Detsl

Inte ryska VDV:s emblem då?

Tackade nej till Georgien.

Komintern, dvs den Moskvaledda Kommunistinternationalen, försökte vid den här tiden genomföra en hel rad revoltförsök i Västeuropa. Mest känt i Berlin 1923. Försöken misslyckades totalt, och Komintern tvingades byta spår. Från mitten av trettiotalet övergav man tesen om att socialdemokratin var maskerade fascister och uppmanade till "folkfronter". Men ända fram till 1935 betraktades alltså socialdemokratin som Moskvas huvudfiende.

Den blå flaggan med stjärnorna är Europarådets flagga. EU använder, med Europarådets tillstånd, flaggan. Georgien - precis som Ryssland - medlem av Europarådet.

Georgienkriget är ett exempel på hur dumt det blir när alla ska hävda principer. 1. Georgiens gränser är en produkt av Sovjetunionen. Det georgiska furstendöme som frivilligt anslöt sig till Ryssland i början av 1800-talet för att slippa vara en del av Persien hade inte de gränser dagens Georgien hade. Inte heller den stat som bildades efter revolutionen och som bevarade sin självständighet under några år. Nästan alla de gamla sovjetrepublikernas gränser är listigt dragna för att försvaga och försvåra nationella rörelser. Syd- och Nordossetien placerades på olika sidor om gränsen, just för att inte osseterna plötsligt skulle kräva att få en egen sovjetrepublik. De gränser som dagens demokratiska Georgien - och Georgien är demokratiskt på riktigt, ingen Venezuelademokrati, utan en riktig demokrati - de gränser som Georgien hävdar är alltså de gränser som Stalin (som var av georgiskt-ossetinskt ursprung) drog upp. 2. Ryssland har skamlöst gynnat självständighetsrörelserna i Sydossetien och Abchasien. Att dela ut medborgarskap åt medborgare i ett annat land är inte rimligt. 3. Georgien har skamlöst nyttjat georgiska flyktingar från Abchasien och Sydossetien för att hålla konflikten vid liv (ungefär som arabstaterna nyttjat palestinska flyktingar i stället för att ge dem medborgarskap). 4. Ryssland och Georgiens respektive statsledningar har inte haft minsta intresse av att lösa konflikten, utan tvärtom allt intresse av att se till att konflikten är brinnande, fast med ganska liten låga. 5. Georgiens president Saakasjvili spelade för högt, satsade sitt land på sin politiska ställning. 6. USA och Nato gav Ryssland en tydlig signal genom att markera att det inte var aktuellt med ett natomedlemskap för Georgien. Utan det beslutet hade Ryssland inte gått in. Det är helt uppenbart att Ryssland var säkert på att stödet till Georgien bara skulle vara hot air. 7. Kosovo signalerade för Sydossetien och Abchasien att det är okej att lämna en stat. 8. EU och USA befinner sig i en krånglig situation, eftersom Ryssland, Syd-O och Abch allt framgent hela tiden kommer att dra Kosovoparallellen. Det är så djädrans tjatigt alltihop. I synnerhet som alla helst av allt bara skulle vilja sitta ner och käka chatjapury och sjasjlyk och dricka ett par glas kindzmarauli.

Sorry. Jag kommer, trots att jag är ganska starkt försvarsvänlig, inte att skriva på ett sånt här upprop, och jag kan garantera att det här inte kommer att få minsta uppmärksamhet i medierna. Ni har lyckats samla ihop femhundra namn till stöd för en av Sveriges största myndigheter... Kommer det i tidningen det här, så är det nog snarast DET som blir vinkeln: "Inte ens försvarets egen fanclub stödjer försvaret". Infallsvinkeln är fel: "Rädda Sveriges försvar" - varför skulle någon vilja engagera sig för att rädda en statlig myndighet? Hur många skulle vilja skriva på en namnlista för att rädda, säg Sida? Det är ju inte myndigheten - försvarsmakten (eller sida) - som är värd att skydda, utan den verksamhet den bedriver. Det här hamnar i precis samma löjliga situation som alltid när förbandsnedläggningar diskuteras: ojojoj, om I35 läggs ner så kommer hela Falubygden att stå oförsvarad. Argumentet om att det är synd om försvaret som måste betala sina egna byggnader håller inte heller: ALLA myndigheter måste betala för sina egna byggnader: skolor, universitet, sjukhus... Varför skulle försvaret slippa? Varför kan inte försvaret börja handskas lite rationellt med sina lokaler? Jag har sagt i massor med andra trådar att det inte finns något som säger att stor försvarsbudget innebär starkt försvar. Den diskussionen ska inte föras här. Det jag vill ha sagt nu, är att Försvara försvaret-kampanjen mest känns fånig. Jag vill försvara Sverige. Inte gråta över att I8 och K2 lagts ner.

Ja jag har läst det lite över allt nu. Tydligen anser man att det enda som går att paradera med är vapen efter som ekonomisk tillväxt inte gör sig bra i en parad. Dock känns det helt åt hlvte att man som modernt "icke-diktaturiskt" land paraderar med vapen. Tänk er en marsch på Stockholms gator med massvis med 122:or, cv90 och infanteri, överflugna av Gripen... vackert ( ) men knappast mer än ett muskelflexande som omvärlden kan tolka negativt. Aningen offtopiskt, men åk till Paris den fjortonde juli... Då flexar la Republique sina muskler med tanks och flygmaskiner och soldater en masse. Samtidigt som Frankrike ju fortfarande bör anses som hyfsat demokratiskt, fast de är franskar. Jag skulle också vilja säga ett ord om det nya ledarskapet i Ryssland. En intressant, och sällan uppmärksammad skillnad mellan Putin och Jeltsin. Jeltsin var en karriärpolitiker. Hela livet siktade han på att göra karriär inom Partiet. Han var lokal partipamp i Ural, blev partichef i Moskva, och kom in i politbyrån under Gorbatjov. Han var en självklar medlem i den sovjetiska makthavarklassen: nomenklaturan. Han levde hela sitt vuxna liv i ett priviligierat skikt utan all kontakt med människors vardag. Han hade nätt och jämt haft ett jobb. För honom var Sovjetunionen och partiet en karriärtrappa, och ett sätt att förverkliga sig själv. Fosterlandet var till för att tjäna dig. Putins bakgrund är helt annorlunda. Hans karriär inom säkerhetstjänsten var rätt klen - även om alla gärna tror att han var något slags superspion i Tyskland. Som KGB-officer av relativt låg rang (tror han som högst blev överste) kunde han njuta av privilegier av typen gratis pingisbord och rätt att beställa ett par extra flaskor champagen till nyår. Han tillhörde ett samhällsskikt som i bästa fall, i Sovjet, kunde drömma om att få förtur till en Lada. Å andra sidan var han uppfostrad i en kultur där du förväntades tjäna fosterlandet. Jag vill inte säga att Putin är bättre än Jeltsin - eller ens tvärtom: jag har svårt att se fördelar med Jeltsin. Jag vill bara försöka nyansera bilden av att det skulle vara självklart dåligt att Putin har en bakgrund i säkerhetstjänsten. Han var aldrig någon partikarriärist som Jeltsin.

Hur man än formulerar värdegrunden: allt handlar om att varje soldat alltid ska veta att hans kamrater alltid kommer att göra sitt yttersta för att kämpa för hans liv, på samma sätt som han alltid kommer att göra det yttersta för att kämpa för sina kamraters. Det är allt. INGEN INGEN INGEN soldat ska någonsin behöva tveka om detta. Där, i striden, ska HBT, kön, religion, ras inte ha någon betydelse.

Min invändning är ju fortfarande att då blir det ju orden bara ett slags kalendermarkering. Om en orden rutinmässigt tilldelas dem som tjänstgjort en viss tid i en viss tjänsteställning. Jag ifrågasätter inte det lämpliga och trevliga i att få just en sån utmärkelse, men jag skulle nog gärna vilja se ett lite bredare bruk av utmärkelserna än så. Dessutom är det ju också i strid mot vad som gagnar försvaret: jag tror inte FM behöver folk som till varje pris håller sig fast i ytterligare några år på meningslösa befattningar för att få en fin utmärkelse. FM behöver ju få in specialister, såna som kan jobba några år för att höja försvarets kompetens. FM behöver inte, och behöver sannerligen inte ge incitament, åt betonghäckar som bekämpar förändringar och idéer i årtionden. Ett modernt ordensväsende måste vara en relevant belöning samtidigt som det motsvarar myndighetens behov. Att återskapa den gamla rangtabellen är vare sig meningsfullt eller roligt.

Men är det verkligen för lång och trogen tjänst i staten vi behöver ordensväsendet? Det vore ju praktiskt taget katastrof för försvarsmakten, om det skulle få folk att tokhålla sig fast vid tjänster för att sega till sig en SvO. Okej, erfarenhet och yada-yada, men jag är inte säker på att prestationen att sitta på aschlet hemskt hemskt länge riktigt är det JAG skulle vilja dela ut ordnar för. Jag tycker nog att det är rimligt med ett belöningssystem, men då vill skulle jag nog hellre se att det var prestationer utöver det vanliga som belönades - inte ett mekaniskt stämplande av fyrtio-år-utan-att-ha-väsnats-ordnar. En orden ska INTE, som jag ser det, vara ett slags simborgarmärke som delas ut efter ett visst antal decennier i statens tjänst. Däremot kan ju absolut en som tjänstgjort på ett förträffligt och berömvärt sätt få en utmärkelse, som mycket väl kan få kallas en orden.

Men vad betyder en orden? Det är utan tvivel ett rätt snofsigt stycke bling-bling, men behövs den? Jag är rätt svag för traditioner och revärer och grejer, men en statlig orden är inte någon teknist-medalj att bära på gask på nation. Det väsentliga blir ju att fylla ordensväsendet med ett aktuellt innehåll. Annars blir det bara pynt.

Snygg graf, men hur skulle den se ut om den inte vore räknad i dollar. Vi kan se en rätt stadig ökning i militärutgifterna sen 1999 - 2000 någonstans. Å andra sidan har dollarn nästan halverats sen dess. Om Y-axeln vore i euro, till exempel, skulle bilden nog se annorlunda ut. Men känns inte hela resonemanget, med att tillverka egna kanoner och flygmaskiner och atombomber, lite Nordkorea? Är Pyongyang-modellen verkligen en säkerhetspolicy för oss? Kanske var det här en gång en seriös tråd om säkerhetspolitik, men, nä, inte nu längre.

Vi ska väl inte diskutera Serbien/Nato här, men det väsentliga är att Nato och gänget aldrig genomförde en invasion av Serbien, utan uppnådde de politiska målen ändå. Precis som 1995 när Nato bombade slut på Bosnienkriget. Eller, för den delen, 2001 när talibanerna föll. De amerikanska trupperna kom till Afghanistan först EFTER talibanernas fall. De kom till Kosovo först EFTER det att Milosevic givit med sig. Allt detta är exempel på hur militära mål uppnåtts UTAN heroiskt krig från by till by, med brohuvuden vid Gävlebukten och allt det där. Krig är uteslutande ett politiskt instrument. Politik är det kraftfullaste vapen vi har.

Det som krånglar till alltihop är ju att väldigt många gärna sätter likhetstecken mellan invasion/ockupation och militär aggression. Men våra 850 000 mobiliserade bassar kan stå och hötta med mausrar och robot-70 hur mycket som helst när stormakten fäller bomber från satellithöjd med stealth-plan. Serbien 1999 är ett bra exempel på hur en krigsvan, välövad, välutrustad, välfinansierad värnpliktsarmé kunde hantera ett modernt angrepp: inte alls. Den var mycket bättre lämpad för en offensiv krigföring baserad på våldtäkter, prickskytte mot civilister och bränning av byar. Sverige och Jugoslavien hade en hel del gemensamt i både säkerhetsdoktrin och taktiskt uppträdande. Jag tror rentav att Jugoslavien var en av våra största vapenkunder. Ids inte söka källor just nu. Invasion och ockupation är knappast det normala militära instrumentet i dag, och de aktuella erfarenheterna av invasion och ockupation lär inte göra beslutsfattarna sugna på projektet. Ett par robotattacker mot huvudstaden, en flottblockad, aggressiva överflygningar... det finns en hel massa läskiga militära hot som vi inte kan möta om vi föreställer oss att försvar är lika med territorialförsvar. Om nu den där jämra gasledningen blir ett sånt konfliktämne att Ryssland vill angripa oss, och Tyskland ser till att EU och Nato tittar åt andra hållet, ja, då är det fortfarande knappast finska vinterkriget som väntar oss.

Som jag ser det handlar försvarsplanering inte så mycket om möjligheterna till att återskapa ett försvar mot gårdagens fiende, utan om att ha beredskap för att utveckla ett försvar mot morgondagens. Jag tror att vi kan vara överens om att framtidens fiende angriper oss för att det gagnar honom, och inte för att han tycker att det skulle vara coolt med ett storskaligt krig i regionen. Notera att jag tvivlar inte ett dugg på att vi kan hamna i konflikt och inte ett dugg på att vi kan bli angripna: det jag tvivlar på är att det krig vi då hamnar i kommer att se ut som det krig vi aldrig hamnade i i går. Alltså blir frågan om "återupprustningsmöjlighet" meningslös. Det blir lite grann som om vi skulle anse att det är viktigt att fortsätta lära ut värjfäktning etc. för att kunna ha återupprustningsmöjligheter om vi blir angripna av en värjviftande fiende. Värnpliktsarmé och massmobilisering var en mycket bra modell för nationellt försvar ungefär från Napoleonkrigen och fram till, säg, mitten av 1900-talet. Jag har inga bra idéer om hur vi ska förbereda oss, man jag är fullständigt övertygad om att vi INTE hotas av den tidens krig. Jag hoppas att det var mittåt nog!