Jump to content

Artillerijägare


Recommended Posts

Ska vi gissa att det är rätt dyrt att låta tiotusen personer årligen öva på att försöka styra in artilleri och attackflyg, för at inte tala om de kunskaper i orientering, sambandstjänst och så de skulle behöva först...?

Grunläggande utbildning för FAC i kursform verkar ta cirka tre till fyra veckor:

 

http://www.raf.mod.uk/jfactsu/csedetails.html

 

http://www.romad.com/schools/JFCC/joint_fi...trol_course.htm

 

http://www.specialtactics.com/jfcc.shtml

 

Se även artikel i Blå Dragonen 01/02, där det bekräftas att FAC/TACP-kursen som två svenska befäl genomgick hos JFACTSU var fyra veckor. Notera även att den kursen enbart ger status som Limited Combat Ready, och att mer utbildning/träning krävs för att bli Combat Ready. Man får ej kontrollera flyg utan en närvarande Supervisor FAC om man inte är Combat Ready.

 

Edit: Stavfel.

Edited by A2Keltainen
Link to comment
Share on other sites

  • Replies 93
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

I Vietnamfilmerna kommer dessutom granaterna bara några sekunder efter att eldsignaleringen är avslutad... :wub:

 

Det är rätt svårt att leda eld, speciellt om du vill att det ska gå rätt till och att granaterna ska träffa i första skottet. Det svenska systemet kan anses vara lite extra krångligt att lära sig men då får man även precision. Jag är själv utbildad att leda eld enligt nato-standard och det är enkelt, men lämnar stort utrymme för misstag som leder till nedslag utanför tänkt målterräng och till och med "friendly fire".

 

Precis som Vysotskij säger måste man träna träna och träna på massor av saker för att kunna vara ett eldledningsproffs. Att agera eldobservatör är betydligt enklare att lära sig men även det behöver tränas om man vill bli bra.

 

Grundläggande utbildning i eldledning tycker jag är en jättebra idé men det saknas antagligen både tid och pengar för att dels tillgodogöra soldaten kunskaperna men även för att upprätthålla den. Det är inget man gör en gång och sen kan för alltid.

Link to comment
Share on other sites

Det är rätt svårt att leda eld, speciellt om du vill att det ska gå rätt till och att granaterna ska träffa i första skottet.

När jag var hjälputbildare på underofficersskolan, så hade vi en temadag där eleverna sattes i nödsituationer de inte hade någon utbildning för, men i vilka de ändå skulle lösa ett visst problem. Det kunde röra sig om att använda ett tungt pansarvärnsvapen (för elever som aldrig använt detta), att organisera en räd mot en fientlig stab (för elever som aldrig gjort detta) och sist men inte minst att leda in indirekt eld mot en anstormande fiende. Det man i en sådan nödsituation behöver göra är ju egentligen rätt så enkelt för att man ska få grundläggande effekt i målet. Vi körde med att man kontaktar artilleriet över tråd eller radio, meddelar att man inte är en eldledare men ändå kan observera, rapporterar egen position, fientlig position och vad det är för slags fiende. Efter att granaterna slagit ned så rapporterar man grundläggande eldkorrigering. Man överlåter alltså mycket av jobbet åt batteripersonalen. Om jag inte minns helt fel, så lyckades alla grupper lösa detta på ett sätt som enligt artillerityperna skulle ha lett till att fienden fått indirekt eld i nacken i en skarp situation. Den dagen var för övrigt en dag som rent allmänt gav väldigt mycket utbildning per tidsinsats räknat.

Link to comment
Share on other sites

Trial & error, använd hjärnan, låter som en förträfflig utb. form, för folk med som har nått en viss nivå.

Tyvärr är denna pedagogik inte införd i det svenska utb.reglementet. Mycket snäva ramar för egna initiativ, på GU-förbanden. Något bättre i utlandsstyrkan, samt givetvis i Hemvärnet.

Jag menar inte att folk ska få göra hur som helst, men när man lärt sig ett och annat borde man få prova sina sammanlagda kunskaper på ett tillämpat, icke förövat moment.

Kanske OT, men kul att läsa föregående inlägg.

 

/M

Link to comment
Share on other sites

Trial & error, använd hjärnan, låter som en förträfflig utb. form, för folk med som har nått en viss nivå.

Ja, och detta särskilt som alla momenten skedde under stress, där jag t.ex. gick och slängde artillersimuleringseffekter i närheten av de stackars eleverna och hetsade om hur de snart skulle dö av fiendens eld om de inte skyndade sig. :clap: Jag skulle definitivt vilja haft fler sådana dagar, och speciellt då om jag fått några dagar på mig att förbereda eleverna genom att både psykiskt och fysiskt trötta ut dem genom hård fältverksamhet. Iofs så var redan verksamheten i stort uppbyggd så att eleverna fick ta en stor mängd egna initiativ för att bland annat själva prova ut hur olika taktiska lösningar fungerade. Det var alltså allmänt rätt så mycket stressmoment i stil med; "Du hamnade just i en skitig oförberedd situation, det är krig där inga befäl kan hjälpa dig, så vad gör du?" i utbildningen. Det var kanske inte alltid så kul för eleverna, men det gav bra resultat då de inte blev beroende av att alltid ha ett yrkesbefäl i närheten för att få saker att fungera. Det trycktes mycket på att en del krigstida förband (infanteribrigaderna) förmodligen skulle ha yrkesofficerare först på bataljonsnivå (vet inte hur väl det stämmer i praktiken), så det var viktigt att även lägre chefer kunde ta initiativ och fungera på egen hand.

Edited by A2Keltainen
Link to comment
Share on other sites

Det är rätt svårt att leda eld, speciellt om du vill att det ska gå rätt till och att granaterna ska träffa i första skottet.
Det man i en sådan nödsituation behöver göra är ju egentligen rätt så enkelt för att man ska få grundläggande effekt i målet. Vi körde med att man kontaktar artilleriet över tråd eller radio, meddelar att man inte är en eldledare men ändå kan observera, rapporterar egen position, fientlig position och vad det är för slags fiende. Efter att granaterna slagit ned så rapporterar man grundläggande eldkorrigering.

Att det fungerar är jag helt övertygad om. Dock måste man (som jag tidigare tagit upp) ha med precision och tid i kalkylen. Om man tvingas göra en större eldreglering får man ytterst sällan önskad effekt i målet. Målet flyttar sig om det märker att granater börjar dimpa ner i området alternativt flyttar sin in i skydd, i krevadgropar, diken eller pansarfordon.

arteldverkan.gifAmmunitionsåtgång beroende på målets grad av skydd.(SoldF sid 80)

Tiden från att eldsignaleringen inleds till att granaterna är i målterrängen är dessutom avsevärt längre om kommunikationen sker på tal. Med DART rasslar siffrorna bara in i SKERen och om det stämmer med inrapporterade målområden och att staben sagt ja sker beräkningen direkt och pjäserna får informationen. På tal måste b-platspersonalen genomföra en säkerhetskontroll på koordinaterna och mata in dem i SKERen manuellt.

 

Jag vill bara förtydliga att jag är klart för att alla ska kunna leda eld. Jag är dessutom för att vi ska ha ett starkt artilleri. Jag menar bara att som det är nu kan ytterst få utöver eldledarutbildade samt officerare leda eld. Och jag menar också att det är svårare än det kan se ut i vissa filmer...

Link to comment
Share on other sites

Den utbildning jag fick på eldledning var med simulator. På nivån ange x,y,z, dvs mycket begränsad utbildning. Vad mer behövs?

Det är världens enklaste sak egentligen, jag håller med.

 

Men för att träffa rätt direkt måste du ge en exakt koordinat. Det är väldigt enkelt om fienden befinner sig i ett vägkors eller vatten/vägkors eller annan garanterad punkt på gröna kartan. Om fienden befinner sig ute på en myr och du ligger x antar hm bort är det en annan. Då måste du med hjälp av ak/kv-tåg lägesbestämma dig själv och utifrån den informationen med hjälp av e-skivan beräkna (enkelt geometri men det måste ske snabbt) var fienden befinner sig. Och i systemet vi befinner oss ska vi även registrera målområden och registrera o-plats (SKERen har ett flertal spärrar mot "friendly fire" som måste vara uppfyllda, annars vägrar den skicka riktning/elevation till pjäserna). Det är lite stelbent kan tyckas men å andra sidan kanske vi undviker att få våra egna granater i huvudet.

 

Till det kommer sbtjänsten som om du ska få granaterna snabbt i målet måste sitta i ryggraden, oavsett om du kör på tal eller DART. En e-signalist sak kunna fylla i dartformatet snabbare än eldledaren hinner ta ut koordinaterna! B)

 

En e-gruppchef gör lumpen i 15 månader och det är tiden som krävs (minst) för att man ska bli slipad på tjänsten. Att alla i FM borde kunna leda eld skriver jag under på men det är ingen kunskap som tillägnas under en veckas utbildning. Eldobservatörsutbildning borde dock prioriteras bättre än det gör idag.

Link to comment
Share on other sites

Den utbildning jag fick på eldledning var med simulator. På nivån ange x,y,z, dvs mycket begränsad utbildning. Vad mer behövs?

Det gäller att skilja på att vara eldledare och eldobservatör.

Det enda en eldobservatör måste kunna är att skicka in till b-plats var granaterna slagit ner i förhållande till målet. E-obstjänst är något som inte kräver några enorma utbildningsinsatser och som de flesta, åtminståne alla befäl, bör kunna. (Alla befäl i HV ska kunna verka som eldobservatörer.)

 

Att vara eldledare är, som Danno skriver, betydligt mer avancerat, då det gäller att exakt kunna bestämma både sin egen och målets position i x-,y- och z-led.

Link to comment
Share on other sites

Enligt mitt minne skulle inte Artillerijägare vara enbart typ extra eldledning utan också åtfölja jägarförbanden bakom fiendens linjer och ett av huvudmålen för dessa var att det svenska artilleriet skulle kunna få just eldledning mot mål som inte frontförbanden kunde se. Man skulle också använda ljudmätare och ren ljudobservation, motståndarkunskap som t ex fi grupperingsformer och terrängkännedom för att typ gissa vart fi artielleri befann sig. Man skulle också ge denna information till jägarförband och leda artilleri och lätt attackflyg på djupet av fiendens gruppering.

 

Med allt längre skjutavstånd för artilleriet torde "anser jag" behovet av dessa förband öka om man inte enbart litar till ArtLokradar. Dessutom kan man ju leda framtidens markrobotar.

Ljudmätning gjordes av rena ljudmätplutoner. Dessa är precis som e-plutoner utbildade och utrustade för att i sin helhet verka bakom fiendens linjer. Det är alltså fler än bara artj som ska klara av det. ArtJ är i slutändan en kompromiss mellan maximal förmåga att leda indirekt eld (e-pluton) och maximal förmåga att strida på djupet bakom fiendens linjer (norrlandsjägare/lapplandsjägare*).

 

Ett av skälen (min gissning) till att artj inte längre utbildas kanske är att man inom jägarförbanden nu lägger mer tid på att utbilda den egna resursen (1 e-grp per jkomp? någon som vet?) och inte behöver tillföras e-resurs från artilleriet. Jag vet att K4 regelbundet får sina eldledare utbildade i Boden av befäl från Artbat (A8).

 

Att ljudmätplutoner inte längre finns kvar beror på att den utrustning som fanns inom FM var gammal och oerhört tungrodd. Det krävdes ca 10 km bredd på en ljudmätbas (jobbar från minnet här) och varje mikrofon var tvungen att mätas in exakt (KVM-tåg alltså). Det skulle dessutom gå tvåtråd från varje enskild mikrofon till beräkningsplatsen. Således handlar det om en jäkla massa arbete och många mil tråd innan man ens kan börja jobba. I det läget är artlokradar betydligt smidigare. Dock ska man inte underskatta ljudmät som är en helt passiv mätmetod och alltså inte kan pejlas på samma sätt som en radar. Med modern ljudmätutrustning (finns det?) kan den typen av förband säkerligen göra nytta.

 

En rolig anekdot om ljudmät är killarna som tjänstgjorde på plutonerna. Ljudmät innebär fantastiskt mycket matte och för att platsa måste man vara vass som bara den på att räkna. Lägg till arbete bakom fiendens linjer, tung utrustning och skidåkning så inser man att man behöver killar som är vältränade. Nu är det tyvärr så att mängden vältränade mattesnillen är ganska liten så oftast fick man prioritera bort musklerna... det var ett kul förband att jobba med enligt dom som vet!

 

Sen får du gärna förklara vad du menar om att gissa på grupperingsplatser?

 

 

* Jag är utbildad där uppe, och därför vet jag inte hur det funkar/funkade söder Dalälven...

Sen får du gärna förklara vad du menar om att gissa på grupperingsplatser?

 

Om du utgår från terrängkännedom plus kartan, plus motståndarens förband och framförallt den typ av förband som ingår i hans artilleri så kan du säkerligen ganska enkelt lista ut ungefär vart hans artilleri kan grupperas. Det var enklare förr eftersom de flesta artilleriförband var dragna bakom fordon men trots det är man någorlunda i behov av vägar, du kan inte ställa dig i träsk och i stenig terräng eller där det är högstammig skog osv, dessutom om du gissar att fi vet vart dina egna mål på ett ungefär är då kan du se vart ungefär som fi artilleri skulle befinna sig i "mask" och alltså inte kunna skjuta. Med mekaniserat artilleri och artilleri typ FH 77 kan du även gissa vart fi kommer att köra undan artilleriet för att dölja det. Sen kan du lägga till ljudmätning, öron och spår samt radiotrafik och fordonstrafik och ganska snart vet du vart fi artilleri finns.

 

Så tror jag att man gjorde, sen var det en smak/resursfråga. Har du jägarförband som kan slå mot artilleriet eller trossen? Har du artilleri som kan nå målen? Har du tillgång till attackflyg?

 

Basen i dessa gissningar måste dock vara kunskap om fiendens artilleriförbands grupperingsformer och behov av t ex ytor.

 

Självklart kan man då också minera troliga artilleriställningar.

 

Det var säkert enklare förr i tiden mot WP för de förbanden ställde upp på linje eller kloss och sen var det bra så (typ). Nu i väst kan man sprida pjäserna betydligt mer avancerat.

Link to comment
Share on other sites

Den utbildning jag fick på eldledning var med simulator. På nivån ange x,y,z, dvs mycket begränsad utbildning. Vad mer behövs?

Det gäller att skilja på att vara eldledare och eldobservatör.

Det enda en eldobservatör måste kunna är att skicka in till b-plats var granaterna slagit ner i förhållande till målet. E-obstjänst är något som inte kräver några enorma utbildningsinsatser och som de flesta, åtminståne alla befäl, bör kunna. (Alla befäl i HV ska kunna verka som eldobservatörer.)

 

Att vara eldledare är, som Danno skriver, betydligt mer avancerat, då det gäller att exakt kunna bestämma både sin egen och målets position i x-,y- och z-led.

Var säkerligen det jag fick utbildning för då, lite svårt att komma ihåg korrekt namn på saker och ting. Var ett tag sen :(

Link to comment
Share on other sites

Så tror jag att man gjorde, sen var det en smak/resursfråga. Har du jägarförband som kan slå mot artilleriet eller trossen? Har du artilleri som kan nå målen? Har du tillgång till attackflyg?

Precis så gör vi (FM) när vi bestämmer oss för var vi ska placera ljudmät, artrr, jägare, signalspan och annat. Underättelseplanering helt enkelt. Att bekämpa fientligt artilleri är artilleriets huvuduppgift ett, att undvika bekämpning från fientligt artilleri är huvuduppgift två (scoot-n-shoot aka gun-n-run).

 

Jag fick för mig (men hoppades att jag hade fel) att du menade att man med hjälp av kartan sköt artilleri på alla tänkbara grp-platser.... Vilket hade varit en helt omöjlig uppgift!

Link to comment
Share on other sites

Jag fick för mig (men hoppades att jag hade fel) att du menade att man med hjälp av kartan sköt artilleri på alla tänkbara grp-platser.... Vilket hade varit en helt omöjlig uppgift!

Säg det till ryssarna och se när de plockar fram någon artilleridivision ut sina reserver och motbevisar dig. Åtminstone i Afghanistan så sköt de en hel del enligt karta mot troliga fientliga positioner. Speciellt under de senare åren (när de verkligen började tröttna på de ständiga eldöverfallen), så började deras större konvojer mer och mer likna små fälttåg, där artilleri (som fanns i fort längs vägarna och även ibland följde med i konvojerna) sköt mot alla misstänksamma punkter i terrängen.

Link to comment
Share on other sites

Säg det till ryssarna och se när de plockar fram någon artilleridivision ut sina reserver och motbevisar dig. Åtminstone i Afghanistan så sköt de en hel del enligt karta mot troliga fientliga positioner. Speciellt under de senare åren (när de verkligen började tröttna på de ständiga eldöverfallen), så började deras större konvojer mer och mer likna små fälttåg, där artilleri (som fanns i fort längs vägarna och även ibland följde med i konvojerna) sköt mot alla misstänksamma punkter i terrängen.

En helt omöjlig uppgift för det svenska artilleriet (men antagligen iofs även för det gamla sovjetiska). På 4 artilleribataljoner blir det inte så många ton spränggranater i terrängen.

 

Hypotetiskt/teoretiskt resonemang:

1. Inom en cirkel med radien 3 km får du in i genomsnitt 10 grupperingsplatser (norrlänsk terräng, pjäser modell större, ej grk alltså).

2. En artilleribataljon har en räckvidd på ca 25 km.

3. Inom bataljonens räckvidd finns det således cirka 80 tänkbara grupperingplatser.

 

Att från ett grupperingsområde skjuta på 80 mål är att be om att bli bekämpad (i dagen krigföring med artrr och annat mysigt som är gjort för att hitta skjutande förband). Dessutom är det inget som säger att pjäsen inte står i skydd i närheten av den plats du skjuter på samt att du faktiskt träffar.

 

edit: Självklart menar jag shoot-and-scoot och inget annat.

Edited by danno
Link to comment
Share on other sites

På 4 artilleribataljoner blir det inte så många ton spränggranater i terrängen.

Speciellt inte om det är "låtsasbataljoner" med enbart 12 pjäser i varje, vilket jag förstått det som. Jag höll på att gå i taket när finska försvaret minskade antalet pjäser från jägarbrigadernas 36 till beredskapsbrigadernas 18, men jag kanske ska vara glad att jag inte tittat närmare på det svenska artilleriet. Snälla, säg att jag har fel och att det är fler pjäser än 12 i varje bataljon.

 

Att från ett grupperingsområde skjuta på 80 mål är att be om att bli bekämpad (i dagen krigföring med artrr och annat mysigt som är gjort för att hitta skjutande förband).

 

En sådan radar ser inte 360 grader, utan de amerikanska har t.ex. en spaningsvinkel som ligger närmare 90 grader som jag förstått det. Frågan är även hur bra den fungerar om du börjar räkna in saker som allmäna fel, terräng, väder, störning, m.m. Jag vet inte många ARTHUR svenska försvaret planerat att köpa in, men de flesta länder brukar ha rätt så få av dessa enheter, vilket innebär att varje enhet som upptäcks och bekämpas medför en stor procentuell förlust. Enheterna ifråga är ju även aktiva strålare, vilket avsevärt ökar risken för att de upptäcks, och med tanke på hur värdefulla de är så lär de vara extremt högprioriterade mål både för fiendens spanings- och bekämpningsenheter. Jag håller dock med dig om att det i strid mot en tekniskt kapabel motståndare är klart suicidalt att stå och skjuta från samma ställe under en längre tidsperiod.

Link to comment
Share on other sites

På 4 artilleribataljoner blir det inte så många ton spränggranater i terrängen.

Speciellt inte om det är "låtsasbataljoner" med enbart 12 pjäser i varje, vilket jag förstått det som. Jag höll på att gå i taket när finska försvaret minskade antalet pjäser från jägarbrigadernas 36 till beredskapsbrigadernas 18, men jag kanske ska vara glad att jag inte tittat närmare på det svenska artilleriet. Snälla, säg att jag har fel och att det är fler pjäser än 12 i varje bataljon.

 

Det stämmer att det endast är 12 pjäser i varje bataljon Haubits 77B, men de har högre eldhastighet än många andra pjäser - men om man har fler pjäser är ju sannolikheten större att fler överlever längre.

 

12/80 bataljonerna hade endast 8 pjäser.....och motsvarade då 2 st batterier.

Link to comment
Share on other sites

Det stämmer att det endast är 12 pjäser i varje bataljon Haubits 77B, men de har högre eldhastighet än många andra pjäser - men om man har fler pjäser är ju sannolikheten större att fler överlever längre.

Man får även större flexibilitet vad gäller gruppering, och kan därför bland annat täcka ett större område.

Link to comment
Share on other sites

Jag håller dock med dig om att det i strid mot en tekniskt kapabel motståndare är klart suicidalt att stå och skjuta från samma ställe under en längre tidsperiod.

Jag lägger till ett argument i mitt resonemang om hur korkat det är att skjuta på kartgissningar, nämligen LOGISTIK!

 

Ett eldöppnande (eldstöt) med en bataljon ger oss 2 lag per pjäs. Normalt skjuter man inte med så lite som en bataljon men för tankeexperimentet räcker det (om inte kan vi dubbla slutresultatet). 2 lag gånger 12 pjäser är 24 granater. 24 granater gånger mina tidigare tillhöftade 80 mål ger oss 1920 granater. En granat väger ca 45 kg och med tillhörande laddningar blir det en 70 kg som ska fraktas fram till pjäsen. 1920 granater med laddningar gånger 70 kg ger oss 134400 kg dvs ungefär 135 ton ammunition...

 

Det är ju iofs inga enorma summor men ska man göra det här kontinuerligt kommer det inte att fungera.

Link to comment
Share on other sites

Jag lägger till ett argument i mitt resonemang om hur korkat det är att skjuta på kartgissningar, nämligen LOGISTIK!

Jag har för mig att ryssarna under någon del av VK2 drog fram järnväg nästan ända fram till pjäsplatserna för att lyckas föra fram granater i tillräcklig mängd. Det är inget för dagens stridsfält, men det är ändå något vackert i det om det stämmer. :surprise::)

Link to comment
Share on other sites

Dock tror jag mig veta att vanligt sk/span/j, knappast får eldleda under GU. Nu menar jag inte GRK, utan Art och flyg. Nån som vet varför man inte ens låter bassar känna på detta i Sverige?

 

Det där har du tagit helt ur luften, DivUNDkompaniet 02/03 eldledde bla 800! 15.5cm granater(blandat spräng/zon) under en vecka i Ävldalen, vi eldledde även 1heldag/pluton under slutövningen.

 

Detta är bara exempel på de gånger jag har eldlett skarpt Artilleri under min GU.

 

mvJh

KB Petersson

PlutArtch 31:a UNDplut K3 02/03

Link to comment
Share on other sites

Jag lägger till ett argument i mitt resonemang om hur korkat det är att skjuta på kartgissningar, nämligen LOGISTIK!

Jag har för mig att ryssarna under någon del av VK2 drog fram järnväg nästan ända fram till pjäsplatserna för att lyckas föra fram granater i tillräcklig mängd. Det är inget för dagens stridsfält, men det är ändå något vackert i det om det stämmer. :=o:o

För att inte tala om uppladdningarna inför slagen vid Somme och Verdun. Där byggdes räls...

 

För övrigt är ett av mitt livs bästa exempel på 'föredrag du aldrig trodde att du skulle gå på' en lång session av någon kille på FOA, MHS eller FMV som pratade om den ryska krigsmaktens förmåga att leka rallare i krig och lägga sina bredspår för att säkra underhållsvägarna.

Edited by Vysotskij
Link to comment
Share on other sites

En sådan radar ser inte 360 grader, utan de amerikanska har t.ex. en spaningsvinkel som ligger närmare 90 grader som jag förstått det. Frågan är även hur bra den fungerar om du börjar räkna in saker som allmäna fel, terräng, väder, störning, m.m. Jag vet inte många ARTHUR svenska försvaret planerat att köpa in, men de flesta länder brukar ha rätt så få av dessa enheter, vilket innebär att varje enhet som upptäcks och bekämpas medför en stor procentuell förlust. Enheterna ifråga är ju även aktiva strålare, vilket avsevärt ökar risken för att de upptäcks, och med tanke på hur värdefulla de är så lär de vara extremt högprioriterade mål både för fiendens spanings- och bekämpningsenheter.

I en arthur-pluton ingår 3st vagnar som arbetar omgångsvis, en sänder, en är sändklar och en omgrupperar. Detta minimerar sändningstiden från varje grupperingsplats. Arthur har väldigt begränsade backlober vilket gör att den är svår att hitta om man inte befinner sig på sändsidan av antennen. Att man "bara" har ett 90 graders sökområde utgör inget större problem då man förhoppningsvis vet från vilket håll fi anfaller. Enda gången vi hade problem att se granater var i älvdalen då det sköts laddning 1 på korta avstånd och granaterna knappt tog sig över bergstopparna. Väder och vind har liten inverkan. Radarn krånglade i övrigt väldigt lite på det tekniska planet. Övrigt kan sägas att arthur är betydligt mer mobilt än dom flesta utländska artrr system. Och får vi bara en lämpligare bärare så är nog lyckan gjord. I internationell tjänst skulle arthur vara mycket bra, då man kan få svart på vitt vem som skjut på vem först och vartifrån osv osv.

Link to comment
Share on other sites

Hej!

Efter en snabb blick i bokhyllan i den sällan använda UndR Art 1990 (varför har man en sån bok hemma...)kan jag upplysa om följande om ArtJplut:

1. ArtJplut bestämmer läget och leder indirekt eld mot främst mot

-art- o grkförband

-und-, telestör-, stabs- och eförband samt uppehållsplatser

-uhförband, främst am och drivmedel

 

2. Plut kan dessutom:

-biträda vid insats med attackflyg

-upprätta långbas efter förstärkning av personal och mtrl

-lösa unduppgifter i samverkan med jägar- eller spaningsförband

 

3. Plut kan:

-lösa uppgifter 20 km i i fientligt område

-uppträda i väglös terräng

-förflytta sig till fots eler skidor 25km / dygn

-förflytta sig med bv 5 - 10 mil / dygn

 

4. Plutonen kan lösa uppgifter:

-med egna resurser i högst 3 dygn

-efter förstärkning av sjukvårdsresurser och livsmedel upp till sex dygn.

 

6. ArtJplut ingår i ett Regstabskomp (ej Gotland). Plut består av:

en artjägargrupp, tillika stabsgrupp

tre artjägargrupper

 

7. Bv ingår i NArtJplut

 

8. Plut beordras av Regchef (Abekchef) att spana inom ett område för att lägesbestämma fi art eller samverka med s- eller j-förband. Den kan kvartså under befäl av Regchef eller underställas Abekchef, s- eller j-förband.

 

Nåja förbandet är ju som sagt nedlagt, så infon är väl inaktuell hursomhelst!

/Koskela :clap:

Link to comment
Share on other sites

I en arthur-pluton ingår 3st vagnar som arbetar omgångsvis, en sänder, en är sändklar och en omgrupperar.

Ska det då finnas tolv Arthursystem i hela svenska försvaret, när man nu har fyra artilleribataljoner? Hur många Arthursystem är beställda respektive levererade?

 

Att man "bara" har ett 90 graders sökområde utgör inget större problem då man förhoppningsvis vet från vilket håll fi anfaller.

 

Det beror helt på uppgiften. Ett bra exempel på när du inte vet från vilket håll granaterna kommer att komma är vid försvar av flygbas. Både Sovjet och USA har fått känna på detta problem i Afghanistan.

 

Väder och vind har liten inverkan. Radarn krånglade i övrigt väldigt lite på det tekniska planet.

 

Alla länder kanske inte har lika bra system, eller så kanske de har ännu bättre system. Det är farligt att dra generella slutsatser baserat på ett enda system. Jag undrar t.ex. hur bra de ryska systemen är i praktiken?

 

I internationell tjänst skulle arthur vara mycket bra, då man kan få svart på vitt vem som skjut på vem först och vartifrån osv osv.

 

Britterna verkade tycka bra om den i Irak om jag minns rätt.

 

Lärs för övrigt "kratermätning" fortfarande ut i svenska försvaret som metod att se varifrån fienden skjutit?

Link to comment
Share on other sites

Ska det då finnas tolv Arthursystem i hela svenska försvaret, när man nu har fyra artilleribataljoner? Hur många Arthursystem är beställda respektive levererade?

Ingen aning, men i krio är väl inte arthur underställt artilleriet utan divund. Tror att det hittils utbildats fem eller sex plutoner.

 

Det beror helt på uppgiften. Ett bra exempel på när du inte vet från vilket håll granaterna kommer att komma är vid försvar av flygbas. Både Sovjet och USA har fått känna på detta problem i Afghanistan.

Har man parkerat in sig så illa så kan man nog kosta på att sända med flera sensorer samtidigt. Arthur har en väldigt stor yttäckning, räckvidden är ca 30-40km.

 

Alla länder kanske inte har lika bra system, eller så kanske de har ännu bättre system. Det är farligt att dra generella slutsatser baserat på ett enda system. Jag undrar t.ex. hur bra de ryska systemen är i praktiken?

Jag kan tyvärr bara tala för arthur, då det är det enda system jag har erfarenhet av. Det jag har fått höra är att generellt är dom utländska systemen mindre kompakta och mindre teränggående. Låt mig återkomma på ett par år så vet jag nog mer. :camo:

 

Lärs för övrigt "kratermätning" fortfarande ut i svenska försvaret som metod att se varifrån fienden skjutit?

Ingen aning, inte omöjligt men inte heller särskillt troligt.

Link to comment
Share on other sites

  • 2 months later...
En rolig anekdot om ljudmät är killarna som tjänstgjorde på plutonerna. Ljudmät innebär fantastiskt mycket matte och för att platsa måste man vara vass som bara den på att räkna. Lägg till arbete bakom fiendens linjer, tung utrustning och skidåkning så inser man att man behöver killar som är vältränade. Nu är det tyvärr så att mängden vältränade mattesnillen är ganska liten så oftast fick man prioritera bort musklerna... det var ett kul förband att jobba med enligt dom som vet!

 

 

Har också hört att det skall ha varit ett mycket speciellt klimat på dessa plutoner under utbildningen.. ;-)

Edited by holy
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...