Sudan

[Krigsmakten]

NATO bombningarna av Serbien för att stoppa deras aktiviteter i Kosovo framhålls ofta som början på den nya världsordning som västmakterna skapat.

 

Jag håller det för ett misslyckande. Serbien bedrev en nationalistisk politik som hade utmynnat i övergrepp på kosovoalbaner. Med Serbiens agerande i Bosnien i färskt minne accepterade man den albanska propagandan där man gjorde enorma överdrifter. Den etniska rensningen på albaner stoppades innan den börjat. Däremot lyckades man inte stoppa UCK:s nattliga räder mot serbiska familjer. Idag lever ett fåtal serber kvar med skydd av NATO soldater. Antalet serber är så få att man kan garantera deras säkerhet. Vad hände med UCK då? De som också bedrev etnisk rensning.

 

"Omedelbart efter att västvärlden genom FN, Nato och OSSE ockuperat den serbiska provinsen fick vi höra att de hade avväpnat UCK. Det gjorde de inte och alla visste det. UCK var ett ledande organ för att genomdriva att omkring 200 000 serber lämnade Kosovo; proportionellt var det den största etniska rensningen på Balkan. Men den var vår etniska rensning, så västvärldens fria press låtsades inte se den. UCK låg också bakom krigföringen tvärs över gränsen in i södra Serbien och det åtta månader långa kriget i Makedonien.

 

Allt detta är behagligt bortglömt i dag; det måste vara det, eftersom västvärldens intressen är inriktade på ett oberoende Kosovo. Det är den logiska följden av Natos bombningar 1999. Och inte verkar det bekymra alltför många att hela denna process också bryter mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244." Källa: http://www.transnational.org/pressinf/2006...rebyggande.html

Edited June 27, 2006 by Krigsmakten

[Ing]

Det är lätt att kritisera handlingar, men svårare att komma med kreativa förslag på vad som ska göras istället. Har du några bra förslag på alternativ till fredsframtvingande insatser? Skicka trupp enbart som vakter för flyktingläger låter inte som någon riktigt hållbar lösning.

[Born]

Visst är det lätt att efteråt kritisera vad som hänt med facit i hand. Helt beroende på vem man frågar får man olika svar på om det var bra eller inte. Självklart finns det folk som kritiserar, konstigt vore det annars.

 

Frågan man aldrig får svar på är vad som hade hänt om inte nato gått in. Hade folkgrupperna stått och kramats i gathörnen och rosa små fluffiga moln seglat över oblic?

[Krigsmakten]

Detta är historien om Darfur såsom den beskrivs på utrikespolitiska institutets betaltjänst www.landguiden.se.

 

Läs och fundera på vilka alternativen är själv. Jag gör inte anspråk på att vara facit.

 

"Darfur

 

 

I mars 2003 startade ett uppror i Darfur i västra Sudan. En rebellrörelse anklagade Sudans regering för att försumma Darfur och för att ta parti för arabiska boskapsskötare i konflikter mellan dem och regionens svarta bondebefolkning.

Darfur är minst lika stort som Sverige och har sju miljoner invånare. Området räknas till det muslimska, norra Sudan. Befolkningen är muslimer, men majoriteten är inte araber. Tre större, svarta folkgrupper dominerar (se Befolkning och språk samt Utrikespolitik och försvar). De svarta i Darfur är oftast bofasta bönder, ibland halvnomader, men i Darfur finns också nomadstammar som räknar sig som araber. Bönder och nomader konkurrerar om jord och vatten, men det har också funnits traditioner av att leva sida vid sida och även samverka. Under 1980-talet började dock dessa mekanismer för samlevnad försvagas, under inverkan från ett inbördeskrig i grannlandet Tchad.

 

Trots återkommande oro i Darfur sedan 1980-talet togs regeringen i Khartoum på sängen av upproret. De svarta rebellerna hade till att börja med militära framgångar. Armén började då dela ut vapen till arabiska nomadfolk och uppmanade dem att ansluta sig till halvmilitära miliser. Ridande nomadkrigare, som de svarta i Darfur kallade janjawid, angrep de bofastas byar, ofta efter att byarna först bombats av regeringsflyg. Som ett led i terrorn våldtogs kvinnor systematiskt. FN:s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan betecknade i mars 2004 situationen i Darfur som "världens värsta humanitära katastrof". Han beskrev konflikten som en "systematisk folkfördrivning", riktad mot de svarta i Darfur. Regimen avfärdade anklagelserna som lögner.

 

Rebellerna antog snart namnet Sudans befrielserörelse/armé (SLM/SLA). Därutöver framträdde ännu en svart rebellrörelse, Rättvise- och jämlikhetsrörelsen (JEM) .(Angående båda rörelserna, se även Politiskt system). Rörelserna var i lös allians med varandra.

 

Efter medling av EU och USA kom regeringen och rebellerna våren 2004 överens om att iaktta eldupphör, för att matbistånd skulle kunna delas ut till civilbefolkningen. Trots det fortsatte våldet. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog i april en resolution om Darfur, på initiativ av USA. I maj slog FN fast att över en miljon människor i Darfur hade tvingats lämna sina hem och att regeringsstyrkorna inte höll tillbaka nomadmiliserna. FN-personal på plats rapporterade om janjawid-attacker mot FN:s fordon och matförråd. Sudanesiska myndigheter försökte hindra biståndsorganisationer från att få föra in mat och mediciner.

 

I maj 2004 kom regeringen och rebellerna överens om låta Afrikanska Unionen (AU) skicka observatörer till Darfur.

 

Kritiken från omvärlden mot Sudans regering dämpades av att man vid denna tid inte ville störa de fredsförhandlingar som pågick i södra Sudan (se särskilt kapitel). I juni skärpte dock FN och USA tonen. USA varnade de sudanesiska ledarna för att de kunde komma att behandlas som krigsförbrytare om de inte stoppade övergreppen i Darfur. FN:s generalsekreterare Kofi Annan fick löften om att regeringen skulle börja avväpna janjawid-miliserna. Man avtalade att en särskild representant för generalsekreteraren, Jan Pronk, regelbundet skulle träffa Sudans utrikesminister för att övervaka avväpningen av de stridande.

 

I juli 2004 skickade AU 300 soldater för att skydda observatörer som redan fanns på plats. FN:s säkerhetsråd gav Khartoum en månad för att stoppa janjawiderna. Annars skulle "åtgärder" vidtas. Säkerhetsrådets resolution stadgade också om ett vapenembargo för alla icke-reguljära styrkor i Darfur. När tidsfristen löpt ut rapporterade Pronk att Sudans regering varken hade avväpnat janjawiderna eller stoppat deras attacker mot civila. Trots det införde inte FN några sanktioner, eftersom säkerhetsrådet var djupt splittrat i frågan (se Utrikespolitik och försvar).

 

USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell beskrev i september konflikten i Darfur som ett folkmord. Sudans regering svarade med att anklaga USA för att utnyttja ett humanitärt problem för egna politiska syften. Fredssamtal mellan regering och rebeller gav inga resultat.

 

Med stöd av USA uppdrog säkerhetsrådet i september 2004 åt FN att undersöka anklagelserna om folkmord. Sudans regering varnades för att oljesanktioner och andra straffåtgärder kunde införas. Sudan gick med på att AU:s fredsbevarande trupper utökades. Följande månad rapporterade Kofi Annan att Sudan inte hade gjort några framsteg då det gällde att uppfylla villkoren i säkerhetsrådets två resolutioner om Darfur. I november talade en rapport från Jan Pronk om krigsförbrytelser som tycktes fortgå "i stor och systematisk skala".

 

I november 2004 antog FN:s säkerhetsråd en tredje resolution om Darfur. Den kritiserades dock för att vara mer urvattnad än de två föregående.

 

Ordföranden i den största rebellrörelsen SLM/SLA, Abdul Wahid (från fur-folket), och rörelsens generalsekreterare, Meni Minawi (från zaghawa-folket), lämnade båda Darfur under 2004. Under växande rivalitet sinsemellan dirigerade de motståndskampen från varsitt hotell i Eritreas huvudstad Asmara. Disciplinen i SLM/SLA försämrades, och det började komma rapporter om att soldater från SLA attackerade hjälpkonvojer.

 

Första halvåret 2005

I januari 2005 fastslog FN:s granskningskommission att Khartoum och dess allierade milisgrupper hade begått systematiska övergrepp mot civila i Darfur, såsom tortyr och våldtäkter. Gruppen ansåg dock inte att övergreppen kunde definieras som folkmord. Det innebar att FN inte, enligt folkrätten, var skyldigt att ingripa. Utredningen ansåg emellertid att "handlingar med folkmordsavsikter" kunde ha begåtts och föreslog att 51 icke namngivna, misstänkta krigsförbrytare skulle ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC).

 

De första månaderna 2005 befann sig FN i ett dödläge när det gällde Darfurkatastrofen. Det var två viktiga frågor som säkerhetsrådet inte kunde enas om: hur de misstänkta krigsförbrytarna i Darfur skulle prövas samt om regeringen i Khartoum skulle utsättas för sanktioner.

 

I den första frågan motsatte sig USA att ICC skulle döma de 51 anklagade, eftersom USA inte erkänner domstolen. I mars röstade dock FN:s säkerhetsråd för att de anklagade skulle ställas inför ICC, sedan USA fått garantier för att amerikaner i fredsbevarande FN-tjänst inte kommer att åtalas vid ICC. I juni meddelade domstolen att den hittat bevis för att grova brott begåtts av de misstänkta. Sudan vägrade dock att utlämna dem. I stället hänvisade man till att rättsprocesser inletts inne i landet vid för ändamålet särskilt upprättade domstolar.

 

I den andra frågan var USA för sanktioner mot Khartoum, medan Ryssland och Kina var emot. I mars kunde FN:s säkerhetsråd enas om mycket begränsade sanktioner. Bland annat infördes reseförbud för individer som brutit mot vapenvilan och begått övergrepp mot civila.

 

FN hade nu skrivit upp antalet döda till följd av konflikten i Darfur till 180 000. Dödstalet inkluderade inte döda i strider, utan endast dem som omkommit av sjukdom och undernäring. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fördömde i april brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av samtliga parter i Darfur-konflikten. Resolutionen kritiserades dock för att vara alltför milt formulerad. Det var främst de afrikanska representanterna i kommissionen, inte minst Sudan självt, som hade velat undvika skarpare formuleringar.

 

Afrikanska Unionen, AU, beslöt i maj 2005 att ytterligare utöka antalet fredsbevarande soldater i Darfur – i en första omgång till över 7 000 man. AU bad också militäralliansen NATO om logistiskt bistånd. Bland annat behövde AU hjälp med att förflytta sina soldater och med utbildning. NATO gav klarsignal till sin första insats på afrikansk mark. Senare beslöt EU att samarbeta med NATO i Darfur genom att bidra med militär utrustning, såsom flygplan och lastbilar. USA och EU lovade att höja sina bidrag till AU, och under sommaren utökade AU sin truppnärvaro i Darfur.

 

Rebellrörelserna SLM/SLA och JEM och den sudanesiska regeringen återupptog de förhandlingar som avbrutits hösten innan. Medlare var bland andra EU, FN och AU. Till slut tyckte man sig ha enats om riktlinjer för hur fred skulle uppnås. Den gemensamma skrivelsen var dock mycket allmänt hållen.

 

Andra halvåret 2005

Strider mellan JEM och SLM/SLA hade bidragit till att försvåra fredssamtalen om Darfur. Intrycket var att de två rörelserna inte bara tvistade med varandra utan också hotades av inre sönderfall.

 

Attackerna från janjawid-miliser mot byar i Darfur minskade markant under våren och sommaren 2005. FN uppskattade att omkring 2 000 byar helt eller delvis hade bränts ned. Vid ett besök i Sudan i juli upprepade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice sitt lands ståndpunkt att det pågick ett folkmord i Darfur.

 

Efter flera månader av relativt lugn trappades våldet upp på nytt hösten 2005. Nya fredssamtal inleddes i Abuja i Nigeria men körde fast, främst på grund av oenighet mellan zaghawa- och fur-fraktionerna inom SLM/SLA.

 

Rebellsoldater i SLM/SLA som tillhörde zaghawa-folket rövade under hösten bort tusentals djur från arabiska nomadstammar. SLA attackerade också minst tre regeringsstyrda städer. Regeringssidan svarade med sedvanliga flyg- och janjawid-attacker mot zaghawa-byar. Janjawider anföll ett flyktingläger i västra Darfur. SLA-soldater dödade tre nigerianska soldater och två civila AU-anställda. En utbrytargrupp ur JEM tog dussintals utsända från AU som gisslan men släppte dem snabbt. FN beslöt att dra tillbaka en del personal från Darfur, på grund av det försämrade säkerhetsläget. Afrikanska Unionens, AU:s, fredsbevarande mission i Darfur (AMIS) innefattade i oktober drygt 6 700 personer – däribland 4 800 soldater, 700 militära observatörer och 1 200 poliser. Nästan två tredjedelar av AMIS finansiering kom från EU.

 

Ett gisslandrama i oktober i Darfurs största flyktingläger Kalma, som drabbade ett trettiotal hjälparbetare, fick en snabb och oblodig lösning. Händelsen belyste dock sociala förändringar som skett med före detta bybor som nu levt två och ett halvt år i flyktingläger. Byarnas traditionella ledare hade förlorat sin makt till män som styrde lägren genom att kontrollera och profitera på utdelningen av mat. De nya, informella makthavarna kunde också utöva tryck på hjälparbetare och till exempel hindra dem från att räkna lägrens invånare.

 

Inom SLM/SLA tycktes zaghawa-ledaren Meni Minawi ha återvänt från exilen; han hade hur som helst stärkt sin ställning på bekostnad av SLM/SLA:s grundare Abdel Wahed Mohanned al-Nur från majoritetsfolket fur.

 

I november 2005 beräknade FN att nästan 3,5 miljoner människor i Darfur – halva områdets befolkning – behövde humanitär hjälp. Av dessa var 1,8 miljoner internflyktingar. 13 olika FN-organ och drygt 80 hjälporganisationer sysselsatte nästan 14 000 hjälparbetare i Darfur. Ändå hade man svårt att nå alla hjälpbehövande, på grund av dagliga banditöverfall mot hjälpsändningar.

 

Den sjunde förhandlingsomgången mellan Sudans regering och rebellerna i Darfur inleddes i november. En nyhet var att regeringsdelegationen innefattade en medlem av den sydsudanesiska rörelsen SPLM (jämför Södra Sudan). Darfur-rebellerna SLM/SLA och JEM visade nu en enad front. De krav de ställde för att avbryta striderna – tillgång till en post som vicepresident och ett återställande av Darfurs gränser sådana de var vid Sudans självständighet 1956 – gjorde dock att förhandlingarna genast körde fast. I december enades FN:s säkerhetsråd om ett vapenembargo mot Sudan.

 

Första halvåret 2006

FN:s säkerhetsråd möttes den 27 februari 2006 för att ta ställning till sanktioner mot enskilda misstänkta krigsförbrytare. USA ville ha sådana sanktioner och stöddes av Storbritannien, Frankrike och Danmark, men sanktionsförslaget stoppades av Kina, Ryssland och Qatar.

 

Eftersom AMIS – AU:s styrkor i Darfur – under sina ett och ett halvt år i området inte lyckats stoppa våldet hade AU i princip kommit fram till att det fredsbevarande uppdraget borde överlämnas till FN. Sudans regering protesterade. I mars beslöt ändå AU – fast fortfarande ”i princip”, som det hette – att be FN ta över i Darfur efter den 30 september. Bedömare trodde att det skulle ta åtminstone ett halvår för FN att ta över och att även den nya, utvidgade FN-styrkan i huvudsak skulle bestå av afrikanska soldater.

 

FN:s mission i Sudan (UNMIS) protesterade den 3 april mot att Sudan vägrade utfärda landningstillstånd för det FN-plan som skulle ha fört Jan Egeland, FN:s samordnare av humanitärt bistånd, till Sudan. Egeland tvingades ta ett vanligt passagerarplan från Uganda till Juba i södra Sudan. Sudans representanter i FN hade dessförinnan sagt att Egeland varken var välkommen till Darfur eller till huvudstaden Khartoum, som han också skulle ha besökt. Till brittiska nyhetsbyrån BBC sade Egeland att han drog slutsatsen att Sudans regering ville hindra honom från att se den senaste vågen av etnisk rensning i Darfur. Egeland hindrades också från att besöka sudanesiska flyktingar i Tchad, då det plan som skulle ha fört honom dit inte fick tillstånd att flyga över sudanesiskt territorium. En månad senare fick dock Egeland besöka Khartoum och Darfur.

 

Hjälparbetet bland flyktingar i Darfur hotades i april 2006, då Tchad lät stänga gränsen till Sudan (se Utrikespolitik och försvar).

 

Efter veckor av diskussioner beslöt FN den 25 april om sanktioner mot fyra sudanesiska krigsförbrytare. Sanktionerna – att de fyra förbjöds att resa utomlands och fick eventuella tillgångar i utlandet frysta – antogs som mest ha en psykologisk effekt. Förutom janjawid-ledaren Musa Hilal gällde sanktionerna en tidigare befälhavare i Sudans luftvapen, en officer i SLA samt en i en utbrytargrupp från JEM. Kina, Ryssland och Qatar hade invänt mot valet av tidpunkt men nöjde sig med att lägga ned sina röster, eftersom opinionen bland afrikanska stater var för sanktioner.

 

Fredsavtal mellan regering och gerillafraktion

Efter intensiva påtryckningar från omvärlden och upprepade dröjsmål undertecknades ett fredsavtal om Darfur i Nigerias huvudstad Abuja den 5 maj – dels av Sudans regering, dels av det som nu föreföll vara den största fraktionen i den största rebellgruppen, det vill säga av den del av SLM/SLA som leddes av Minni Minnawi. De andra två rebellgrupper som deltagit i förhandlingarna, Abdel Wahed Mohammed al-Nurs fraktion av SLM/SLA samt JEM, vägrade att underteckna fredsavtalet.

 

Enligt fredsavtalet ska janjawid-miliserna vara avväpnade senast i oktober. Soldater från rebellrörelserna ska inkorporeras i Sudans armé (4 000 man) och i polisen (1 000 man). Regeringen ska överföra pengar till en fond för Darfurs återuppbyggnad, och 3 000 man från gerillan ska utbildas till att delta i återuppbyggnadsarbetet. Gerillan ska också vara representerad i Sudans nationella samlingsregering samt i lokala organ, i väntan på en folkomröstning i Darfur 2010 som ska avgöra om hela Darfur ska få en gemensam delstatsregering.

 

Efter undertecknandet varnade bedömare för att fredsavtalet kunde få oönskade konsekvenser. Uppenbarligen fanns misstankar om att avtalet var avsett som en fjäder i hatten för AU:s och Nigerias diplomater. Representanter för Darfurs majoritetsbefolkning fur uttryckte bitterhet över att ha förbigåtts. Farhågor uttrycktes också för att avtalet – som uppenbart var inspirerat av 2005 års fredsavtal (CPA) för södra Sudan – skulle uppmuntra gerillarörelser i andra delar av Sudan, främst i öster, att ta till vapen för att kämpa sig till liknande avtal för egen räkning. (Beträffande östra Sudan, se Aktuell politik.)

 

I mitten av juni rapporterade FN:s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan, Manuel Aranda da Silva, att inga regeringsstyrda attacker i stor skala mot civila hade förekommit sedan fredsavtalet hade undertecknats. I stället utmärktes nu konflikten i Darfur av små men våldsamma attacker mellan Minnawis och al-Nurs fraktioner av SLM/SLA. "

Källa:http://www.landguiden.se/

[Vinter]

Jag skulle vilja påstå att FN's svårigheter till viss del kommer av organisationens föråldrade struktur. Det står mycket på spel när det gäller omorganiseringen. FN som organisation är ju till för att förhindra konflikter mellan länder och haltar när det gäller inbördeskrig.

 

Personligen menar jag att sverige gör bäst i att skicka egna soldater istället för att endast skicka pengar av den enkla anledningen att vi vet vart pengarna tar vägen, och har en unik position att påverka saker och ting på plats. EU BG är ju även det en förstärkning av svenskt försvar, eftersom det handlar om minst 1100 yrkesoldater som kan samverka med andra europeiska nationer.

 

Det finns ju även andra sysslor som soldater kan utföra än att skjuta på folk.

[Krigsmakten]

"Det finns ju även andra sysslor som soldater kan utföra än att skjuta på folk".

 

Skriver under på det.

 

Det är därför det är så viktigt att våra soldater har värnpliktig bakgrund och med det tar med sig alla de kompetenser som de samlat på sig i det civila livet. Tyvärr är läget redan sådant att basen är för smal bland de yngre årskullarna, endast ett fåtal har ju gjort GU. Då sadlar försvarsmakten istället om och börjar bete sig som yrkesarméerna dvs begränsar uppgifterna till det soldaterna har utbildning för, nämligen strid och militärt uppträdande. Paradoxalt nog är alltså den svåraste uppgiften också den enklaste. I vart fall om man struntar i varför man skjuter, vem man skjuter och vad som skall komma sedan.

[Born]

Beroende på hur man ser på saken kan man lika gärna säga att vi inte behöver ha något försvar överhuvudtaget. Det tidigare invationsförsvaret var en pengaslukande papperstiger som vi kommer få betala av på en lång tid in i framtiden. Eftersom vi inte blev angripna och behövde använda försvaret kan man med facit i hand se det som en helt obegriplig och långt ifrån kostnadseffektiv verksamhet.

 

Med dagens mer anpassade försvar och färre men bättre utbildade soldater kan man lösa de uppgifter som behövs, och de uppgifterna innefattar även att kunna skicka soldater utomlands. inriktningen mot en yrkesarmé välkomnar jag skarpt då det antagligen komer bli en mer kostnadseffektiv och resultatmässigt högre kvalitet på både utbildning och insats. Behovet av massinkallelser och bred frontförsvarskrigföring hör till gårdagens dumheter. Tyvärr kommer vi få betala för gammalt skit en lång tid framöver vilket kommer kosta en hel del, men i slutändan kommer man antagligen se att man får ut mer av dagens insatsförsvar än gårdagens kallakrigsförsvar.

 

Detta har mycket lite med Sudan att göra varför jag föreslår att debatten fortsätter i därför utsadd tråd tex någonstans i den här trakten.

[paananen]

Angående inläggen lite högre upp:

 

I lägen där stora mängder människor påverkas så är kritik (strukturerad och konstruktiv) alltid av postiv karaktär. Det är genom kritisk granskning vi blir bättre... Och därför applåderar jag de som faktiskt vågar kritiskera vedertagna beslut öppet.

 

Edit: Det börjar bli dags att konfrontera problemet som vi kalla Sudan. Jag vill tro bättre om folk och organisationer!

Edited June 27, 2006 by paananen

[Guest EODTEC]

Ett problem som jag upplevde under mina 26 månader i Sudan, var att det är väldigt mycket omvänd rasism, dom vill ha våra pengar, men inte oss vita människor. Absolut inte alla som är på detta vis, men många som sitter på en, i deras tycke, maktposition.

Efter min tid där, var jag helt slut och väldigt kritisk till alla pengar som pumpas in i landet, utan någon speciell översikt om vem/vad dom går till.

[Pego]

Rykten på gatan säger att EN är på väg till sudan, någon som vet mer?

[Guest ENsold]

Det planers för en insats med ingenrgörkompanie i början av 2007, det gäller hela EN, förutom minröj pluton och IED gruppen, det finns inget regeringsbeslut på detta ännu så vad som helst kan väl hända får man anta. Insatsen gäller Darfur regionen och kompaniet skall sättas upp med visst stöd från Norge.

[julenissen]

Insatsen gäller Darfur regionen och kompaniet skall sättas upp med visst stöd från Norge.

 

Det går ikke så snabbt med å sette opp det kompaniet. FN-oppdrag i Sudan er ikke så fristende.

[Fu Dahlberg]

detta går ju bra

 

http://sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1031127

[Slöbevakarn]

Hur som helst ser det inte ut att finnas någon fredlig lösning i sikte. :(

 

Men hur är det nu med den svenska Sudan missionen, tror ni den kommer att bli av?

Edited November 11, 2006 by Slöbevakarn

[Fu Dahlberg]

Hur som helst ser det inte ut att finnas någon fredlig lösning i sikte. :(

 

Men hur är det nu med den svenska Sudan missionen, tror ni den kommer att bli av?

Afrikanerna vill bli av med Sudanmission... Sudan vill inte ha in FN... FN kan inte ens komma överens om att åka till en konferens om ämnet...

 

Ser mörkt ut... Förutom för länder med stora oljeintressen i Sudan...

[niben]

Svårt med lösningar? Här kommer en grovt förenklad modell!

 

Det huvudsakliga problemet med många konflikter är ju resursproblem. Två eller flera parter som måste dela på resurser som de själva anser ha egenrätt till. Det går ju igen i denna konflikt likväl som palestina-israel mm. Ingen av parterna visar stor kompromissvilja och våld används för att framhäva sin rätt. Till detta knyts givetvis intressenter som 3:e part nationer, religösa element mm.

 

Konflikter här hemma skiljer sig lite från grundproblemet, vi löser dom på "fredliga" sätt av två andledningar, dom hanteras mycket, mycket, mycket tidgare innan problemen eskalerat till en stor massa samt att vår stat innehar och starkt upprätthåller VÅLDSMONOPOL.

 

För att ge ett exempel utan våldsmonopol här hemma. Låt oss ta situationen där en same dödade en markägare i Norrland för denne vägrade att låta samens renar passera hans mark, vilket han tyckte han hade självrätt till. Byn markägaren bodde i hämnades genom att anfalla samens by och döda hälften av invånarna. Sametinget organiserade sig och skapade en väpnad gren som attakerade och erövrade all mark i renbetesland ..... till råga på detta gav svenska armén vapen till markägarna. Man kan skratta lite åt denna utveckling men den beskriver förenklat vad som händer i darfur. Varför händer inte detta i Sverige? Jo därför att konflikten hade stoppats redan efter första mordet, staten hade utövat våldsmonopol och frihetsberövat eller dödat mördaren om denne inte gav sig och via lag påtvingat en "fredlig" lösning på konflikten.

 

Så på samma sätt, om vi inte bara skall stå och titta på när problem växer och folk slår ihjäl varandra runt i världen, där folks egna regeringar inte bryr sig, måste FN eller andra parter kraftfullt upprätta våldsmonopol, TIDIGT, vilket tvingar fram en "fredlig" lösning pga att inga andra alternativ existerar. Om FN skulle agera mycket tidigare i dessa konflikter innan de spreds till 100.000 tals människor istället för att jiddra i 3 år innan skulle effekten av att upprätta våldsmonopolet begränsas starkt, även om upprättandet i sig kan vara en otrevlig historia. Precis som det är otrevligt om polisen här måste nångång döda nån som inte ger sig utan motstånd.

 

Vi kan glömma allt som har med förnuft och fredlighet inom mänskligheten. Vi är en del av naturen och den starkes lag gäller, såväl i Afrika som i Sverige. Det som skiljer vem som är stark i Afrika och i Sverige är just vårt statliga våldsmonopol, vilket innebär att vi grupperar oss för styrka (demokrati), i Afrika är det gänget med mest AK47 krasst sett många gånger. Om inte vi med hyggligt ärligt motiv upprättar våldsmonopol via FN eller EUBG mm kommer det upprättas av sig självt, dvs tills den starka parten vinner såsom i rwanda, vi kan bara välja vilket som är minst ont. Jag vet var jag står i frågan.

Edited December 7, 2006 by niben

[Krigsmakten]

Svårt med lösningar? Här kommer en grovt förenklad modell!

 

Det huvudsakliga problemet med många konflikter är ju resursproblem. Två eller flera parter som måste dela på resurser som de själva anser ha egenrätt till. Det går ju igen i denna konflikt likväl som palestina-israel mm. Ingen av parterna visar stor kompromissvilja och våld används för att framhäva sin rätt. Till detta knyts givetvis intressenter som 3:e part nationer, religösa element mm.

 

Konflikter här hemma skiljer sig lite från grundproblemet, vi löser dom på "fredliga" sätt av två andledningar, dom hanteras mycket, mycket, mycket tidgare innan problemen eskalerat till en stor massa samt att vår stat innehar och starkt upprätthåller VÅLDSMONOPOL.

 

För att ge ett exempel utan våldsmonopol här hemma. Låt oss ta situationen där en same dödade en markägare i Norrland för denne vägrade att låta samens renar passera hans mark, vilket han tyckte han hade självrätt till. Byn markägaren bodde i hämnades genom att anfalla samens by och döda hälften av invånarna. Sametinget organiserade sig och skapade en väpnad gren som attakerade och erövrade all mark i renbetesland ..... till råga på detta gav svenska armén vapen till markägarna. Man kan skratta lite åt denna utveckling men den beskriver förenklat vad som händer i darfur. Varför händer inte detta i Sverige? Jo därför att konflikten hade stoppats redan efter första mordet, staten hade utövat våldsmonopol och frihetsberövat eller dödat mördaren om denne inte gav sig och via lag påtvingat en "fredlig" lösning på konflikten.

 

Så på samma sätt, om vi inte bara skall stå och titta på när problem växer och folk slår ihjäl varandra runt i världen, där folks egna regeringar inte bryr sig, måste FN eller andra parter kraftfullt upprätta våldsmonopol, TIDIGT, vilket tvingar fram en "fredlig" lösning pga att inga andra alternativ existerar. Om FN skulle agera mycket tidigare i dessa konflikter innan de spreds till 100.000 tals människor istället för att jiddra i 3 år innan skulle effekten av att upprätta våldsmonopolet begränsas starkt, även om upprättandet i sig kan vara en otrevlig historia. Precis som det är otrevligt om polisen här måste nångång döda nån som inte ger sig utan motstånd.

 

Vi kan glömma allt som har med förnuft och fredlighet inom mänskligheten. Vi är en del av naturen och den starkes lag gäller, såväl i Afrika som i Sverige. Det som skiljer vem som är stark i Afrika och i Sverige är just vårt statliga våldsmonopol, vilket innebär att vi grupperar oss för styrka (demokrati), i Afrika är det gänget med mest AK47 krasst sett många gånger. Om inte vi med hyggligt ärligt motiv upprättar våldsmonopol via FN eller EUBG mm kommer det upprättas av sig självt, dvs tills den starka parten vinner såsom i rwanda, vi kan bara välja vilket som är minst ont. Jag vet var jag står i frågan.

Våldsmonopolets styrka bygger på det erkännande det har hos majoritetsparten i en konflikt. Detta har varje ockupationsmakt upplevt. Precis som du skriver är det oftast den starke som slår den svage. Då har världssamfundet alltså inget stöd från majoriteten, det internationella våldsmonopolet har alla odds emot sig. Fredsframtvingande insatser fungerar endast då majoritetssamhället står bakom insatsen. Å andra sidan skapar man då ytterligare ett problem, fallet Kosovo är kanske det senaste exemplet. Den kosovoalbanska befolkningen, ca 90%, hjälptes med bombningar av NATO med påföljden att de ca 10% serberna tvingades flytta. I fallet Sudan är den etniska komplexiteten mycket större, den går dessutom över gränsen mot Tchad.

Se t ex:http://hrw.org/english/docs/2006/11/15/darfur14609.htm

Edited December 7, 2006 by Krigsmakten

[niben]

Våldsmonopolets styrka bygger på det erkännande det har hos majoritetsparten i en konflikt. Detta har varje ockupationsmakt upplevt. Precis som du skriver är det oftast den starke som slår den svage. Då har världssamfundet alltså inget stöd från majoriteten, det internationella våldsmonopolet har alla odds emot sig. Fredsframtvingande insatser fungerar endast då majoritetssamhället står bakom insatsen. Å andra sidan skapar man då ytterligare ett problem, fallet Kosovo är kanske det senaste exemplet. Den kosovoalbanska befolkningen, ca 90%, hjälptes med bombningar av NATO med påföljden att de ca 10% serberna tvingades flytta. I fallet Sudan är den etniska komplexiteten mycket större, den går dessutom över gränsen mot Tchad.

Se t ex:http://hrw.org/english/docs/2006/11/15/darfur14609.htm

 

Självklar är det mer komplext men om världssamfundet upprättar våldsmonopol måste fredliga lösningar utövas. Dom kanske inte är optimala men iallafall inte våldsamma.

 

Ta exemplet som du tar upp, att den serbiska minoriteten fick flytta. Det måste väl iallafall vara en bättre lösning än vad som hände på platser där världssamfundet inte upprättade våldsmonopol, t ex Srebrenica. För kossovoserbernas vidkommande lever dom iallafall, vilket måste vara ett bättre alternativ även om det inte är bra.

 

Sen är det ju givet att våldsmonopolet inte är populärt av någon part, framförallt inte den starka parten som ser en seger i sikte. Jag tror ändå att med rätt motiv har världssamfundet oddsen med sig i längden, en ockupationsmakt historiskt har ju inte haft motivet att skydda mänskliga rättigheter på agendan utan ett mer maktfulkomligt motiv vilket givetvis speglar synen på det våldsmonopolet.

 

Poängen är oavsett att i många konflikter finns det inga optimala lösningar, bara mer eller mindre bra kompromisser. Om världssamfundet tidigt och kraftfullt upprättade våldsmonopol skulle fler konflikter lösas med mindre lidande. Inte alla men fler.

[Krigsmakten]

Poängen är oavsett att i många konflikter finns det inga optimala lösningar, bara mer eller mindre bra kompromisser. Om världssamfundet tidigt och kraftfullt upprättade våldsmonopol skulle fler konflikter lösas med mindre lidande. Inte alla men fler.

Jag är emot fredsframtvingande insatser, men principen om våldsmonopol är förstås riktig.

Jag ser flera grundproblem med att upprätta våldsmonopol.

 

1. Interventionen måste ske oerhört tidigt, så tidigt att konflikten ännu inte blivit väpnad. I det skedet är det svårt att få till stånd en FN-sanktionerad insats. I så fall måste vi tänka om suveränitetsprincipen. Då måste man också vara beredd på att ta på sig polisrollen på obestämd tid. I Kosovo firar man snart tioårsjubileum och det syns ingen bortre horizont ännu.

 

2. Om väpnad konflikt har brutit ut krävs oerhört stora insatser. Så stora insatser kommer man inte att kunna mobilisera, 130 000 man i Irak räcker inte för att stävja våldet i Bagdad. Vad krävs i en gränsöverskridande konflikt som i södra Sudan och Tchad?

 

3. Hur skall vi veta vilken part som vi skall stödja? Vem har rätt till jorden, bofasta jordbrukare eller nomader? Om alla grupper skall hållas i schack krävs ett tidigt ingripande, se punkt ett.