SuperTruper

Kan nån bedöva mig stenhårt tack Hatar dom där satans nyheterna.. Nato-soldater dödade i attack.. ISAF-soldater, okänd nationalitet.. rubriken får mig att fontänkräkas och jag måste starta om hjärtat med pacemakern Sen ska man hålla sig cool, laidback.. hålla ångan uppe.. vara glad, käck, peppa.. och inte känna efter så förbannat mycket. inte tänka så j-la mycket.. inte BELASTA när man vet det är lite sömn och högt arbetstempo, fokusering, prioritering, lite tid etc så går det flera dagar när man vet att nån är på utflykt, och man inte hörs, slår på text-tv och så kommer en sån där rubrik.. orkar inte tänka just nu skitjobbigt att bry sig, faktiskt. önskar jag hade kylspray för insidan.. stänger av det mesta nu. OUT! EDIT - Nej det var "bara" några brittiska ISAF-soldater som blev dödade och en är försvunnen.. Det drabbar inte mig.. *ironisk*

Jag har lite specialintresse åt sjön, sjövärnet kanske då.. Har förarintyg för båt (fd skepparexamen) men inte kustskeppar eller utomskärs eller vad det heter. Men annars är jag nyfiken på det mesta. Älskar att köra bil, kan inte skjuta - än, men lär mig snabbt. hoppas jag! Måste ut och springa och bygga upp överkroppen här några veckor framöver iaf i sensommaren. Sen kan jag ju anmäla mig till nåt grundtest kanske.. Tusen tack för tipsen! Återkommer imorgon när jag läst lite mer, med piggare ögon.. Natti, out. :P

oki.. skulle ni rekommendera mig att börja i Lottor eller i HV? Och jag är under 40. Jag gillar inte heller snurpiga tanter el gubbar, och då menar jag inte åldern utan sättet "veta bäst, hacka på allt"

Nyheter idag fr Affeland: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1...ousRenderType=6

Eventuellt OT men en fråga - Ser "insatta" ner på Lottor? Edit - omformulerar min ledande fråga till en öppen - Hur ser insatta/ni på Lottor? Jag och endel tjejer jag känner har ju tänkt både "oj va kul" och att man kanske gör en god gärning för vårt samhälle, vi får lära oss mer om försvar, samt kanske kunna göra en insats där det betyder något.. när vi funderat på det där med Lottorna.. men vi är varken tanter, överklass och kan inte sticka. ;) Däremot så är vi nog blyga och vet inte så mkt om FM som, då ni, insatta.. Känns ju lite pinsamt bara om man går dit med tanken att det kanske uppskattas, och sen får man sneda blickar från "eliten" liksom

Ojdå, låter ju sådär.. Fast jag fattar ju vad du MENAR.. Det är ju bara att åka hem till min storesyrra, "hem".. och se hur "lätt" det är. Enklare är ju då att glida med polarna so to speak. OCKSÅ enklare att bara glida undan dom där jobbiga frågorna. Men hur F-N kan man fråga "har du dödat nån.." vad plumpt! Som om det vore en bedrift.. det svåra är ju att INTE skada andra i en konflikt. "Skitenkelt" att skjuta nån i huvudet när de säger nåt man inte diggar. Slipper man gå in i argumentation eller ge med sig. DET är styrka. Inte att vara martyr, men att hantera provokation utan att motagera aggressivt och döda allt motstånd. Det är ju just det som också bygger upp en spänning, att ständigt parera slag. Att INTE reagera som Michael Douglas i "Falling down." Men att reagera gör man ju. Explodera, implodera eller fly. Försvar har vi alla. Svälja går till viss del, sen måste det bearbetas i nån form.. Minjanija - ja visst är det bra med svaren, och intressant att läsa under trådarna här. Skrattade när jag läste om det där med negativt effektiv, och att du måste hålla tider etc. Men man skrattar knappast när man står där och mäter krafter i de små vardags-krigen. Fast ibland är det störtskönt att bara garva åt hur man beter sig, bara den andra hakar på, annars framstår man som en dryg jäkel som inte tar det den andra känner på allvar. Men att bli sams har sina fördelar ;) Tillägg: KRAMPÅDIGME!!

Apropå vätskebrist, salter osv.. funkar inte apotekets brustabletter Resorb som alternativ? http://www.apoteket.se/apoteket/jsp/polopo...on=showProdInfo Lika bra slänga ner lite druvsocker också. Fråga igen - i nödsituation, hur gör ni då för att sända SOS signaler/få uppmärksamhet? ATT man är i nöd. Tydligen ska man ju hålla sig på plats OM man gått vilse och ett räddningsteam ska hitta en.. mer att tänka på? OM man INTE har mobil/täckning, batterier. Tillägg: krama ett träd.. Känner ni till begreppet ICE? In Case of Emergency http://www.safetymate.se

Kan inte låta bli att tänka på det som hände häromdagen i Libanon.. http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=23713&st=0 Läser på i forumet, svarar, trots "gammal" tråd. Edit- länken funkade inte. Tillägg - RESPEKT till er som åker på uppdrag!

*asgarv* rackarns! okej man ÖVERLEVER väl på mögligt vatten! jag ger mig. ingen erfarenhet av lumpen, bara "Hajk" på tv från 70-80-talet.. Tjipp å hej!

Fråga - kondom för överlevnad? Vad ska man använda den till? Dessutom tänkte jag själv på en sak, i den här hettan är ju vätskebrist givetvis aktuellt, kanske smart då undvika röra sig så mkt mitt på dagen, när det är som varmast, om man nu ska tänka överlevnad? Man blir trött och trög av värmen. (Farligt i trafiken med värmen, för koncentrationen, inte enbart köra påverkad av alkohol..) Har själv råkat ut för solsting och har största respekt för överhettning efter det. GRYM huvudvärk samt förvirrad, svimingskänsla etc. Tusen ggr värre än lågt blodsocker (för en icke diabetiker). Dessutom när det är så här varmt så blir det mkt marknära ozon på vilket gör det jobbigare att röra sig, man blir flämtig, problem för astmatiker men kännbart för de flesta. Gäller ju att tänka på att skydda skallen mot solen samt att se på tecken om man slutar svettas, kroppen inte kan göra sig av med överskottsvärmen, när luftfuktigheten är hög och ingen fläktande vind..

Sir Vival - har vatten som man bär med sig något "bäst före-"datum? Tänkte på att vatten i endel maskiner roteras/vispas runt. Iofs så rörs vattnet runt både när man bär runt det OCH när man häller ut i ett kärl, eller öser upp i en kåsa. Sedan hinner man väl knappast bära med sig så pass mkt vatten innan det förbrukas, så att det är någon risk att det "möglar". Kanske inte KAN mögla i tunnor efter det är renat iofs? Men vatten som rinner är väl friskare än det som står stilla? Edit - stavning.

Du e grym, jag är blond.. har mest snubblat runt ärligt talat. Läser så jag glömt allt annat, det här är sååå intressant. Som en helt ny värld för mig som jag jättegärna vill ta del av. Ska definitivt läsa under den länken också.. Såg nåt om en tråd som blivit vald till bäst år 2003? Tillägg: Gillade beskrivningen "familjeinsats", men i den danska tidningen (som jag hittade länk till under en av trådarna http://politiken.dk/VisArtikel.iasp?PageID=347161) beskriver de att man bör göra en insats för familjen efter att en "yxa" som ni kallar det, kommit hem.. Medan jag initialt tolkade det som att det faktiskt inte enbart är just den som reser iväg till UT (utlandstjänst?) US (utlandsstyrkan?) som gör en insats.. utan det gör ju också de anhöriga.. som flera av er skrivit under trådarna.

Toppen! Tack!! Edit - snubblade på den HÄR också: http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=5506' tillägg: För er "veteraner", både vad gäller US samt erfarenhet från det här eminenta forumet, är det här kanske inget nytt, men för mig och andra som är berörda för första gången är det viktigt att få tillgång till det här, vill tacka ALLA som skrivit och delar med sig!! Och jag är berörd av det jag läser... samt förstår mkt mkt mer nu. Jättebra att kamratstöd finns. Undrar, finns det något stöd på plats? Eller får ni helt enkelt stötta varandra? Intressant också med den reflektionen att man måste må tillräckligt bra för att få stöd, för just de som kanske behöver det som mest, som stänger in sig, blir tysta - de hörs ju inte. Som med allt annat i samhället, de som inte gör sin röst hörd blir sällan uppmärksammade. Så är det ju i alla skikt i samhället, därför vi anhöriga eller de runtomkring måste checka läget. Fråga, ringa och höra hur nån mår. Jättebra att det här forumet finns, så ni får gemenskapen HÄR.

Faktiskt skönt att läsa er förklaring och berättelse!! Kan förstå vilken enorm omställning för hela systemet. Ni har levt i en sluten värld, nästan som att mucka från fängelset ju, sen ska ni återanpassas ;) fast då frivillig tjänstgöring såklart. men just den där slutenheten, och aldrig ensamhet. men jobba 14-16 tim om dagen, är det så hårt? shit vad jobbigt. särskilt om det är typ 45 grader varmt.. och skitdåliga förhållanden runtomkring. ja då gäller det att det är schyssta polare man har där i gänget, för att palla. blir det så att man typ "drar sig undan" från sitt hem hemma.. och grottar in sig lite där nere..? blir svårt med kommunikation, jobbigt att upprätthålla information, händer mkt varje dag, bit för bit slutar man berätta allt, tankar, känslor, och är mera avstängd - inne i sin egen värld. och sen ska man plötsligt mötas och få det att fungera. Ibland måste det vara en enorm känslomässig sorg att säga hejdå till polarna, även om man har hemlängtan sista tiden. Det måste vara konstigt att sitta i tystanden hemma, nu ska man smälta allt, börjar minnas, reflektera.. och så sitter där kanske ingen, eller så sitter där nån som man inte når fram till - eller om man har tur så är det någon man KAN känna att man KOMMIT HEM till. Kan mer och mer förstå ju mer ni beskriver, om den där längtan/suget ut igen.. Få leva det speciella livet.. Har ju varit så ego och totalt uppslukad av min känsla, min värld här, och hur JAG har det. Försöker vara ett stöd, stark och peppa, skriva gulliga saker, vara en krydda i vardagen. Men ibland brister ju gensvaret pga att telefonen är onåbar på X antal dagar, just då kanske man har en svacka själv och stort behov av att få ventilera själv. Att då lösa en fnurra på varsin plats på olika delar av jorden genom en telefon.. det kan räcka, men bör kanske bli mer än bara sporadiskt, om det ska funka.. Långa perioder av att man lever totalt utan del i varandras värld blir svårt att överbrygga, och känna gemenskap när man möts igen. Bättre att försöka underhålla och bygga upp längtan.. Jag har läst på fredsbaskrarnas sida om PTS eller PTSD. Post Traumatiskt Syndrome. Jag har själv erfarenhet av det, och läst om de som kommit hem efter FN-uppdrag som tagit livet av sig. Kroppen och psyket bryter ihop totalt efter det man fått tvingats beskåda, kanske maktlös.. eller att man själv varit utsatt för livshotande situationer, olyckor etc. Och det sätter såklart stora spår. ALLA krig och konfliktsituationer leder till en kris. Frågan är bara HUR djupt och hur länge efteråt. Att anpassa sig till en livshotande situation gör man på automatik, kroppen reagerar nästan av sig själv genom överlevnadsinstinkt, och framförallt ert kunnande och era övningar, kommandon och order. Just då har man inte så mkt val.. Där får man AGERA. Men efteråt är det dags att släppa upp paus-knappen som hjärnan tryckte in, för att kunna funka i ögonblicket, inte reflektera - agera. Sedan blir det dags att göra tvärtom - reflektera. Men effekterna i kroppen av den starka pressen och stressen påverkar ju fysiskt. Och man vill ju helst undvika att tänka på det som är jobbigt. Någon som har erfarenhet av det jag beskriver? Hur hanterar man det? Eller om ni vet nån annan som ni kan relatera till? Berättar hur jag gjort för att leva vidare efter sitautioner då jag kämpat för mitt liv, för att överleva i trauma. Och vilka saker jag lärt mig på resan.. hur man fortsätter leva efter en sån genomgripande förändring i ens liv, då plötsligt inget är som förut. EDIT - den som är nyfiken på min berättelse får kika in på min profil för att se länk lite senare. Måste rodda lite först på sajten jag har.. Den här tråden handlar inte om MIG utan om er FN-soldaters erfarenhet av Utlandstjänst. Det är jätteintressant att få läsa era svar! Har ni nåt länktips så tar jag tacksamt emot det, skriv gärna det här så fler anhöriga får läsa! mvh

Born - superintressant att läsa!! För att nysta i en av sakerna du tog upp, just det där när du/man kommer hem igen, och har tusen saker och detaljer eller tankar att berätta - och blicken börjar flacka.. Är det i allmänhet så? Personligen kan jag säga att jag haft tudelade tankar om FN-killar, rent generellt. Det ÄR kul med engagerade människor som vill göra en insats och hjälpa.. Men också så har jag tänkt att FN-soldater är andrenalin-junkies. (ska förklara) Just för att jag insett för länge sen att det är få som åkt en gång som INTE vill åka igen. Givetvis är det lätt att bli lite beroende av äventyr och att få den där adrenalin-kicken. Därför har jag känt att när någon kille börjar snacka om FN-tjänst så drar jag öronen åt mig, även om det handlar om ATT de VARIT med i US förut.. för direkt tänker jag "okej när blir nästa tur då.." Man vill inte vara en "gräsänkling" heter det va.. dvs bli lämnad av en kille som ska vara borta X antal månader.. Men vi talar i förfluten tid nu. Och ibland gör hjärtat något utan att fråga huvudet, så har man fastnat för en kille som ska dra iväg på FN-tjänst så .. ja... får man "gilla läget".. om de tankarna skrivs ju i den andra anhörigtråden. Men de flesta av oss är ju inne i vår egen lilla värld och är lite ego av oss. Kan förstå det är skitjobbigt att ens försöka snacka om det när folk börjar titta åt annat håll. Fy vad hemskt. Då känner man sig bara MER ensam när man kommer hem ju. Vet ju själv av värdet att få ventilera upplevelser, känna gemenskap och förståelse. Borde nästan vara så att man som FN-soldat får med sig nån dvd med film/dokumentär OM utlandstjänst, eller nåt sånt, hem så ni kan VISA lite så andra fattar/greppar lite mer. Förutom era egna foton tex. Endel har ju svårt att visualisera. Andra svårt att förklara.. Kan ju också vara så att man värjer sig, för att det var så jobbigt att vara ifrån sin FN-soldat så när han väl kommit hem vill "man bara gå vidare". Eller känner sig lite utanför när han kanske börjar prata om den världen man själv inte var del av, vad vet jag...? Skönt ärlig beskrivning också det där med att det är bekvämt att slippa svensson-besluten och en vardag fylld med sina trista krav. Edit - stavfel o tillägg.