Detsl

Inte ryska VDV:s emblem då?

Tackade nej till Georgien.

Komintern, dvs den Moskvaledda Kommunistinternationalen, försökte vid den här tiden genomföra en hel rad revoltförsök i Västeuropa. Mest känt i Berlin 1923. Försöken misslyckades totalt, och Komintern tvingades byta spår. Från mitten av trettiotalet övergav man tesen om att socialdemokratin var maskerade fascister och uppmanade till "folkfronter". Men ända fram till 1935 betraktades alltså socialdemokratin som Moskvas huvudfiende.

Den blå flaggan med stjärnorna är Europarådets flagga. EU använder, med Europarådets tillstånd, flaggan. Georgien - precis som Ryssland - medlem av Europarådet.

Georgienkriget är ett exempel på hur dumt det blir när alla ska hävda principer. 1. Georgiens gränser är en produkt av Sovjetunionen. Det georgiska furstendöme som frivilligt anslöt sig till Ryssland i början av 1800-talet för att slippa vara en del av Persien hade inte de gränser dagens Georgien hade. Inte heller den stat som bildades efter revolutionen och som bevarade sin självständighet under några år. Nästan alla de gamla sovjetrepublikernas gränser är listigt dragna för att försvaga och försvåra nationella rörelser. Syd- och Nordossetien placerades på olika sidor om gränsen, just för att inte osseterna plötsligt skulle kräva att få en egen sovjetrepublik. De gränser som dagens demokratiska Georgien - och Georgien är demokratiskt på riktigt, ingen Venezuelademokrati, utan en riktig demokrati - de gränser som Georgien hävdar är alltså de gränser som Stalin (som var av georgiskt-ossetinskt ursprung) drog upp. 2. Ryssland har skamlöst gynnat självständighetsrörelserna i Sydossetien och Abchasien. Att dela ut medborgarskap åt medborgare i ett annat land är inte rimligt. 3. Georgien har skamlöst nyttjat georgiska flyktingar från Abchasien och Sydossetien för att hålla konflikten vid liv (ungefär som arabstaterna nyttjat palestinska flyktingar i stället för att ge dem medborgarskap). 4. Ryssland och Georgiens respektive statsledningar har inte haft minsta intresse av att lösa konflikten, utan tvärtom allt intresse av att se till att konflikten är brinnande, fast med ganska liten låga. 5. Georgiens president Saakasjvili spelade för högt, satsade sitt land på sin politiska ställning. 6. USA och Nato gav Ryssland en tydlig signal genom att markera att det inte var aktuellt med ett natomedlemskap för Georgien. Utan det beslutet hade Ryssland inte gått in. Det är helt uppenbart att Ryssland var säkert på att stödet till Georgien bara skulle vara hot air. 7. Kosovo signalerade för Sydossetien och Abchasien att det är okej att lämna en stat. 8. EU och USA befinner sig i en krånglig situation, eftersom Ryssland, Syd-O och Abch allt framgent hela tiden kommer att dra Kosovoparallellen. Det är så djädrans tjatigt alltihop. I synnerhet som alla helst av allt bara skulle vilja sitta ner och käka chatjapury och sjasjlyk och dricka ett par glas kindzmarauli.

Sorry. Jag kommer, trots att jag är ganska starkt försvarsvänlig, inte att skriva på ett sånt här upprop, och jag kan garantera att det här inte kommer att få minsta uppmärksamhet i medierna. Ni har lyckats samla ihop femhundra namn till stöd för en av Sveriges största myndigheter... Kommer det i tidningen det här, så är det nog snarast DET som blir vinkeln: "Inte ens försvarets egen fanclub stödjer försvaret". Infallsvinkeln är fel: "Rädda Sveriges försvar" - varför skulle någon vilja engagera sig för att rädda en statlig myndighet? Hur många skulle vilja skriva på en namnlista för att rädda, säg Sida? Det är ju inte myndigheten - försvarsmakten (eller sida) - som är värd att skydda, utan den verksamhet den bedriver. Det här hamnar i precis samma löjliga situation som alltid när förbandsnedläggningar diskuteras: ojojoj, om I35 läggs ner så kommer hela Falubygden att stå oförsvarad. Argumentet om att det är synd om försvaret som måste betala sina egna byggnader håller inte heller: ALLA myndigheter måste betala för sina egna byggnader: skolor, universitet, sjukhus... Varför skulle försvaret slippa? Varför kan inte försvaret börja handskas lite rationellt med sina lokaler? Jag har sagt i massor med andra trådar att det inte finns något som säger att stor försvarsbudget innebär starkt försvar. Den diskussionen ska inte föras här. Det jag vill ha sagt nu, är att Försvara försvaret-kampanjen mest känns fånig. Jag vill försvara Sverige. Inte gråta över att I8 och K2 lagts ner.

Ja jag har läst det lite över allt nu. Tydligen anser man att det enda som går att paradera med är vapen efter som ekonomisk tillväxt inte gör sig bra i en parad. Dock känns det helt åt hlvte att man som modernt "icke-diktaturiskt" land paraderar med vapen. Tänk er en marsch på Stockholms gator med massvis med 122:or, cv90 och infanteri, överflugna av Gripen... vackert ( ) men knappast mer än ett muskelflexande som omvärlden kan tolka negativt. Aningen offtopiskt, men åk till Paris den fjortonde juli... Då flexar la Republique sina muskler med tanks och flygmaskiner och soldater en masse. Samtidigt som Frankrike ju fortfarande bör anses som hyfsat demokratiskt, fast de är franskar. Jag skulle också vilja säga ett ord om det nya ledarskapet i Ryssland. En intressant, och sällan uppmärksammad skillnad mellan Putin och Jeltsin. Jeltsin var en karriärpolitiker. Hela livet siktade han på att göra karriär inom Partiet. Han var lokal partipamp i Ural, blev partichef i Moskva, och kom in i politbyrån under Gorbatjov. Han var en självklar medlem i den sovjetiska makthavarklassen: nomenklaturan. Han levde hela sitt vuxna liv i ett priviligierat skikt utan all kontakt med människors vardag. Han hade nätt och jämt haft ett jobb. För honom var Sovjetunionen och partiet en karriärtrappa, och ett sätt att förverkliga sig själv. Fosterlandet var till för att tjäna dig. Putins bakgrund är helt annorlunda. Hans karriär inom säkerhetstjänsten var rätt klen - även om alla gärna tror att han var något slags superspion i Tyskland. Som KGB-officer av relativt låg rang (tror han som högst blev överste) kunde han njuta av privilegier av typen gratis pingisbord och rätt att beställa ett par extra flaskor champagen till nyår. Han tillhörde ett samhällsskikt som i bästa fall, i Sovjet, kunde drömma om att få förtur till en Lada. Å andra sidan var han uppfostrad i en kultur där du förväntades tjäna fosterlandet. Jag vill inte säga att Putin är bättre än Jeltsin - eller ens tvärtom: jag har svårt att se fördelar med Jeltsin. Jag vill bara försöka nyansera bilden av att det skulle vara självklart dåligt att Putin har en bakgrund i säkerhetstjänsten. Han var aldrig någon partikarriärist som Jeltsin.

Hur man än formulerar värdegrunden: allt handlar om att varje soldat alltid ska veta att hans kamrater alltid kommer att göra sitt yttersta för att kämpa för hans liv, på samma sätt som han alltid kommer att göra det yttersta för att kämpa för sina kamraters. Det är allt. INGEN INGEN INGEN soldat ska någonsin behöva tveka om detta. Där, i striden, ska HBT, kön, religion, ras inte ha någon betydelse.

Min invändning är ju fortfarande att då blir det ju orden bara ett slags kalendermarkering. Om en orden rutinmässigt tilldelas dem som tjänstgjort en viss tid i en viss tjänsteställning. Jag ifrågasätter inte det lämpliga och trevliga i att få just en sån utmärkelse, men jag skulle nog gärna vilja se ett lite bredare bruk av utmärkelserna än så. Dessutom är det ju också i strid mot vad som gagnar försvaret: jag tror inte FM behöver folk som till varje pris håller sig fast i ytterligare några år på meningslösa befattningar för att få en fin utmärkelse. FM behöver ju få in specialister, såna som kan jobba några år för att höja försvarets kompetens. FM behöver inte, och behöver sannerligen inte ge incitament, åt betonghäckar som bekämpar förändringar och idéer i årtionden. Ett modernt ordensväsende måste vara en relevant belöning samtidigt som det motsvarar myndighetens behov. Att återskapa den gamla rangtabellen är vare sig meningsfullt eller roligt.

Men är det verkligen för lång och trogen tjänst i staten vi behöver ordensväsendet? Det vore ju praktiskt taget katastrof för försvarsmakten, om det skulle få folk att tokhålla sig fast vid tjänster för att sega till sig en SvO. Okej, erfarenhet och yada-yada, men jag är inte säker på att prestationen att sitta på aschlet hemskt hemskt länge riktigt är det JAG skulle vilja dela ut ordnar för. Jag tycker nog att det är rimligt med ett belöningssystem, men då vill skulle jag nog hellre se att det var prestationer utöver det vanliga som belönades - inte ett mekaniskt stämplande av fyrtio-år-utan-att-ha-väsnats-ordnar. En orden ska INTE, som jag ser det, vara ett slags simborgarmärke som delas ut efter ett visst antal decennier i statens tjänst. Däremot kan ju absolut en som tjänstgjort på ett förträffligt och berömvärt sätt få en utmärkelse, som mycket väl kan få kallas en orden.

Men vad betyder en orden? Det är utan tvivel ett rätt snofsigt stycke bling-bling, men behövs den? Jag är rätt svag för traditioner och revärer och grejer, men en statlig orden är inte någon teknist-medalj att bära på gask på nation. Det väsentliga blir ju att fylla ordensväsendet med ett aktuellt innehåll. Annars blir det bara pynt.

Snygg graf, men hur skulle den se ut om den inte vore räknad i dollar. Vi kan se en rätt stadig ökning i militärutgifterna sen 1999 - 2000 någonstans. Å andra sidan har dollarn nästan halverats sen dess. Om Y-axeln vore i euro, till exempel, skulle bilden nog se annorlunda ut. Men känns inte hela resonemanget, med att tillverka egna kanoner och flygmaskiner och atombomber, lite Nordkorea? Är Pyongyang-modellen verkligen en säkerhetspolicy för oss? Kanske var det här en gång en seriös tråd om säkerhetspolitik, men, nä, inte nu längre.

Vi ska väl inte diskutera Serbien/Nato här, men det väsentliga är att Nato och gänget aldrig genomförde en invasion av Serbien, utan uppnådde de politiska målen ändå. Precis som 1995 när Nato bombade slut på Bosnienkriget. Eller, för den delen, 2001 när talibanerna föll. De amerikanska trupperna kom till Afghanistan först EFTER talibanernas fall. De kom till Kosovo först EFTER det att Milosevic givit med sig. Allt detta är exempel på hur militära mål uppnåtts UTAN heroiskt krig från by till by, med brohuvuden vid Gävlebukten och allt det där. Krig är uteslutande ett politiskt instrument. Politik är det kraftfullaste vapen vi har.

Det som krånglar till alltihop är ju att väldigt många gärna sätter likhetstecken mellan invasion/ockupation och militär aggression. Men våra 850 000 mobiliserade bassar kan stå och hötta med mausrar och robot-70 hur mycket som helst när stormakten fäller bomber från satellithöjd med stealth-plan. Serbien 1999 är ett bra exempel på hur en krigsvan, välövad, välutrustad, välfinansierad värnpliktsarmé kunde hantera ett modernt angrepp: inte alls. Den var mycket bättre lämpad för en offensiv krigföring baserad på våldtäkter, prickskytte mot civilister och bränning av byar. Sverige och Jugoslavien hade en hel del gemensamt i både säkerhetsdoktrin och taktiskt uppträdande. Jag tror rentav att Jugoslavien var en av våra största vapenkunder. Ids inte söka källor just nu. Invasion och ockupation är knappast det normala militära instrumentet i dag, och de aktuella erfarenheterna av invasion och ockupation lär inte göra beslutsfattarna sugna på projektet. Ett par robotattacker mot huvudstaden, en flottblockad, aggressiva överflygningar... det finns en hel massa läskiga militära hot som vi inte kan möta om vi föreställer oss att försvar är lika med territorialförsvar. Om nu den där jämra gasledningen blir ett sånt konfliktämne att Ryssland vill angripa oss, och Tyskland ser till att EU och Nato tittar åt andra hållet, ja, då är det fortfarande knappast finska vinterkriget som väntar oss.

Som jag ser det handlar försvarsplanering inte så mycket om möjligheterna till att återskapa ett försvar mot gårdagens fiende, utan om att ha beredskap för att utveckla ett försvar mot morgondagens. Jag tror att vi kan vara överens om att framtidens fiende angriper oss för att det gagnar honom, och inte för att han tycker att det skulle vara coolt med ett storskaligt krig i regionen. Notera att jag tvivlar inte ett dugg på att vi kan hamna i konflikt och inte ett dugg på att vi kan bli angripna: det jag tvivlar på är att det krig vi då hamnar i kommer att se ut som det krig vi aldrig hamnade i i går. Alltså blir frågan om "återupprustningsmöjlighet" meningslös. Det blir lite grann som om vi skulle anse att det är viktigt att fortsätta lära ut värjfäktning etc. för att kunna ha återupprustningsmöjligheter om vi blir angripna av en värjviftande fiende. Värnpliktsarmé och massmobilisering var en mycket bra modell för nationellt försvar ungefär från Napoleonkrigen och fram till, säg, mitten av 1900-talet. Jag har inga bra idéer om hur vi ska förbereda oss, man jag är fullständigt övertygad om att vi INTE hotas av den tidens krig. Jag hoppas att det var mittåt nog!

Jag vet inte hur ofta vi har haft den här diskussionen. 1. Kunskap. Ja, vi har tappat enormt vad gäller svärdfäktning och kavallerichock också. Kommer mongolhorderna ridande över stäpperna kommer vi att sitta på den så kallade pottkanten. 2. Utrustning. Ja, vi har mindre utrustning än för trettio år sen. Kolla till exempel den berömda dokumentärfilmen Repmånad, från invasionsförsvarets dagar, och hänförs över dels den mängd prylar och maskiner och kpistar som finns till förfogande, och dels över att fullt arbetsföra svenskar var fjärde drogs in för att lära sig äta ärtsoppa och göra marschanträde! 3. Numerär. Ja, vi kan antagligen mobilisera bra mycket färre gubbar än för trettio år sen. Big deal! Vi kan mobilsera färre hästar också! Hög beredskap, stor numerär och djup kunskap har väldigt lite att göra med hur pass väl förberedd man är för ett angrepp. Eftersom exemplet Polen redan dragits upp ovan, så fortsätter vi att tala om Polen. Polen hade inte rustat av ett minsta dugg efter första världskriget. Först och främst för att landet befann sig i krig mot Sovjetunionen fram till 1920. Polen vann det kriget, och drog slutsatser av såväl taktisk som strategisk natur: Landet befann sig fortsatt under ett omedelbart och extremt starkt hot och satsade stora resurser på ett modernt och snabbrörligt kavalleri av just det slag som spöat Sovjet. Sverige befinner sig under hot i dag. Många olika slags hot, och förmodligen även militära. Ryssland har nämnts. Men varför skulle Ryssland försöka återuppliva Finska vinterkriget vid ett angrepp mot Sverige? Var ligger Rysslands (eller mongolhorderna eller Kinas) intresse i att föra ett Repmånadskrig i svenska vinterskogar? Det kriget är ungefär lika sannolikt som att danskarna rider in med riddarhärar à la Arn. Vilket förmodligen skulle kunna ställa till en del krångel, faktiskt, med danska riddare som rider runt och hugger huvudet av Malmöbor. Det är vi minsann inte förberedda för, heller. Under de senaste decennierna har praktiskt taget alla krig i världen handlat om en modernt utrustad stormakt mot en oerhört outrustad men svårbekämpad fiende. Eller så har det var inbördeskonflikter. Jag är MYCKET mån om att min land ska kunna försvaras, men jag vill ju att det ska ske på ett meningsfullt sätt, och att vi ska ha kapaciteten att försvara oss mot krig som vi i dag förmodligen inte vet hur det kommer att se ut. Vi vet bara att det inte kommer att vara finska vinterkriget, och inte danska riddarhärar, och knappast Operation Desert Storm.

Men det är ju bara en översättning av det svenska ordet: thunderbolt är ju en (åsk-)vigg.

Problemet är ju att det finns två olika system: dels det lagstadgade systemet i sekretesslagen, och dels ett helt annat system inom försvaret, där allt som verkar spännande och nytt ganska slentrianmässigt garneras med hemsnickrade hemligstämplar. En arbetshandling är aldrig offentlig. Major Morgonkrööks minnesanteckningar är inte hemliga, men inte heller allmän handling, och därmed inget som journalister eller enskilda eller främmande makt har möjlighet att beställa fram. Om myndigheten beslutar att minnesanteckningarna ska sekretessbeläggas så blir de vips allmän, men hemlig, handling. FM:s egna sekretessnivåer har ganska lite med sekretesslagen att göra, utan är mer fråga om ett sätt att kontrollera informationsströmmar inom myndigheten. Det jobbiga är att alla inom försvaret verkar ha svårt att hålla reda på vad som är vad. Ett mycket allvarligt problem är att många i försvarsmakten verkar uppfatta H-stämpeln som ett slags coolhetsmarkör. Ju högre sekretessklass, desto coolare information.

Försvaret har ett oerhört förvirrat system av hemliga handlingar, med alla dessa nato-nivåer som inte betyder ett minsta dugg enligt svensk lag. Jag tycker, precis som alla här, att killen med stickan hanterat materialet vårdslöst, men haken ligger i, tycker jag, att ingen i försvaret verkar riktigt veta vad en hemlig handling är för något. Ofta får jag intrycket att "hemlig handling" är något som verkar viktigt och angeläget i största allmänhet. Så här, ungefär, är det meningen att det ska funka: Endast en allmän handling kan hemligstämplas. Lilla Stina kan naturligtvis skriva JÄTTEHEMLIGT på sin dagbok, och konsekvenserna om hennes material röjs kan naturligtvis bli ENORMA för henne och dem hon skriver om. Nato kan på precis samma sätt sätta dödskallar och stämplar på sina papper, men de blir inte nödvändigtvis hemliga enligt svensk lag för det. Om lilla Stina - eller Nato - skickar ett papper till försvarsmakten så blir papperet en allmän handling. Då har myndigheten att bestämma om handlingen ska vara hemlig eller inte. Om major Morgonkröök skriver ner sina anteckningar från ett JÄTTEHEMLIGT möte i Bryssel, så är inte anteckningarna någon allmän handling. Och om han så ritar dit ett jättestort H på papperet så är det fortfarande i lagens mening inte ett hemligt dokument! Det är inte en allmän handling, nämligen. Först om han postar det här papperet, dvs upprättar handlingen, blir den en allmän handling och kan hemligstämplas. Intressant nog så skulle stickan bli allmän handling om den lämnades in till polisen. Om någon gick till polisen och begärde att få se stickan, så skulle polisen behöva göra en bedömning: ska den vara hemlig eller inte? Aftonbladet har tvärtom ett grundlagsenligt skydd mot just den sortens offentlighet. En källa röjs inte. Det är egentligen det enda journalister betraktar som helig. Personen som lämnade in stickan till Aftonbladet kanske förstod att det här var ett trist misstag från en stressad person som hade bråttom till bussen. Att lämna in stickan till polisen hade kanske orsakat obehag och krångel för stickans ägare. Att lämna in den till Aftonbladet gav ägaren ett källskydd. Men det som jag skulle vilja se, är en uppstädning av försvarets förvirrade begreppsapparat i vad som är hemligt och vad som inte är hemligt. Ytterst få militärer verkar ha vettiga begrepp om det här.

Ja, nog kan man hinna ta en öl en fredagkväll i maj när det värsta är över, men under höstterminen har de som gör lumpen i dag knappast tid att ens tänka tanken på en öl. Jag tror att du hamnar lite fel om du föreställer dig att "så farligt är det inte". Ställ in dig på att du inte får någon fritid. Noll. Ingen. Fixar du fredagsproven med glans kan du kanske tillåta dig en öl nån gång, men tre underkända prov i rad innebär avskiljning. Underkänt innebär ungefär fler än 20 fel på fyrtio översättningsmeningar. Stycket ovan innehåller sju fel - och då har jag inte ens räknat kommatering och meningsbyggnad. Tolkskolan är en enastående erfarenhet, men det är också hårt slit, sömnlöshet, fruktansvärd stress och tristess. Den ger dig vänner för livet och ett makalöst nätverk, men du måste ta den på allvar.

Om du vill komma förberedd till tolkskolan, så skulle jag rekommendera att du övar upp: - din självdisciplin. Tolkskolan handlar väldigt mycket om att avstå från allt annat än plugget. - din inlärningsförmåga. Öva studieteknik: lär dig lära dig. Tolkskolans språkundervisning är extremt fixerad vid glosstudier - testa att lära dig en trehundra-femhundra glosor - på ett främmande alfabete - i veckan. - din fysik. Du klarar inte tolkskolan om du inte är hyfsat tränad. Den enda avkoppling man har är löpspåret. All annan tid går åt till plugget. Att kunna ett språk från början kan emellanåt vara ett problem: om du har läst arabiska på gymnaiset och sen kommer till tolkskolan och tror att du kan ta det lugnt... Det tar ungefär två veckor för tolkarna att ta sig igenom gymnasiekursen. Okej, kanske tre. Samma gäller ryskan och förmodligen även persiskan. Tolkskolan liknar mest av allt ett sånt kinesiskt kampsportskloster. Under tiden på skolan finns ingen tid för något annat. Omöjligt med hemresor, omöjligt att ha ett liv vid sidan om. Svårt med flickvän/pojkvän. Glöm nationsliv, lediga fredagkvällar. Det handlar verkligen om att inse att man kryper in i en tillvaro som helt kommer att domineras av gloslappar. Man har sällan roligt, men då och då upplever man en stor tillfredsställelse över att ha klarat nåt enastående svårt. Mot slutet av utbildningen har gruppen ofta blivit oerhört sammansvetsad. Det kan också vara på sin plats att notera att tolkskolan inte bara är något för extremt språkbegåvade människor. Pedagogin är inriktad på korvstoppning av den mest traditionella sort. Ytterst få att dem som pluggar på tolkskolan ger sig på en språkbana efteråt. Jag personligen genomlevde tolkskolan i början av 80-talet, på den tiden då alla gjorde lumpen. Tolkskolan var, trodde jag, en slö och bekväm sorts lump för en sån som jag som inte hade minsta lust att gräva gropar i skogarna i Sollefteåtrakten.

Men har det där lejonet någonsin haft genitalier? Jag såg en presskonferens när förbandet bildades, och chefen framhöll särskilt att man för första gången ritat ett heraldiskt lejon utan snopp. Just av hänsyn till genderfrågan.

För några år sen producerades en extremt påkostad film i Ukraina: En bön för hetman Mazepa. Halva Ukrainas statsbudget gick till filmprojektet, som blev så inihelvete dåligt att jag knappt tror att filmen distribuerades. Den har visats vid några filmfestivaler, och ett underligt avsnitt finns på youtube: http://www.youtube.com/watch?v=z5A3TTrVplc I varje fall: i den filmen är det svenskarna som är hjältar. Kosackhetmanen Mazepas allierade i kampen för Ukrainas oberoende. Karl XII stilig och stark och ädel - filmen skildar - har det sagts mig - Mazepas och Karls flykt dagarna efter slaget. Ang språket - ja, inte är det så värst bra svenska inte, men en ganska betydande andel av såväl manskap som befäl var ju värvade tyskar, polacker etc. Att en officer ropar "Vorwärts!" åt en skock värvade sachsiska knektar kanske inte är helt ohistoriskt.

Jag tror, Capio, att du missar en viktig funktion i språket, nämligen den gemensamhetsskapande funktionen. Språk handlar inte bara om att göra sig förstådd - ibland handlar det om att skapa gränser mot andra. Giv akt! betyder inte bara stå still och håll käften i största allmänhet, utan det betyder stå still och håll käft och var militär. Alla de där exemplen på militära kommandoord är en del av det som formar, disciplinerar en rekryt. Den som ropar "Giv akt!" vet att bara de som förstår kommandot kommer att åtlyda det. Kanske är det samma sak med "halt" - det handlar inte om att stanna i största allmänhet, utan kommandot innhåller också en signal om att det är militärer som kräver att du ska stanna. Att militära kommandon inte är begripliga utanför militären är, skulle jag vilja säga, själva vitsen med dem. Samma med honnörer och uniformer. Skulle se patetiskt ut om folk började hälsa med honnör i civila kläder ute på stan, eller drälla omkring på fjällvandringar eller fisketurer i uniform! Det militära språket är en sk sociolekt bland andra sociolekter. Skapar gemenskap, skapar distans till civilister. Sotare och poliser och snickare och horor och bagare och alla andra har sina fackuttryck, militärer har sina. Men det är fånigt när militärer använder militär jargong bland civila.

Jag tror, som någon ovan framhöll, att det spelar ganska lite roll vad vakten säger: Stoj! Qif! Halt! Hupp! Det är inte så mycket fråga om sakinnehåll och formulering, som tonfall och sammanhang. Den öppna vokalen i HALT är antagligen lättare och ropa högt än den slutna i STOPP. Den långa bakre vokalen i Halt! har ju också fördelen att den kan dras ut lite extra! HAAALT! Man kan också glida lite på L, och därmed öka trycket och hörbarheten. Stopp är till sin natur mer svårvrålat. Sammanfattningsvis: Det sakliga semantiska innehållet i ordet spelar rätt liten roll, men HALT har fonetiska fördelar.