Unicorn

Nja. Det var Malena Ivarsson som - med sin sakkunskap om brunstiga ynglingar - lanserade idén om "onanirum"/"runkrum" för värnpliktiga någonstans runt 1994. Sexualdriften skall man inte underskatta, den är grundläggande i både flora och fauna. Man kan ju fråga sig hur man gjorde på ex Balkan, förr och nu, efter timmar av lerig tristess.. Fråga helst inte. Varken jag eller knappt någon annan som deltog i min närhet under BA01 hade förmodligen överlevt ens en halvtimme i dagens intelligenta, moderna, ideologiskt skolade och omvärldsmedvetna Försvarsmakt. På det stora mörkrets, det hemska invasionsförsvarets tid hände många hemska saker; På Vakt/Eskortpluton BA01 fanns en order från plutonsledningen om att det skulle finnas porrtidningar och toarullar på ett visst postställe eftersom det var en 'självtillfredsställelsezon'. Jag nyttjade inte detta tveksamma privilegium själv, men såg mig för var jag satte mig, och satt där utan att röra för mycket av omgivningen, om jag säger så. Kanske jag (som tyckte det var småäckligt att sitta där - och då tänker jag på en helt annan 'skottlossning' än den 7,62 poststället utsattes för då och då) borde känna mig 'kränkt' och söka skadestånd, retroaktivt? Det var väl sällan läge för några bordellbesök i 'Balkans början', även om det ryktades om en hel del sådana under leaveperioder fråm mindre nogräknade kollegor. En minst sagt underlig högre officer (som senare blev hemskickad av en helt annan anledning) berättade t ex ingående för mig om en sådan period i Ungern under en mässkväll. Intresseklubben antecknade under gäspningar, eftersom jag aldrig förstått poängen att betala för något som är 'bäst gratis'. Om någon t ex gått på en 'stolpbar' eller vad ni kallade det under sin leave tror jag dock ärligt talat ingen hade reagerat alls. Några nära vänner gick däremot iförda uniform och vacker blå basker på en bar full av bara män (kroatiska soldater) när vi befann oss i Tomislavgrad. Alla i baren tystnade när de beställde öl, blängde på utbölingarna, sköt Kalasjnikov i taket så putsen rök och fortsatte blänga under knäpptystnad. Det känns onekligen - för mig personligen - som snäppet mer olämpligt med skottlossning än nakendans. De drack dock kallt ur ölen innan de tackade för sig och gick. För mig är hela deras 'äventyr' värt en medalj snarare än en reprimand. En kille stal förresten en polisbil på fyllan under en leave i Split också. Han hade sina anledningar att göra så, men det var väl inte så bra tänkt. De bestulna poliserna tömde ett par magasin efter honom innan han kvaddade in i en lyktstolpe. En kollega på MP förhandlade loss honom hyfsat misshandlad från en poliscell efter någon vecka. Han skickades vad jag minns inte hem, eftersom han och hans kompisar mer eller mindre utsattes för mordförsök, där poliserna inte direkt hjälpte offren, för att uttrycka sig milt. Och ändå har jag långt värre historier jag behåller för mig själv för att inte avslöja vilka dåliga människor vi var på den tiden. Men vad vet jag. Vi gamla stötar hade ju inte dagens utbildning i vad som passar sig eller inte. Vi var i grunden värnpliktiga, och då fick Försvaret stå ut med den skit man hade anställd. Försvaret bestod av vanliga människor och annat patrask. Varje tid måste skapa sina regler, och om man numera gått från att vara 'bara soldater' till att vara 'offentliga tjänstemän' är det säkert bra. Jag har själv den största respekt för den svenska tjänstemannatraditionen, och försöker leva upp till den i varje andetag - men har aldrig sett det som att den skulle vara tillämpbar på soldater som inte uppbär officersgrad. Men tiderna utvecklas. Det är säkert bra - men försök aldrig påstå för mig att man måste ha något slags 'ideell övertygelse' eller 'politisk medvetenhet' för att vara en bra soldat. Det kommer jag för all framtid att betrakta som rent skitsnack. För att passa in i framtidens försvar kanske det inte räcker med att vara en 'bra soldat', dock.

Hej Chefen! Mycket är sig likt. Bilden med gula trucken och huset det står PERO eller PIRO på - det ser ut som den välforcerade checkpoint där Ulf Henricsson kastade minor. Eller ser jag fel?

Man kan tänka sig följande argumentation: Den nu aktuelle officeren hade en tidbegränsad anställning, var inte officer alls i grunden (Varken RO eller YO), anställd som specialist i ett visst syfte och kunde därför inte omplaceras till hemlandet. Det fanns helt enkelt ingen tjänst att omplacera honom till, och han sägs därför upp p g a personlig arbetsbrist med vederbörlig uppsägningstid enligt avtal. Det håller sannolikt juridiskt i AD (som inte är en vanlig domstol utan har representanter från arbetsmarknadens parter) om det ligger till på det viset och rätt person lägger fram saken. Men är det avsked man ägnat sig åt - d v s att majoren så allvarligt brustit i förtroendet mot sin arbetsgivare att man aprakar ut honom - har man nog en lite knivig sits i AD... Man kan väl lugnt påstå att det lätt går att göra en poäng av att Försvaret behandlar sina anställda något inkonsekvent om man avskedar anställda med alkoholproblem (som är att betrakta som sjukdom) medan man tillåter att man under längre tid återkommande och spik nykter (fullt frisk) hoppar i säng med främmande makts underrättelseagenter. Jag tror precis som i det första fallet att rätt advokat med en rätt driven argumentation nog skulle kunna få loss ett hyfsat skadestånd i AD. Juridik är en bedömningssport - och kanske särskilt i AD, om jag skall vara lite elak. Om inte annat borde väl Försvarsmakten - som ju är så mån om hur man uppfattas i media - ha tänkt till lite och skickat majoren att sortera kalsonger på TSF istället. Om han då sagt upp sig av egen vilja hade det varit helt ok. För själva hemskickandet går inte att klandra på något sätt.

Ja, man skall aldrig lita för mycket på media - men om man meddelar nyheten att någon 'sägs upp från sin anställning' samt 'sparkas' kan jag inte tolka det på annat sätt än att personen avskedats från sin anställning av sin arbetsgivare. Officerens arbetsgivare är inte 'Utlandsstyrkan' - utan 'Försvarsmakten'. Att internt omplaceras från Utlandsstyrkan till HKV eller Smålands Husarer är inte att 'sägas upp från sin anställning' - utan att 'omplaceras' eller möjligen 'avskiljas från sin tjänst'. Därför vore det spännande om någon verkligen kunde bekräfta huruvida officeren fått lämna utlandsstyrkan och återgått till sin tjänst - eller om han fått lämna hela Försvarsmakten. I fall ett har tidningen förmeldat nyheter på ett oförlåtligt felaktigt sätt - i fall två skulle jag gärna vilja veta mer innan jag fäller ett omdöme, men det ser vid första anblicken knappast konsekvent ut.

Frågan uppstår då onekligen vilket brott den avskedade officeren är anklagad för. Om anledningen att den förra officeren finns kvar i rullan endast är att brottsmisstankarna avskrivits vore det onekligen intressant att höra vilket brott som orsakat den senaste officerens avsked. Om han analogt med föregående fall inte kan anses begått brott i sitt fraterniserande med lokala invånare bör han heller inte avskedas...eller? Har jag missat nåt?

Debatten som sådan har jag inte sett (än), så den yttrar jag mig inte om. Jan Gulliou är en skicklig debattör, så det var säkert inte fel på hans framträdande. Men även skickliga debattörer använder fel argument ibland, och det är helt enkelt inget hållbart sådant. För OEF - ja, möjligen. För svenskt vidkommande - nej. Sedan är måhända inte den svenska insatsen perfekt. Det har ingen insats varit, och kommer aldrig att vara. Man kan ha synpunkter på hur vi hamnade där, och vad vi skall göra på plats. Man kan också tycka vi skall dra oss ur, men knappast med att vi "inte kan vinna" som argument. För det har vi inte kunnat i Sinai, på Cypern, i Libanon eller Bosnien heller. Att tro att ett land som slitits sönder av interna konflikter i evinnerliga tider på något sätt skule kunna upphöra med det och bli som ett litet Sverige över en natt - det är helt enkelt inte görligt. Vare sig med bistånd, invasioner eller fredsstyrkor. Man kan dock hjälpa till så gott man kan med att upprätthålla säkerheten tills Afghanska styrkor blivit så etablerade att de åtminstone har en chans. Men de kommer heller aldrig att vinna något "krig" i sitt eget hemland. Och jag instämmer i att vi bör diskutera vilka gränser och förhållningssätt som skall gälla för att vi skall delta. Jag kan t ex också tycka att det vore önskvärt att ISAF skilde ut sig utseendemässigt från OEF med någon gemensam "FN-märkning", eller liknande. Men jag är inte säker på att det vore avgörande. Man måste hålla i minnet att vi "aldrig kommer att vinna" något krig mot brottsligheten här i Sverige heller.

Eftersom svenska internationella insatser är att likna med polisinsatser - d v s man är där i syfte att förbättra säkerheten - så förstår jag inte argumentet "vinna". Det är trams på högstadienivå, som inte hör hemma i en säkerhetspolitisk debatt i riksmedia. Hur har man tänkt sig "vinna"? När skall svensk polis vinna kampen mot brottsligheten här hemma, så vi kan lägga ner polisen? Om inte annat tycks det ju annars vara läge att ge upp och dra sig ur i ett antal större svenska städer och lämna dem åt sitt öde. Vi kan ju ändå aldrig vinna...

Hej, kära forumvänner! Jag har för avsikt att använda min långa text från 2003 för ett inlägg i debatten om Afghanistan och vad vi har i internationella insatser att göra någon gång under kvällen eller morgondagen. Det kommer att hamna på min knappt veckogamla blogg "Morgonsur - kan man bli annat?" (http://morgonsur.wordpress.com). Så om någon undrar är det inte någon "copycat" som stulit inlägget och utger sig för att vara jag. Jag kommer att recycla även andra texter helt eller i omarbetad form och förhoppningsvis via att länka hit öppna SoldF-världen för andra grupper av läsare. Vem vet - det kan öppna andra ingångsvinklar om folk börjar inse att påståendet "man kan inte bomba fram demokrati" är mer komplext än man föreställt sig. /Uni (Morgonsur)

Förvisso efterfrågades böcker från WW 2 och framåt, men jag måste bara trots detta starkt rekommendera "Vanvettet på Västfronten - ur Carl Belfrages dagbok 1915-1918". Den handlar om en svensk officers vedermödor i tysk tjänst under första världskriget. Boken är en sann skildring och bygger på Carl Belfrages (1887-1940) dagböcker. Det är en vansinnigt intressant skildring av vanvett, elände, påfrestningar, mod, uthållighet och humor jag tror ingen idag levande ens kan föreställa sig. Oerhört bra skriven, med en härlig, lättläst och fängslande berättarkonst med glimten i ögat, det allvarliga ämnet till trots. Jag tror att Carl Belfrage var en riktigt bra officer, och man tror knappt det är sant att en människa kan lura döden så ofta som han gjorde. Kanske inte underligt att han hade svåra psykiska problem under resten av sitt liv. LÄS DEN! Jag fick min som bonusbok via SMB och har av någon anledning tyckt den ser så tråkig ut att jag inte öppnat den förrän nu. Nu öpnnade jag den eftersom jag hittade den i hyllan och kan inte släppa den. ISBN 978-91-85789-23-8. Den som tycker den upplevt mycket för att den gjort utlandstjänst - ens i Kongo - bör definitivt läsa denna bok och få perspektiv på tillvaron...

Jag tror inte skillnaden i "kvalitet" mellan olika kategorier personal är avgörande eftersom det ofta handlar om samma typ av människor, eller ibland rentav samma människor som väljer att bli HV-män, ordningsvakter eller beredskapspoliser. Spontant tror jag dock inte särskilt mycket på att poliser skulle chefa över människor från en helt annan myndighet med en helt annan verksamhetsinriktning och helt andra anställningsavtal. Det är som bäddat för ständigt ny okänd personal, missförstånd, intressekonflikter eller totalhaveri. Särskilt om både ett polisiärt och ett militärt behov uppstår samtidigt. Själv stod jag tillsammans med andra yrkespoliser kvar som beredskapspolis ett tag efter att jag slutat, efter förfrågan från en vän och kollega som är avdelningschef i SBP. Jag har största förtroende för beredskapspoliserna jag placerades med och hade inte dragit mig en sekund för att åka patrull med vem som helst av dem när jag arbetade som yrkespolis - något jag dessvärre inte kan säga om samtliga yrkespoliser. Efter senaste årens "avkvalificering" av SBP tackade jag för mig, och är överhuvudtaget inte intresserad av att delta i verksamheten som den utvecklats. Det bästa vore om man började använda SBP till att åka patrull med yrkespoliser, för det behöver man varken vara rakteforskare eller supererfaren för att göra med gott resultat. Är man riktigt rädd att det skall bli fel kan väl SBP börja som tredje man i bilen. Problemet är Polisfacket, som tyvärr med sin "bara heltids-yrkespoliser"-inställning samtidigt omöjliggör för sin egen personal att få bättre ledigheter eller förstärkning i arbetet när det som mest behövs. Jag anser att Polisförbundets farhågor för att yrkespoliser skulle konkurreras ut av "reservpoliser" är överdriven på gränsen till löjeväckande. Jag ser inte ens motsättningen mellan de två.

För att inte diskussionen skall tappa fokus är det ingen som vet huruvida nämnda splitter kom från en 7,62x39 eller en 7,62x54. Det är inte helt säkert att det var en 7,62-kula alls, även om det är troligt. Det kan således ha varit såväl en vanlig soldat som en prickskytt som avlossade kulan. Hur som helst tror jag inte vederbörande kalkylerade med att träffa där han gjorde. Att han träffade svensken får nog tillskrivas hans "turkonto", och att den fastnade där den gjorde får tillskrivas den svenske soldatens. Jag skulle vilja vända lite på diskussionen. När man har initiativet beror ens framgång i strid i princip enbart på utbildnings- och erfarnehetsnivå. När man är i underläge beror däremot ens framgång snarast på motståndarens brist på nyss nämnda. Att bli utsatt för ett eldöverfall gör att man är sop-tvåa hur välutbildad man än är. Naturligtvis ökar ens chanser att ta sig ur och hantera situationen ju bättre utbildning och träning man har - men innan man lyckats dra sig ur får man göra sitt bästa, hålla i hatten och hoppas att motståndaren är riktigt taskigt samtränade och helst har duktigt med otur. Förutom utbildning spelar det ju onekligen också en viss roll för fortsättningen om man tillhör en överlägsen styrka med luftherravälde och överlägsen teknisk nivå. Men även med detta i bakhuvudet kan slumpen ibland tyckas ha en orättvist stor inverkan på utgången av striden. Åt båda hållen.

Det tror jag faktiskt alla kan, för det är inte så svårt. Ofta kan man jämföra med ett nedslag. Ibland inte. Hur som helst lär man sig det rätt fort. Lustigt nog är det lättare att bedöma ju längre håll fi skjuter ifrån, för när kulan kommer under 340 m/s slipper man den ljudbang som kan förvirra en lite grand. Men å andra sidan kan den ljudbangen hjälpa en eftersom du snart lär dig att bedöma tiden mellan den smällen och mynningsknallen från vapnet som avlossat den. Man kan faktiskt bedöma både avståndet till kulan i sida och avståndet till den som avlossat den ganska lätt genom att använda öronen och lite känsla. Jag tror du har rätt "Widowmaker" i att utbildning och erfarenhet alltid slår avsaknaden av sådan, allt annat lika. Däremot är jag böjd att hålla med The Swede; slumpens inverkan skall inte underskattas. Man kan helt enkelt inte kontrollera alla faktorer i en strid. På det stora hela spelar det ingen roll. Man kan bara utbilda sig, öva sig och skaffa sig erfarenheter efter bästa förmåga och låta slumpen göra sitt. Själv har jag alltid haft slumpen på min sida i mina små möten med det okända, så jag tackar och bockar. Förresten undrar jag om inte både Hotel Charlie One och The Swede har rätt, på varsina vis; enligt krigsdagboken var det ett splitter från en trolig 7,62-kula som fastnade i ficklampan... Så enligt dokumentationen var det både ett splitter och en kula, beroende på hur man ser det. Men vi vet ju alla hur mycket som händer med uppgifter innan de hamnar i skrift... Någon av er kanske var med...? Båda bör ha varit "i omgivningen" i alla fall...

Nu är jag lite sent ute för att pusha för denna film. Satt och zappade och blev glatt överraskad över att hitta denna väl genomarbetade film av dokumentärstuk i ettan och fastnade. Även om verkligheten inte är lika "flashig" som diverse actionfilmer tyckte jag detta var en riktigt bra film som beskrev spelet runt kapningen av "Landshut" 1977, och den följande stormningen av GSG9 under Ulrich Wegeners ledning (En av historiens största bedrifter i polisiärt/militärt precisionsarbete). Var det någon mer än jag som såg denna?

Om jag var polisen skulle jag föredra att äga utbildningsfrågan, kontroll, befäls- och beslutsrätt över den organisation jag förväntar mig ha som stöd när det skorpar till sig. Jag skulle dessutom vinnlägga mig om att använda och utbilda styrkan så mycket det går. Av denna anledning skulle jag vilja hålla den under mina egna vingar, särskilt när någon annan betalar för den (utom när man använder den, vilket förklarar en del). Nu är jag inte polisen längre, uteslutande av just anledningen att polisen är en absurd organisation som brukar göra det mesta helt tvärt emot normal logik. Min mentala hälsa påbjöd att vi gjorde slut, jag och polisen. Därför förvånar det mig föga att polisen saknar intresse av att vare sig utnyttja eller utbilda sin reservpersonal (SBP drivs i princip helt utan intresse eller stöttning från den egna organisationen tack vare engagemang från enskilda poliser - SBP:s ansvariga på RPS särskilt inkluderade). Med bakgrund från denna polisens bisarra organisatoriska förmåga att alltid fatta optimalt felaktiga beslut skulle det således heller inte förvåna mig om polisen hellre lät uppgifterna övergå till försvarets personal - för vilken uppgifterna inte är huvuduppgifter, utan intressanta extrakryddor och över vilken man varken har kontroll, inflytande eller möjlighet att styra på riktigt...

Jag stormade ut vid en drive by-shooting på camp Oden i Bosnien 1993 iförd endast kronans vita kortkalsonger, gummistövlar samt en Ksp 58 med rejält med band. Det var i början av insatsen - innan man blev så luttrad att man väntade in en andra salva innan man fann det mödan värt att storma ut...

...å andra sidan har väl ingen sagt att Nationella Insatsstyrkan inte har tillgång till vapen i kaliber 12,7. Och inte lär de tala om det i sådant fall heller. .338 är oavsett hur det hypotetiskt står till med den saken ett komplement mellan 7,62 och 12,7. Och jag blir fortfarande lika trött på mediedebatten, där journalister (och andra proffstyckare) som vanligt tycks tro att det enda man kan göra med ett prickskyttegevär är att skjuta folk i huvudet. Fungerar verkligen inte avtryckaren eller självdestruerar ammunitionen i pipan om man skulle råka rikta vapnet mot t ex ett motorblock, en stålvajer, en arm, ett vapen, en glödlampa, en glasruta, ett gångjärn, en kabel eller vad sjutton som helst man med lite fantasi kan begripa att man eventuellt skulle kunna vilja göra sig av med från säkert avstånd? För att så långt möjligt slippa skadade eller döda. I polisiära händer är ett prickckyttegevär både det mest och minst dödliga vapen man kan tänka sig. Ja - det kan i värsta fall behöva användas för direkt dödande skott när alla andra alternativ är uttömda. Men det finns banne mig inget annat polisiärt användbart eldvapen som världen över används så mycket i "icke-dödliga" sammanhang som just prickskyttegevär. Precisionen möjliggör att de kan användas för rena verktygsuppgifter, som att kapa vajrar, evakuera gastuber, skjuta av kablar, släcka glödlampor, stänga motorer - och det har t o m hänt att polisiära prickskyttar skjutit vapnet ur handen på självmordskandidater som kunnat lämna platsen oskadda (även om det inte är något jag skulle våga rekommendera generellt).

Jag har ingen statistisk sammanställning på lut beträffande amerikanska myndigheter, utan ägnar mig endast åt personligt gissande utifrån gamla kontakter: I USA där hagelvapen används frekvent mot beväpnade brottslingar (och deras bildäck) är det nog vad jag förstått överlägset vanligast att ladda vapnet med ammunition av typen 00 Buckshot (9 st kulor av 8,6 mm diameter per patron) samt liknande patroner särskilt utvecklade för polisbruk. Slugs är också vanligt och finns nog alltid med i bilen, men används nog företrädesvis mot djur och föremål - inte människor. Efterrsom det sist jag fick frågan redovisad av en amerikansk polis fanns drygt 17000 självständiga lokala polismyndigheter, en mängd delstatliga i varje stat (50 stater) och ett drygt femtiotal federala poliskårer i USA finns det en svindlande mängd olika lagar, policies och riktlinjer - och därför också en mängd olika vapen och ammunitionstyper.

Los Angeles polisen har, om jag inte missminner mig, illgröna kolvar, handgrepp och främre handskydd på sina less-lethal hagelbössor. Detta för att särskilja dem från vanliga vapen. Alla som någon gång har hört "mantelrörelsen" från ett hagelgäver vet att ljudet är relativt högt. Under ett studiebesök min far fick göra hos polisen i Baltimore (ca 10 år sen) så följde han med på patrull en kväll. Då de kommer fram till ett barslagsmål med uppemot 10pers i en lokal stegar den ena polisen bara in i lokalen med ett illorange hagelgevär i handen och utför en ljudlig mantelrörelse i luften. Effekten verkar direkt och samtliga i lokalen slutar slåss och blir helt knäpptysta. Nu vet jag inte om det bara är en oavsiktlig bonus ifrån ovan nämnda men förklaringen min far fick på frågan varför vapnet var såpass illfärgat var för att det just skulle synas bättre. De flesta bråk brukade trubba av rätt snabbt så fort man tog fram geväret. Ang. NI:s användande av hagelgevär så finns det en bild man lätt hittar här på nätet som det inte verkar vara något hyschhysch om, länk finns om klartecken från BG ges. De flesta amerikanska polismyndigheter som målar sina hagelgevär neonfärgade gör så för att just de exemplaren endast skall användas för "less lethal"-ammunition i form av bean bags, distansbatonger. Detta för att inte av misstag blanda skarp och "less lethal"-ammunition. Jag kan tänka mig att det lätt når avsedd effekt att göra mantelrörelse med en "orange" hagelbrakare om folk känner till detta eftersom det är betydligt mer sannolikt att polisen sätter en fruktansvärt smärtande bean bag i magen på en i ett krogslagsmål än att han blåser av en 00 buckshot...

Jaktvapen räknas väl inte som vapen överhuvudtaget?...

Jag tänker inte ge mig in på någon avhandling i frågan, men kastar ut några snabba svar i lunchbruset... Hagelammunition är inte alls så olämplig att använda mot människor som man kan tro - i vissa begränsade situationer. Om man inte har känsla för hagelammunitionens egenskaper kan det sluta rätt illa. Och det vore politiskt självmord att föreslå användandet av hagelammunition mot människor i Sverige. Om jag oberoende av den politiska inkorrektheten väljer två tekniska för- respektive nackdelar med att använda klassisk polisiär "00 buckshot", d v s 9 st runda kulor med 8,6 mm diameter per hagelpatron: Fördelar; * En kraftig chockverkan - ett skott i benhöjd räcker i princip alltid för att få stopp på en person. * Projektilerna tappar snabbt energi, vilket är till fördel dels inom tättbebyggt område - dels för det förhoppningsvis träffade benet. Nackdelar; * Begränsad praktisk "lucka" där det i Sverige skulle gå att motivera användning, ungefär mellan 15-25 m avstånd från målet lite beroende på piplängd, ev choke, ammunition m m. För nära blir verkan för stor så att benet nära på pulvriseras, för långt bort blir spridningen på projektilerna för stor så att man oavsiktligt kan träffa personen både i fötterna och huvudet med samma skott - eller med bara en av de nio kulorna, och tappa effekten. * Hagel har en benägenhet att rikoschettera, snarast studsa, mot vissa material, vilket förvisso kan vara både en tillgång och en belastning beroende på situation. Hagel skulle således ur svensk synvinkel vara av störst nytta i en nischad belägringssituation. Uppgiften går dock att lösa på andra sätt, varför det vore svårt att motivera användandet av ett vaepn som kräver rätt mycket rutin på kombinationen av det egna vapnet, ammunitionen och dess varierande egenskaper vid olika avstånd. MP 5 är lättare. Verkan är i princip avståndoberoende - och det gäller bara att träffa, vilket inte skall vara helt omöjligt för en tränad konstapel i just specificerade situation. Det för Sverige enda tänkbara användningsområdet för hagelgeväret mot människor är således t e x med s k "Bean Bags", d v s en slags "distansbatong" som tillfälligt kan oskadliggöra en angripare och förhoppningsvis endast lämna blåmärken efter sig. Det är dock sällan aktuellt mot brottslingar eller psykiskt sjuka beväpnade med skjutvapen. Risken är för stor att skottet inte har avsedd effekt, och kan bara vara ett alternativ när polispersonalen inte är ögonblickligt "nåbara" av den som skall omhändertas/gripas. Det kräver också förberedelser och att uppsäkring sker av personal beväpnad med "riktiga" vapen. Ang USA kan jag bara spekulera i att vapentraditionen och deras oerhörda tillgång på vapen överallt kan motivera att man som polis löper en större risk att bli "outgunned", och att man därför har en betydligt större förståelse för att polisen i vissa fall måste ha rätt att ta till en våldsnivå som är nära 100% dödlig. Den insikten finns i Sverige endast i lagstiftningen och internt inom polisen, men knappast i politiken, media eller det allmänna rättsmedvetandet.

Ja, det finns hagelvapen av ett fåtal modeller, varav den äldsta är Remington 870 som köptes in under 80-talet i huvudsyfte att lägga gas. Den fanns/finns med både fast och vikkolv. Andra modeller har prövats av Piketen och Nationella Insatsstyrkan. Svensk polis använder i princip inte hagelvapen med slug/buckshot mot människor som amerikansk polis - utan den huvudsakliga användningen är olika ammunitionstyper mot dörrar och föremål. Under en period efter Kpist m/45BT ("Tårgaskonverterad Kpist") lade man som sagt tårgas med nämnda Remington 870. Tack och lov byttes den mot den betydligt effektivare 40 mm HK69. Det gick nämligen åt dussinet hagelpatroner för att gasfylla en pyttelägenhet. Eller, aerosolfylla, är det väl bäst att säga, då "tårgas" inte är någon gas. Annars lär väl någon MÖP-kemist anmärka på detta synnerligen livsavgörande faktum.

Kroppsskydd 90 är som sagt inte särskilt tjockt, så det är ingenting jag rekommenderar mot någon ammunition överhuvudtaget. De flesta kalibrar och ammunitionstyper går rätt igenom (åtminstone ena sidan... vilket räcker), även om jag inte testat just Gold Dot. Någon på denna sida har säkert testat. Men visst är det sant att hålspetsammunition - därmed även Gold Dot - lättare stoppas av en skyddsväst. Kulan är gjord för att stanna snabbt om den möter motstånd. I övrigt är det inte särskilt stor skillnad gentemot halvmantlad eller helmantlad ammunition oavsett kulans form eller konstruktion. En 9 mm kula avlossad från en pistol går helt enkelt inte särskilt fort, och har inte särskilt stor massa. Det gör att det oavsett kulans utformning är omöjligt att få den att orsaka skador som av hr Berghs beskrivning snarast låter som ett påsittande skott från en hagelbrakare i kaliber .12. Punkt.

Polisen har precis bytt från en "platt" kula. Den överpenetrerade kraftigt vid träff i mjuka mål och rikoschetterade dessutom som en studsboll. De flesta poliskårer i den civiliserade världen använder hålspetsammunition som Gold Dot/motsv. Jag vet inte vem denne Lars-Kristian Bergh som ständigt öppnar munnen som s k "expert" i media - men hans argumentation ger ett intryck så långt från expert man kan komma. För mig och många andra som själva provat mängder av olika ammunitionstyper, kulvikter, material, kruttyper, krutmängder, piplängder och räffelstigningar mot alla möjliga mål har han alltid låtit som en klockren amatör. Gold Dot eller annan hålspetsammunition beter sig överhuvudtaget inte på det sätt han påstår - något som alla som inhämtat kunskap om pistolammunition från annat än Hollywoodfilmer eller eget gissande vet. Det är fysiskt omöjligt för en hålspetskula att bli en "propeller" av ständigt förevisad Lars-Kristian-modell, annat än i fantasin. Jag skulle dessutom vilja ha en källa till den "tyska polisledningens" påstådda sågning av hålspetsammunition. Vem sade egentligen ordagrant vad om vad och i vilket sammanhang? Skillnaden i sårkanaler och verkan i målet är för övrigt inte tillnärmelsevis så stor som han påstår i sitt eviga tjat om "Tyska Action Police". (...Han råkar förresten inte vara generalagent för nämnda ammunition?) Den största skillnaden mellan Gold Dot och annan hålspetsammunition är f ö att den inte tappar manteln i fragment som billigare ammunition kan göra vid träff. Hur som helst vore det smakligt om han stängde truten tills utredningen är klar. Eftersom minst ett av skotten som träffade mannen lär ha kommit från en MP5 finns det t o m en rätt stor sannolikhet att det dödande skottet visar sig vara en helt "ofarlig" helmantelkula... Vore det inte lite pinsamt, så säg, käre Lars-Kristian.

Det går nog inte över, men går att lära sig leva med. Men är det som för de flesta av oss andra gamla vrak är det förhoppningsvis bara den första, oväntade smällen. Och jag tror faktiskt du kan arbeta bort de "låga ställningarna"... Själv har jag aldrig kastat mig ner (jo faktiskt i ett bussäte under en resa i Sydafrika nu under hösten, vilket visade sig vara positivt), men hoppar till rätt rejält, "ställer om" till "agera-läge" och får oftast dämpa en impuls att höja eller dra ett obefintligt vapen vid plötsliga oväntade smällar (Jag skulle nästan kunna dra snabbare än Lucky Luke vid dessa tillfällen, känns det som;-)). Min sambo tycker jag är lite pinsam ibland när jag hoppar till, och min bäste vän mobbar mig fortfarande för att jag varje gång blev skotträdd vid första smällen t o m i dataspelet "Ghost Recon", när jag prövade hans kids sådana för något år sedan. Trots ovanstående upplever jag inte denna defekt som ett problem, utan som en ganska nyttig egenskap. Man vaknar till, orienterar sig och blir beredd att agera på ett sätt som egentligen är ganska praktiskt och kanske alla borde göra. Jag har lärt mig acceptera det hela som en del av mig själv och den jag är, rycka på axlarna och t o m skratta lite åt egenheten. Jag har dock aldrig upplevt det hela som mer än lätt pinsamt i vissa tillfällen och rentav som en tillgång vid andra. Men vi är alla olika. Om du upplever det hela som ett allvarligt problem och mår dåligt av det råder jag att söka professionellt stöd.

Det AFS-ades en hel del smått och gott, ja. En AK5 återlämnades av BiH innan rapporten om händelsen slutfördes.