Olle P

Definitivt en Churchill. Frågan är bara vilken version...Mk IV kanske? /Olle

Jag vet inte vad reglementet sa i Sovjet för 65 år sedan, men jag tror inte det kan ha varit särskilt många meter som "krävdes" bredvid projektilbanan. /Olle

Ganska väl, förutsatt att det är en förskjutning i sida.Stridsvagnarna skall förstås inta position där de kan utnyttja sin längre räckvidd genom att praktisera förbi- och/eller överskjutning gentemot det egna infanteriet. När det egna infanteriet blir påskjutet av försvararna finner man dessas positioner och bekämpar dem med spränggranater. Att leda med halvblinda stridsvagnar mot beredda försvarare och fältarbeten man har svårt att se är självmord. /Olle

Påminner om en anekdot jag hört...Det var runt 1970, när den moderiktiga hårlängden för rekryterna gick från kort till ganska långt. Försvaret tillät sina värnpliktiga att ha långt hår, och (minst) en journalist förfasade sej över detta. ÖB ställdes mot väggen och fick frågan om inte det långa håret kunde inverka menligt på soldaternas förmåga i strid. Han blev dock inte svaret skyldig, utan kontrade med att "förra gången de svenska soldaterna var långhåriga så erövrade vi halva Europa"! B) /Olle

Intressant att se hela floran av knep för att slå ut stridsvagnar. Tyvärr hade de flesta varianterna varit obrukbara om ryssarna använt rätt taktik, med infanteriet framför stridsvagnarna... /Olle

Jag tror du har en poäng... Så klen är ju inte kalibern. Om man dessutom lägger in i ekvationen att det räcker om vapnet klarar att träffa en 1x1m vertikal yta på 50m håll så kan projektilen göras relativt tung. Stor stridsladdning, liten drivladdning. Undrar bara hur stor skillnaden blir gentemot att använda den vanliga spränggranaten... /Olle

Inte riktigt korrekt.- Alla försvarets maskeringsnät, och en hel del annan utrustning, kommer från Barracuda. - Det som USA beställt är ULCANS, ett "nät-tält" som mest används för att maskera posteringar och stationära föremål. - Fordonsmaskeringen är av den typ som Barracuda benämner Mobile Camouflage System. /Olle

Hur mycket större effekt får man i förhållande till ammunitionens totalvikt?Ammunitionen måste ju fortfarande transporteras, och en 20cm granat med drivladdning väger betydligt mer än en 15cm granat med motsvarande räckvidd. /Olle

Stämmer, det officiella namnet är Saab Barracuda. /Olle

Helt klart!Själv anser jag att det är USA som står för det största hotet mot världsfreden. Det pågående "kriget mot terrorismen" är inte mycket mer än ett maffiakrig där USAs regering vill bli av med konkurrenterna. USA har genom historien gått till krig av två anledningar: 1) Politiska maktintressen. 2) Ekonomiska intressen. (Övriga argument som framförts, såsom "frihet" och "demokrati" har bara just då råkat sammanfalla med de egentliga intressena.) Om Sverige skulle få för sej att hota USAs ekonomiska intressen (inte nödvändigtvis nationella intressen, utan även större företagsekonomiska) kommer de snabbt att svara med ett mer eller mindre uttalat militärt hot. Om vi då inte låter dem få sin vilja igenom så blir vi invaderade. Så enkelt är det! Tyvärr, alternativt tack och lov, så kommer detta hot inte att uppstå inom en snar framtid, eftersom sveriges regering valt att föra en kraftig eftergiftspolitik gentemot USA. /Olle

Angående kostnaden (jämfört med M109): Det intressanta är ju inte inköpspriset, utan totalkostnaden för systemet över dess livstid. M109 är i slutet av sin utvecklingspotential och kostar, i likhet med övriga pansrade bandfordon, en halv förmögenhet bara att köra omkring med. Archer har betydligt lägre milkostnad, inräknat drivmedel och fordonsunderhåll. ... och det är räknat per fordon. Har man dessutom fyra gånger fler av det dyrare fordonet blir skillnaden för systemen med motsvarande kvantitet! Sedan får man räkna in kostnaden för att utrusta och utbilda personalstyrkan. Det är mycket billigare att utbilda besättningar för 24 Archer än 100 M109. ______________________________________________ Jag vet dessutom att Archer är väldigt lättkörd. När jag gick på högskolan för drygt tio år sedan bodde jag ett tag granne med en tjej från Karlskoga. Hon berättade att hon sommarjobbat på Bofors (ca 1990), och där en dag fått syn på testriggen för Archer. Hennes handledare undrade om hon ville provköra den, vilket ju verkade kul. En snabb genomgång av reglagen och sedan bar det av! När hon kört runt några minuter kom det ut några högdjur med en utländsk delegation som var på besök, så då fick hon ge dem en uppvisning av vad fordonet klarade av. B) /Olle

Om vi återgår till ursprungsfrågan så är väl det mest intressanta hur anställningsavtalet ser ut. Jag har för mej att reguljära arméer som värvar utländsk trupp brukar ha med en klausul där den värvade slipper gå i strid mot sitt hemland. Sedan är det väl mer tveksamt om de låter honom åka hem för att kunna strida mot sin arbetsgivare... /Olle

I 12, 89-90 Försvarskompani, 5 mån. Ryckte in som skyttesoldat. Ganska arketypisk med mina testvärden från mönstringen; Intelligens 9, fysik 6, muskelstyrka 2. Skyttesoldater behöver bara hjärna och inga muskler, eller hur... ;) Hursomhelst var det bara att hämta ut utrustningen. Sommaruniform m/59, vinteruniform m/39-58, linnekläder, ak4, etc. Fjärde dagen efter inryckning, då vi hade en inledande fältövning, fyllde jag 20 år. Strax därefter blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mej att byta pluton och bli pvsoldat i stället. Varför inte? Det verkade betydligt mer stimulerande än skytte, så jag tackade ja. Under min tid vid skytteplutonen hann jag lära mej hantera ak4:an; plocka isär och sätta ihop, ladda, patron ur, sikta, rengöra, osv. Lagom tills plutonen skulle börja skjuta med vapnen var det dock dags för mej att byta pluton, och därmed vapen (till kpist m/45B). Kom så till pvplut, där de av olika anledningar blivit av med en hel del rekryter. Hamnade i 2:a pv-gruppen, där vi var totalt sex man som skulle bemanna en pvpjäs (med dragbil, pltgbil 903) och en ksp. Två av grabbarna i gruppen hade tidigare anmält sej som frivilliga att vara fordonsförare. Tyvärr(?) blev de, tillsammans med de två från 1:a pv-gruppen, underkända på den inledande uppkörningen. I stället fick jag och min polare som blivit överflyttad till plutonen samtidigt som jag, ta hand om körningen. Valpen vi körde var bara några årsmodeller äldre än den Amazon jag använde civilt, så jag kände mej ganska hemtam... Utbildningen i terrängkörning har jag haft nytta av några gånger även i det civila. Eftersom jag var den till synes enda i plutonen som faktiskt försökte lära mej allt som sades även under teorigenomgångarna så fick jag snabbt smeknamnet Einstein, vilket jag kunde stå ut med. Min medfödda skicklighet som skytt : gjorde att jag till slut hade befattningarna 1:e ksp-skytt, 2:e förare och stf gruppbefäl (utan formell GB-utbildning!). ____________________________________________ Försvarskompaniet var en försöksorganisation som infördes '89 i avsikt att spara pengar genom att förkorta utbildningstiden från 7,5 till 5 månader. Det som ströks var huvudsakligen utbildningen i anfallsstrid. Kompaniernas uppgift var att gräva ner sej och bevaka strategiska punkter under pågående mobilisering. Om fienden dök upp skulle man genomföra fördröjningsstrid samtidigt som man kallade på hjälp från de reguljära brigaderna. Mitt kompani skulle bevaka en strategiskt viktig landsvägsbro (med intilliggande järnvägsbro) samt några fält, lämpliga för luftlandsättning, några km därifrån. Ganska snabbt skrotades försökskompanierna och krigsplaceringen blev officiellt indragen innan vi hunnit ha någon repövning. /Olle

9mm ammo används även till försvarets pistoler, vilket gör den mer gångbar och redan i lager. Ju färre ammunitionstyper som används desto bättre.Den används dessutom till en hel drös andra vapen, vilket gör den billig. För att P90 skall bli ett gångbart alternativ till 9mm kpist krävs att alla nuvarande 9mm pistoler (Glock, etc) samtidigt byts mot P90 eller Five-seveN, åtminstone inom alla brigader där P90 skall förekomma. Kostnaden för bytet blir nog ytterligare en faktor som talar emot det. /Olle

Ännu ett intressant ämnesområde i det här forumet... Jag misstänker att den första mer utbredda användningen av maskeringsnät kom under första världskriget, som ett resultat av den alltmer utbredda flygspaningen. Fördelen med nät i förhållande till "täta" material är att man får en mer tredimensionell effekt med ljus och skuggor. Man började använda IR-film vid flygspaning under koreakriget. Då upptäcktes lätt maskeringsnät och andra artificiella ytor genom att deras färg (IR-spektrum) avvek från omgivningen.Även naturligt lövverk som huggits får en avvikande färg redan efter något dygn. Sedan har man även tittat på andra delar av spektrum. UV används t ex också vid fotospaning. På senare tid har även en IR- (värme-)döljande effekt eftersträvats, efter det att passiv IR blivit vanligt i stridsfordonssikten. /Olle

Vilket vapen som är optimalt bestäms ju av den operativa situationen. Finns det civila inne i huset? I så fall ska man inte använda ammunition som blåser ut halva huset och helst ska kulorna inte ens gå igenom väggar. Då är en vanlig kpist idealisk. Behöver man inte vara varlig så är fortfarande kpisten ideal för rumsrensning, medan ksp 58 eller ag 90 tillsammans med beväpningen på stridsfordon lämpar sej bäst för att "ta ut" fiender i hus längre bort. (5,56mm ammunitionen har för dålig penetration.) _______________________________ När det gäller kpistars precision kan jag nämna att jag själv under pek-skjutning med kpist 45B satte tre skott, patronvis eld liggande med stöd, med sex centimeters spridning på 100m. Kpistens självspridning på det avståndet är 10cm. Fänriken som ledde övningen undrade "Hur tusan skjuter du karl!? Så där bra ska det inte gå att skjuta!" Jag var inte sen att replikera att "Det är väl inget problem. Bara att klura ut åt vilket håll nästa kula kommer att avvika och sedan sikta lite åt andra hållet..." P90 som nämnts ovan lider av samma fel som H&K G11, vilken också skulle kunna övervägas i sammanhanget, nämnligen att den använder en för vapnet unik ammunition. Detta ställer till ett stort logistiskt problem. /Olle

Intressant läsning, den här tråden, men jag känner inte igen mej... Jag blev utsedd till gruppens ksp-skytt, och hade vad jag kan komma på aldrig något eldavbrott. Angående gasventilen: - Det vi fick lära oss var att öppna ventilen till läge 3 eller 4, vilket betydde "Öppna ett helt varv, fortsätt sedan till position 3 eller 4." Detta gav en ordinär eldhastighet. - Första pek-skjutningen hade jag ännu inte uppfattat att man först skulle öppna ett helt varv, utan öppnade totalt bara ungefär ett halvt. Kombinerat med en temperatur på några minusgrader blev resultatet en eldhastighet på 2-3 skott per sekund, vilket gav mej tid att ta sikte på nytt mellan varje skott. : Inga problem med eldavbrott eller fortsatt skjutande efter att jag släppt avtryckaren. - Kompaniets skytteplutoner hade stora problem med sina kulsprutor. När vi hörde dem skjuta var det inte svårt att förstå varför. De hade skruvat upp gastrycket så att eldhastigheten låg långt över den rekommenderade! Resultatet blev att pistongerna överhettade och kilades fast mot lådans väggar. Krävde reparation på vapenverkstad för att åtgärda... /Olle

Gammal tråd men intressant ämne... Låt se vad jag hittar i bokhyllan; Svenskt militärflyg, Svenska militära flygplan och helikoptrar 1911-2005. Bo Widfeldt och Åke Hall, Nässjö 2005, ISBN 91-975467-1-2 Beskrivning av samtliga militära flygplans- och helikoptermodeller som använts. Dessutom listas alla robotar. JAS 39 Gripen Gunnar Lidqvist och Bo Widfeldt, Nässjö 2003, ISBN 91-973892-5-0 (Numrerad specialupplaga för SMB, mitt ex nr 4278.) Detaljerad beskrivning av hela JAS-projektet. Flygteknik under 100 år, Den flygtekniska utvecklingen 1903-2003. Redigerad av ett redaktionsråd från Svenska Mekanikers Riksförening och Flygtekniska föreningen. ISBN 91-631-4255-4 "Allt du inte visste att du inte visste om flyg!" Luftens dirigenter Bjarne Darwall, Nässjö 2004, ISBN 91-973892-6-9 Historien om sveriges luftstridsledning, med beskrivning av materiel och metoder. Stridsflygare under Karelens himmel Jorma Sarvanto, Stockholm 2005, ISBN 91-975315-4-5 (Själv-)biografi över finsk jaktpilot som stred mot Sovjet under vinter- och fortsättningskrigen. Denna reviderade upplaga innehåller en del extramaterial med information om de flygplan som användes och andra data. Under andra världskriget förekom även vad som närmast kan betraktas som en bragd, då de allierade bombade gestapohögkvarteret i Köpenhamn. Ett sexvåningshus med häkte på översta våningen. Efter anfallet var huset nästan helt förstört... utom översta våningen och ett av trapphusen därifrån! Om detta kan man läsa kortfattat i en av artiklarna i Leva med fienden, Anpassning och motstånd i Hitlers Europa 1939-45 Werner Rings, Stockholm 1983, ISBN 91-7324-188-1 För en mer detaljerad beskrivning av operationen kan man läsa The sixth floor, The Danish Resistance Movement and the RAF raid on Gestapo headquarters, March 1945 Robin Reilly, London 2002, ISBN 0-304-36159-3 Trevlig läsning! Olle

Å ena sidan lutar jag åt att hålla med om T18B med 57mm akan, men för att komma med ett nytt alternativ borde i stället mitt val någonting gammalt: Aeroplanet N:r 1 (aka Nyrop N:o 3, aka Bleriot XI) I tjänst 1911-13. Krävdes mycket mod för att ge sej upp i den... B) Tyvärr kan jag inte rösta på det planet eftersom det tillhörde flottan. Flygvapnet existerade inte ens 1911 utan bildades först 1926. Min röst går till B17. Svenskbyggd störtbombare i världsklass! /Olle

Förtydligande: Pansarspräng är en sprängladdning (med avancerad formgivning) och har därför sedvanlig spräng- och splitterverkan utanför pansaret. Denna "bieffekt" är dock mindre än för regelrätta spränggranater. USAs stridsvagnar använder numera en variant av HEAT som kallas MPAT, Multi Purpose Anti Tank. Den har en rsvladdning där sprängmedlet är omgivet av en utvänding förfragmenterad metallhylsa, för ökad splitterverkan när granaten används mot mjuka mål. /Olle

Tack för svaren! /Olle

Okej Mats, jag är överbevisad. Tycker dock fortfarande att det är dumt med med reaktivt pansar på "polisbilar", som ju i princip är vad dessa skall användas som. /Olle

Här finns ingen definitionsmässig motsättning."Pjäs" är bara en vidare definition som innefattar kanoner, haubitsar, mörsare och granatkastare. Pvpjäs 2000 är helt klart beskriven som en kanon (grovkalibrig flackbaneprojektil utan raket- eller jetmotor), tillhörande underavdelningen rekylfria kanoner. ___________________________________________ Pvvapen rent generellt är ett av mina specialintressen sedan jag gjorde lumpen som pvsoldat. Vi hade pvpjäs 1110 på lavett som operativt drogs efter pltgbil 903 och taktiskt släpades/knuffades (eller vid behov bars) av pjässervisen. Plutonen hade även grg. När det nu gäller att diskutera vilka vapenlösningar som är bra, dåliga eller förlegade så måste man ta hänsyn till de taktiska behoven. Den klassiska pvpjäsen, en rekylerande kanon på draglavett som använder kinetiska projektiler för att slå ut pansar, blev i praktiken överspelad redan under andra världskriget. Kanonerna blev så tunga att man behövde fordon eller en överdimensionerad pjässervis för att gå i eller ur eldställning. Taktiskt ohållbart för annat än fasta bunkrar! Infanteriet behöver vapen som är åtminstone släpbara, och utvecklandet av pansarspränggranaten i kombination med rekylfria kanoner och raketvapen löste det problemet. Nackdelarna med dessa vapen är dels att ammunitionen (inklusive drivladdning) blir tyngre, dels att det inte går att dölja positionen när man skjuter, och dessutom gör en lägre projektilhastighet att den effektiva räckvidden blir lidande. Nuförtiden tillkommer också att pansarspränggranater har en generellt låg verkan mot pansarfordon. Plats på scenen för pvrobot. Ett inte alltför tungt vapen med stor stridsdel, lång räckvidd och hög träffsannolikhet är inte att förakta, vilket israelerna lärde sej den hårda vägen... Här sker en konstant utveckling av medel och motmedel. Pvrobot är för närvarande det enda infanterivapen som biter på stridsvagnar hela vägen ut till vagnarnas stridsavstånd. För att öka rörligheten hos de tyngre vapnen är man tvungen att montera dem på fordon, och det har gått så långt att de effektivaste vapnen för att bekämpa stridsvagnar är stridsvagnskanoner. Nu är det så att stridsvagnar är väldigt dyra och tunga, varför det ofta är önskvärt att montera pansarvärnsvapen på billigare och lättare fordon. Dessa fordon klarar inte att duellera med stridsvagnar, men fungerar bra vid fördröjningsstrid. En av de enligt min mening mest lyckade varianterna är de "Ontos" som användes av USMC runt 1970. Med sex rekylfria kanoner kunde en ensam vagn ur bakhåll hinna slå ut två till tre fientliga stridsvagnar innan den behövde retirera. Med bara en kanon får man vara väldigt glad om man hinner få iväg tre skott innan reträtten. En pvvagn som verkar lovande i dagsläget är CV90120. Samma eldkraft som en stridsvagn, men större rörlighet och lägre pris. Idén att göra en rekylfri kanon för pilprojektiler verkar i min mening korkad. Vitsen med rekylfria vapen är låg vikt, och om projektilen skall skjutas iväg med hög hastighet krävs så kraftfull drivladdning att vikten inte kan hållas nere, varken på vapnet eller drivladdningen. Skall sedan pilprojektilen gå att styra så sjunker dess densitet, vilket innebär att det relativa luftmotståndet ökar. Bättre då med rekylerande vapen (typ stridsvagnskanon) eller höghastighetsrobot (typ LOSAT)! /Olle

Jag brukar själv använda en lite annan klassificering: 1) Manuellt laddade kanoner. 2) Kanoner med automatladdare. 3) Automatkanoner (som kan avfyras i hel- och/eller halvautomatiskt läge). Klass 1) behöver ingen förklaring. Klass 2) innebär att vapnet är fysisk skilt från automatladdaren och magasinet, som t ex i de ryska stridsvagnarna. De separata delarna innebär en ökad risk för krångel och eldavbrott. Klass 3) innebär att laddningsmekanism och magasin är fixerade i förhållande till själva vapnet, som t ex i strv 103 och 40mm lvakan. Jag ser inget fel i att även räkna in halvautomatiska vapen här, eftersom de blir helt i analogi med automatpistoler och automatgevär. /Olle

Jo, jag ser tjockleken.Min bedömning är att blocken är i tunnaste laget för att vara effektiva som reaktivt pansar. (Vanligtvis är reaktivt pansar dubbelt så tjockt.) Däremot kan de mycket väl innehålla ett par lager (uran-)plåt med luftspalter emellan. /Olle