lampros

Är det inte en m/58 han har på sig? Ja. Snubbarna på Del 1 har m/59, snubbe på Del 2 har m/58.

Just det, kallas LADDRAMBRICKA. Används till MAGASINSPÅFYLLARE när man laddar kpist-magasin m45.

... och vad är det för metallgrej som sticker ut bakom ryggen på lirare nummer 2?

Jag recenserade denna bok här på SoldF för ett tag sedan. Jag skrev bland annat detta: (Edit: stavfel)

Jag bara gissar, men "riksomfattande ceremoni" torde vara högvakt vid slott, kanonsalut vid kungens födelsedag osv.

Högvakt, fanvakt etc. Vita damasker och vitt koppel, Nationaldagsceremonier osv.

Re trådens ämne, tjejer i FM. Hur funkar det i flottan då? "Inga kvinnor ombord" lyder en gammal tumregel, det torde vara riskabelt att säga det idag. Men ni som kan det här, säg vad ni tycker. Era nick ger er anonymitetens skydd. Det må vara en akademisk fråga idag eftersom vi har så få båtar, men principiellt? Löser flottan stridsuppgift bättre med både kvinnor och män ombord?

Och hur motiverar man detta lönepåslag? Extra utgifter i form av mensskydd och BH. Tjejer har alltid fått extra bidrag för det. Inget nytt under solen. Då borde män få kompensation för utlägg för rakhyvlar etc.

Och hur motiverar man detta lönepåslag?

Nej jag har ingen källa på det. Vad som komplicerar bilden i Sverige är såklart att förr hade vi allmän vpl för män. Det var en massarmé, man ville ha "varenda jävel" under fanorna. Då var kraven redan rätt låga, man tog ju även in kriminella och folk från ungdomsvårdskolor. Men USA då? Men "sänkta krav för kvinnor" kanske inte ens går att härleda ens där. Där infördes väl yrkesarmé och leden öppna för kvinnor ungefär samtidigt? Eller går det - att se "sänkta krav för kvinnor" - i elitgrenar i USA? Rangers? Hur som helst, kvinnor i armén är ett intressant ämne. Om kvinnor vill tjänstgöra, bra. Och historiskt har vi ju enstaka amazoner och sköldmör, vi har Hervor, Tomoe Gozen, Lakshmi Baï och Jeanne d'Arc. Alla utom Hervor är historiskt belagda. Jeanne å sin sida är "en vanlig tös" som tar befälet och praktiskt taget jagar engelsmännen ur landet. Verkligheten överträffar dikten. Men hon hade ju gudomlig ledning. Men visst, hon var en vanlig dödlig, en normal brud som drog i fält och fixade det. Rent taktiskt så fäktade hon inte så mycket, hon var mest banérförare. Detta sa hon själv vid rättegången. Hur vanliga är krigarkvinnorna, de som fixar det lika bra som männen? En på hundra, en på tusen? Är "G. I. Jane" en myt? Jag vidhåller vad jag sa tidigare, att i armén ha kvinnor som MP o dyl är nog bäst ändå. Men visst är det ball med G I Jane-typerna ändå. Tänk bara på "Aliens" och den stenhårda mexbruden, hon är en sådan där man kan tro på: "You're just too bad"... Även om det bara är på film. Jag har själv skrivit om amazoner i min pjäs med samma namn. Två svenska kvinnliga kadetter pendlar djupet och bredden i detta med att kriga och döda, att strida för livet och inte bara vara en glorifierad hjälparbetare: http://www.fandom.se/svensson/Drama.pdf Sedan har vi andra vapengrenar. Som flyget. I USA var man först med kvinnliga stridspiloter tror jag. Men funkar det? Formellt är en kvinna lika bra (kanske bättre) pilot än en man, men i strid? Flyga upprepade stridsuppdrag i en månads tid? Och om det funkar så bra, varför har vi inga kvinnliga Gripenpiloter? Eller har vi det? (Edit: stavfel)

Hur är det nu: när brandkåren söker kvinnor - så måste de klara EXAKT samma krav som männen - eller? I armén är det i vart fall inte så. FM vill ha kvinnor i armén, basta. Därför har kraven sänkts. Varför? För att bevisa att FM inte diskriminerar? Oh please... Nyss nämnde jag Mitchells "Women In The Military" och länkade till ett referat. Här är en annan översyn, en närmare titt på Mitchells bok och annat relaterat, dvs kritiskt till kvinnor i armén: http://www.fredoneverything.net/MilMed.shtml Nåväl. Vad som sas tidigare i denna Soldf-tråd visar att det finns lite sans. I US Army. Som att kvinnor får inte vara i stridande förband, det är inte optimalt (officiellt, för att männen tenderar att beskydda kvinnorna). Kvinnor får nöja sig med att vara MP och liknande.

En kontroversiell röst i sammanhanget är amerikanen Brian Mitchell. Han skrev boken "Women In The Military - Flirting With Disaster" (1998). Ett referat: http://www.bible-researcher.com/women/mitchell1.html Disclaimer: jag stödjer inte nödvändigtvis hans teser.

Finns det förresten stöd i svensk lag för sådan särbehandling? Ovan nämndes något om könsutjämningen som i linje med någon FN-resolution men det har ju ingen bindande juridisk makt.

Din analys är korrekt Erik_G sett rent formellt. Men i dessa dagar av pragmatism och slaktande av heliga kor, av ekonomin främst, undrar man om inte Whitehall ägnat mer än en tanke åt att kapa trossarna med Falklandsöarna. Rävjakt, Överhuset... en efter en faller bastionerna. Näste "Blair" torde sätta tänderna i Falklandsöarna. Det blir svårt men tänk vilka snabba cash...! Edit: förtydligande

Det är inte Försvarsmaktens uppgift att i detalj beskriva händelser i Afganistan om de gjorde det så skulle de ägna sig åt propaganda. Något som alla myndigeter ska akta sig för att göra. Jag håller med Charlie Spartan: beskriver FM alltför ingående hur en viss strid förlöpt öppnar det upp för propaganda. En militärisk rapport för sin del säger, "det och det hände, slut", utan adjektiv. En mer detaljrik beskrivning däremot öppnar upp för atmosfär, stämning och målande adjektiv och vips är det frontpropaganda.

Att överge Falklandsöarna har länge varit "politiskt omöjligt" i Storbritannien. Men idag, då man ändå skär ner flotta och flyg så drastiskt -- utan att folk verkar bry sig -- så borde de nog fundera över att lösa Falklandsfrågan också. Dvs ge öarna till Argentina. Även om de bofasta där vill tillhöra Storbritannien (men Hong Kong ville väl för sin del hellre tillhöra Storbritannien än Kina, men ändå fick de finna sig i "engelsk reträtt"). Inget är heligt längre, inte ens brittiskt innehav av Falklandsöarna -- får jag för mig.

En viktig tråd med ett viktigt ämne. Jag har ofta funderat över hur det är. Jag har aldrig varit i krig, bara sett "kulorna flyga i EN riktning" som någon sa. Men, för vad det är värt, här är mina tankar i ämnet: "Kan en soldat komma hem" har visst Lundell en låt som heter. Att komma hem: fri från risken att dödas, fri från risktillvaro 24/7, men samtidigt leda, frustration, alienation, svårt att koppla av. Stress av sysslolöshet. Bristen på utmaningar gör en rastlös. Det värsta som händer är självmordstankar. Ironin: att nyss ha riskerat livet, gått i kulregnet och överlevt - bara för att komma hem och ta livet av sig. Jag skrev en gång en novell om en soldat som kommer hem och blir alienerad, han försöker ta självmord. Jag tänkte att tag att, nåja, jag kanske ska låta honom överleva, det är väl finast och bäst? Men berättelsens logik drev det hela i tragisk riktning. Det är "En stad vid havet" i "Eld och rörelse" (2007). Men inte ska det väl behöva gå till självmord? Vad vet man. Vad kan jag säga? Det finns psykologhjälp. Men vad säger psykologen? Kanske bra saker. Kanske: "Du som är soldat, du får ta dig själv i kragen. Nyss var du i stridens helvete. Nu är du i ditt eget helvete. Härda ut: "improvise, adapt, overcome"." Jag kommer att tänka på blurben till filmen "Jud": "If you thought Vietnam was hell, just wait till you get home..." Det är inte lätt att diskutera detta. Dvs snacka går ju, men får man något sagt? Det är svårt att föreställa sig verkligheten för "en som bara målar plastsoldater" = jag. Men i alla fall: jag har fantasi, jag har inlevelseförmåga. Jag förstår helvetet för vissa hemkommande soldater. Som Falklandsveteranen, han som hade varit ombord på det där hangarfartyget (Sir Galahad) som bombades av argentinska plan. Det blev en paus i debarkeringen och under tiden slog fiendeflyget till. Massor av soldater ur Welsh Guard var ombord, det blev ett inferno. 32 döda. -- Soldaten ifråga såg många av sina kamrater såras och dödas. Man tog hand om det hela, vårdade och begravde. Och soldaten kom vad det led hem. Men långt efteråt kunde han vakna mitt i natten av att han grät. Då är det kris må jag säga. Detta är inte roligt. Vad gjorde han då? Han startade något slags kamratförening, bearbetade sina och andra sorger på det viset. Så det får gå - på något vis. Att bearbeta post-tarumatiskastress. Men, som jag sa i ett tidgare inlägg, man kan försöka med "brainbuilding", uppamma viljan. Att vilja förbli i bra mentalt skick. Att inte vilja bli ett psykfall. "Det är inte så lätt som så" invänder kanske någon -- men vad ska man göra då? Det är enkelt men svårt, svårt men enkelt. All bot består i någon mån i att patienten VILL bli botad. Edit: förtydligande

Man kan också "brainbuilda" sig själv. Viljestyrka ni vet. Enkelt men svårt, svårt men enkelt.

Bygga om gamlingar som T-55 och Centurion till APC:s må vara. Men Challenger är mer sofistikerad så jag gissar det kan bli dyrt och invecklat.

Är det någon som har praktisk, professionell användning av översättarprogram? Idén är god: tryck på en knapp och voilà! Men översättning är en skön konst, man måste väga ordens valörer. Även om det inte är Shakespeare man översätter.

Vi hade kanske inga ELITTRUPPSLAG 1945. Men informellt ser man ju snabbt i en armé vilka regementen som är "elit" och vilka som inte är det.

A-12 Oxcart var ett slags ensitsig SR-71 Blackbird, har jag för mig. En förstudie.

OT: gällande detta med "militärer och brott" så har vi ju Maskeradligan också. Leddes av förra stambefälet Lars Mats Gunnar Rimdal. Vi snackar late '80's här.

Av vad jag läst i denna tråd ser F-35 ut att funka dåligt. Men det är för tidigt att räkna ut projektet. Tänk bara på V-22 Osprey, ett annat crossover-system. Den ansågs på 90-talet vara ett Skitdåligt Pengaslukande Domedagsprojekt (reportage på CBS 60 Minutes) men idag verkar den fungera hur bra som helst.

Pistolsvärdet: quelle mesalliance. En skvader. Två bra saker ihop som blir pannkaka. Intressant inlägg dock, tack för den...!