Larsson

Jag snubblade över denna bild annorstädes: http://i49.tinypic.com/33ts4r4.jpg Bilden ska vara från 1946 och vara på en 21cm Boforspjäs, som jag aldrig har hört talas om tidigare. Är det någon som sitter inne på någon information?

Eller varför inte SAAB FS2020: Eller kanske SAAB:s förslag till Sydkorea: Enbart jaktlast invändigt verkar vara den rimliga kompromissen om man vill bygga ett relativt litet stridsflygplan med överljudskapacitet.

Du tänker sannolikt på MGM-164 ATACMS II. Grunden var DARPA-projekten "Assault Breaker", som gick ut på att ta fram medel för att slå ut stora mängder fientligt pansar bakom fiendens länder med PGM, som inte krävde operatörer för att styra in varje ammunitionseffekt. Projektet Assault Breaker bestod bl.a. av luftburen radar för lokalisering av markmål (resulterade i JSTAR), sannolikt av tidigare nämnda WASP-robotar (d.v.s. en tidigare motsvarighet till Brimstone, fast avfyrade från kapslar), flygfällda bomber, samt av ballistiska robotar/raketer, med antingen intelligenta substridsdelar (resulterade i Skeet/BLU-108) eller intelligenta "subrobotar" (BAT, som vidareutvecklades till Viper Strike). Flygfälld bomb i halvtonsklassen skulle kunna bära 4st BAT, MLRS 2st, ATACMS med 140km räckvidd 13st, ATACMS med 300km räckvidd 6st, SLAM 6-8st och Tomahawk 12-16st.

Det beror på en mängd olika faktorer. Tyskland anno 1944 och arabstaterna anno 1973 uträttade mycket mer med luftvärn än med jaktflyg och arabstaterna anno 1967 hade tveklöst haft stor nytta av effektivt luftvärn för att kontra ett israeliskt överraskningsanfall. Israel själva hade stor nytta av sitt eget luftvärn för att kontra det arabiska överraskningsanfallet 1973. Och i kontexten med hotet från robotvapen, så kan man också fråga sig hur många SCUD som jaktflyget i USAF, RAF och IAF sköt ner under Gulfkriget. Mot ballistiska robotar som ger oss max ett par minuters förvarning är jaktflyg verkningslöst och utan luftvärn för att hantera det hotet är vårat jaktflyg redan idag måltavlor på marken. Och syftet med framskjutet luftvärn vore just att begränsa fiendens handlingsfrihet. Fiendens handlingsfrihet att med jaktflyg gå efter vårat jaktflyg, utan tvinga fienden att vända om innan han kommer inom effektivt skjutavstånd för robot. Fram till 1980-talet kunde vi möta fientligt jaktflyg symmetriskt med numerär och/eller kvalitativ överlägsenhet. Med enbart flyg så är i framtiden numerärt och/eller kvalitativt underlägsna och då måste vi tänka assymetriskt.

Visst är det så. På den gamla onda tiden bestod hotet mot FV av oeskorterade Badger och Beagle som fällde mattor av ostyrda bomber. Mot det hotet tedde sig ett mobiliserat FV med både kompetent jaktflyg och ett kontinuerligt Bloodhoundbälte* som ett habilt luftförsvar. Senare tillkom Su-24 Fencer och med det reel kapacitet för Stormakt Röd att slå till med precision från låg höjd, även om Fencer nu saknade räckvidd, jämfört med t.ex. F-111. Under 1980-talet började Flanker dyka upp i små numerär och därmed kunde Stormakt Röd även uppträda med god förmåga vid luftstrid på vår sida dammen, även om FV hade ett klart numerärt övertag över frontflygets hela Flankerstyrka. Idag är situationen mera bekymmersam. Vi måste räkna med en Stormakt Röd, där allt jaktflyg kan uppträda med god förmåga på vår sida pölen (d.v.s. vi måste räkna med att vara numerärt underlägsna), där de kan koncentrera tillräckligt med AEW och lufttankningsförmåga för Östersjöområdet och där delar av deras stridsflyg är en generation nyare än Gripen och där de således har tillgång till stridsflyg som är markant överlägsna det vi har, även om de anfaller och vi är defensiva. Som jag ser det finns det bara två sätt att göra något åt detta i luften med egna resurser. Dels så kan vi anskaffa fler och modernare flygplan och dels så kan vi ta hjälp av luftvärn. T.ex. genom att basera fram luftvärn mot kusten och självfallet på Gotland, så att vårat jaktflyg kan verka inom räckvidd från eget luftvärn. Bortsett från hotet från det direkta hotet från fientligt stridsflyg, så har vi hotet från fientliga robotvapen i form av kryssningsrobotar och ballistiska robotar, där då moderniserade Iskander från Stormakts Röd territorium kan nå samliga svenska flygflottiljer. Mot det hotet torde bara utspridning och luftvärn bita. Det som talar för oss jämfört med den gamla onda tiden är geografin och den tekniska förmåga som finns för oss att slå tillbaka (om vi skulle anskaffa den). Stormakt Röd är idag bunden att han mot Sverige utgår primärt från Kaliningradområdet, där det finns ett mycket ändligt antal flygfält till hans förfogande och där hans fartyg måste passera genom en kanal som är några hundra meter bred för att ta sig ut i Östersjön. Detta är mål som med dagens teknik skulle kunna bekämpas resp. mineras direkt från svenskt terrtorium, eller internationellt vatten, utan insats av stridsflyg (lika väl som Stormakt Röd kan nå Sverige från Kaliningrad), d.v.s. med mobila robotsystem, minläggande ubåtar o.s.v. (*) Dock förvisso ett mycket tunt sådant.

Frågan är dock vilken nytta vi har av en massa flygplan när modifierade Iskander kan slå mot våra oförsvarade baser med ett par minuters förvarning. Ska vi kunna verka i luften, så måste våra flygplan överleva på marken, och för det krävs nära nog permanent utspridning på krigsbaser med ett rejält överskott på hangarer (d.v.s. att de flesta mål är "tomma"), samt luftvärn för att plocka ner inkommande robotar. PAK-FA kommer även det att bli en mycket svår nöt att knäcka. Gripen är tänkt att kunna hålla jämna steg med Flanker (så länge Flanker är offensiv och vi försvarar), men med en helt ny generation ryskt stridsflyg, så torde även Sverige behöva en helt ny generation stridsflyg. Att lägga över uppgifter som anfall mot sjömål och precisionsanfall mot markmål bortom det konventionella artilleriets räckvidd på mobila markbaserade system vore nog även det önskvärt för att avlasta stridsflyget så att de kan koncentrera sig på luftstrid och spaning. Om RBS 23 sedan är rätt system för att skydda viktiga mål, mot robotar (som Gripen inte har en chans att hinna bekämpa) är en annan fråga.

Inte bara M26 Pershing utan alla amerikanska stridsvagnar hade stabiliserad pjäs. För att målfölja under gång (för att lokalisera mål och för snabba skott vid "eldställning-halt") och för eldgivning under gång (till skillnad från t.ex. T-34, där skytten fick vara glad om han träffade marken under eldgivning under gång) var det en tillgång, särskilt i kombination med jänkarnas snabba och med tidens mått mätt användarvänliga hydrauliska riktsystem, så gjorde det vagnarna potenta vid anfallsstrid med korta skjutavstånd. Stabben krävde dock mycket underhåll och kunnande från besättningens sida och efter sommaren 1944 saknades kunniga besättningar till de amerikanska stridsvagnarna, då de p.g.a. oväntat stora förluster och brist på utbildade besättningsmedlemmar, fick stoppa in stora mängder snabbutbildade soldater från andra vapenslag i vagnarna. Tyskarna hade i de flesta fall (långsam) hydraulrikt, vilket kombinerades med finrikt för hand, medan sovjeterna (på T-34) hade en usel elrikt och i praktiken fick handjaga både för att leta mål och för att finrikta.

Nja (som jag förstått det): MG1 - Nytillverkade vapen MG42 i 7.62x51 MG2 - MG42 ombyggda till 7,62x51 MG - Förbättrad MG1 MG42/59 verkar ha varit exportbeteckningen på MG1A2 som användes under olika namn av åtminstone Danmark, Italien och Österrike. Så Tyskland gick i princip direkt över från 30-06 och 8x57 till 7,62x51 i.o.m. introduktionen av MG1 och G1 (FN FAL).

Det odugliga missfoster som inom Försvaret kallas för Ksp39 har även använts i många andra vagnar. T.ex. Strv 74, M/42 och de olika lätta stridsvagnarna under kriget. Ksp Fm/55 har jag aldrig stött på. Fm/56 var däremot svensktillverkade MG1. Länk

Reflex är ledstrålestyrd precis som RBS70/90, d.v.s. roboten går i rakbana mot målet. Lahat går mot den belysta punkten och kan gå dit antingen i rakbana (mot hkp) eller likt laserstyrda Hellfire i kastbana. Går roboten i kastbana så är den då takslående, trots att stridsdelarna är riktade framåt. Vi ska även komma ihåg att f.d. sovjetiska vagnar är hårt optimerade för eld från marken, från kl. 11 till kl.1. Denna hårdsatsning (som har gett imponerande frontalt skydd och eldkraft i en liten och lätt vagn) innebär dock att vagnen har relativt sämre skydd v.s. västvagnar från andra vinklar. Bakre halvan av tornet är t.ex. sårbart för eldgivning både från akan och relativt antika närpvvapen, (tornet har en "hästsko" av tjockare pansar med kompositinlägg från kl. 9 till kl. 3, med en stor lycka runt pjäsen. Bakom denna "hästsko" är skyddet markant lägre) och torntaket och den övre delen av tornfronten är även de sårbara när eldgivningen kommer från "fel" håll. Traditionellt sett så har dock stridsflyg haft mycket liten direkt verkan mot pansar. Verkan i form av informationsövertag, avregling av slagfältet (d.v.s. att skära av fiendens underhåll från luften) och att man tvingat fienden att vidta motåtgärder (som att föra fram underhåll enbart på natten) har dock kunnat få avsevärd inverkan på slagfältet. I.o.m. f.f.a. PGM-revolutionen har dock möjligheten att slå hårdmål från luften ökat radikalt, först i form av vapen som måste riktas individuellt mot varje enskillt mål, d.v.s. vapen såsom TOW och Maverick, och idag med vapen som själva kan hitta sina mål och som kan avfyras i salvor som bataljonsdödare, d.v.s. vapen som radarstyrd Hellfire och Brimstone.

Problemet här är att de olika RSV-vapnen till T-90 (Psgr och Pvrb) har undermålig penetration vs. moderna Leo2, och att den modernaste ryska pilammunitionen har marginell kapacitet mot front på moderna Leo 2. P.g.a. de stora skillnaderna i skyddsnivå i front på T-90 (mycket stora luckor i täckningen med ERA och stora skillnader i pansartjocklek p.g.a. den kompakta konstruktionen)så har modern 12cm pil allt från marginell kapacitet mot vissa delar av fronten och kapacitet att slå igenom fronten flera gånger om på andra ställen. Vad gäller maximal skottvidd så kan T-90 skjuta 9K-119 Refleks med otillräckligt genomslag (eftersom roboten går i rakbana) upp till 6km, medan Leo2 kan skjuta Lahat* i kastbana (d.v.s. takslående) bortom 6km. Så Leo 2 har alltså fördel, både när det gäller pansargenomslag/pansar och när det gäller skottvidd. (*) IMI och Rheinmetall erbjuder tillsammans uppgraderingskit med Lahat till både Leo 1 och Leo 2. Bortsett från att Leo 2 kan bekämpa stridsvagnar bortom 6km med Lahat, så skulle jag inte överdriva nyttan av A-10 mot pansar. I Gulfkriget så stor markstridsförbanden under de 4 dygn som de var verksamma för ~90% av det utslagna irakiska pansaret. Åerstående 10% bekämpades under ~40 dyngs tid av stridsflyg av alla de sorter. A-10:or, AH-64, AH-1, Harrier, F-111. B-52:or o.s.v. Av de stridsvagnar som A-10:orna slog ut så slog f.ö. ~10% ut med akan. 90% slogs ut med andra vapen, f.f.a. Maverick och multipelallmålsbomber, d.v.s. vapen, som vilken kärra som helst kunde ha levererat. Personligen så vill jag tro att valfri kärra med Brimstonerobotar är det bästa systemet för att slå ut pansar från konventionella flygplan. T-90 är en vidareutveckling av T-72 (och T-90 döptes från början till T-72BU). I grundversion skiljer i princip automatladdaren (som kan ta längre pilproj i T-90), eldledning och optronik från tidigare T-72. Sedan skiljer det mycket mellan olika T-90 (mer än mellan de sista T-72:orna och grundversionen av T-90/T-72BU), då det har tillkommit nytt svetsat torn, värmesikte, stridsledningssystem o.s.v.

Nu anger inte vikterna vapnen med samma utrustning. I fallet Tksp handlar det om ksp plus en massa annat (rekylvagga, trefotslavett och ett par extrta pipor?) och i fallet 20mm akan om enbart akan (med enkelsidig bandmatning) Lägg till rekylvagga och en tämligen massiv trefotslavett för att hantera rekylen hos en 20mm akan, så lär då motsvarande vikt för 20mm akan också sticka iväg. Med tanke på att Frankrike har gått från 20mm akan på t.ex. AMX-30 till 12,7mm Tksp på AMX-56 Leclerc och att den franska armén ö.h.t. inte inför nya 20mm akan, men däremot fler och fler Tksp, så skulle jag inte använda Frankrike som ett argument. Även den franska flottan inför fler och fler Tksp. Mistral har t.ex. M2-ksp, i.s.f. de tidigare så vanliga handriktade 20mm akan. Trenden har länge varit den att man byter ut 20mm akan, mot antingen grövre vapen (25-40mm akan) med överlägset pansargenomslag och splitterverkan, eller mot mindre vapen (12,7mm Tksp) som är mera hanterbara, har bättre precision på avstånd och som inte kräver amväxling beroende på måltyp och målets placering för fungera effektivt.

Brahmos skall kunna bäras av Indiens Tu-142 och Il-38. Förhoppningen är även att deras Su-30 ska kunna bära en eller två robotar, m en det återstår att se om det är möjligt. Luftintaget på Rb 15 är öppet.

Nja, vad gäller Sea King AEW, så hade Royal Navy fartygsbaserad AEW från 1951 till 1978 (Stringsbag m.fl. radarförsedda flygplan under VkII ej inräknat). Sea King AEW kunde sedan börja testas från fartyg först efter att kriget var slut och kunde tas i regelrätt tjänst först efter 2&1/2 år och då med tämligen usel prestanda. Dels p.g.a. radars känslighet* och dels p.g.a. att operatören fick sitta där med linjal och filtpenna som om det vore 1950. Att bli ett anständigt AEW-system tog för Sea King 20 år. (*)Målet var tvunget att befinna sig i lagom vinkel nedåt, så när man upptäckt ett mål så fick man sjunka snabbt för att inte tappa bort det mot havsytan.

Fast då måste man först fråga sig hur länge A320 klarar av belastningarna som det innebär att flyga på låg höjd innan man börjar se utmattningsbrott. Man bär då också fråga sig var man ska få in sina vapen och hur mycket skrovet måste byggas om för att få in sagda vapen. Om nu A320 måste byggas om mycket kraftigt för att man ska få in vapen och om skrovets livslängd blir mycket kort, ja då kan det där billiga skrovet snart bli väldigt, väldigt dyrt.