Viktor Lima

Hallå ikealover, Ursäkta om jag högg lite hårt på din formulering, men jag tycker det är viktigt att lyfta fram hur viktigt TolkS var för FM under kalla kriget - inte bara som studiemerit för den enskilde tolken. Det ska bli spännande att se hur detta skrå utvecklar sig utan att via värnplikt ha tillgång till studieeliten av landets 19-åringar. Vill du läsa mer om gamla TolkS rekommenderar jag förbandets minnesböcker från 1996 samt (tror jag) 2006. Du kan låna dem via fjärrlån på närmaste bibliotek. /VL

"Gamla" TolkS var inte bara en "bra merit". Utbildningen hade en klar målsättning och det var att förse krigsorganisationen med kvalificerade förhörsledare. Dessa var under kalla kriget kanske en av de mest välövade personalkategorier i FM med återkommande repetitionsövningar och mycket aktiv frivilligverksamhet där många engagerade tolkar tillbringade några veckor om året med att hålla sina ryskakunskaper uppdaterade. Före detta tolkelever bemannade också befattningar på den svenska ambassaden i Moskva som vakter samt assistenter vid försvarsattacheavdelningen. Flera år efter GU kallades tolkarna in för att assistera vid förhörsövningar samt vid statsbesök osv. Tolkarnas knytning till försvarsmakten var således mycket stark även långt efter GU - till nytta för FM och rikets försvar. Sedan har detta givetvis havererat på senare år i takt med den allmänna systemkollapsen inom FM... /VL

Idag förväntas du inte att tjänstgöra alls och majoriteten av RO har inte haft kontakt med försvarsmakten på 10-20 år. Sist mitt hemmaförband kallade in mig var för 14 år sedan och då tillhör jag ändå det hyfsat yngre gardet. I framtiden förväntas du göra återkommande utlandsmissioner - hur ofta och hur länge är dock inte fastställt så här pratar vi verkligen om att köpa grisen i säcken om man strävar efter någon form av civil karriär. Jag avråder dig kraftfullt från att söka RO-utbildning idag - du kommer bli besviken, bitter och förbannad som såväl officer, soldat, skattebetalare och människa! /VL

Hej, Jag kan tyvärr inte rekommendera någon att idag söka reservofficersutbildning. Idag är en reservofficersanställning en stor belastning för din civila karriär, särskilt med kommande krav på återkommande utlandstjänstgöring vilket gör att du inte är aktuell för några chefsbefattningar hos din civila arbetsgivare för att inte tala om hur detta försvårar dina möjligheter att överhuvudtaget få en civil anställning. Den tiden är förbi när alla personalchefer och direktörer själva var reservare och stöttade varandra och FM till 100 % när det gällde repövningar/utlandstjänst och inte minst genom att välja reservaren före "civilisten" när chefsposter skulle tillsättas. Dessutom är försvarsmaktens behandling av RO under all kritik -räkna inte med att få tjänstgöra särskilt många dagar per decennium och när du väl är inne så går all tid åt till byråkrati (Försök att som RO idag ta ut en bil, tanka, byta en pryl på förrådet, få möjlighet till personlig skjutträning etc). Med tanke på kostnaderna för yrkesförsvarets införande kommer tjänstgöring för RO liksom GSS/T bli en budgetregulator där den enda kontakten med FM är ett julbrev från din förbandschef som berättar om det kommande årets inställda övningar. Den brist på information om utbildningen som belysts i denna tråd är tyvärr symtomatisk för FM:s hantering av reservare -ingenting fungerar! Satsa istället på en civil karriär - vill du fortfarande ta del av det som det innebar att vara RO på den gamla goda tiden så börja fjällvandra, gå på Handels, läs militärhistoria, jobba för läkare utan gränser, gå med i ett ordenssällskap osv. så slipper du bli både frustrerad och förbannad samt behöver inte slösa bort några år av ditt liv. Jag vill poängtera att jag personligen haft mycket glädje av min RO-utbildning, repövningar och mina utlandstjänstgöringar, men de senaste 10 årens förfall inom försvarsmakten kan få en att börja gråta på grund av förfallet och kapitalförstöringen. Läs gärna bloggare som Wiseman/chefsingenjören innan du bestämmer dig för att söka så får du som utomstående en uppfattning om läget! /VL PS: Japp - jag är bitter!

Om du vill bli reservare idag för att slippa utlandstjänstgöring är du helt fel ute. Visserligen är inga bestämmelser formellt ändrade ännu, men det kommer att bli tjänstgöringsplikt utomlands för reservofficerare som är anställda i insatsorganisationen vilket man blir om man läser utbildningen idag. Sannolikt kommer man tillämpa samma koncept som för kontraktsanställda soldater vilket innebär att du genomför (förslag) 2 utlandstjänstgöringar på en 8-årsperiod samt ett antal längre "repövningar" däremellan samt sannolikt diverse annan utbildning. Alla reservofficerare kommer dock inte vara anställda i insatsorganisationen - endast ca 2500. Det finns ett stort antal äldre reservofficerare från invasionsförsvarstiden, dessa kommer inte att få sparken utan behålla sin anställning i någon form av "reservpott" där FM kanske då och då (i den bästa av världar) kommer leta upp någon gammal RO som kan franska och har bott i afrika eller har annan särskild kompetens som önskas. Genom att reservare inte kostar en spänn (ok, lite administration och Försvarets forum i brevlådan) för staten när de inte tjänstgör är det ju en bra affär för FM att har tillgång till dessa herrar i reserven även utan krav på utlandstjänst. Som nyexad RO/Fk kan du dock räkna med ett antal missioner i framtiden under din kontraktsperiod. Spontant tycker jag du ska ta dig en funderare över din eventuella försvarsmaktskarriär - en av organisationens huvuduppgifter är trots allt internationell verksamhet! Utlandstjänstgöring är inte så hemskt som många tror och inom några år (redan idag egentligen) kommer det bli ohållbart för officerare som inte har gjort utlandstjänst att överhuvudtaget verka i yrket - Kollegorna kommer ju gå runt och undra vad det är för fel på personen ifråga och det kommer bli hyfsat svårt att få någon respekt som utbildare utan US-erfarenhet när de anställda soldaterna kanske snittar 4-5 missioner. (För en kulturell koppling - se kapten Sobel från BoB som får utbilda präster och läkare i fallskärmshoppning iställer för att delta i D-day och hur det påverkar hans status gentemot bassarna) /VL

Självklart ska du aldrig behöva bli otrevligt bemött för att du frågar om någons medaljer. Vett och etikett handlar ju om att visa människor hänsyn, uppskattning och respekt och även om man som medaljbärare upplever frågor kring dessa som lite jobbiga finns det ingen anledning att vara otrevlig mot frågeställaren. /VL

Nu tror jag vi har missuppfattat det hela - Ingen ställer krav på att du ska kunna alla medaljers betydelse. Det är bara artigt att framstå som att man gjorde det fast så inte är fallet - en slags hedersbetygelse mot bäraren och givande organisation. Ungefär som att man inte säger till värden att maten smakade illa på middagen fast man tyckte att den gjorde det. Utifrån mina utlandserfarenheter kan jag konstatera att samma sak gäller i flera länder avseende mässetikett - börja inte fråga ut folk om deras medaljer och utmärkelsetecken, i alla fall inte utan att känna dem närmare. Det anses vara mycket hedersamt att bära hoppvingar, rangerbåge osv och är du militärt utbildad "förväntas" det enligt artighetsprincipen ovan att du veta vad medalj/tecken står för även om ingen människa kan hålla reda på alla specialutbildningstecken/medaljer osv som finns tex. inom den amerikanska försvarsmakten. För civila gäller givetvis andra regler - fråga på bara (särskilt damer!). Jag har själv minst två bekanta som de senaste åren tilldelats Försvarsmaktens belöningsmedalj för internationella insatser belagt med svärd. Dessa gentlemän tycker det är ganska tröttsamt att i alla sammanhang där de bär medaljen få frågor - tyvärr ofta plumpt ställda - om varför dom fått dessa medaljer och då måste redogöra för någon besvärlig händelse för ett antal år sedan när de egentligen tänkt njuta av sin fördrink och trevligt damsällskap på balen. De berättar gärna på tu man hand när man lärt känna dem bättre. Jag kanske är konservativ i min inställning till denna fråga och kanske är en förändring på gång avseende vett och etikett i dessa sammanhang liksom i samhället i övrigt. För mig är det helt enkelt inte så viktigt att få reda på vad en medalj är för någon att jag skulle ta risken att framstå som oartig och okunnig mot bäraren. Jag är säker på att Magdalena Ribbing har ett bra svar hur detta lämpligast bör hanteras om någon frågar henne. /VL

Gäller det alla, eller bara personer i (nästan) samma uniform, som möjligtvis kanske "borde" veta? Utmärkelser bär man väl för att visa upp dom med viss stolthet. Då borde man snarare uppskatta om någon visar intresse för dom. Jag* personligen frågar hellre bäraren, än försöker memorera medaljens utseende, för att sedan leta på internet. * Är ej uniformsbärare, om inte SLLs snygga kläder räknas som uniform. Nu är ju "Puts och studs" inget reglemente utan en allmän icke-officiell handledning i hyfs för officerare, men där gäller (i de äldre upplagorna i alla fall) att man som officer förväntas veta vad dekorationerna betyder och att det är ohyfsat att fråga. Om jag inte minns fel är det ursprungliga förklaringen till detta att medaljbäraren - som förmodad krigshjälte - inte ska behöva förklara sin medalj genom att exempelvis säga "Jo, den här fick jag efter att ha förstört 10 stridsvagnar på¨en och samma dag vid Sallafronten 1940" vilket skulle kunna anses vara självgodhet och kanske till och med skrytsamt. Hjälten ska istället ådra sig allas tysta beundran utan att behöva göra något väsen av sig. Om man är oerhört nyfiken kan man alltid tillämpa det allmänna rådet "fråga en äldre kamrat" som förmodligen kan berätta vad den medaljprydde kollegan är för någon innan man går fram och hälsar. /VL

Jag tolkar det som att trådskaparen tycker att FM borde dela ut flera medaljer för saker som idag inte medaljeras (högvakt, närvaro på jobbet etc.). Personligen anser jag att det idag finns tillräckligt med tillåtna medaljer för att personer som är värda belöningar i FM ska kunna uppmärksammas på ett bra sätt. Om du gör några missioner, deltar i frivilligt försvarsarbete eller gör en framstående insats för ditt regemente så kommer du med tiden att belönas med medaljer med bärandetillstånd. Att kompensera riktiga medaljer med köpta modell högvaktsmedaljer, karolinermarschen etc. gör ofta att bäraren i mångas ögon lyfter fram sin avsaknad av skarp militär verksamhet i US och andra riktiga meriter. Undertecknad vill betona att han i enlighet med instruktionerna i den gamla hederliga officersinstruktionen ”Puts och Studs” aldrig kommenterar eller frågar direkt om någons medaljer. Det är oartigt och ouppfostrat när någon kommer fram och pekar på ens bröst och frågar saker som ”Vad är det? Får man bära den?”. Sådant agerande innebär dels att frågeställaren blottar sin okunskap om medaljen vilket i sig kan uppfattas som en förolämpning, exempelvis mot en trotjänare som kanske vigt sitt liv åt sitt hemmaregemente och tilldelats dess förtjänstmedalj samt att man ifrågasätter om bäraren är intelligent nog att följa gällande reglemente. Är du nyfiken – notera medaljens utseende och kontrollera på nätet! Däremot tillåter jag mig att skratta gott inombords när det dyker upp någon fjant med bröstet fullt av marschmedaljer och holländska hoppvingar etc. samt fullständig avsaknad av riktiga medaljer…. /VL

Vi hade faktiskt ett avtal om sjöräddning med fienden - se bifogad länk. http://untreaty.un.org/unts/1_60000/5/36/00009762.pdf /VL

Enligt folkrätten skulle det i teorin gått alldeles utmärkt - frågan är om det funkat i praktiken. Jag har en känsla av att de sovjetiska SA-5 batteristerna i Lettiska SSR hade haft dåligt möjligheter att upptäcka det röda korset på 300 km avstånd. Det kan inte vara helt lätt att på avstånd skilja en HKP 4 (kombatant) som hovrar för att fälla torped mot en ubåt från en röda korsmärkt HKP10 (icke-kombatant) som hissar upp en blött flygförare... /VL

Som antyds så var krigsorganisationen för FRÄD under kalla kriget inte särskilt anpassad för just krig. Vid mob organiserades den fredstida helikopterorganisationen i helikoptergrupper (Maverick: Jag har för mig att det var ett tilläggsförband till basbataljonen, det borde stå med i ANBAS 88….har du tex.kollat stabskompaniet?) med några tekniker samt en helikopter där den tänkta grundtilldelningen var en helikopter per bas även om detta i klassisk flygvapenanda varierade. Enligt gamla StabsR var uppgiften enligt nedan: ”Helikopterdivision/helikoptergrupp Flygvapnets helikoptrar upprätthåller flygräddningsberedskap samt utför vid behov FRÄD-uppdrag åt flygdivisionerna. I andra hand utförs sjöräddningsuppdrag samt sjuktransporter.” Förutom ovanstående vet jag att ”bashelikoptern” kunde användas för att luftlandsätta flygbasjägare/närskyddssoldater vid strid inom basområdet för att snabbt kunna ringa in en framryckande spetznasgrup. Ett annat tänkt användningsområde var inspektion av bombskador på banområdet från luften för att underlätta fältarbetskompaniets verksamhet. Helikoptrarna var inte på något sätt anpassade för att flyga i en fientlig miljö – de hade inga varnings-och motmedelssystem och ingen beväpning. Jag har för mig att det fanns en flygräddningsföreträdare i STRIL-organisationen som skulle leda räddningsverksamheten och då var det inte aktuellt med några längre utfärder över Östersjön med tanke på hotbilden. Min bedömning är att vi i krig möjligen skulle haft nytta av flygräddningen över eget territorium under korta perioder med låg hotbild – blev en flygförare nedskjuten över Östersjön så skulle han sannolikt varit utlämnad till sitt öde. I kalla krigets ”mest-pang –för- pengarna” –anda (i jämförelse med dagens bäst-pang-för –pengarna-anda) var dock beslutet att inte ha någon avancerad svensk FRÄD/CSAR-funktion i krig helt riktigt och logiskt. Det skulle krävts en oerhört omfattande och dyr organisation om det i krigstid överhuvudtaget skulle vara möjligt att hämta upp en nedskjuten viggenpilot över östersjön/ockuperat territorium under sovjetiskt luftherravälde med LV-hot, jaktflyg, fartygslv osv. Då gav det mer försvarseffekt att satsa pengarna på tex. fler piloter/flygplan/robotar och låta befintliga helikoptrar från fredsorganisationen verka så gott det gick. Det vi idag kallar personal recovery/CSAR-förmåga etc. bygger ju på insatser i länder med hyfsat underutvecklat luftförsvar (Talibanerna i Afghanistan) eller kraftigt nedtryckt sådant (Gulfkriget/Jugoslavien-99). Jag tror inte ens jänkarna skulle skickat in sina räddningshelikoptrar genom det oerhört omfattande (radar/LV-robot/jaktplan) sovjetiska luftförsvaret i tex. Östtyskland om det hade skorpat till sig under kalla kriget. /VL

Det optimala för undertecknad skulle vara möjligheten att över en tänkt livstidskarriär som RO (borde gå att tillämpa för kontraktsanställda soldater) skriva olika avtal med olika ambitionsnivå. Mellan 20-30 år skulle jag kunna skriva på för 3 missioner, beredskap i R10 under viss tid osv), mellan 30-40 kanske det handlar om en mission och kanske någon form av förstärkningsinsats för att sedan ökas till 2 missioner mellan 40-50 år osv. Den ekonomiska ersättningen skulle givetvis avspeglas i vilken typ av avtal som skrivs. Idag är flexibilitet hos arbetsgivaren någon som rankas högt bland arbetstagarna - vi pratar om möjlighet til hemarbete, tidvis utlandstjänst, hemhjälp osv. Frågan är om FM kommer kunna vara lika flexibel. Jag tillhör dom som gjort utlandstjänstgöring i flera omgångar innan någon form av obligatorium var aktuellt - man kan ju undra om våra tidigare insatser kommer att värderas eller om man kommer att kastas på sopphögen för att man i närtid inte önskar göra mission. /VL

Undertecknad är reservofficer och har börjat diskutera framtida kontrakt med min militära arbetsgivare, även om mitt förband fortfarande inte har en aning om vilka krav som kommer ställas angående missioner, tjänstgöringstider osv. När det gäller utlandstjänst och allmänt övningar/tjänstgöring osv. så är det ett faktum att det passar olika bra vid olika tidpunkter i livet. Jag resonerar enligt följande ur ett livscykelperspektiv: 20-30 år Har i mitt fall passerats, i efterhand önskar jag att jag gjort fler missioner under denna period i livet. Mission var ett perfekt studieuppehåll på universitetet och perfekt när man i perioder var trött på det civila jobbet. Dessutom var jag större delen av tiden ogift och utan barn. På grund av FM:s ekonomi var tyvärr möjligheten till repövning minimal. 30-40 år Här befinner jag mig idag och gjorde min senaste mission när jag var 30. Mission passar dåligt med småbarn och civil karriär. Möjligen kan en familjemission som observatör eller ”kortmission” – 3 månader vara aktuellt, exempelvis tillfälliga förstärkningsinsatser. Att komma iväg på repövningar (veckor-månader) är dock inga problem om det planeras i tid och förläggs exempelvis på sommaren, helger osv. 40-50 år Här är barnen större och det kan vara läge att byta arbetsgivare och då kan det passa bra med en mission eller två mellan jobben. Repövningar är fortfarande inget problem. 50-60 år Här är barnen utflugna eller på väg ut. Den civila karriären har kanske stabiliserats och här är man en erfaren yxa som med flera missioner under bältet/civil karriär säkert skulle kunna vara perfekt i CIMIC-rollen, prata med jämnåriga byledare och dricka te. Repövningar är fortfarande inget problem. 60-70 år Här är det dags att övergå till kamratföreningsverksamhet och hemvärnet! Kanske kan man bli någonslags mentor åt yngre förmågor…. Kommer det nya personalförsörjningssystemet ta hänsyn till ovanstående eller kommer man oavsett egna omständigheter tvingas åka återkommande missioner (2 st/8 år)? Skulle jag tvingas åka på mission inom de närmaste åren kommer jag tyvärr överväga att säga upp min anställning vilket skulle smärta mig mycket. Jag har gjort mission i hyfsad närtid - innebär det att jag kan tillgodoräkna mig den inför kommande kontraktsperiod och vara hemma lite mer medan kottarna är små? /VL

Visst var det tyvärr så att den svenska försvarsmakten på 80/90-talet alltid tenderade att tänka krig med utgångspunkt från att A-mob var genomförd vilket kanske inte alltid inte var ett troligt scenario. Det realistiska hade snarare varit att alltid utgå ifrån att vi skulle befinna oss i olika stadier av mobilisering när kriget kom, men då skulle det ju bli jobbigt på övningarna och det var ju roligare och enklare att planera krig när alla rutorna på kartan är kompletta. Inom flygvapnet räknade vi ALDRIG med att fienden skulle luftlandsätta PÅ basen om vi hade mobiliserat. Då fanns oftast ett 48-kompani+ ett 70/90-kompani på basen samt några tusen stridsberedda soldater varav ett par hundra med god förmåga att anfalla eventuella fallskärmssoldater som inte bekämpats i sina flygplan och innan de hade hunnit göra sig stridsberedda för några offensiva uppgifter. Däremot bedömdes luftlandsättning på basen kunna ske i ett skymningsläge innan/under mob och jag tror att fienden skulle haft goda chanser att lyckas även om en bastropp och några hemvärnssoldater kanske skulle pricka en och annan fallskärmssoldat. Om vi hade hunnit mobilisera var det tänkta scenariot att fienden skulle luftlandsätta i närheten av basen (med detta menas flera mil) vartefter han skulle samla sina förband och på samma sätt som ett vanligt sovjetiskt pansarförband framrycka för att ta basen och slå basförbandet och eventuella försvarande arméförband. Basbataljonen var inte byxad för att slå en mekaniserad motståndare utan kunde endast fördröja. När basen hotades av fientliga markförband utrymdes den och flygplan/klargöringsförband försvann till en annan bas. Övriga förband försvarade basen och spärrade den. Utrymningsbeslutet togs när fi var ganska långt från basen – en viktig faktor var huruvida fi kunde skjuta indirekt eld mot basen. Vid en övning vid F14 på 90-talet då vi spelade ”Åbybasen” som låg en bit upp i Uppland fick detta konsekvensen att basen utrymdes sedan fi urlastat en motoriserad skyttedivision i Nynäshamn. I den motoriserade skyttedivisionen fanns nämligen en artilleriraketbataljon med FROG-7:or med 70 km räckvidd och vips riskerade vi att få en massa skrot på banan som kunde besvära landande 37:or. /VL

Tack för den. Att ligga still fram till att någon trasslat in sig i en larmmina klarar till och nyinrykta. Att medelst eldstöt göra en motståndare mindre sugen att fortsätta sin rörelse är inte heller så svårt. Problemet kommer bara när klargöringsorden kommer när sabotagepatrullen ligger och trycker två meter ifrån larmminetråden. En klargöringstropp låg still med sin stridsställning stridsparen jobbade med eldställning och växeleldställning. Tänk också på att det inte var de slöaste knivarna i lådan som blev uttagen som klargöringssoldat. J.K Nilsson Klargöringssoldaterna hade visserligen bara 6 veckors GSU, men gruppbefälen genomförde ofta en gruppbefälskurs vilket gav ytterligare några veckors "gröntjänst" och plutonsbefälseleverna skickades på central befälsutbildning där de bland annat fick lära sig hantera p-skott/minor under någon månad tid (Jag har på 90-talet övat stridsvagnsminering kompletterat med k-pisteldöverfall med ett tillfälligt sammansatt förband bestående av flygvapenPBvpl i form av personalassistenter, mekaniker, kvartermästare och sambandstroppchefer etc. och det gick riktigt bra) . Dessutom gjorde alla klargöringsförband 11,5 månaders GU i jämförelse med arméns 7,5 mån för en skyttesoldat vilket skapade mer sammanhållning inom förbandet samtidigt som soldaterna hade högre krav på sig när det gäller exempelvis inskrivningsprovet. Jag menar inte att markstridsutbildningen var top-of-the-line, men för att försvara sin arbetsplats och genomföra enklare försvarsstrid från förberedda ställningar var den fullt tillräcklig - jämför gärna flygvapnets soldatutbildning med motsvarande för flottans "landvärnpliktiga". Flottans utbildning var betydligt mindre omfattande och innehöll i princip bara skyddsvakttjänst. /VL

Ja, det fanns färdiga planer för att "spärra banan" genom mineringar och fältarbeten samt att helt enkelt ställa ut olika former av hinder på banan. Besluten om spärrning och sprängning låg högt upp - jag tror det till och med var MB som fick ge order om detta. Spärrning var det första och troligaste alternativet eftersom de då (även om det skulle vara skitjobbigt) gick att återställa banan i användbart skick. Vid förstöring var tanken att den skulle vara så omfattande att man lika gärna kunde bygga en ny bana på ny plats. Jag är osäker på om det fanns trummor på alla banor, men det borde det ju rimligtvis gjort. Utgångspunkten var dock spärrning för att göra det möjligt att återta basen någongång. En väl utförd spärrning (övades vad jag vet dock aldrig skarpt, fanns endast planer på papper) kunde mycket väl hindra fienden att nyttja basen under ganska lång tid. Tänk truppminor, stridsvagnsminor med röjskydd, taggtråd, förstörda fordon, betonghinder, uppgrävda hinder och allt som en kreativ fältarbetskompanichef kan komma på.....lägg också till problemet med icke-utslagna basförband typ flygbasjägarna som gör eldöverfall på de stackars sovjetiska ingenjörsförbanden som röjer upp i bråten...jobbigt... /VL

Vad skulle de anvanda de till (ja, mer specifikt an att skjuta pa ryssen )? Lite val tungt att patrullera omkring med, om en sa liten grupp ska ha nagon vettig mangd ammunition, sa jag gissar pa nagot annat. Men varfor da inte anvanda pansarskott som de andra basbarnen? Flygbasjägarna/närskydd patrullerade aldrig med grg/p-skott. De användes bara vid fördröjningsstrid alternativt om det någon gång var aktuellt med typ plutons anfall mot större sabotageförband. De förvarades vanligtvis på respektive plutons grupperinsplats. /VL

Det var länge sedan jag bläddrade i ANBAS (men dom finns i en bokhylla på vinden). I mitten av 90-talet var en närskyddsgrupp (flygbas) organiserad och utrustad enligt följande: Gruppchef (AK5b) Stf gruppchef (Ak5b) 2 x sjukvårdare (Ak5 med granattillsats) 2 x hundförare (Ak5 + jycke+bildförstärkare) 2 x Farbman (Ksp 58 alt 90, utbildades ofta på båda under GU, men i mobförrådet fanns bara en sort) Åtta man totalt således - Inom plutonens ram fanns dessutom minor av olika slag (många!) samt pansarskott, sprängdeg m.m (endast flygbasjägarna hade grg). Varianter avseende beväpning förekom viss ubildningsår på vissa flottiljer, men åttamannagruppen tillämpades generellt. Plutonen bestod av 36 man i form av 4 närskyddsgrupper (8 x 4 man) samt två signalister och plutonchef+stf. Dessutom fanns ofta ett civilt (SBK) hundtjänstbefäl knutet till/krigsplacerat på plutonen. /VL

En Fototolktropp måste ha varit en sorglig syn i en stridsställning... Hehe....ja, även om alla förband enligt ANBAS skulle kunna användas i markförsvaret så kan man inte låta bli att le när man tänker sig en fototolktroppchef som i sin varma sköna tolkvagn blir uppringd av markförsvarsledaren på bastelenätet och beordrad att med sina fototolkar, tekniker, bilförare mfl bilda stridsspaningslinje vid någon punkt på kartan i syfte att med sina k-pistar förinta en framryckande sabotagepatrull... /VL

Anledningen till att man ”valde 81 mm grk istället för tyngre alternativ var sannolikt att sådana av någon anledning fanns tillgängliga inom försvarsmakten. Det rörde sig inte om något nyinköp. Detta var ju på den tiden då det gällde att ha mest-pang-för-pengarna snarare än bäst-pang-för-pengarna som idag. Majoriteten av materialen som inköptes av försvarsmakten överfördes mellan olika förband under sin livstid för att kunna utnyttjas maximalt. När Terrängbil 20 inte längre dög åt armén fick flygvapnets markförsvarsförband ta över den och kunde avveckla sina cyklar (Detta skedde i mitten av 90-talet). Markförsvarsledaren ledde och samordnade hela basbataljonens markstrid. När det gällde strid mot sabotageförband skedde detta ofta genom att nyttja både flygbasjägarförband och närskydd, men också andra förband på basen. Tanken var att flygbasjägarna tidigt skulle upptäcka fientlig innästlig och förfölja fienden varvid markförsvarsledaren försökte lägga ut närskydd på stridsspaningslinje som spetznassoldaterna förhoppningsvis skulle springa in i och oskadliggöras. Fanns det inga dedikerade markförsvarssoldater i närheten kunde en fototolktropp eller vattengrupp nyttjas för att i stridsställning möta fienden. Allt detta koordinerade markförsvarsledaren vilket kunde leda till operationer som omfattade flera plutoner/kompanier. /VL

Anledningen till att man ”valde 81 mm grk istället för tyngre alternativ var sannolikt att sådana av någon anledning fanns tillgängliga inom försvarsmakten. Det rörde sig inte om något nyinköp. Detta var ju på den tiden då det gällde att ha mest-pang-för-pengarna snarare än bäst-pang-för-pengarna som idag. Majoriteten av materialen som inköptes av försvarsmakten överfördes mellan olika förband under sin livstid för att kunna utnyttjas maximalt. När Terrängbil 20 inte längre dög åt armén fick flygvapnets markförsvarsförband ta över den och kunde avveckla sina cyklar (Detta skedde i mitten av 90-talet). Markförsvarsledaren ledde och samordnade hela basbataljonens markstrid. När det gällde strid mot sabotageförband skedde detta ofta genom att nyttja både flygbasjägarförband och närskydd, men också andra förband på basen. Tanken var att flygbasjägarna tidigt skulle upptäcka fientlig innästlig och förfölja fienden varvid markförsvarsledaren försökte lägga ut närskydd på stridsspaningslinje som spetznassoldaterna förhoppningsvis skulle springa in i och oskadliggöras. Fanns det inga dedikerade markförsvarssoldater i närheten kunde en fototolktropp eller vattengrupp nyttjas för att i stridsställning möta fienden. Allt detta koordinerade markförsvarsledaren vilket kunde leda till operationer som omfattade flera plutoner/kompanier. /VL

Hallå, När det gäller luftlandsättning direkt på banan och andra centrala delar av basen bedömdes detta främst kunna ske i ett inledningsskede/innan mob då luftförsvar/markförsvar inte eller endast delvis var grupperat - jämför gärna beskrivningarna av luftlandsättningarna mot Arlanda i OP Garbo 1. Detta var en anledning till att det var bra att ha hyfsat snabbmobiliserade lokalförsvarsförband typ värnkompanier vid banan. Om jag inte minns fel var också tanken att hemvärnet skulle kunna bemanna kanonerna i ett inledningsskede för att sedan lämna över dem till det mobiliserade förbandet. När basbataljonen var mobiliserad var det snarare luftlandsättning en bit ifrån basen, samling och sedan klassisk sovjetisk mekaniserad framryckning som bedömdes som ett eventuellt tillvägagångssätt. Vid vissa baser bedömdes luftlandsättningshotet lågt (Norrland), medan det bedömdes som mycket högt vid andra (Västgötabaserna/Östgötabaserna). Vid Malmen, Råda, Uppsala m.m baser i södra Sverige finns fina luftlandsättningsfält ett stenkast från bana H. Angående värdet av att luftlandsätta för att ta en bas bör man inte bara ha i åtanke värdet av att själv kunna använda basen, en minst lika viktig faktor är att hindra motståndaren (i detta fall de svenske) från detta. En luftlandsättning i Västergötland hade i praktiken gjort E1:s fina basområden där oanvändbara för oss även om en besvärligt värnkompani/flygbasjägarpluton/stabstropp med k-pist skulle ha försvårat fiendens användning av basen. I händelse av det stora fosterländska kriget med en gigantisk invasion modell OP Garbo tror jag det definitivt hade varit lönsamt för fimed några luftlandsättningar i bataljonsförband slå ut eller ta västgöta/östgöta och Skånebaserna tidigt för att sedan möte upp med från havet luftlandsatta tyngre förband. /VL

Helt riktigt, det kanske bör poängteras att markförsvarsorganisationen inte var dimensionerad för att slå en luftlandsatt motståndare, endast fördröja den tills basen kunde utrymmas. Närskyddsplutonerna var oerhört väl utrustade med 80/90-talsmått. Varje pluton hade 1600 truppmina 10 att sprida inom plutonsområdet. Dessutom fanns två Ksp (90 eller 58) per grupp, två granattillsatser, 2 AK5b, två bildförstärkare och två hundar per grupp vilket innebar en avsevärt högre kapacitet än motsvarande grupp infanterister på den tiden. Även om vi till slut givetvis skulle fått stryk av en luftlandsatt fiende så tror jag det hade varit ganska jobbigt att ta våra baser. Bara att neutralisera alla förband som fanns inom basområdet (ibland 2000+ soldater) skulle tagit lång tid och jag tror till och med ryssarna skulle tveka att börja landa in konventionell trupp, underhålls osv. i större skala så länge det sprang runt svenska soldater på basområdet för att inte tala om besväret med att återställa banan efter eventuell spärrning och förstörning. /VL

Men ar det inte lite konstigt att se latt grk som en ersattning for varnkanoner som verkansmedel mot BMD? Latt grk lar ju inte ha nagon direkt imponerande effekt mot BMD, och VDV hade/har ju dessutom mojlighet att falla BMD med skyttetruppen ilastad, och darmed splitterskyddad. D.v.s. om man bortser fran den uppenbara "lilla" biten med begransad ekonomi/resurser, sa hade val nagon form av pansarvarnsvapen varit ett mer rimligt alternativ for verkan mot vagnarna. Nar det galler strid inom flygbasomrade rent allmant, togs det da i planeringen och stridstekniken nagon sarskild hansyn till de egna flygplanen dar? Vad jag menar ar, att det sakert skulle komma lite bistra miner och kommentarer fran flygarfolket om det exempelvis efter en strid mot en Spetsnaz-pluton visat sig att den egna svenska markforsvarstruppen av misstag rakat forstora tre Viggen, da de inte haft helt full koll pa vad som fanns i bakgrunden till de spetsnasor de beskjutit. Jag håller med dig angående grk – rimligtvis borde man på 80/90-talet placerat PV-robotförband på basen för att kunna verka mot moderna luftlandsatta stridsfordon, men ofta är det praktiska skäl snarare än hotbilden som format den svenska försvarsmakten. Värnkanonerna installerades redan inom bas 60-systemet då basförsvaret byggde på statiskt försvar med utbyggda värnsystem, kulsprutor och just värnkanoner. Den dimensionerande hotbilden (avseende markstrid) var främst luftlandsättning och på 60-talet räckte värnkanonerna för att möta det som ryssarna bedömdes kunna fälla. I bas 90–systemet valde man på grund av spridningstaktiken att inrikta markförsvaret mot strid mot mindre sabotageförband som var det troliga hotet, men eftersom värnkanonerna ändå fanns där de fanns på baserna behölls de, trots att de efterhand blev sämre och sämre på att möta hotet från en eventuell luftlandsatt fiende i större förband. När de sedan föll för åldersstrecket valde man att avveckla systemet, dock utan att skaffa något nytt system för att bekämpa fientliga fordon. Man ansåg antagligen att arméns PV-robotförband gjorde bättre nytta någon annanstans…. Grk var främst tänkt att användas för att bekämpa luftlandsättning i inledningsskedet samt för att hindra landning på banan. På 90-talet gick det rykten om att man kunde fälla BMD-3 med trupp i, det talades om försök där alla i fordonet omkommit osv. men ingen visste egentligen och man räknade kallt med minst 30 minuters ”förvirrad” samlingstid för en fälld bataljon varvid grk hade varit utmärkt för att bekämpa springande fallskärmssoldater med. Det funkade också fint för att förhindra helikopterluftlandsättning som inte heller var ett otroligt scenario. Markstriden inom basområdet leddes av markförsvarsledaren i BasC, hans uppgift var bla. att samordna markförsvarskompaniets verksamhet med övriga bataljonen så att det inte skulle ske någon vådabekämpning av flygplan. Detta gjordes bland annat genom att man försökte ”kanalisera” en upptäckt sabotagepatrulls framryckningsväg genom minor, stridsspaningslinjer så att de skulle kunna bekämpas innan de nådde flygplanen. Jag har för mig att man (även om det inte hann övas och införas) beslutade att inte tillåta grk-skjutning när svenskt flyg fanns i luften. Baserat på markförsvarsledarens information kunde man också anpassa vart man valde att ta ner flygplanen. Pågick markstrid vid bara D, så kunde man kanske landa på bana A som kunde ligga någon mil därifrån. Tanken var inte heller att flygplanen i krig skulle tillbringa någon längre tid på marken utan skulle upp så fort som möjligt….. /VL