20% RABATT PÅ ALLT - SHOP.SOLDF.COM
Pärmtroll
-
Posts
1 791 -
Joined
-
Last visited
-
Days Won
519
Content Type
Forums
Events
Gallery
Everything posted by Pärmtroll
-
Naturligtvis inte. Ingenting har förändrats i.o.m. detta, spridd basering med rörliga klargöringsförband (ACE) är och förblir grunden i svenska flygvapnets doktrin.
-
Varför man skickat det fartyg man gjort har som alltid specifika operativa skäl. I övrigt har VBY (något) bättre manöverförmåga är GLE, en precis lika modern men för ändamålet bättre spaningsradar, samt (något) bättre närförsvar mot både UAV och USV. Det har dock nästan alla av svenska marinens fartygstyper gjort så det är i sig inget som gör GLE bättre lämpade. Men naturligtvis kan GLE lösa uppgifter även i Finska viken även om VBY i detta fallet var att föredra. Nej, det är det troligtvis inte.
-
Jo, det är helt rätt. Vänligen visa ett enda exempel där en drönarsvärm använts vid ett anfall mot ett fartyg till sjöss? Eller överhuvudtaget använts i en stridssituation? Nej. En nära träff räcker i de flesta fall utmärkt. Nej jag har fortfarande inte missat operation spindelnät, och just därför kan jag åter förkasta dina fantasier om massiva AI styrda drönarsvärmar som magiskt dyker upp från intet runt alla svenska baser och basområden. Inte en enda drönarsvärm var inblandad i operation spindelnät utan det var totalt 117 drönare som alla fjärrstyrdes av en människa var för sig och de var utsprida över flera områden över stora delar av Ryssland (tre olika tidszoner) och pågick under flera timmar. Operationen tog 18 månader att förbereda och genomfördes då uteslutande mot helt statiska och på förhand välkända mål som helt saknade all form av aktivt och passivt skydd. Nej. Inte ett enda ryskt ytstridsfartyg har sänkts till sjöss av någon UAV, samtliga ryska örlogsfartyg som sänkts/förstörts av UAV:er har legat i hamn eller i docka. Vad gäller UUV (”undervattensdrönare”) så har Ukraina genomfört ett enda anfall med vad de påstår är någon form av UUV (dock osäkert om så faktiskt är fallet) och det var mot en ubåt i hamn (med tveksamt resultat). Med USV har Ukraina bara haft relativt begränsade framgångar mot ryska örlogsfartyg fritt till sjöss, och huvuddelen av de framgångsrika anfallen med detta vapen har också varit mot stillaliggande fartyg i hamn. Huvuddelen av de större Ukrainska framgångarna mot ryska fartyg har orsakats av traditionella sjömålsrobotar, kryssningsrobotar eller ballistiska robotar och även då främst när fartygen befann sig i hamn eller i docka eftersom Ukraina saknar förmåga att skapa målläge fritt till sjöss. Ryska svartahavsflottan drog sig tillbaka efter förlusten av Moskva (som sänktes av två konventionella sjömålsrobotar utan att en enda drönare var inblandad) eftersom de tvingades inse att de saknade relevant luftförsvarsförmåga och därför var mycket sårbara för konventionella lufthot om de fortsatte att uppträda inom sensor och vapenporté från Ukrainas kust. Det var INTE vad jag skrev heller, det existerar självklart massor av olika UUV (vi har själva flera system sedan många år). Vad jag faktiskt skrev var att det inte existerar några ”självmords-UUV, alltså UUV ansedda att köra in i ett fartyg och explodera. Ukraina påstår som sagt sig genomfört ett anfall med något åt det hållet, men detaljer om farkosten är ytterst oklara och tycks snarast handla om en USV som kan gå helt eller delvis precis under vattenytan under de sista hundratalen meter av anfallet (en variant av Sea Baby). Förhållandevis stora, tunga och otympliga saker och därmed inget någon rysk sjöman lite diskret smyger ner i vattnet från ett civilt handelsfartyg. Det konceptet har testats flera gånger tidigare i flera länder, det är inget nytt och inget som visat sig särskilt framgångsrikt. Det skulle heller inte medföra någon nämnvärd överraskningseffekt. Och än en gång (tappat räkningen vid det här laget…) så var det inte FM som var naiva utan regering och riksdag. FM hade inte någon uppgift att upprätthålla någon ordentlig incidentberedskap utanför kontorstid och fick heller inte några pengar för att kunna göra det.
-
1 - Fortfarande så existerar det inget hot från ”svärmar” mot våra fartyg, varesig idag eller i den närmaste framtiden. Det kanske eventuellt någon gång i framtiden blir en grej, men då får man titta på möjliga lösningar då. Förslagsvis i första hand någon form av energivapen. 2 - Att bränna iväg en väldig massa ammunition rätt ut i luften och hoppas att hotet råkar flyga in i skrotet är otroligt ineffektivt. Det är bättre att sikta och träffa det man vill bekämpa med minsta möjliga ammunitionsinsats, det ger både högre elduthållighet och bättre stridsekonomi. 3 - Varesig Bofors, Nexter, Leonardo eller någon annan västerländsk pjästillverkare tillverkar idag någon dubbelpipig 40mm kanon eftersom enkelpipiga diton med en riktig eldledning är ett bättre alternativ. Det är på alla sätt och vis bättre med två enkelpipiga pjäser än en dubbelpipig pjäs, och LUL kommer ha totalt fyra pjäser. Och det är för att det inte existerar något sådant hot utanför Hollywoodfilmer. Och än en gång så existerar inte heller något sådant hot. Det finns inga ”självmords-UUV” och även om det skulle finnas så är fregatterna betydligt snabbare än alla UUV och kör därmed lätt ifrån dem. Snabba ”självmords-UUV” blir i praktiken det samma som en torped, och sådana har fregatterna både sensorer för att upptäcka och motmedel för att skydda sig mot. Finland har Gabriel V, inte Blue Spear. Även om de två är besläktade så är Blue Spear en annan robot utvecklad åt Singapore. Sedan måste man ta storleksangivelserna för Gabriel V med en nypa salt, det framgår ingenstans om de angivna dimensionerna avser komplett robot i robottub, robot med startraket eller robot i luften (d.v.s. utan startraket). En komplett RBS 15mk3 i robottub väger som jämförelse ca 1460kg, ca 820kg med startraketer och ca 620kg i luften. Tittar man på öppna uppgifter om prestanda, längd och bredd på Gabriel V så är det rätt orimligt att roboten faktiskt väger 1250kg i luften vilket får mig att misstänka att det är vikt med robottub som avses.
-
Hur och var pjäserna placeras när man designar ett fartyg styrs av fartygets storlek och utformning, pjäsens storlek och utformning, hur många pjäser man anser behövs, övrig bestyckning, syftet med pjäserna (dimensionerande hotsystem) m.m. Som jag tolkade TKraften så föreslog han att fartygen skulle förses med en dubbelpipig 40mm pjäs (liknande DARDO Twin Fast Forty) i aktern och inte två enkelpipiga (vilket förvisso också föreslagits tidigare i tråden). Men FDI har oavsett vilket inte förutsättningar för något annat än en placering av den aktra pjäsen i långskeppslinjen, det är inte möjligt att placera den typen av vapensystem på något annat sätt i aktern utan att göra betydande modifieringar av aktra överbyggnaden vilket är helt uteslutet för vår del.
-
Sensorerna i siktet är mycket riktigt av samma typ (elektro optiska) som i EOS 500 och har därmed samma tekniska begränsningar, men eldledningssystemet bakom sensorerna är mer avancerat i EOS 500 än i amerikanernas system. Så prestandan och förmågan kommer fortfarande vara bättre på våra fartyg även för den aktra pjäskanalen. Rampart är absolut en intressant lösning, men den är inte aktuell till LUL lika lite som alla andra fantasifulla förslag som diverse personer envisas med att fortsätta föreslå i tråden. Konfigurationen av fartygen är låst och kommer att bli i enlighet med tidigare offentliggjord information. Det finns ingen anledning att placera energivapnen speciellt högt upp. Både HEL och HPM-vapen är relativt stora system (men med förhållandevis kort effektiv räckvidd) och därmed inget man placerar högt upp i master eller dyl.
-
Vapenstationerna kontrolleras från fartygets dedikerade närförsvarscentral placerad akter om bryggan, och det är en operatörsplats och en operatör per vapenstation. Fartygen är designade för att ha två vapenstationer och det finns därför plats för två operatörsplatser för dessa i närförsvarscentralen. Målinvisning till dessa kan ske via fartygets specialutvecklade optroniska spaningssystem placerat högt upp i masten, av fartygets radarsystem eller från fartygets ledningssystem. Nej. Fullständigt meningslöst.
-
Både USN och USCG fartyg har såklart en eldledning till sina pjäser men det är en rätt okvalificerad historia baserad på ett enkelt elektrooptiskt sikte.
-
Ska förtydliga att det är en spekulation från min sida, jag vet inte om så faktiskt är fallet. Men såklart så är det sakkunniga vid MSS och AST som gör själva analysen och tar fram en rekommendation till chefen att fatta beslut utefter. Men från det att förbandsproverna avslutades har det först varit semesterperiod (även i FM) och Armén har också haft en tillförordnad chef, och tillförordnade chefer vill vanligtvis inte fatta denna typen av beslut om de kan undvika det eftersom de är just tillförordnade. Och nu har det gått en dryg månad sedan den nya Arméchefen tillträdde men han har under denna tid förmodligen haft rätt många andra ärenden med betydligt högre prioritet att hantera. Och även om alla inblandade såklart vill se Ak24 förbandssatt så snart som möjligt så är det faktiskt ingen panik med ärendet, det finns tillräckligt med eldhandvapen för stunden och någon månad hit eller dit är inte hela världen i det stora hela.
-
Potentiellt, italienarna har ju alltid haft en förkärlek för att ha många pjäser på sina fartyg. Annars är det nog bara amerikanska Trump-klassen som tar det hela ett steg längre med en elektromagnetisk kanon på 32Mj, två 127mm pjäser och fyra 30mm pjäser. Men dessa fartyg kommer ju å andra sidan sannolikt aldrig bli verklighet.
-
Orsaken till felet som orsakade den fördröjda avfyringen på en handfull vapen är mycket riktigt identifierat och åtgärdat på alla 30000+ levererade Ak24A. De utökade förbandsprov som genomförts med Ak24A på fyra förband efter att skjutförbudet infördes avslutades i början av sommaren och just nu pågår analysen av resultatet från dessa prover och förhoppningen är att FM Marksäkerhetsinspektör (d.v.s. Arméchefen) ska kunna häva skjutförbudet inom kort. Beslutet om att upphäva (eller inte upphäva) skjutförbudet har sannolikt försenats något då den tidigare Arméchefen (Jonny Lindfors) lämnade sin befattning med kort varsel i somras (befordrades) och han ersattes då tillfälligt av ställföreträdande arméchefen Per Nilsson fram till slutet av augusti då Johan Pekkari slutligen tog över befälet över armén.
-
Precis, det var den amerikanska delen av BAE systems (tidigare United Defence) som höll på med det projektet.
-
Fartygen kommer ha totalt fyra pjäser (och 6 KSP 88) och det kommer med all säkerhet räcka alldeles utmärkt. Hotet från drönare är som jag påpekat flera gånger redan tämligen minimalt när fartygen är där de ska vara (fritt till sjöss), och i praktiken nästan lika minimalt i våra egna basområden (p.g.a. långt ifrån ryskt territorium och skyddat av egna säkförband).
-
Nej, det finns så vitt jag vet inga planer på något sådant då det är en otroligt dyr och ineffektiv lösning på ett minimalt problem. Ok, du tänkte på ALECTO. Som Perman redan beskrivit så var det systemet primärt avsett att användas för antiubåtsraketer men marknadsfördes också med ett antal tänkbara ammunitionsalternativ med både RF- och IR-motmedel samt markmålsgranater och torpedmotmedel. Vilka ammunitionstyper som var aktuella för VBY innan utvecklingen av systemet stoppades är inte känt. LUL kommer levereras med torpedmotmedel i form av två kastare för Naval Groups CANTO och det systemet kan på sikt möjligtvis bli aktuellt även för VBY och andra ytfartyg. Rafaels Torbuster är både ett skenmål och ett hardkill system, det är designat för att aktivt locka till sig torpeden genom att efterlikna fartygets akustiska signatur och när torpeden är tillräckligt nära sedan explodera och förstöra denna. De två ALECTO kastarna på VBY skulle vara placerade i två utrymmen i skrovet på var sida om och något framför pjäsen. Alla fem fartygen är byggda med dessa utrymmen (benämns fortfarande kastarrum 1 och 2) men bara VBY och HBG levererades förberedda med öppningar för luckorna i däcket (kan ses på vissa tidiga bilder av dessa två fartyg), på resterande fartyg struntade man i detta då systemet var försenat och ifrågasatt. Nej, Bofors har aldrig arbetat med styrda projektiler till 57mm pjäsen. DART är inte en speciellt effektiv eller bra lösning. Den är klumpig, tekniskt komplicerad, väldigt dyr, och innebär i verkligheten ingen större fördel gentemot traditionella kulspränggranater med zonrör. Det finns andra mer kostnadseffektiva sätt att öka effektiviteten hos våra pjässystem än att utveckla svindyr specialammunition med sämre verkan i målet (p.g.a. mindre verkansdel). Om det är något vi bör satsa utvecklingspengar på när det kommer till C-UAS så är det energivapen. För kinetisk bekämpning duger befintliga vapensystem och dess ammunition alldeles utmärkt redan. Bofors är som sagt inte direkt involverade i något av de amerikanska projekten. Det är Northrop Grumman som utvecklar 57mm mk332 mod 0 HE-4G (a.k.a ALaMO), BAE som experimenterade med 57mm ORKA och Raytheon som experimenterade med 57mm MAD-FIRES. Inget av dessa program har ännu resulterat i en färdig produkt och i nuläget är det enbart mk332 som fortfarande lever som projekt, övriga är av allt att döma nedlagda. Alla dessa olika programmen grundar sig också i att USN upplevt att de har svårt att träffa snabba småbåtar med sina 57mm pjässystem och då landat i slutsatsen att lösningen är att utveckla en avancerad och svindyr specialammunition. Vi har istället en riktig eldledning på våra fartyg och vi har därför inga större problem att träffa varesig småbåtar, robotar, drönare eller något annat som kommer inom porté.
-
Luftvärn - nuvarande och framtida behov?
Pärmtroll replied to weekendwarrior's topic in Vapenkassunen
Inte riktigt. IRIS-T SL är ett samlingsnamn för alla versioner av markbaserade robotsystem som ingår i IRIS-T familjen. I nuläget existerar två robotar, SLS (RB 98) och SLM (RB 100), och en tredje benämnd SLX är under utveckling och planeras bli tillgänglig för produktion under 2029. Det råder inga som helst tveksamheter om att LUL kommer ha både CAMM-ER och Aster 30. Det har kommunicerats tämligen tydligt. -
Reservdelsförsörjningen är inte speciellt dålig längre och driftkostnaderna är inte heller enorma. HKP 14 fungerar väl och systemet har idag mycket bättre tillgänglighet. När FMS 14 beställdes 2001 hade våra politiker bestämt att det aldrig skulle bli krig igen och således fick FM inte varesig ekonomi eller uppdrag för att säkerställa systemets tillgänglighet under kris eller krig. Därför tecknades billigaste möjliga underhållsavtal och man köpte minsta möjliga reservdelslager till systemet. Man gjorde sig alltså helt beroende av att industrin kunde leverera UE och reservdelar allt eftersom de behövdes, vilket industrin senare visade sig ha svårt att klara av p.g.a. hög efterfrågan från många kunder där Sverige inte var speciellt högt prioriterade i leveranskön p.g.a. att vi är en förhållandevis liten kund och av ekonomiska skäl dessutom hade dåliga underhållsavtal. Det var alltså en medveten åtgärd från FM att inte anskaffa någon förmåga till krigsdrift av systemet (likt för övriga system som anskaffades på den tiden) eftersom det uttryckligen var vad riksdag och regering beslutat om. Att åtgärda den tidens synder vad gäller tillgång till reservdelar, UE, drivmedel, ammunition m.m. är något FM lagt betydande resurser på de senaste åren och något man också kommer behöva fortsätta med i många år till.
-
Ja. Ja. Ja, TS47 är levererat sedan ett par år. Systemet har också en tänkt utvecklingslinje som löper över många år med möjlighet att beställa successiva uppgraderingar av både hård- och mjukvara, men huruvida någon större modifiering av systemet är på gång i närtid har jag ingen aning om. Ja, det planeras ett par mindre förbättringar av det befintliga pjässystemet 57mm mk3. Bofors har också inlett utvecklingsarbetet av en helt ny 57mm pjäs (57mm mk4/NG) men denna kommer inte att vara färdig förrän om tidigast 4-5 år (troligtvis mer). Nej. Vilken strukna anti-torped förmåga skulle det vara?
-
Nej, den kommer inte modifieras. Det finns inget behov av det för RBS 31 och det finns ingen uppgradering tillgänglig idag. Däremot kan det förmodligen bli aktuellt med en uppgradering när väl den nya AMB D är färdigutvecklad om några år, men då främst för att hantera teknisk obsolescens.
-
En enkel kolvkamshöjare för att få bättre anläggningsyta mot vapnet. Det är inte en permanent eller officiell modifiering, men det finns ett par semiofficiella lösningar utgivna av MSS som många soldater väljer att applicera på sitt vapen. Bl.a. en 3D printad modell i plast som knäpps fast över axelstödet och som kan tillverkas direkt på respektive garnison (de flesta garnisoner har numera egen förmåga till additiv tillverkning i någon form). Andra lösningar involverar t.ex. skumgummi och eltejp (motsv.).
-
Det finns inte riktigt någon ”central eldledning” i det här fallet. Varje sikte är en egen eldledningskanal som tillsammans med pjässystemet utgör en oberoende verkanskanal, och bortsätt från att sensoruppsättningen i siktena skiljer sig något åt så är båda eldledningskanalerna i övrigt identiska funktionsmässigt. Men som Stromoren redan påpekat så är det rätt troligt att det kommer gå att korskoppla pjäskanalerna om man så önskar, det är så man brukar vilja konfigurera dylika system av främst redundansskäl. Den metodiken är dock inte nödvändig längre eftersom en modern 3D/4D spaningsradar kan visa in siktena direkt med väldigt hög noggrannhet. Fast syftet med att fartygen hade två pjäser var ju för att man skulle kunna beskjuta två olika mål samtidigt så sjömannen du pratade med hade ju faktiskt inte fel. Även om det var fullt möjligt att koppla båda pjäserna till förliga siktet och detta på alla sätt och vis var bättre än det aktra siktet så fanns det bedömt (utan att ha räknat på saken) ingen större vinst med att använda båda pjäserna samtidigt mot samma mål. Skillnaden i effektiv räckvidd och verkan i målet mellan 57mm och 40mm systemen är rätt stor, och som Stromoren påpekar så hade de också rätt begränsade gemensamma bestrykningsvinklar, så i de flesta fall skulle det troligtvis kostat mer än det smakade (även om det förmodligen såg rätt häftigt ut). Och anledningen till att Marinen har hög tilltro till fartygens pjässystem är för att man vet tämligen väl vad dessa är kapabla till.
-
Absolut kommer vi kunna få det, det är ju hela syftet. Det är såklart en möjlighet, men inte speciellt troligt. Det lär nog av flera skäl i första hand köpas fler M142. GMARS och M142 använder samma skjutande system och kommer därmed också rent tekniskt kunna skjuta exakt samma ammunitionsportfölj. Men huruvida alla de marknadsförda nya ammunitionstyperna faktiskt integreras och certifieras på båda systemen är däremot inte säkert. Jo, raketartilleriet är uttryckligen ett komplement till vårt eldrörsartilleri som även om det naturligtvis skulle kunna utökas ytterligare inte alls är speciellt svagt jämfört med många andra länder i Nato. Våra HIMARS kommer organiseras i en raketartillerienhet (på sikt bataljon) på divisionsnivå och därigenom vara tillgänglig för att understödja alla divisionens förband med långräckviddig precisionsbekämpning. Systemet är däremot inte avsett att på sovjetiskt viss skjuta massiva mängder ostyrda raketer mot ytmål, det är varesig designat- eller avsett för det och ingen brukare använder det på det viset. HIMARS (och övriga motsvarande system) används i första hand för att med hög precision slå ut prioriterade mål på djupet, t.ex. ledningsplatser, brohuvuden, ammunitions- eller bränsleupplag, broar eller andra vattenövergångar, större truppansamlingar, luftlandsättningsplatser m.m.
-
Som sagt, om du vill kunna programmera PABEX (eller någon annan programmerbar ammunition) så måste kanonen du ska skjuta denna via ha en kompatibel programmeringsenhet. Alla bofors 40mm L70 kanoner kan utan problem skjuta både 3P och PABEX men om de inte har en programmeringsenhet så kan de inte programmeras utan skjuts då med grundfunktionalitet (som ”dumma” granater), för t.ex. 3P innebär det att granaten skjuts i en mode som heter Basic PF vilket betyder att den fungerar som en traditionell kulspränggranat med zonrör. Så, alla Strf 90 som ska kunna skjuta PABEX i tidmode (alltså programmerad) måste därmed först utrustas med en programmeringsenhet. Det betyder inte att man måste byta pjässystemet men däremot behöver det modifieras vilket sannolikt kommer ingå i kommande REMO.
-
Ok, jag förstår. Men eftersom bottenavståndsminor inte är kontaktutlösta så blir det i praktiken samma princip som tidigare beskrivna metod med elektromagnetisk och/eller akustisk svepning, bortsätt från att det inte finns något behov av att släpa något på botten.
-
Elektromagnetisk och akustisk svepning är i min mening fortfarande relevant mot vissa typer av minor, främst äldre generationer av mintändare som inte är lika sofistikerade som moderna diton. En modern mintändare bygger ofta på flera olika typer av sensorer (magnetik, tryck, akustik) som arbetar tillsammans och där indikation i bara en typ av sensor sällan är tillräckligt för att utlösa minan utan minst två av varandra oberoende sensorer måste indikera för att det ska smälla. Moderna minor kan också analysera den detekterade signaturen och (till viss del) avgöra om den kommer från ett riktigt fartyg eller ett falskmål, och den kan t.o.m. (till viss del) identifiera och klassa vad för fartyg det är som passerar och hur många. På så sätt kan man få minan att enbart utlösas mot en specifik typ av fartyg, eller efter att ett visst antal fartyg har passerat i syfte att träffa HVU:n istället för eskorten, eller för att undgå just elektromagnetisk och/eller akustisk svepning. Men med dagens teknik och med moderna autonoma och fjärrstyrda farkoster borde det vara en relativt smal sak att utveckla en modern motsvarighet till SAM/SAM3 med hyfsat god prestanda mot många typer av befintliga minor. Att använda fjärrstyrda undervattensfarkoster (ROV) för att placera röjladdningar på sjöminor har varit huvudmetod i västvärlden sedan 80-talet. Dessa ROV:ar kan antingen vara för engångsbruk och körs då fram till minan och detoneras, eller så kan de vara för flergångsbruk och använder då en anordning för att fästa eller släppa en laddning på/bredvid minan som efter att farkosten tagits hem sedan fjärrutlöses via en akustisk signal. Enbart i de fall där förhållandena av någon anledning inte medger användning av fjärrstyrda farkoster används röjdykare för att placera röjladdningen. Vid slät och mjuk botten (lera/sand) är det förmodligen möjligt, men det skulle bedömt vara tämligen ineffektivt och tidsödande. Sedan är stora delar av havsbotten runt våra kuster också allt annat än släta och mjuka (sten/klippor). Dessutom kräver det ju att fartyget som drar trålen hela tiden passerar genom det minerade området vilket innebär en hög risk för skador på egen materiel och/eller personal, och metoden innebär att det är svårt att avgöra om det helt enkelt inte finns några minor i området eller om man bara missat dem med trålen. Slutligen har vi sedan också frågan om vad du ska göra med de minor du eventuellt får upp i trålen? Du vill ju naturligtvis inte ta dem med dig varför det enda som återstår att göra är att spränga dem, och då är det mycket säkrare att spränga dem på havsbotten än på vattenytan varför metoden förefaller något kontraproduktiv.
- 3 134 replies
-
- 1
-
-
- flottan
- swedish navy
- (and 2 more)
-
All eldrör till samtliga Bofors pjässystem tillverkas sedan några år åter i Sverige. Om pjäsen saknar en PFP-enhet kan den varesig programmera 3P eller den nya enklare 40mm L/70 PABEX. All programmerbar ammunition kräver att pjäsen den ska skjutas från kan programmera den för att den ska fungera som tänkt.
