Pärmtroll

Nej, den kommer inte modifieras. Det finns inget behov av det för RBS 31 och det finns ingen uppgradering tillgänglig idag. Däremot kan det förmodligen bli aktuellt med en uppgradering när väl den nya AMB D är färdigutvecklad om några år, men då främst för att hantera teknisk obsolescens.

En enkel kolvkamshöjare för att få bättre anläggningsyta mot vapnet. Det är inte en permanent eller officiell modifiering, men det finns ett par semiofficiella lösningar utgivna av MSS som många soldater väljer att applicera på sitt vapen. Bl.a. en 3D printad modell i plast som knäpps fast över axelstödet och som kan tillverkas direkt på respektive garnison (de flesta garnisoner har numera egen förmåga till additiv tillverkning i någon form). Andra lösningar involverar t.ex. skumgummi och eltejp (motsv.).

Det finns inte riktigt någon ”central eldledning” i det här fallet. Varje sikte är en egen eldledningskanal som tillsammans med pjässystemet utgör en oberoende verkanskanal, och bortsätt från att sensoruppsättningen i siktena skiljer sig något åt så är båda eldledningskanalerna i övrigt identiska funktionsmässigt. Men som Stromoren redan påpekat så är det rätt troligt att det kommer gå att korskoppla pjäskanalerna om man så önskar, det är så man brukar vilja konfigurera dylika system av främst redundansskäl. Den metodiken är dock inte nödvändig längre eftersom en modern 3D/4D spaningsradar kan visa in siktena direkt med väldigt hög noggrannhet. Fast syftet med att fartygen hade två pjäser var ju för att man skulle kunna beskjuta två olika mål samtidigt så sjömannen du pratade med hade ju faktiskt inte fel. Även om det var fullt möjligt att koppla båda pjäserna till förliga siktet och detta på alla sätt och vis var bättre än det aktra siktet så fanns det bedömt (utan att ha räknat på saken) ingen större vinst med att använda båda pjäserna samtidigt mot samma mål. Skillnaden i effektiv räckvidd och verkan i målet mellan 57mm och 40mm systemen är rätt stor, och som Stromoren påpekar så hade de också rätt begränsade gemensamma bestrykningsvinklar, så i de flesta fall skulle det troligtvis kostat mer än det smakade (även om det förmodligen såg rätt häftigt ut). Och anledningen till att Marinen har hög tilltro till fartygens pjässystem är för att man vet tämligen väl vad dessa är kapabla till.

Absolut kommer vi kunna få det, det är ju hela syftet. Det är såklart en möjlighet, men inte speciellt troligt. Det lär nog av flera skäl i första hand köpas fler M142. GMARS och M142 använder samma skjutande system och kommer därmed också rent tekniskt kunna skjuta exakt samma ammunitionsportfölj. Men huruvida alla de marknadsförda nya ammunitionstyperna faktiskt integreras och certifieras på båda systemen är däremot inte säkert. Jo, raketartilleriet är uttryckligen ett komplement till vårt eldrörsartilleri som även om det naturligtvis skulle kunna utökas ytterligare inte alls är speciellt svagt jämfört med många andra länder i Nato. Våra HIMARS kommer organiseras i en raketartillerienhet (på sikt bataljon) på divisionsnivå och därigenom vara tillgänglig för att understödja alla divisionens förband med långräckviddig precisionsbekämpning. Systemet är däremot inte avsett att på sovjetiskt viss skjuta massiva mängder ostyrda raketer mot ytmål, det är varesig designat- eller avsett för det och ingen brukare använder det på det viset. HIMARS (och övriga motsvarande system) används i första hand för att med hög precision slå ut prioriterade mål på djupet, t.ex. ledningsplatser, brohuvuden, ammunitions- eller bränsleupplag, broar eller andra vattenövergångar, större truppansamlingar, luftlandsättningsplatser m.m.

Som sagt, om du vill kunna programmera PABEX (eller någon annan programmerbar ammunition) så måste kanonen du ska skjuta denna via ha en kompatibel programmeringsenhet. Alla bofors 40mm L70 kanoner kan utan problem skjuta både 3P och PABEX men om de inte har en programmeringsenhet så kan de inte programmeras utan skjuts då med grundfunktionalitet (som ”dumma” granater), för t.ex. 3P innebär det att granaten skjuts i en mode som heter Basic PF vilket betyder att den fungerar som en traditionell kulspränggranat med zonrör. Så, alla Strf 90 som ska kunna skjuta PABEX i tidmode (alltså programmerad) måste därmed först utrustas med en programmeringsenhet. Det betyder inte att man måste byta pjässystemet men däremot behöver det modifieras vilket sannolikt kommer ingå i kommande REMO.

Ok, jag förstår. Men eftersom bottenavståndsminor inte är kontaktutlösta så blir det i praktiken samma princip som tidigare beskrivna metod med elektromagnetisk och/eller akustisk svepning, bortsätt från att det inte finns något behov av att släpa något på botten.

Elektromagnetisk och akustisk svepning är i min mening fortfarande relevant mot vissa typer av minor, främst äldre generationer av mintändare som inte är lika sofistikerade som moderna diton. En modern mintändare bygger ofta på flera olika typer av sensorer (magnetik, tryck, akustik) som arbetar tillsammans och där indikation i bara en typ av sensor sällan är tillräckligt för att utlösa minan utan minst två av varandra oberoende sensorer måste indikera för att det ska smälla. Moderna minor kan också analysera den detekterade signaturen och (till viss del) avgöra om den kommer från ett riktigt fartyg eller ett falskmål, och den kan t.o.m. (till viss del) identifiera och klassa vad för fartyg det är som passerar och hur många. På så sätt kan man få minan att enbart utlösas mot en specifik typ av fartyg, eller efter att ett visst antal fartyg har passerat i syfte att träffa HVU:n istället för eskorten, eller för att undgå just elektromagnetisk och/eller akustisk svepning. Men med dagens teknik och med moderna autonoma och fjärrstyrda farkoster borde det vara en relativt smal sak att utveckla en modern motsvarighet till SAM/SAM3 med hyfsat god prestanda mot många typer av befintliga minor. Att använda fjärrstyrda undervattensfarkoster (ROV) för att placera röjladdningar på sjöminor har varit huvudmetod i västvärlden sedan 80-talet. Dessa ROV:ar kan antingen vara för engångsbruk och körs då fram till minan och detoneras, eller så kan de vara för flergångsbruk och använder då en anordning för att fästa eller släppa en laddning på/bredvid minan som efter att farkosten tagits hem sedan fjärrutlöses via en akustisk signal. Enbart i de fall där förhållandena av någon anledning inte medger användning av fjärrstyrda farkoster används röjdykare för att placera röjladdningen. Vid slät och mjuk botten (lera/sand) är det förmodligen möjligt, men det skulle bedömt vara tämligen ineffektivt och tidsödande. Sedan är stora delar av havsbotten runt våra kuster också allt annat än släta och mjuka (sten/klippor). Dessutom kräver det ju att fartyget som drar trålen hela tiden passerar genom det minerade området vilket innebär en hög risk för skador på egen materiel och/eller personal, och metoden innebär att det är svårt att avgöra om det helt enkelt inte finns några minor i området eller om man bara missat dem med trålen. Slutligen har vi sedan också frågan om vad du ska göra med de minor du eventuellt får upp i trålen? Du vill ju naturligtvis inte ta dem med dig varför det enda som återstår att göra är att spränga dem, och då är det mycket säkrare att spränga dem på havsbotten än på vattenytan varför metoden förefaller något kontraproduktiv.

All eldrör till samtliga Bofors pjässystem tillverkas sedan några år åter i Sverige. Om pjäsen saknar en PFP-enhet kan den varesig programmera 3P eller den nya enklare 40mm L/70 PABEX. All programmerbar ammunition kräver att pjäsen den ska skjutas från kan programmera den för att den ska fungera som tänkt.

För de behov Patriot har så absolut. Dessutom kan bataljonerna också få målläge från alla andra kvalificerade sensorer i det nationella (och internationella) luftförsvaret via Länk 16/JRE. Det kan t.ex. vara någon av sensorerna i den fasta sensorkedjan, någon av våra S-106 och/eller kommande fregatter eller motsvarande system från våra allierade.

Jag tycker också att MCMV 24 ser ut att ha god potential att möta våra framtida behov vad gäller minjaktfartyg och det är inte alls osannolikt att våra framtida fartyg kan komma att baseras på just denna. Vad gäller behovet av mekaniska svep så är det förmodligen inte något som är superrelevant framöver, åtminstone inte i sin traditionella form. Man kan möjligtvis tänka sig någon form av svep som bogseras av USV:er men jag har svårt att se hur obemannade system skulle kunna lägga ut och ta hem svepen (en rätt komplicerad och farlig process). Mekaniska svep är ju också bara användbara mot förankrade minor och dessa blir mer och mer sällsynta då majoriteten av nya moderna minsystem är av typen bottenavståndsminor vilka (som namnet antyder) ligger direkt på havsbotten och därmed inte har någon ankarvajer som kan klippas av ett mekaniskt svep.

Jag skulle vilja påstå att det är en Deseaver mk4 motmedelskastare. Ungefär så. Ytterst tveksamt om det är värt att lägga pengar på att vidareutveckla det systemet.

Hur många lv-robotar som skjuts mot varje mål varierar från skjutfall till skjutfall, det kan vara en robot vid ett tillfälle och två eller fler ett annat tillfälle. Det är mängder med variabler som spelar in och det går aldrig att utgå ifrån något fast antal över tid. Det gäller alla lv-robotsystem. Uppgraderingar och förbättringar av mjukvaran görs löpande i så gott som alla moderna lv-system och så naturligtvis även i Patriot. Den uppgradering du hängt upp dig på är i nuläget enbart testad vid en skarpskjutning och är ännu inte införd på något sätt i något land. Men om/när den nya mjukvaran blir godkänd så kommer den likt alltid införas på alla nytillverkade PAC-3 MSE robotar där LMCO produktionsmål i nuläget är 2000 robotar om året senast år 2030. Danmark har inte beställt Patriot och har inga planer på att göra det heller. De valde SAMP/T NG istället. Och Sverige har redan den senaste och modernaste versionen av Patriot. Våra två 103/98 bataljoner har redan spaningsradar med täckning horisonten runt i form av UndE 23 och PS-91, och kommer i närtid ersätta dessa med nya PM-24 och PS-92X. För PE-103 finns det inget behov av någon 360 täckning då den i stort sett enbart används för eldledning av robotarna och då kan riktas mot hotet (hela radarantennen kan som bekant roteras runt sin axel). FM överväger f.n. olika alternativ för att ytterligare förbättra kapaciteten och uthålligheten hos våra Patriotbatterier. Vad det eventuellt mynnar ut i får vi se, men köp av fler lavetter är såklart en möjlig lösning liksom köp av nya robotar. Även en anskaffning av IBCS för förbättrad ledningsförmåga inom och mellan bataljonerna och övriga kvalificerade lv-förband kan vara ett möjligt alternativ. Nja, LMCO har bekräftat att de genomfört ett TEST av en modifierad programvara för PAC-3 MSE. Och som sagt så har ingen brukare ännu infört denna. Fysikens lagar.

Precis, vi syftar på olika saker. Jag pratade om att själva fartygsplattformen är inte är anpassad för, avsedd för eller lämplig för att själva (direkt från fartyget) röja minor inne i trånga farvatten såsom skärgårdar eller hamnar. Att dess obemannade farkoster kan och kommer användas för det är något helt annat och där är vi helt överens. Syftet var att förklara varför olika geografiska och taktiska förutsättningar leder till olika tekniska behov och lösningar och varför en minjaktsplattform på 2800 ton primärt avsedd för Nordsjön därför inte är lika lämplig i en Östersjökontext. Syftet var inte att på något sätt nedvärdera City-klassen eller dess förmågor, det är tvärt om en mycket intressant design som har potential att delvis revolutionera hur sjöminröjning bedrivs framöver. Något som tydligt återspeglas i både Saabs MCMV 24 och Italiens CNG-C som båda är designade runt samma typer av verktygslådor med olika obemannade system, men som till skillnad från City-klassen också är designade för att kunna användas för de mer traditionella minröjningsmetoderna.

Det är egentligen en fråga du får ställa till SNAB, men det behöver det absolut inte göra. Om någon kund efterfrågar MCMV 80 konceptet så kan jag nästan garantera att SNAB kommer vara fullt villiga att tillmötesgå dem.

Det är säkert inte omöjligt, men det vore väldigt dyrt till minimal nytta. MCMV 24 kan till skillnad från t.ex. City-klassen använda både fjärrstyrda och autonoma farkoster och dessutom system på själva moderfartyget för minsökning och minröjning och har därmed inte samma behov av att medföra dubbla USV. Då MCMV 24 är optimerad för operationer i Östersjön där en majoritet av det defensiva minförsvaret kommer ske i närheten av land så kan verksamheten vid behov också understödjas av landbaserade minröjningsresurser med samma obemannade system som fartygen medför vilket även detta innebär att man inte har samma behov av att medföra multipla USV och andra skrymmande system ombord. Och på tal om fartyg i komposit så kan det vara av intresse att nämna att världens största fartyg byggt helt i kolfiberlaminat (CFRP) fortfarande är Visby-klassen (73 m LOA) och världens största fartyg byggt helt i glasfiberlaminat (GFRP) är ryska Alexandrit-klassen (61 m LOA). Italienska varvet Intermarine har ett designkoncept i GFRP som är en större variant av Italienska flottans nya generation MCMV (63x12,5 m) som f.n. byggs på samma varv, och dessa föreslås bli 81 m LOA för att ge fartygen global expeditionär förmåga. Men det återstår att se om dessa någonsin blir verklighet och därmed övertar världsrekordet för GFRP fartyg. Var minhotet är störst varierar över tid beroende på hur konflikten utvecklas. Det som spelar roll för våra förmågebehov är att hamnar och skärgårdar kan mineras och våra fartyg behöver därmed kunna operera effektivt där. Minor kan fällas från flygplan eller från fjärrstridsvapen, från asymmetriska resurser som fritidsbåtar, fiskebåtar eller t.o.m. handelsfartyg eller från land, och de kan skjutas in från ubåtar (torpedminor). Det är vidare inte ens nödvändigt att faktiskt lägga ut några minor för att blockera ett område, så länge man kan få motståndaren att tro att man gjort det så behöver området sökas igenom innan trafiken kan tillåtas passera igen. Och slutligen så behöver vi kunna röja inte bara motståndarens minor utan också våra egna när väl konflikten är över. Minan i sig bryr sig som bekant inte om huruvida det är ett fientligt, civilt eller eget fartyg som passerar den, den smäller oavsett och okontrollerbara minor kan inte återsäkras när de väl fälts utan måste då röjas. City-klassen är primärt avsedda för operationer ute i Nordsjön. Fartygen i sig har ingen fast förmåga att hitta och röja minor utan det sker helt och hållet via de obemannade systemen. Om de ska röja minor i hamnar så kommer således fartyget ligga utanför hamnen och skicka in sina obemannade system för att göra jobbet. Problemet för oss är att våra örlogshamnar och basområden ligger inne i skärgården och våra fartyg kan således bli instängda om en motståndare lyckas minera (eller ger sken av att lyckats minera) farlederna in/ut ur hamnen/basområdet. Därför måste våra minjakter alltid kunna uppträda inom ett MTA/MDA (Mine Threat Area/Mine Danger Area) eftersom de måste kunna röja en väg ut ur den egna basen både för sig själva och för övriga fartyg som befinner sig där. Den "gula prylen" är en ROV (Saab Double Eagle) och används för att både söka efter, identifiera och röja minor. Anledningen att den sjösätts i fören på MCMV 24 är för att fartyget är designat för att kunna operera inom MTA/MDA och då vill man kunna använda ROV:n för att söka igenom vattenvolymen framför det egna fartyget så att man kan undvika att själva köra på/över en mina. Att placera hela hanteringssystemet i fören på fartyget (istället för i aktern) underlättar manövreringen av det egna fartyget (och ROV:n) då det på det viset är mindre risk att man råkar trassla in farkostens navelsträng i sina egna propellrar och roder. Både våra befintliga Koster och Styrsö-klasser har en liknande lösning.