Titulering

[Animal]

Här har jag en fråga som jag själv inte ens reflekterat över tidigare och som jag alltid tagit för givet.

 

Men för ett litet tag sen fick jag frågan av en HV-ungdom om varför man alltid använder efternamnet för att påkalla uppmärksamhet från en viss person och inte förnamnet.

 

Och ärligt så hade jag inget bra svar på det...

 

Jag hoppas innerligt att Ni kan hjälpa mig med en bra förklaring.

 

BlåGul får flytta tråden till rätt plats i forumet.

Edited September 6, 2009 by Animal

[Lt P]

Här har jag en fråga som jag själv inte ens reflekterat över tidigare och som jag alltid tagit för givet.

 

Men för ett litet tag sen fick jag frågan av en HV-ungdom om varför man alltid använder efternamnet för att påkalla uppmärksamhet från en viss person och inte förnamnet.

 

Och ärligt så hade jag inget bra svar på det...

 

Jag hoppas innerligt att Ni kan hjälpa mig med en bra förklaring.

 

BlåGul får flytta tråden till rätt plats i forumet.

 

Tradition och artighet skulle jag säga. Jämför användandet av ni och formerna före du-reformen.

 

/P

[Halldén]

Jag har fått förklarat för mig att det har varit vanligare med att folk har haft samma förnamn än efternamn, därav användandet av efternamn - lättare att skilja på folk.

[Lt P]

Jag har fått förklarat för mig att det har varit vanligare med att folk har haft samma förnamn än efternamn, därav användandet av efternamn - lättare att skilja på folk.

 

Backar vi till indelningsverket så döpte man om patronymikonerna till soldatnamn för att hålla reda på soldaterna när det drällde av liknande ...son-namn. Det fanns olika teman man följde. T.e.x. kunde man välja soldatens egenskaper såsom, Djärv, Tapper, Snygg, Kort eller varför inte väderstreck Nord, Öster eller de mer klassiska Klinga, Krut, Sabel osv. I bland hade man ett tema på hela kompaniet och i vissa fall gick namnet i arv med soldattorpet. Det finns massor att läsa om detta.

[903Lew]

I Storbritannien (och merparten av världen f.ö.) är ju efternamnen brukliga att använda innan de två parterna känner varandra bra.

 

I min HV-plut använder vi mest förnamn/smeknamn på varandra, detta eftersom vi känner varandra något. Även under GU var smeknamn förekommande, dock oftast baserade på efternamnen (ex: soldat Andersson blev 'Anders', soldat Karlgren blev 'Kalle' etc).

[Kölsvinet]

För att man annars riskerar att den oerhört festliga meningen "Börje, två rökhandgranater, eld!" blir verklighet...

[LeadHead]

Precis som GP720Englund antyder med sitt citat ur en svunnen SoldF (1972 eller 1986?) så verkar det som att detta har gått i vågor. Den förklaring jag fick från mina befäl under GU var ungefär att "på den tiden tränade man för krig på riktigt och då krävs riktig kamratskap". Det kanske kan ligga något i det?

[Fofö_Charlie]

Med risk för att upprepa det andra har sagt tidigare.

 

Det finns säkert en förklaring till det som sträcker sig en bra bit tillbaka. Förr fanns det ju lite fler soldater än vad det gör idag och således visade kanske efternamen på lite mer variation än vad förnamnen kunde göra. Efternamnen kunde antingen vara släktbetonat, eller så fick soldaten ett "nytt" efternamn efter sin egenskap eller karaktär och när man hade soldattorpen ärvdes ju både torpen och soldatnamnet neråt.

 

För att förklara det som serganten gjorde, är det av ren artighet. Precis som man tilltalar någon med ett artighets-Ni så tilltalar man soldaten/befälet med efternamn. Detsamma gäller ju för människor som man inte träffat eller i yrkesrelationer där man tenderar att använda efternamn (alt. både för-efternamn) för att vara artig eller för att behålla "yrkesrelationen".

 

Det är alltså vad jag har fått mig förklarat, ingen "sanningstämpel" på det alltså.

Ber även i förväg om ursäkt för ett möjligt förvirrat första-inlägg, om någon anledning så fick jag oerhört svårt för att formulera mig, kanske tröttheten som slagit in.

[dxl]

När vi är på ämnet:

Är det bara jag och där jag rör mig man (generellt) har efternamn på män och förnamn på kvinnor? Jag har förstått det som att det just blir enklare eftersom det är många män så blir det lättare med efternamn då dessa skiljer sig mer (fast det är frågan om Daniel eller Johansson är vanligast) och kvinnor är inte så vanliga så deras förnamn är alltid ovanliga. (hängde ni med?)

 

Hur som helst är det bara där jag är detta förekommer, förnamn på kvinnor och efternamn på män?

[Lt P]

Dessutom handlar det, eller kanske snarare handlade under de stora numerärenas tid, om distansiering mellan chef och manskap. Ett "ni", "soldaten", "91:an", "Karlsson" eller "Korpral" signalerar avstånd mellan officeren och soldaten. Numera i vår lilla kompisklubb försvarsmakten känner snart alla varandra men situationen med potentiellt 800 000 man i uniform och 35 000 värnpliktiga var annorlunda ur socialt perspektiv. Efternamn eller titel signalerar kanske allvar medan förnamn vänskap. Det är lättare att be Karlsson storma ett KSP-näste än att be Börje.

 

Ett "ni" är dessutom inte alltid så artigt som man idag kan tro. En av orsakerna bakom du-reformen var just att ni uppfattades som nedlåtande och användes av den i högre social ställning. Exempel:

- "Vill Ni plocka ut soporna/Vill Lisa plocka ut soporna"" (till tjänstefolket)

- "Javisst direktörn" eller "Ja Herrn"

 

Liknande kan man se idag då resterna av de som så gärna fortfarande skulle vilja vara överklass använder Ni som tilltalsform, bara för att vara nedlåtande. Den andra vanliga användningen idag är väl bara i högdragen marknadsföring.

 

/P

Edited September 11, 2009 by Lt P

[Krook]

När vi är på ämnet:

Är det bara jag och där jag rör mig man (generellt) har efternamn på män och förnamn på kvinnor? Jag har förstått det som att det just blir enklare eftersom det är många män så blir det lättare med efternamn då dessa skiljer sig mer (fast det är frågan om Daniel eller Johansson är vanligast) och kvinnor är inte så vanliga så deras förnamn är alltid ovanliga. (hängde ni med?)

 

Hur som helst är det bara där jag är detta förekommer, förnamn på kvinnor och efternamn på män?

Det där har jag reagerat för också!

Det tycks som att folk försöker vara formella i tilltalet till män men försöker vara informella i tilltalet till kvinnor. Märkligt.

 

/K

[Värn]

Det där har jag reagerat för också!

Det tycks som att folk försöker vara formella i tilltalet till män men försöker vara informella i tilltalet till kvinnor. Märkligt.

 

/K

 

Hmm, menar ni inom försvarsmakten nu, bara, eller även i det så kallade "civila" arbetslivet också? För i så fall har jag en invändning. Nu jobbar jag på en kvinnodominerad arbetsplats (som kock på en kommunal förskola), men där tilltalar vi faktiskt oftast varann med efternamn. Utom jag, då, som får heta allt ifrån "han" till "kocken" och "killen".

[Krook]

Det är främst i statlig tjänst jag menar.

 

/K

[HotelAlpha]

Men det funkar lika i det civila mörkret, har också reflekterat över det(gäller främst män).

 

Vet också att det inom vissa förband körs hårt med förnamn för att efternamn är lättare att spåra, detta gäller

inte bara hysch-hysch människorna.....

 

edit: Skrev snabbt, tänkte långsamt...

Edited September 11, 2009 by HotelAlpha

[Flo]

Grad ar ju fornamnent.Alla ver ju att Kapten Karlson och Furir Karlson inte ar den samma...

 

Har i USA anvands grad och fornamn alltid nogot annat skulle vara valdigt valdigt ohyfsatt och du kan aven bli straffad for dylikt betende.

[The Swede]

Grad ar ju fornamnent.Alla ver ju att Kapten Karlson och Furir Karlson inte ar den samma...

 

Har i USA anvands grad och fornamn alltid nogot annat skulle vara valdigt valdigt ohyfsatt och du kan aven bli straffad for dylikt betende.

Menar du inte efternamn?

Man går väl inte runt och säger captain Roger eller sargent Steve?

[Kölsvinet]

Forrest Gump gör det och se hur det gick för honom...

 

/M

[Flo]

The Swede.Nu fattar jag inte?

Jag menade att graden byter ut fornamnet

Istallet for att saga Martin Smith sager man Sergeant Smith.

Forovrigt so sager man SIR till Officerare.

 

 

Inte helt ovanligt att man anvander grad fore smeknamn typ Sergeant G eller i mitt fall Lance Corporal Liljohn, Det ar mer informelt dock.

 

 

Edit

Aj du, Jag skrev fel.Jo jag menar givetvis efternamnet,

Edited September 13, 2009 by Flo

[Rickard N]

Grad ar ju fornamnent.Alla ver ju att Kapten Karlson och Furir Karlson inte ar den samma...

 

Har i USA anvands grad och fornamn alltid nogot annat skulle vara valdigt valdigt ohyfsatt och du kan aven bli straffad for dylikt betende.

 

Sen har vi ju undantagen som kapten Mårten :

[Fofö_Charlie]

[...]Hur som helst är det bara där jag är detta förekommer, förnamn på kvinnor och efternamn på män?[...]

Lite som kuriosa och en högst personlig reflektion. Det är så att jag har ett väldigt kort efternamn (icke svenskt, men nordiskt) och som är väldigt lätt att uttala vilket kanske bidrar till att det används mer än mitt mer vanliga svensson-förnamn. Men..

När jag tänkte på det så slog det mig att alla mina manliga vänner alltid tilltalar mig med mitt efternamn, medan alla mina kvinnliga vänner alltid tilltalar mig med mitt förnamn av någon anledning. Det samma gäller i viss mån för hela umgängskretsen, där en del manliga vänner har smeknamn medan det nästan uteslutande handlar om förnamn som tilltal åt de kvinnliga vännerna.

 

[...]Hmm, menar ni inom försvarsmakten nu, bara, eller även i det så kallade "civila" arbetslivet också? För i så fall har jag en invändning. Nu jobbar jag på en kvinnodominerad arbetsplats (som kock på en kommunal förskola), men där tilltalar vi faktiskt oftast varann med efternamn. Utom jag, då, som får heta allt ifrån "han" till "kocken" och "killen".

Hoho, joo jag har också jobbat på en del kvinnodominerade arbetsplatser trots min ringa ålder, men där har det precis som du säger, alltid varit en viss jargong dem sinsemellan. Där har man alltid blivit kallad för olika saker, en del snälla och andra mindre snälla (dock med glimten i ögat) och de har alltid kört lite extra med en som ensam kille

[sportdykare]

Forrest Gump gör det och se hur det gick för honom...

 

/M

"Run Gump, Run!"

 

Att man säger löjtnant Andersson istället för Peter till sin löjtnant (anta att han heter Peter Anderson) är naturligtvis mindre personligt och kompismässigt. Men vi värnpliktiga (jag gör lumpen nu) tilltalar ju varandra i vanliga fall med efternamn och efter ett tag blir ju det lika naturligt som för- eller smeknamn. Det kanske ter sig märkligt för civila/nyinryckta men ett tilltalsnamn är ett tilltalsnamn, oavsett om det är Svensson eller Johan.

 

Personligen tycker jag att jag ofta kan vara ganska mycket kompis med flera av mina löjtnanter även om jag kallar var och en av dom för just "löjtnant".

 

Sen har jag även noterat att vissa officerare tycks byta ut sitt förnamn mot sin grad ibland, speciellt när dom presenterar sig för oss för första gången. Till exempel:

"Ja, jag ska väl presentera mig också, jag heter löjtnant Andersson. Heter Peter i förnamn..." osv. Vissa glömmer helt bort att nämna sitt förnamn.

Detta måste väl vara en arbetsskada...?

[Essray]

Forovrigt so sager man SIR till Officerare.

Det där är något jag helt klart saknar i den svenska nomenklaturen. En motsvarighet till "sir", skulle ju lösa alla pinsamma förväxlingar av majorer och fänrikar (eller örlogskaptener för den delen). Jag kan dock inte komma på något lämpligt ord för ändamålet. "Ja, officer" eller "Ja, befäl" låter ganska klumpigt.

[903Lew]

Forovrigt so sager man SIR till Officerare.

Det där är något jag helt klart saknar i den svenska nomenklaturen. En motsvarighet till "sir", skulle ju lösa alla pinsamma förväxlingar av majorer och fänrikar (eller örlogskaptener för den delen). Jag kan dock inte komma på något lämpligt ord för ändamålet. "Ja, officer" eller "Ja, befäl" låter ganska klumpigt.

 

"ja, chefen!" funkar ju alltid.

[Essray]

Det där är något jag helt klart saknar i den svenska nomenklaturen. En motsvarighet till "sir", skulle ju lösa alla pinsamma förväxlingar av majorer och fänrikar (eller örlogskaptener för den delen). Jag kan dock inte komma på något lämpligt ord för ändamålet. "Ja, officer" eller "Ja, befäl" låter ganska klumpigt.

 

"ja, chefen!" funkar ju alltid.

Med "funkar alltid", menar du då att det hypotetiskt skulle kunna fungera, eller att det redan idag används? Jag har nämligen aldrig hört det användas.

[berx]

Sen har vi ju undantagen som kapten Mårten :

Eller fänrik Henrik

[Dacke]

Sen har vi ju undantagen som kapten Mårten :

 

Haha! Mjo, han har ju till o med utskrivet på sin namnbricka KAPTEN Mårten.

[Doggydriver]

Forovrigt so sager man SIR till Officerare.

Det där är något jag helt klart saknar i den svenska nomenklaturen. En motsvarighet till "sir", skulle ju lösa alla pinsamma förväxlingar av majorer och fänrikar (eller örlogskaptener för den delen). Jag kan dock inte komma på något lämpligt ord för ändamålet. "Ja, officer" eller "Ja, befäl" låter ganska klumpigt.

 

"Sir" skulle väl lättast översättas "Herrn". Inte helt korrekt kanske, men då "Sir" använts inom så skilda miljöer som adel, familjens överhuvud, krigsmakt osv. Och förmodligen härstammar från den tid då överklass och officer var mer eller mindre liktydigt. Gemensam nämnare verkar vara att det gäller för de personer som befinner sig högre i en särskild hierarki. Jo, "Herr" blir min gissning, även om det inte är helt korrekt, den kvinnliga motsvarigheten borde landa vid "Dam"

 

Är jag helt vilse får Lt P eller annan bevandrad i ämnet slå mig på fingrarna.

 

/DD

 

/Edit: förtydligat

Edited September 28, 2009 by Doggydriver

[903Lew]

Det där är något jag helt klart saknar i den svenska nomenklaturen. En motsvarighet till "sir", skulle ju lösa alla pinsamma förväxlingar av majorer och fänrikar (eller örlogskaptener för den delen). Jag kan dock inte komma på något lämpligt ord för ändamålet. "Ja, officer" eller "Ja, befäl" låter ganska klumpigt.

 

"ja, chefen!" funkar ju alltid.

Med "funkar alltid", menar du då att det hypotetiskt skulle kunna fungera, eller att det redan idag används? Jag har nämligen aldrig hört det användas.

 

Vette tusan hur utspritt det är, man jag och flera med mig använde det under min GU utan att någon stjärngosse blev sur. Även på senare dagar i HV använder jag chefen oftare än grad (finns så sabla många vinkelsergeanter, pixelsergeanter, fänrikar, löjtnanter och gud vet vad. Nu jobbade vi iofs på en rätt avslappnad batstab med stor rotation på officerer, men principen tycker jag är mycket bra. Om någon ger dig en order är han per definition din chef på samma sätt som han i det anglosaxiska synsättet är någon du ska visa vördnad för.

 

"Ja, chefen!" är i min värld mer kamratligt, kanske en symbol för att vi alla (hittills) börjat som grisbassar på ett GU-regemente/flottilj/eskader?

"Ja, herrn!" låter i mina öron rätt ordentligt tradigt och nästan lajv-aktigt. Det kanske skulle fungera under högvaktsomständigheter, men då vet man väl om befälet är löjtnant eller örlogskapten?

"Ja, löjtnant/kapten/överste/regementsförvaltare!" är nog bäst för att förhindra scenariot när hela stabshytten tittar på dig (många kaptener). Kommer nog även bli lättare i den vackra framtiden där de flesta uniformer kommer ha hylsa.