Krigsmakten

Det är nog detta som är målet, eller åtminstone att vi slutar ställa frågan om det är EU, NATO, FN eller whatever som skall göra insatsen.

1. Så vad är det du är så upprörd över och vilken är den stora politiska omsvängningen du ser? 2. Om du vet vad ÖB menar, kan du inte säga det? 1 och 2 har samma svar, det är numera rumsrent att använda vår ekonomi som motiv för en insats. Vid sidan av humanitära skäl och konflikthantering finns nu detta tredje ben. Om ett krig liknande det i Bosnien hade brutit ut idag skulle man kunna säga att en insats är motiverad därför att antalet flyktingar som kommer hit är för stort. Det kunde man inte säga 1993. Jag är inte upprörd över detta, jag försöker bara följa händelseutvecklingen och förstå varför detta sker. Visst tycker jag att det är trist att Sveriges utrikespolitik blir mera krass, men det är inte en kärnfråga för mig, det överlämnar jag med varm hand åt ordfront, socialdemokratiska kvinnoförbundet, svenska kyrkans fredsrörelse, röda korset etc

Om det är den andra meningen du tolkar som att svenska förband skulle sättas in för att skydda plantager i Asien så tror jag faktiskt att du missförstår vad som menas. Det är i och för sig inte konstigare att patrullera palmplantager i Asien än att visa robust närvaro på gummiplantager i Liberia, vilket Sverige redan gjort. Det var visserligen ett annat sorts uppdrag i grunden men arbetssättet gjorde att den viktigaste basnäringen kunde hållas igång. I mitt scenario fanns en etnisk motsättning, t ex kinesiska uppköpare av timmer som beskylls för att suga ut den muslimska befolkningen. (Det har hänt förut) Öppet globalt samarbete på vilken vår ekonomiska välfärd bygger kan till exempel yttra sig så att britterna tar hand om palmplantageuppdraget och Sverige skyddar kristna och oljeledningar i Nigerdeltat. Vilka de nationella intressena är i en gränslös värld är ju öppet för en "bred diskussion". Andra EU länders intressen och våra ekonomiska nationella intressen sammanfaller ofta. FM som svenska företags legoarmé som du låter påskina att jag syftar på, det är ett missförstånd. Men visst kan det hända att det är svenska kommersiella intressen som gagnas samtidigt som en humanitärt svår situation undviks. Enbart ekonomiska intressen blir det med all säkerhet inte. ÖB:s text är försiktigt skriven, det kan jag hålla med om, ändå råder inget tvivel om vad han syftar på.

Jag letar efter det du skriver, men hittar det i alla fall inte där du anger det. Kolla gärna skrift- och sidhänvisning och återkom. Mitt minne svek mig, sidan 44 i "Både och" skall det vara, rubriken är "Nationella intressen i en gränslös värld". (I pdf:en blir det 46)

Sveriges tyngsta näringslivstoppar skall naturligtvis tillvarata svenskt näringslivs intressen, dessa är inte idealistiska utan kommersiella, de idealistiska intressena får andra organisationer som t ex röda korset upplysa om. Jag hävdar inte att de insatser som gjorts styrs av kommersiella intressen jag hävdar att man i framtiden kommer att ta dessa i beaktning, så motiverar i vart fall ÖB den förändrade omvärldens krav på insatsförsvaret. Se t ex s 26 i boken "både och". Jag hävdar inte att samverkansrådet vill öka utlandsengagemanget utan att de kan bidra till hur vi styr våra insatser i framtiden. Den styrningen kan vara av olika styrka, om svensk trupp efterfrågas på flera håll kan det vara ett kommersiellt intresse som blir det styrande. Det behöver inte vara något fel i det, men det är nytt, det är min tes.

Varje dag försöker jag få människor att lära sig olika saker, jag är ju lärare, att få någon att ändra uppfattning eller att ens pröva att tänka på ett annat sätt, det är väldigt svårt. Vad man kan göra är att klargöra en situation, sedan är det upp till mottagaren att själv värdera informationen. "Lika viktigt är att öka Försvarsmaktens förståelse för den civila sektorns behov" var det inte så det stod i Samverkansrådets förklaring? Det är ju en beskrivning som lika väl passar mitt scenario som hur FM bäst förmår förklara före detta officerares meriter för det civila samhället. Vad talar för att mitt scenario inte skulle vara önskvärt? Frågan är vad som sker just nu, vilka val görs inför sammansättningen av NBG? På vilka grunder har de besluten fattats och vilka har varit påskyndarna? Du får det hela att låta som maffiaverksamhet, det är det inte, det är bara vuxna människor som talar med varandra, precis som den där svenska militärattachen i FN som ringde sina kontakter och gjorde sitt bästa för att påverka UD och FM att ställa upp i Artemis, som det sades i dokumentären.

Nej, det tror jag inte att jag kan hålla med om. Jag vet inte exakt vad du menar med "Sveriges välfärds förankring utomlands", men att utlandsinsatserna skulle vara till för att säkra den svenska välfärdsstatens skattebaser har jag inte kunnat läsa i Vägen framåt eller hört någon hävda. Och säga vad man vill om Treschow, Wallenberg och Gyll, men jag tror att de kan göra ett betydligt bättre jobb för att övertyga landets arbetsgivare att ha förståelse för medarbetare med militära åtaganden och erfarenheter (det som står på ÖB:s hemsida) än att tala om för Odenberg, Bildt och EU vart NBG borde skickas. Jag tänker mig ett svenskt företag som investerat ett par miljarder i en massafabrik i Indonesien. På före detta regnskogsmark växer numera palmer som skall bli papper, detta är framtiden, här finns råvaran, arbetskraften och närheten till nya marknader. Nu står företaget inför en utbyggnad på ytterligare ett par miljarder. Plötsligt blossar etniska motsättningar upp i regionen och läget ser mycket dystert ut. Diplomaterna på UD är bekymrade men kan inte ge några svar, tidsperspektivet är ovisst. FN tvekar om en resolution, villiga länder att bidra till en eventuell styrka är för få. I det läget skulle jag som styrelseordförande för det där företaget önska att Sverige i vart fall kunde säga att vi kan ställa upp med 1500 man. Jag skulle dessutom ringa upp min före detta styrelsekollega från ett annat bolag, Treschow, och förklara situationen så att han kunde föra mina ord vidare till ÖB eftersom jag vet att vi "talar samma språk". Så ser mitt scenario ut, ett scenario som jag tror kommer att vara minst lika vanligt för insatsförsvaret och tungt vägande som mänskliga rättigheter och rena säkerhetsfrågor som terrorism. Edit: Det är naturligtvis sveriges riksdag som fattar besluten, men vilken information de har för handen när de gör det, det är där som samverkansrådet kan vara betydelsefullt. Den här typen av beslut föregås ju inte av långa remissrundor och utredningar.

EDIT: Bara tanken på att Treschow, Anna Ekström, Lundby-Wedin och Värnpliktsrådets representanter framför allt skulle utgöra en motpol för att balansera humanitära operationer med insatser för att säkra Västvärldens olja eller stoppa flyktingströmmar hit luktar en hel del aluminiumfolie. Lugn nu, jag påstår inte att det är koloniala ambitioner, det är inte heller hemsnickrade citat, det sistnämnda om att det handlar om att balansera humanitära operationer är inte heller min idé, om du tycker det borde du sträcka dig efter foliehatten själv Att försvaret har en helt ny roll i för skyddet av sveriges ekonomiska intressen är väl knappast någon långtgående slutsats efter att ha läst "Vägen framåt"? Jag säger inte heller att det behöver vara omoraliskt, jag säger bara att det är helt nytt. Samverkansrådets roll är intressant, man hade väl knappast efterfrågat Treschow, Wallenberg och Gyll om det bara handlade om att få arbetsgivarna att förstå vad insatsförsvaret kommer att betyda för arbetsmarknaden? Att hävda att säkrandet av Sveriges välfärds förankring utomlands numera är en fråga för insatsförsvaret och att landets ledande näringslivstoppar är konsulterade i att klargöra de svenska behoven, det kan du väl hålla med om? Jag hade i vart fall tyckt att det vore slöseri med skattemedel om dessa frågor inte ställdes till ovan nämnda trio.

Frånvaron av kalla krigets blockeringar är en del av förklaringen, det håller jag med om, en ökad grad av idealism är märkbar. Samtidigt finns ett nytt inslag, talet om försvaret av "vår välfärd", "vårt välstånd", "vår gemensamma välfärd", "våra självvalda samarbetspartners intressen", att det är detta som har blivit alltmer osäkert i en globaliserad värld. Internationell säkerhetspolitik handlar inte längre om din och min överlevnad utan om vår komfort. Hur osäker energiförsörjning med olja kan vi leva med? Hur skall vi skydda våra företagsinvesteringar i utlandet? Hur många flyktingar kan vi tolerera innan en konflikt blir av vårt intresse? Att småstater tar ett allt större ansvar för de här frågorna det menar jag är helt nytt. Jag läste om ÖB:s samverkansråds medlemmar, de kunde ha utgjort vilket internationellt storföretags styrelse som helst. De såg ut att vara handplockade efter kriteriet, vilka vet bäst hur vårt ekonomiska välstånd skall upprätthållas? Den idealistiska trenden får en blytung motpol.

Den där danske statsvetaren som intervjuades på filmen sade att det finns ett förnyat intresse att använda sina militärmakter ute i världen. Med förnyat intresse antar jag att han menar 40 - 50 år efter avkolonialiseringen. För mig innebär det en stor förändring att många fler länder i västvärlden vill bevaka sina intressen utomlands. Priset för en plats i det internationella samfundets finrum har ökat, nu krävs det soldater som kan gå in i en konflikt långt innan den är löst eller ens brutit ut i full skala. Jag vill förstå varför detta sker just nu. Jag läste ÖB:s tre små böcker igår kväll, där ges inte något svar, dokumentären gav inget svar. Varför innebär att göra något för freden någonting helt annat idag än tidigare? Om det fanns en antydan till svar så var det att mediernas genomslag sätter press på politiker som i sin tur sätter press på militären, som ÖB skriver i "Vägen framåt". Därför tror jag att det historiska angreppssättet att se en röd tråd från Suez och framåt är missledande, det förklarar inte omsvängningen som nu sker. Därmed inte sagt att vi inte kan lära av historien.

Varför stanna vid 2002 i det retrospektiva patrullerandet? Hur kunde Sverige delta redan 1999 i Kosovo? Redan 1993 i Bosnien? Redan 1961 i Kongo? Redan 1956 i Suez? I de sista fallen får man väl anta att det förre statsrådet Dag Hammarskjöld var en användbar länk mellan den svenska regeringen och det internationella samfundet. Och själv hade han ju en viktig roll i den ideologiska omsvängning som innebar att internationell trupp fick en viktig roll i arbetet för fred också på bortaplan. Vilket angreppssätt tycker du är mest fruktbart om du vill förstå vad som sker just nu?

Kan ju vara för att repotaget var fokuserat på NBG och att "fröet" till det svenska deltagandet föddes med operation artemis i Kongo? Hur kan Artemis vara fröet, när anledningen till att Sverige tillfrågades av fransmännen inför Artemis var erfarenheterna från Afghanistan? Så sade de i vart fall i filmen. Rimligtvis torde man alltså söka fröet till NBG i den ideologiska omsvängning som möjliggjorde närvaron av SSG i Afghanistan. Hur kunde Sverige delta redan 2002 i Afghanistan? Vilka kontakter hade man skapat innan dess?

Jag tyckte den var förvånansvärt balanserad, men jag saknade ett svar på varför Sverige skall hålla på med sånt här. Prestige och inflytande inom EU, behagsjuka politiker och militärer ligger antagligen nära sanningen. Deltagandet i Kongo gavs stort utrymme medan SSG:s insats i Afghanistan inte belystes alls är ett exempel på en lucka i den ideologiska omsvängningen som borde ha belysts. Hon sade att debatten mest handlade om nedläggning av regementen och inte vad som sedan skulle komma. Det var första gången någonsin jag hört det i media, bra gjort.

En hemsk tanke därför att den kan göra vem som helst till motståndare värd att döda var han än uppehåller sig. Den objektiva försvarstankens absoluta nollpunkt, alla handlingar kan berättigas i förväg. Det var så man resonerade när man skapade Guantanamo, inkapacitera dem nu så slipper vi i framtiden. Kopplingen handling och påföljd upphävs genom ett omänskligt godtycke. Jag har länge funderat över om denna moraliska konkurs är ovälkommen eller eftersträvad, jag hoppas på det förstnämnda, i vart fall när det gäller Sverige, för hökarna bakom Bush var det det senare.

Fy fan för att sitta i vakten eller tillhöra depå/mob-förplägnad, lökigt, men är det inte det hårdaste ödet, att vara grå arbetskraft? Det var aldrig det "hårda" jag tyckte var jobbigt utan all skit inom inre tjänst och de fåtal idiotbefäl som visste att jävlas med sånt.

Ett år kvar till Putin avgår, någon valrörelse ser vi inte skymten av. Putin säger ännu nej till att förlänga perioden eller införa rätten till ytterligare en mandatperiod. Är det inte det här som är ickedemokratins kännetecken? Det tycks otänkbart med en annan ledare, så plötsligt en dag finns det en efterträdare som genast toppar opinionsmätningarna. Heter han Medvedev, Ivanov eller något helt annat?

Det där med att visa upp fångar, få dem att "erkänna" och säga en massa dynga inför TV kamrorna använde Saddam under gulfkriget. Det är ett folkrättsligt brott och oerhört nedbrytande för de fångna, att Iran använder dem på det här sättet innan det blivit krig är illavarslande. Om britterna backar nu är den iranska regeringen hjältar i mellanöstern. Hur skall man undvika det?

Tillbaka?? Tillbaka till vad?? Kalla krigets 36 brigader och inställningen att det är enbart ryssen som svenska förband ska möta Visst försvaret har skärt ner för mycket men inriktningen är helt rätt. Varför fokusera här hemma då vi inte har nått tydligt hot hemma just nu och inom snar framtid? Av just den anledningen skall vi inte skaffa oss nya hot och uppträda på ett mer riskbenäget sätt! Fokuseringen på Sverige är den enda naturliga för en försvarsmakt, internationella uppdrag var sidoprojekt tidigare och bör så vara av ovan nämnda skäl. Storleken på detta svenska försvar får experterna avgöra, men helt klart är att dagens försvar knappast kan kallas ett folkförsvar. Föreningen "Folk och försvar" borde byta namn, i vart fall med den agenda de driver. Det viktigaste just nu är inte att återskapa ett jättelikt invasionsförsvar utan att återställa fokus på det svenska territoriet och katastrofberedskap här hemma. Våra problem är futtiga i ett internationellt perspektiv det skall vi vara glada för. Frågan är egentligen inte vad vi har att sätta emot utan hur planen ser ut, just nu saknas en plan, det finns inget organiserat försvar trots stridsvagnar och flygplan. Hela mobilseringstanken är borta, det svenska folket kan inte längre mobilisera sina krafter mot något mål. När Gudrun svepte in ringde gamla gubbar sina lika gamla kollegor och började organisera, de där gubbarna saknar återväxt, hela Fo strukturen är i upplösning. Vad jag efterlyser är ett modernt totalförsvar, inte ett modernt insatsförsvar.

Paradoxen är ologisk. Det är inte en paradox över huvud taget. Det faktum att Iran motsätter sig USA gör inte att USA förlorar sin makt över dem. "Motståndets logik" faller på sin egen orimlighet. Hur kan man säga att man har makt om man inte blir åtlydd? Just nu vägrar Iran att göra det större delen av världen tycker vore naturligt, att släppa de oskyldiga. Att Iran sedan kan bli atombombat till aska om USA verkligen utövade det våld som de grundar sin makt på är ointressant, helt enkelt därför att de inte gör det. Motståndet är förnuftigt fram tills dess det lönar sig mer att lyda. I det spannet är trots fullständigt logiskt. Jag tycker det är oroväckande att den här incidenten kan användas till att tvinga regimkritiska iranier att med vapenmakt försvara ett system de själva inte stöttar i händelse av krig.

Nej, med en sån försvarsvilja som du visar upp så är det väl lika bra att skänka bort de sista vapnen också!(?) Jag är så less på att du inte har förmågan att göra skillnad på politiska beslut och Försvarsmaktens ledning. Med de uppgifter som Staten ställ FM så har ÖB gjort det han ska. Det är väl ingen militärkupp du vill ha? Skärp dig. /K Politiker fattar sällan beslut gripna ur luften, de föregås av en lång process där framförallt de direkt inblandade myndigheternas chefer har det största inflytandet. Detta gäller försvarsmakten också. Cheferna företräder i bästa fall kloka åsikter grundade på organisationens samlade erfarenheter. Vanligtvis har myndigheten en mer konservativ syn än politikerna, vi ser det dagligen i andra debatter som t ex skola eller arbetsmarknadspolitik. Den här mer konservativa hållningen företräddes av tidigare ÖB. Nu har vi en ÖB som är mer positiv till insatsförsvaret än de flesta politiker, och jag vågar påstå, förbandschefer. Vilken tidigare ÖB har skrivit tre böcker om hur man skall tänka inom organisationen? För det är det handlar om, alla måste dra åt samma håll. Problemet är att detta håll i sig självt är politiskt, frågor som alliansfrihet, internationella samarbetspartners, svenska företags utlandsinvesteringar och risken för nya hotbilder allt detta skall underkastas samma orderdisciplin som i övrigt. Kontentan är att den moraliska integriteten hos befälet är satt på undantag. Lyder man bara order kan man inte hållas ansvarig. Samma hållning som gång efter annan friar amerikanska soldater från påföljder. ÖB:s omstöpning av FM saknar motstycke, jag tror inte för ett ögonblick att det var detta våra politiker ville ha. Det var våra högsta officerares ansvar att peka på den här utvecklingen. Det gjorde de aldrig offentligt, för det gör man inte inom myndigheter, men det var ÖB:s ansvar att värdera kritiken. Antagligen struntade han i den, men det var inget bondeoffer han gjorde för att genomföra sin vision. Hur illa det är ställt kommer att visa sig, men jag har fortfarande tilltro till att det finns goda krafter inom FM som kan vrida klockan tillbaka.

Åkte igenom Sannahed i somras och blev förvånad över hur mycket av försvarets gamla byggnader som var bevarade, även fast det gått snart 100 år sedan man flyttade in till Örebro. Det gamla sjukhuset på Backamo hed slukades av lågorna för precis 1 år sedan.Och nu så kanske man skall köra ner sjukhuset som finns på Trossnäs(I2) för det är tygligen av samma arkitekt och stil. Jag hoppas verkligen att alla gamla mötesplatser som Sannahed är K märkta om det finns byggnader kvar.Tydlihen så är I13 gamla mötesplats den bäst bevarade av dom alla.Finns ej bilder på det vad jag har sett Finns det några byggnader kvar på trossnäs? Möjligtvis med undantag av något mobförråd av senare snitt? Jag cyklade förbi där förra veckan och såg att den unga skogen som växer där var nygallrad.

Varken USA eller Storbrittanien har några resusrser för en strid med Iran, så de kan brösta upp sig och låtsas vara bestämda... Det här är ju ett klassiskt fall av maktens paradox. "Om Iran lyder då har USA makt över dem, om Iran inte lyder, då är USA maktlösa. Men om det är så att Iran kan bestämma om USA skall ha makt eller inte, i så fall är det ju Iran som har makten!" (samma grepp som reclaim the street använder sig av, motståndets logik) Ur knipan finns bara en väg, att få dem man vill bestämma över att tro att de har makt men att låta den handling som de uppnår i själva verket tjäna ett högre syfte de inte kan påverka, en prestigeförlust t ex.

Om det nu är så att britterna råkade komma över några hundra meter, om alltså, hur kan man då från iransk sida själva förfölja dem in på främmande lands vatten för att där gripa dem? Man bara önskar att HMS Cornwall hade varit lite närmre, då hade man haft en bunt iranska flottister gripna inne på irakiskt vatten!

Efter att ha läst länken är saken solklar, släpp fångarna loss! Det är ju löjligt detta. Sen kanske iranierna har en annan uppfattning om var deras gräns går...

Avståndet till dödandet tycks avgöra "finhet", flottan och flygvapnet har ju som bekant varit lite finare än armén. Redan den där dryga metern från hästryggen gjorde ju kavalleriet lite "finare" på sin tid