Jerah

Med all respekt skulle det argumentet kunna användas på en majoritet av trådarna på forumet, och om vi slutade för den sakens skull så skulle vi inte ha något forum alls. Jag håller kanske inte nödvändigtvis med allt Pontus Pilatus säger, men så länge han ändå kommer fram med någorlunda rimliga argument för sin sak så tycker jag diskussionen ska fortlöpa.

Hur fungerar det nu för officerare och specialister med att söka utlandstjänst? Jag tänker i och med att utlandsstyrkan är avvecklad och att det nu är olika förband som istället ansvarar för olika missioner? Är det fortfarande så att man som officer har möjlighet att söka/bli beordad till missioner som andra förband ansvarar för? Eller är det som så att man nu enbart åker tillsammans med sitt förband? För att förtydliga. Om jag går SOU 11-12 med placering på, ex, K3. Har jag då möjlighet att söka till FS25 (Som Amf1 ska ansvarare för om jag inte har fel?). Detta förustätter ju såklart att jag har önskvärd kompetens. Om svaret är ja på frågan, hur goda är förutsättningarna?

Har fått plats som granatkastare/eldledningsbefäl

Jag förstår hur du resonerar. Samtidigt så finns det inget föreliggande brandhot mot mitt hem heller.. Jag kommer inte trappa ner på mina fem brandsläckare, x antal brandlarm och förbindelser med brandkåren för det. För eld kan sprida sig snabbt. Nord Afrika har väl visat hur snabbt konflikter kan blåsa upp, tillsynes ur tomma intet och många gånger är hotet inte från det håll där man förväntar sig. Samtidigt så är det ju alltid frågan: Hur många brandsläckare, etc ska man egentligen ha? Man vill ju inte ha för få, för då är det en onödig utgift (Eftersom de ändå inte kan verka ordentligt), och är de för många så är det onödigt åt andra hållet. Och, precis som du säger, så finns det inget övergripande invasionshot mot Sverige idag. Samtidigt måste en stat, i min mening, ha en grundläggande förmåga att hävda sig själv, yrka våld och spänna muskler. Inte för att det finns ett direkt syfte med det, men för att om inte vi kan hävda vår territorium så kanske andra makter får för sig att hävda det åt oss. Jag ser ut över min tomt ibland. Ifall något skulle hända, en bil kör in i mitt staket, ett träd faller över i en storm, ett inbrott, en olycka... ifall något skulle hända känner jag att jag måste ha en grundläggande förmåga att kunna reparera gräsmattan, staket, få bort en bil eller ringa polisen vid inbrott. Jag måste vara så pass välmående och klok att jag kan hantera dessa situationer. Om inte händer två saker. A) Inget händer, min tomt ser ut som skit och med tiden kommer den förfalla. Eller B) Jag tvingas gå till min granne och be denne om hjälp. Och ju flera gånger jag måste gå till grannen om hjälp, desto mer veto och inflytande kommer min granne få på min tomt. Han/hon kommer säga åt mig att inte bygga det där staketet, eller klipp inte gräsmattan på det sättet. Ju mindre förmögen jag är att ta hand om mitt territorium, desto mindre har jag att säga till om. Så hur mycket välmående och klokhet tycker jag att FM ska besitta i dessa tider? Som jag sa tidigare. Om FM leker med tanken att Stockholm är fientligt, och ändå kan snabbt ta över, ockupera och totalt låsa ner staden. Samt tillintetgöra den ifall den inte längre kan hållas så är jag nöjd. Om man sedan kan byta ut "stockholm" mot ord som Malmö, Göteborg, Norrland, Skärgården, etc blir jag ännu mer nöjd. Tanken kanske ter sig märklig, men i min lekmanna värld anser jag att förmågan att snabbt kontrollera valfri del av landet är ett minimimått på vad för muskler försvaret ska ha. Jag hoppas folket förstår hur jag tänker.

"Men i takt med att man blir äldre och får nya erfarenheter..." Man är väl fortfarande tonåring i gymnasiet? Eftersom texten är för 2010, och jag gissar att du inte kan resa bakåt i tiden så skulle jag höra av mig till försvarets HR-centrum [email protected] och fråga dem om samma sak gäller för 2013 (Det är väl då du är färdig med gymnasiet?). Du har säkert möjligheter att bli antagen, förutsatt att du är relativt frisk, är intelligent och har en god vilja.

Som jag ser det är Fred och Krig relativt abstrakta begrepp. Jämför jag Sverige med Mexico så skulle jag nog säga att Sverige är i fred medan Mexico är i krig. Samtidigt skulle jag säga att Mexico är i fred om jag jämför med Afghanistan. Samtidigt skulle jag nog se Afghanistan som ett relativt lugnt land, om jag jämför med Europa från WW2. Hur hotbilden ser ut dikteras till stor del av vad för intresse fienden har. Vi kan använda en allegori om personer i närkamp. Isåfall skulle invasion kunna liknas vid att en person överrumplar Sverige, krossar alla ben och styckar kroppen på Sverige; man bryter totalt ner förmågan att använda kroppen i någon kapacitet överhuvudtaget. Eftersom Sverige är omringat att likvärdiga personer så har jag svårt att se att ett sådant förfarande skulle vara absolut trovärdigt, mest för att man lämnar ryggen öppen för Finland, Norge, Danmark, Estland, Polen, England. Jag säger inte att vi ska förlita oss på att dessa skulle hjälpa oss, men Fienden måste ha i åtanke att dessa personer skulle kunna hugga en potentiell angripare i ryggen medan denne fokuserar på att lemlästa Sverige och måste därför agera efter. Således tror jag mer på ett hot mot Sverige som rör sig om att snabbt leverera en spark mot knäskålarna i syfte att oskadliggöra Sverige, så att man kan fokusera sig på övriga länder om det behövs. Alternativt skrevspark eller eller hjärnskakning. Kanske helt enkelt sätta handfängsel. Klart man kan träna på det absolut värsta, dvs att 7-10 personer vill totalt tillintetgöra Sverige, varav vissa av dessa är ganska grova. I en idealisk värld skulle jag träna på det sättet, då skulle jag kanske avsätta 8-10 timmar per dag på närkampsträning mot denna målbild, jag skulle äta rätt och sova exakt rätt för att bli ett mänskligt vapen. Problemet är det att Sverige är en familjefar, med fru, barn, grannar, föräldrar och allt vad de heter. Och de tycker det inte är så sunt att fokusera mer än halva dygnet på träna mot ett angrepp som kanske aldrig kommer, de tycker hellre Sverige ska fokusera på att hjälpa grannskapet, hjälpa barnen med läxorna och fokusera på sitt jobb. Därför kanske det är bättre att, i väntan på en konkret hotbild, sänka närkampskraven och lägga ner ca 4-5 timmar om dagen istället. Och om man gör det så kanske man bör dedikera dem till en hotbild man faktiskt kan möta med de förutsättningarna.

Utan en konkret fiende så blir det svårt att säga exakt som behövs för att försvara Sverige. Fienden kan ju vara en estländsk jagare som råkat navigera helt fel, och då behövs nog inte så mycket för att försvara. Eller så kan det vara en Finlands-Rysk allians som invaderar, samtidigt som EU har svårt att ta ställning till vilken sida man ska stötta... och då krävs det nog ganska stora muskler för att Sverige ska stå tryggt. Sverige måste ha förmågan att snabbt kunna hävda sin integritet ifall en kris inträffar någonstans i landet. En kris kan vara något som skogsbrand eller total black-out. Men det kan också vara ett invasionsförsök eller motsvarande. Eftersom åtminstone inte jag vet vem fienden skulle vara så kan jag inte säga vad som skulle behövas; men en målbild i väntan på en bättre hotbild skulle kunna vara att FM måste ha förmågan att snabbt kunna ockupera valfri del av Sverige. Med ockupation menar jag att man tar total kontroll över området och har möjligheten hävda denna kontroll även om man möter motstånd; och har förmågan att neka tillgång ifall man inte längre kan hålla området.

Varit en del intressanta svar. Jag köper mest argumentet som Krook framför att polis och militär under samma paraply riskerar att leda till inrikestrupper. Samtidigt finner jag fortfarande ”det är väldigt olika vht”-argumentet svårsmält, flera svar till trotts. Det är sant att verksamheten skiljer väldigt mycket åt, men det i sig är inte en självklar anledning till uppdelningen. Som sagt, det finns även stora skillnader internt inom både försvaret och polisen. Verksamheten för en röjdykare kan nog ses som ett eget universum i jämförelse med en bildtolk inom must och ingen har väl kommit på tanken att röjdykare ska bli en separat organisation för det? Här kan motargumenten komma att ”Jovisst har olika befattningar olika verksamheter, men det är fortfarande samma huvudmål de strävar emot.”. Jo visst, men dessa huvudmål är rätt så abstrakta och om man ser till Polisens och Försvarets mål så är de i samma klang. Polisen - Försvaret Förebygga och utreda brott – Förebygga och hantera konflikter Upprätthålla ordningen och tryggheten i Sverige - Försvara Sverige och svenska intressen Bedriva spaning mot organiserad brottslighet - Upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet Göra samhället säkrare och bättre - Med befintliga förmågor och resurser vid behov bistå övriga samhället Man kan hävda att verksamheten är annorlunda, men de idealistiska målen ser iaf i mina ögon väldigt lika ut. Minst köper jag argumentet att en polis ska vara en mjuk nallebjörn och en soldat ska vara en dysfunktionell våldsälskare. Den stämplingen är nedvärderande av båda yrkena, men kanske mest soldatyrket. Jag har träffat en hel del poliser och soldater, jag har inte sett en enda som jag skulle vilja stämpla som det ena eller det andra. Oftast när jag fråga varför de vill bli det de valt så är svaret detsamma. Dvs. ”Annorlunda yrke, få hjälpa folk, göra en insats.”.

Absolut, frågan var mer teoretiskt och principiellt orienterad än en rent praktisk fråga. Uppenbarligen så sa man någonstans att "Nej, nu får inte militären längre agera allmän samhällsbeskyddare" och så skapade man polis- och brandkår, och då blev jag intresserad av vart resonemanget låg. Jag tror inte bara att det var en fråga om ändrar verksamhetsinriktning, utan det borde funnits ett moraliskt/teoretiskt/ideologiskt/etc-argument också. Samtidigt undrar jag om argumentet "stor skillnad i vht" är ett glasklart sådant. Det är ju kanske mindre distans mellan en skyttesoldat och en patrullerande polis, än det är mellan en stridspilot och en röjdykare, eller en utredare i Norrland och en rekryt på piketen i Malmö.

Läste en artikel om att Livgardet brukade agera polis i Stockholm innan en formel poliskår bildades. Detta fick mig att fundera på vart resonemanget kring uppdelningen av Polis och Militär ligger. Eller Brandkår och krishantering för den delen. Alla organisationerna har ju gemensamt att de ska försvara det svenska samhället och upprätthålla ordning i någon form. Så varför har man inte organiserat dessa under en och samma organisation. Ex. dela upp Försvarsmakten i: Inrikes-, Gräns-, Utlands- och Krisgardet? Detta är inget förslag på att man skall göra det, inte heller att det skulle vara en medfött sund idé. Inser också att det skulle vara en praktiskt omöjlighet att genomföra idag. Men det finns fortfarande en logik i att se polis och militär som två grenar av samma myndighet. Jag gissar att två skäl skulle vara att A) man vill inte att en organisation skulle ha så mycket koncentrerad makt. B) Det finns en risk att man skulle förväxla stökiga medborgare med fientliga kombattanter.

Ifall det var jag så skulle jag vara tyst om det om det inte kommer upp på intervjun. Detta inte i syfte att mörka, utan snarare för att du inte vill bli stigmatiserad under samtalet. Dömt av det du säger, så är det en del av ditt förflutna och inte en del av den du är idag. Syftet med intervjun är ju att få en bild av den du är just idag, nu. Du vill ju presentera vilka kvalitéer och värderingar du har, att då ta upp något som skede för 5.5 år sen känns onödigt. Risken blir att de säger "Jasså!?" och därefter frågar ut dig grundligt om dina narkotikavanor, vilket resulterar i att det de tar med sig från samtalet är att du brukat droger, inte att du är en god kamrat, duktig idrottare, eller vad det nu är du är bra på. Självklart, ifall de frågar så ska du även förbereda ett bra svar. Då menar jag ett svar som är såpass konkret att man inte känner att det är värt att fråga vidare om detta, utan hellre ställer andra frågor. Men som sagt, detta är vad jag skulle gjort och det får stå för mig. Du ska inte ta detta som ett råd eller ett facit på hur dessa frågor sköts. Med det sagt så önskar jag dig lycka till.

Socialdemokraterna vill avsluta missionen, har stöd av MP, Vänsterpartiet och SD. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/oenighet-om-svensk-libyen-insats_6125889.svd För mig känns det som att oppositionen ämnar göra insatsen till en inrikespolitisk seger. Har svårt att se hur man ska kunna ändra Socialdemokraternas inställning.

Det har de, fick min för en vecka sedan. Dock fick jag den på e-mail, inte i brevlådan. Har svarat att jag kommer, men har inte fått någon bekräftelse, vet inte ifall jag skulle fått det. Dock lär ju olika förband har olika dagar. Mitt hade det ganska tidigt (Vecka 18), om ens förband har v.20 så kanske det dröjer till efter Påsk?

Tycker frågan om ifall man är attraktiv på marknaden eller inte är felställd, eller åtminstone angriper man ämnet från fel vinkel. Det går inte att svara på frågan "Är det meriterande eller inte?" rent generellt. Det är så mycket annat som spelar in i ens marknadsvärde. Vad ska du ha för arbete? Vad har du för övrig erfarenhet? Är det en vapenvägrare eller MÖP som ska anställa dig? Hur beskriver du dig själv? Är GSS en bra merit? Nej, förmodligen inte på egen hand. Men samtidigt, finns det något annat Yrke, Utbildning, Etc som är en god merit på egen hand? Inte som jag kan påminna mig om just nu. Dock tror jag att några år som soldat är klart meriterande i kombination med andra meriter. Att ha 5 år som skyttesoldat (vi tar det mest svårsålda), en kandidat i ekonomi och lite småmeriter här och där skulle jag säga är definitivt attraktivt på marknaden. Soldat visar att du är duktig på grupparbete, disciplinerad och inte räds kärva situationer, har du även en formel utbildning så visar du att du har en hjärncell också. Sen är ju frågan också hur du själv beskriver din tid i det militära när du sedan söker arbete. Beskriver du dina dagar som signalist som att du var hans som lunkade omkring i skogen med en 15kg träningsvikt på ryggen? Eller säger du att som signalist ansvarade du för sambandet på en pluton och ofta samarbetade direkt med PC, att det var ett yrke som krävde ett kallt huvud, bra förståelse för terrängen och god fysik? Beskriver du det som att du i Afghanistan ofta fick samarbeta med lokalbefolkningen för att lösa din uppgift? Summa kardemumma, helt olika nyanser ges beroende på hur du beskriver det. Men kanske denna diskussion är helt fel ändå. Om du har för avsikt att bli en del av FM och stanna kvar där länge, så kanske man inte ska oroa sig för åren efter FM.. utan snarare sikta på att göra åren I försvarsmakten verkligen minnesvärda istället. Merit eller ej, pengar eller ej, tid och erfarenheter är också saker som ska värderas. Det är de som formger en och ens värderingar, och det är de sakerna man kommer se tillbaka på när man blir nostalgisk på livets höst sen.

@Pansarpung, Jag förstår hur du tänker och det är ju klart att, FMs PR-avdelning till trotts, så är inte Försvarsmakten uppgjord av ubermenschen och halvgudar som har mindre brister än andra dödliga. Alla begår ju synder i tid och otid; visst händer det att man bryter mot sina egna värderingar och de man har tagit på sig att upprätthålla, visst händer det att man helt enkelt gör en grov felbedömning ibland och klantar till sig rejält. Men med det sagt så är alla även införstådda med att ifall det kommer ut, eller ifall folk far illa av det, så finns det konsekvenser för agerandet... eller ska finnas iaf. Samtidigt så bör man ju ha i minne att i dessa ärenden ska man göra en helhets bedömning. En person ska ju inte enbart dömas för sina tabbar, utan även dömas efter sina meriter. Som sagt; alla har ju brister, och ifall denna officer (eller någon annan för den delen) betett sig illa vid ett tillfälle men är exemplarisk i andra så bör ju det beaktas också.