försvarsplaneringen, men vad händer om den krassa verkligheten på sikt blir att länder med större fartyg lämnar Östersjön till oss och finnarna för att dom behövs i Norska- eller Röda havet. Påverkar det behovet? Jag har identifierat en trend i att andra vill ha fler än 8 st robotar mot sjömål på sina fartyg, och jag finner den rimlig med tanke på att luftförsvarsteknologin blir bättre antalet egna plattformar minskar Min uppfattning är att USA inte utvecklar, köper in och vidmakthåller olika sjömålsrobotar bara för att kineserna räknar in varenda djonk i flottans tonnage. (AGM-158C LRASM och Maritime Strike Tomahawk, Kongsberg Naval Strike Missile och har sjömålsförmåga i RIM-174 ERAM/Standard Missile 6) Så när vi ändå diskuterar, spekulerar och skapar hypoteser: Vad säger att 8 st räcker gott?