Psykologisk påverkan

[Dini]

Inte tänkt att detta ska vara moraldämpande, men istället intressant.

Börjat tänka mycket på utlandstjänst och med tanke på senaste dagens händelser så får man höra mycket från anhöriga hur man kommer påverkas osv. Men hur är det egentligen? Skjuten kan man bli, det förstår jag med. Men psykologiskt? Blir några svenskar som man hört att amerikanarna blir, som han på nyheterna som stod i boxer mitt på gatan med en kniv mitt i natten och lekte krig? Eller har vi bättre stöd och får se mindre hemskheter så att säga? Hade varit bra att veta. Tack.

[Guest Tanner]

Enligt många trådar här ska vi tydligen ha dåligt stöd för veteranerna. Och många har ju berättat om hur de efter missioner kört bil som om de var kvar, med tanke på minrisk, någon som tvärnitate och vände och körde två mil innan hans fru fick kontakt med honom igen, för att han sett något som han tyckte såg ut som en IED... Så nog tror jag att man riskerar psykologiska men också.

[lampros]

Man kan också "brainbuilda" sig själv. Viljestyrka ni vet.

 

Enkelt men svårt, svårt men enkelt.

Edited October 19, 2010 by lampros

[Skalman]

Enligt den här DN-artikeln har fler än var tionde svensk soldat psykiska problem efter utlandstjänstgöring (fanns även en från SvD som verkade påstå att ungefär var fjärde hade problem, men deras hemsida buggade för mig just nu, så jag kunde inte läsa den).

 

Försvarsmaktens egna sida om stressreaktioner finns här: http://www.forsvarsmakten.se/Jobba/Sok-internationell-tjanst/Hemma-igen/Stresshantering/Stressreaktioner/

 

Och en tråd på forumet fanns också redan: http://forum.soldf.com/index.php?/topic/10312-biverkningar-av-utlandstjaenst/

Edited October 19, 2010 by Skalman

[Chassi]

Alla reagerar ju individuelt och det är svårt att träna på en reaktion man aldrig upplevt tidigare.

rent generellt så skulle jag väl tro att våra svenska soldater klarar sig rätt bra av den enkla anledningen att vi inte systematiskt söker stridskontakt med fienden, om man ställer det i parentes med de soldater som utkämpar ett renodlat krig i tex Helmand.

 

för det mesta så blir vi beskjutna och det är vi ju ganska tränade för i förväg, vi har fått en bra utbildning och i 9 fall av 10 så har det ju gått rätt bra ingen har blivit skadad eller dödad.

 

än så länge så har skador och dödsfall varit en tillfällighet i vårt område, i Helmand så är det vardag och den vardagen är nog inte lika enkel att bemästra.

 

De flesta amerikaner med flera klarar sig bra under tiden de är i området, främst pgra av träningen de får, men när de väl kommer hem och blir vanliga människor så kommer nackdelarna med att ha varit tränad för sin uppgift.

 

mina fem lekmanna ören.

[lampros]

En viktig tråd med ett viktigt ämne.

 

Jag har ofta funderat över hur det är. Jag har aldrig varit i krig, bara sett "kulorna flyga i EN riktning" som någon sa. Men, för vad det är värt, här är mina tankar i ämnet:

 

"Kan en soldat komma hem" har visst Lundell en låt som heter. Att komma hem: fri från risken att dödas, fri från risktillvaro 24/7, men samtidigt leda, frustration, alienation, svårt att koppla av. Stress av sysslolöshet. Bristen på utmaningar gör en rastlös.

 

Det värsta som händer är självmordstankar. Ironin: att nyss ha riskerat livet, gått i kulregnet och överlevt - bara för att komma hem och ta livet av sig. Jag skrev en gång en novell om en soldat som kommer hem och blir alienerad, han försöker ta självmord. Jag tänkte att tag att, nåja, jag kanske ska låta honom överleva, det är väl finast och bäst? Men berättelsens logik drev det hela i tragisk riktning. Det är "En stad vid havet" i "Eld och rörelse" (2007).

 

Men inte ska det väl behöva gå till självmord? Vad vet man. Vad kan jag säga? Det finns psykologhjälp. Men vad säger psykologen? Kanske bra saker. Kanske: "Du som är soldat, du får ta dig själv i kragen. Nyss var du i stridens helvete. Nu är du i ditt eget helvete. Härda ut: "improvise, adapt, overcome"."

 

Jag kommer att tänka på blurben till filmen "Jud": "If you thought Vietnam was hell, just wait till you get home..."

 

Det är inte lätt att diskutera detta. Dvs snacka går ju, men får man något sagt? Det är svårt att föreställa sig verkligheten för "en som bara målar plastsoldater" = jag. Men i alla fall: jag har fantasi, jag har inlevelseförmåga. Jag förstår helvetet för vissa hemkommande soldater. Som Falklandsveteranen, han som hade varit ombord på det där hangarfartyget (Sir Galahad) som bombades av argentinska plan. Det blev en paus i debarkeringen och under tiden slog fiendeflyget till. Massor av soldater ur Welsh Guard var ombord, det blev ett inferno. 32 döda. -- Soldaten ifråga såg många av sina kamrater såras och dödas. Man tog hand om det hela, vårdade och begravde. Och soldaten kom vad det led hem. Men långt efteråt kunde han vakna mitt i natten av att han grät. Då är det kris må jag säga.

 

Detta är inte roligt.

 

Vad gjorde han då? Han startade något slags kamratförening, bearbetade sina och andra sorger på det viset. Så det får gå - på något vis. Att bearbeta post-tarumatiskastress. Men, som jag sa i ett tidgare inlägg, man kan försöka med "brainbuilding", uppamma viljan. Att vilja förbli i bra mentalt skick. Att inte vilja bli ett psykfall. "Det är inte så lätt som så" invänder kanske någon -- men vad ska man göra då? Det är enkelt men svårt, svårt men enkelt. All bot består i någon mån i att patienten VILL bli botad.

 

Edit: förtydligande

Edited October 20, 2010 by lampros

[Jikan]

Dini ja du kommer att påverkas.

 

Hur man upplever sin vistelse utomlands är högst personligt. En till synes liten händelse, som att träffa på en familj i ofattbar fattigdom, kan sätta djupa spår och det man generellt skulle se som en stor incident kan man komma över ganska lätt. Eller vise versa. Det är din person och dina tidigare erfarenheter, samt naturligtvis hur mycket du har förberett dig, som kommer att påverka hur du upplever olika saker. Jag har själv upplevt att kamrater har förolyckats (ej i försvarsmaktens regi) detta är något jag alltid kommer att bära med mig, men det är ingenting som har fått mig att må värre än väntat. Antagligen för att detta är någonting man själv sitter och funderar mycket kring innan man far. Däremot har andra händelser satt djupa spår. Detta är händelser jag inte kunde föreställa mig att jag skulle ställas inför, som att behöva välja vem som skall få mat och vem som får svälta och troligen dö. Det är viktigt att man inte intar någon form av macho inställning till dessa ting. Det är viktigt att man deltar vid After action review och planerade debrefingar men viktigast av allt att man har ett sådant förhållande till sina gruppkamrater att man kan tala fritt om sådant som påverkar en. Detta är någonting som brast väldigt mycket på de tidigare BA missionerna och där kan vi idag se en stor grupp människor som lider av psykisk ohälsa pga. sin mission. De visste inte vad de gav sin in på och sedan så var man från försvarsmaktens sida inte förbered på att ta emot dessa när de kom hem. Mycket har förändrats sedan dess.

 

I dessa sammanhang kan man göra det lätt för sig och dela upp den "psykologiska påverkan" i två delar. Hemkomstsymptom och PTSD (Post Traumatic Stress Dissorder).

 

Hemkomstsymptom:

Missionslivet är mycket speciellt man lever efter helt andra regler. Man är aldrig ensam, du kan inte alltid påverka din situation, du lever under ett ständigt hot, inte alltid verklig men likväl upplevd, livet är väldigt inrutad. Du äter på samma tider, du behöver aldrig laga mat, du behöver aldrig tvätta dina kläder osv. Människan är ett vanedjur och missionen är tillräcklig lång för att du skall anpassas till detta sätt att leva. Hemkomstsymptom är något man populärt brukar säga att upp till 70% av alla soldater upplever. I regel är det inte farligt så länge som man är medveten om att det är just det, hemkomstsymptom. När man kommer hem rycks man från det sätt man vant sig vid att leva och man ställs inför ett samhälle där kraven är helt annorlunda. Vännerna börjar ställa frågor men när de inte förstår vad du säger blir de ointresserade. Detta har varit en viktig upplevelse i ditt liv men för dem är det business as usuall. Till dessa symptom brukar man räkna, sömnlöshet, humör svängningar, ångest, rastlöshet, apati, torgskräck, överkänslig hörsel, ljuskänsliga ögon och en hel del andra. Som sagt, de flesta soldaterna upplever några av dessa symptom, kanske utan att ens märka det själva. Det är helt naturligt och ingenting att oroa sig för. Inledningsvis. Om dessa symptom inte har avtagit när du åker till återsamlingen 6 mån efter missionen är det mycket viktigt att man berättar det för Prehab personalen. Då har man uppenbarligen någonting man behöver tala om.

 

PTSD:

Jag vill inleda med att säga att sorg, efter en fallen kamrat, inte är PTSD. Det är snarare någonting sunt. Jag tänker inte gå in så djupt på PTSD då jag inte är helt insatt i detta. Men jag kan väl säga att att symptomen är lika många som det finns personer som lider av det. En mycket allvarlig sådan är vanföreställningar och känslan av att vara förföljd. PTSD utvecklar man efter att ha upplevt en händelse som man inte kan bearbeta själv. Man utsätts för ett själsligt trauma som man inte kan läka utan hjälp.

 

Jag har varit utomlands, både i försvarsmaktens regi och för andra aktörer, i många år och upplevt saker som jag inte berättar på första dejten direkt. Trotts detta är jag en väl fungerande individ. Om någon frågar mig om man skall åka så säger jag i regel ja, om du får chansen. Men man måste vara medveten om vad det är man ger sig in på, om du någonsin vill komma hem igen, både i kropp och själ.

Idag arbetar jag åt en aktör i en branch med stort behov av kamratstöd och debrefing så det är ifrån min nuvarande yrkesroll jag jag har delat med mig. Jag är inte psykolog eller terapeut. Om någon nu skulle tro det.

Hoppas du fick lite hjälp från mitt väldigt långa utlägg.

[88M]

Ja Dini. Jag vet ju inte varifran du far din information gallande hur "amerikanska soldater blir" efter tjanstgoring i krigszon.

 

Jag ar amerikansk soldat, kom ganska nyligen hem fran tjanstgoring i Irak. Tror inte att jag och/eller mina kollegor blir annorlunda an nagon annan nationalitets soldater efter ett ars krig. En del saker skakar man av sig, en del saker sitter kvar. Sjalvklart beror graden av paverkan pa vad man var med om under sin tjanstgoring. Och ibland kan det visa sig att det man fruktade mest ar det som ar lattast att komma over medan andra saker som man inte ens reflekterade over innan foljer efter pa ett mycket obekvamt satt.

Det kan vara sma saker som vissa rorelser man tolkar fel i ogonvran eller ett visst ljud.

 

Smakalibrig eldstrid eller avlossande av skott mott motkombattanter berorde mig aldrig speciellt lange, men att fangas i granat/raketeld skramde skiten ur mig. Jag var med om en ganska langvarig mortarattack mot Camp Liberty i Baghdad i borjan av okt forra aret och det tog tid att fa ihop tankarna om den handelsen. Men som sagt....det ar mina upplevelser....andra dras med sina spoken. En sak ar jag dock saker pa. Ingen gar helt oskadd ur en narstrid eller nara stridskontakt med nara dodsfall.

 

Vad galler omhandertagande av hemkommna sldater sa anser jag att usa ar mycket bra pa att kolla upp sina killar och tjejjer. Varje hemkomst paborjas med en 2 dagars ledighet med familj dar ingen soldat far lamna garrisonsomradet, inget framforande av motorfordon ar tillatet under denna tid. Darefter foljer en tva veckors aterinternering som ar ett varvande mellan lakare, psykologer, ekonomikonsulter, terapeuter och foretradare for den tro man valt om man ar religios.

Kontrollen att man ar bade fysiskt och psykiskt stabil ar mycket ingaende.

Darefter foljer mandatorisk 30 dagars ledighet, fri for de som mar bra, och med radgivning for de som behover stod.

 

"PTSD" ar en term som tas pa fullt allvar harover. Bade i Krigszon och langt efter hemkomst. Ibland "vardas" det till overdrift, men hellre det an att nagon lamnas utan vard.

 

/Fred

[Dini]

Tack för alla svaren Var jag fått det om amerikanska soldater ifrån är väl egentligen media, det verkar också rimligt att de blir mer påverkade då de ofta (speciellt tidigare) fått se mer "action" som många uttrycker det och även fått se mer elände....

[109 Eken]

Det här var ju intressant men knappast förvånande; Svensk militär psykvård sämst

[mangemetall]

i svenska hemvändarsamtalen så ska man diskutera i grupp under nåra timmar sen" fri sprit" kan man säga , kasst tycker jag

[Blackadder]

Hur hade du velat att det var upplagt istället?

 

/b

[Särimner]

Är inte de psykologiska effekterna hos soldater med stridserfarenhet lika mångfaceterad som det finns soldater? Jag menar, en situation upplevs ju i andra sammanhang olika av de som varit inblandade.

 

Tidigare erfarenheter, personlighet, psyke, trötthet och andra faktorer kan ju ge inblandade soldater helt olika efterverkningar efter ett eldöverfall eller liknande.

 

Angående de s k hemvändarsamtalen. De av mina kamrater som har erfarenheter från de tidiga Bosnienmissionerna har alla två fällt liknande kommentarer - de organiserade samtalen verkar ha varit skräp. De verkar tycka att den bästa medicinen mot hemvändarsjuka var att prata med sina plutonskamrater som tuggat samma grus. Och nej, ingen av dem har drabbats av några djupare depressioner. En av dem är dock fortfarande konstant förbannad på en viss gruppering där nere som ofta besköt dem ("De dumma dj*vlarna sköt på oss när vi kom rullande med mjöl och filtar på väg till de där byarna. Varenda dag!").

 

Men eftersom jag personligen aldrig varit i en sridssituation så bör ni ta mitt inlägg med en rejäl nypa salt. Det är bara mina funderingar som hoppade ut.

[Krook]

Är du säker på dina kompisars status Särimner?

Att vara konstant förbannad är inte ett friskhetstecken och mörkertalet är enormt.

 

Om hemkomstprogram finns det mycket att säga och mycket tyckande. Jämfört med för 15-16 år sedan har det blivit mycket bättre men det finns fortfarande en del att skruva på innan det blir riktigt bra. Mycket av tyckandet är för att den hemkomne VILL en sak (komma ut så fort som möjligt) men BEHÖVER en annan sak (mjuklandning).

"Uää pappa! Den här medicinen smakade urk!"

 

/K

[GC1]

Är du säker på dina kompisars status Särimner?

Att vara konstant förbannad är inte ett friskhetstecken och mörkertalet är enormt.

 

Om hemkomstprogram finns det mycket att säga och mycket tyckande. Jämfört med för 15-16 år sedan har det blivit mycket bättre men det finns fortfarande en del att skruva på innan det blir riktigt bra. Mycket av tyckandet är för att den hemkomne VILL en sak (komma ut så fort som möjligt) men BEHÖVER en annan sak (mjuklandning).

"Uää pappa! Den här medicinen smakade urk!"

 

/K

Jag tror att hemkomstprogramet bör sträckas ut för att man ska nå i mål med samtalen. Nu slussas man mellan samtal, så snabb inlämning av mtrl som möjligt och en middag med gänget för att sedan kasta sig ut i det civila.

Visst är det surt "att vara så nära friheten" utan att få ta del av den, jag såg min flickväns hus på väg från Skavsta till Almnäs och efter det så låg fokus på helt andra saker än det som stod på FMs hemkomstprogram...

 

Om man i stället hade ett par dagar på plats så skulle man inte lika lätt glida ifrån syftet med samtalen, dessutom ökar chansen att upptäcka avvikelser om man tar lite mer tid i anspråk.

Sedan finns bara två sätt att hitta de som fortfarande inte mår bra, de spårar och tas om hand i efterhand eller så följer man upp på allvar och ökar då chansen att få till kompletterande åtgärder.

Många mår iofs dåligt i tysthet och de som bestämt sig för att mörka är svåra att nå men uppföljningsamtal ökar chansen enormt, dessutom tror jag att man kan hitta en och annan om man tittar på de som söker flera missioner.

Edited February 8, 2011 by GC1

[903Lew]

I boken "Dusty Warriors" skildras hemkomstprogrammet för brittiska soldater som spenderat en rotation i Basra. Tydligen så dumpades knektarna på Cypern med ordern "sup järnet, ligg järnet, slåss lite med varann", därefter var det hemtransport till UK. För heltidsknektarna jobbades det dock in gruppsamtal och möjlighet till psykologisk hjälp senare, för TA-delen var det mest 'tack och adjö, hoppas du gillar civvie street'. Enligt boken valde flertalet av TA-soldaterna att efter det avsluta sina anställningar.

[Särimner]

Är du säker på dina kompisars status Särimner?

 

Nja, säker kan man väl aldrig vara. Men jag har aldrig, repeterar aldrig, sett tendenser som man brukar förknippa med krigsupplevelser. Tvärt om så är det här två mycket lugna och jordnära personer som har en härlig förmåga att inte hetsa upp sig kring triviala saker i vardagen. De verkar ha ett annat perspektiv på världen om man säger så.

 

"Ilskan" som jag skrev om tidigare vet jag inte om det är så allvarligt menat. En annan kamrat frågade om man inte blev rädd när man blev beskjuten men fick då svaret att NN i stället blivit innerligt förbannad för att man sköt på hans kolonn när de var där för att hjälpa, "otacksamma idioter" för att citera NN.

 

Men som sagt, jag vet inte hur det ser ut bakom hemmets fyra väggar när mörkret kryper på.

[Gollum]

Tjänstgjorde i Afghanistan förra året och var i strid med dödlig utgång på båda sidor ett antal gånger under insatsen. Det var inte min första mission så jag hade en god uppfattning om vad som väntade när jag kom hem gällande effekterna av omställningen till civilt liv. Första tiden gick fint, har en väldigt förstående sambo, och snart snurrade det vanliga livet igång. Inga problem med sömn eller rastlöshet och kontinuerlig kontakt med killarna från missionen.

 

Känner inte något över de vi fällde då de började och vi avslutade. Som vi sa på hemkomstsamtalen, vi ser det som 1-0, det är vårt jobb och vi har inga problem med det. Jag menar snarare att det är ganska förlösande att få strida, det är mycket frustration och rädsla som går ut genom pipan. När jag har kommit hem tidigare så har jag fortfarande haft den frustrationen kvar i kroppen, kanske låter märkligt men jag har svårt att förklara det på ett vettigare sätt.

 

En annan aspekt är att man vill, enligt min mening, hamna i strid. Tror de flesta som åker har någon föreställning om att man vill känna på det. I mitt fall var det så, efter 5 år i FM och efter ändlösa övningar så vill man se om man klarar det på riktigt. Det kändes bra och jag är stolt över hur alla skötte sig.

 

Mitt liv har aldrig varit enklare än nu. Giftemål och barn ligger nåt år bort, karriären börjar ta fart och allt borde vara perfekt. Men det är det inte. Känner mig helt meningslös och spenderar mycket tid med att bara sitta och glo. Jag vet att åka ner igen löser inget men det är det jag vill. Kontrasterna mellan det liv man har hemma och det man har "där nere" är för stora och det blir omöjligt att jämföra, hur skall man kunna sitta på ett kontor och vara intresserad av nåt småaktigt trams när man har levt på linjen?

 

Förhoppningsvis så klingar det av och jag lyckas säkert återanpassa mig men i mina ögon kommer jag alltid vara soldat.

[Stefan F]

Ett yrke inom vården?

Inte lika mycket adrenalinpåslag som det lär vara under strid (när det är akuta situationer så är man ju sällan själv i fara), men det är ytterst få arbetspass jag går hem från och känner att jag inte gjort något för andra människor. Även om det ibland kanske "bara" är grundläggande omvårdnad.

[Krook]

Känner mig helt meningslös och spenderar mycket tid med att bara sitta och glo. Jag vet att åka ner igen löser inget men det är det jag vill. Kontrasterna mellan det liv man har hemma och det man har "där nere" är för stora och det blir omöjligt att jämföra, hur skall man kunna sitta på ett kontor och vara intresserad av nåt småaktigt trams när man har levt på linjen?

 

Förhoppningsvis så klingar det av och jag lyckas säkert återanpassa mig men i mina ögon kommer jag alltid vara soldat.

Det är fullständigt normalt att få en "baksmälla" och effekterna av det kan vara det som gör att du känner som du gör. Din kropp är tillvand till en högre adrenalinnivå än vad det vanliga livet nu ger dig. Låt din kropp vänja sig vid normal hormonnivå. Det tar tid men det är det värt.

 

/K

[Unicorn]

Tjänstgjorde i Afghanistan förra året och var i strid med dödlig utgång på båda sidor ett antal gånger under insatsen. Det var inte min första mission så jag hade en god uppfattning om vad som väntade när jag kom hem gällande effekterna av omställningen till civilt liv. Första tiden gick fint, har en väldigt förstående sambo, och snart snurrade det vanliga livet igång. Inga problem med sömn eller rastlöshet och kontinuerlig kontakt med killarna från missionen.

 

Känner inte något över de vi fällde då de började och vi avslutade. Som vi sa på hemkomstsamtalen, vi ser det som 1-0, det är vårt jobb och vi har inga problem med det. Jag menar snarare att det är ganska förlösande att få strida, det är mycket frustration och rädsla som går ut genom pipan. När jag har kommit hem tidigare så har jag fortfarande haft den frustrationen kvar i kroppen, kanske låter märkligt men jag har svårt att förklara det på ett vettigare sätt.

 

En annan aspekt är att man vill, enligt min mening, hamna i strid. Tror de flesta som åker har någon föreställning om att man vill känna på det. I mitt fall var det så, efter 5 år i FM och efter ändlösa övningar så vill man se om man klarar det på riktigt. Det kändes bra och jag är stolt över hur alla skötte sig.

 

Mitt liv har aldrig varit enklare än nu. Giftemål och barn ligger nåt år bort, karriären börjar ta fart och allt borde vara perfekt. Men det är det inte. Känner mig helt meningslös och spenderar mycket tid med att bara sitta och glo. Jag vet att åka ner igen löser inget men det är det jag vill. Kontrasterna mellan det liv man har hemma och det man har "där nere" är för stora och det blir omöjligt att jämföra, hur skall man kunna sitta på ett kontor och vara intresserad av nåt småaktigt trams när man har levt på linjen?

 

Förhoppningsvis så klingar det av och jag lyckas säkert återanpassa mig men i mina ögon kommer jag alltid vara soldat.

 

Adrenalinabstinensen brukar gå över med tiden om man inte låter den ta över.

 

Men soldat kommer du alltid att vara. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna igen.

 

Det går dock alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Men det tar lite tid, det kräver vilja - och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Många soldater väljer istället att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

 

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt.

 

Det viktiga är vad du själv vill. Egentligen.

 

Men - vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du innerst inne, under all fernissa och alla lager av karriärval och kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

 

Det är en titel man förtjänar och är inget du kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Och att vara stolt över sin "riktiga" identitet. Även om man behåller den för sig själv och andra soldater.

 

Jag tror du just nu genomlever en obalans mellan dina livsval och dina känslor för dem. Frågan jag ställer mig är om det är livsvalen i sig eller känslorna för dem som ställer till det.

 

Vad det än är finns det alltid vägar ut. Och livet är lite som ett operativsystem; det finns hundra olika sätt att göra rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att göra fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vad de är. En bra indikator för "fel lösning" är om man börjar leta den på andra ställen än i sig själv och sitt eget jag.

 

Men var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om man själv äger lösningen är det inte alltid man hittar den utan hjälp utifrån. Om man känner sig osäker bör man söka hjälp - professionell eller någon man har förtroende för. Ett gott råd till alla som läser detta forum är att eftersöka den hjälpen på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt och inte via antydningar eller att försöka signalera behovet genom sitt beteende.

 

Oavsett man själv tycker sig behöva assistans eller inte är det för övrigt alltid livgivande med att någon man känner förtroende för ger en sina perspektiv på ens egna situation.

 

Att du skrivit inlägget är ett tecken på att du identifierat problemet och tagit första steget för att lösa det. Att beskriva läget på det sätt du gör kräver självinsikt och mod, vilket får mig att känna att du nog är på bättre väg att bryta meningslösheten än du kanske ser själv.

 

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är bra om man hittar ett jobb där man får odla ens bästa egenskaper. Se det som en gåva att vara distansierad från den förbannelse många andra bär - att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om firman går i KK och man får kicken.

 

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket lite som en "kul hobby" och inte som livets mening och min identitet. Det gör att man vågar göra det bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Liksom du är jag soldat. Skit samma att jag sannolikt kommer att glida runt på kontor resten av livet. Jag har valt att vara en djupt lycklig människa - och har faktiskt lyckats efter många års lärandeprocess...

 

EDIT: ...och visst sjutton är det förlösande att skjuta tillbaka, förutsatt att man gör det när det är befogat. Det utgör skillnaden mellan att vara ett offer - och att vara soldat.

Edited February 18, 2011 by Unicorn

[GC1]

Jag vill tacka Unicorn för inlägget, jag har inte haft de riktigt svåra valen vare sig i mina missioner eller efteråt hemma, icke desto mindre har jag påverkats väldigt av det jag gjort och först nu ca 10 år efter den senaste vändan har jag kommit fram till ungefär det Unicorn beskriver.

Hade vi lagt en halvdag med det inlägget som diskussionsunderlag på hemkomstsamtalet så hade jag besparat mig en väldans massa funderande på kammaren.

 

Tack!

[Stefan F]

Har det funnits tankar på att låta någon som "varit med" (tidigare missioner) hålla i hemkomstsamtalen? Givetvis med någon typ av kompletterande utbildning.

[FMV]

Har det funnits tankar på att låta någon som "varit med" (tidigare missioner) hålla i hemkomstsamtalen? Givetvis med någon typ av kompletterande utbildning.

 

Vissa av de samtalsledare jag har haft, har gjort mission innan. Verkar variera en del.

[Wicsen]

Adrenalinabstinensen brukar gå över med tiden om man inte låter den ta över.

 

Men soldat kommer du alltid att vara. Har soldaten i dig en gång blivit väckt går det aldrig att göra det ogjort. Det går inte att få honom att somna igen.

 

Det går dock alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt och lyckligt civilt liv även som soldat. Men det tar lite tid, det kräver vilja - och man måste själv göra valet att man faktiskt vill rota sig i ett civilt liv. Många soldater väljer istället att fortsätta leva sina liv i krigets skugga på olika sätt.

 

Båda valen är minst lika rätt, och inget av dem är oåterkalleligt.

 

Det viktiga är vad du själv vill. Egentligen.

 

Men - vad du än väljer kommer grunden för hela din identitet och existens att vara att du innerst inne, under all fernissa och alla lager av karriärval och kosmetika alltid kommer att vara just soldat.

 

Det är en titel man förtjänar och är inget du kan, bör, eller behöver ge upp. Någonsin. Men det går alldeles utmärkt att leva ett framgångsrikt civilt liv som slumrande soldat. Och att vara stolt över sin "riktiga" identitet. Även om man behåller den för sig själv och andra soldater.

 

Jag tror du just nu genomlever en obalans mellan dina livsval och dina känslor för dem. Frågan jag ställer mig är om det är livsvalen i sig eller känslorna för dem som ställer till det.

 

Vad det än är finns det alltid vägar ut. Och livet är lite som ett operativsystem; det finns hundra olika sätt att göra rätt. Det finns nog faktiskt färre sätt att göra fel, och de sätten känner man ofta instinktivt på sig vad de är. En bra indikator för "fel lösning" är om man börjar leta den på andra ställen än i sig själv och sitt eget jag.

 

Men var framför allt vaken på vad du kan hantera själv och inte. För även om man själv äger lösningen är det inte alltid man hittar den utan hjälp utifrån. Om man känner sig osäker bör man söka hjälp - professionell eller någon man har förtroende för. Ett gott råd till alla som läser detta forum är att eftersöka den hjälpen på ett direkt, rakt och soldatmässigt sätt och inte via antydningar eller att försöka signalera behovet genom sitt beteende.

 

Oavsett man själv tycker sig behöva assistans eller inte är det för övrigt alltid livgivande med att någon man känner förtroende för ger en sina perspektiv på ens egna situation.

 

Att du skrivit inlägget är ett tecken på att du identifierat problemet och tagit första steget för att lösa det. Att beskriva läget på det sätt du gör kräver självinsikt och mod, vilket får mig att känna att du nog är på bättre väg att bryta meningslösheten än du kanske ser själv.

 

Och du; man behöver inte vara intresserad av småaktigt trams i det civila jobbet. Men det är bra om man hittar ett jobb där man får odla ens bästa egenskaper. Se det som en gåva att vara distansierad från den förbannelse många andra bär - att tro att livet är förstört om tåget är trettio minuter försenat, om man måste omorganisera till en annan avdelning eller om firman går i KK och man får kicken.

 

Jag har upptäckt att det är riktigt livgivande både för karriär och själ att betrakta det civila yrket lite som en "kul hobby" och inte som livets mening och min identitet. Det gör att man vågar göra det bättre och inte är så himla rädd om det egna skinnet hela tiden. Liksom du är jag soldat. Skit samma att jag sannolikt kommer att glida runt på kontor resten av livet. Jag har valt att vara en djupt lycklig människa - och har faktiskt lyckats efter många års lärandeprocess...

 

EDIT: ...och visst sjutton är det förlösande att skjuta tillbaka, förutsatt att man gör det när det är befogat. Det utgör skillnaden mellan att vara ett offer - och att vara soldat.

 

 

Ett super underlag før hemkomstsamtal, ønskar jag hade fått høra før några år sedan!