Smaug

Varför kommer det gå sönder massa saker? Menar du att hemvärnssoldater inte kan hantera modern utrustning? Exakt vad är det som kommer gå sönder? Har du gjort en snabb i- och urlastning med vapen i hand? Inte f-n är man lika smidig och len med skyddsväst, Ak4, Ksp58, Pskott, Grg, Ra146 på mes, ammolådor, minor mm osv som när man i civila kläder glider in i en vanlig personbil på väg till jobbet. Så, saker kommer att gå sönder. Och repas. Och bucklas. Därför, är jag också glad att vara i BV-plutonen, och inte tredje pluton som får civila bilar direkt (även om de kan köra 110), eller andra pluton som kanske snart måste lämna in sina Tgb20 mot civila bilar. Idag använder vi militäranpassade familjebilar i Afghanistan, men de blir tyvärr aldrig mer än just familjebilar. De bilar inga fordon att använda då det verkligen gäller, de är helt enkelt inte anpassade för det utan går sönder eller inte är funktionella utifrån våra behov. Skaffa militära fordon som är anpassade för militära sammanhang. De är sannolikt dyrare och därmed får man färre, men då har man åtminstone ett användbart fordon.

Helt riktigt

Med risk att detta fina fartyg redan har kryssat förbi i forumet

Ett fartyg från US NAVY med namnet USS LANGLEY är min gissning.

Saxat från: Aftonbladet "Amerikanskt understöd Under skottväxlingen fick svenskarna stöd av amerikanska plan ur den internationella Isafstyrkan. Planen var av typen A-10 Thunderbolt, ett plan byggt för att ge eldunderstöd åt marktrupper. Men enligt Klingberg behövde planen aldrig ge eld. – Flyget observerade att upprorsmännen hade granatgevär och kulsprutor, men vi vet inte med vilka vapen eller ammunition den svenska truppen attackerades, säger Klingberg.

Eldtillståndet ligger normalt inte hos radarn (även om det vore taktiskt och tekniskt möjligt) utan på dess ledningsplats. En rikttid är 2 min från att motståndaren avfyrar sin projektil tills att eget artilleri har påbörjat eldgivning mot motståndarens utskjutningsplats. Beroende på en rad olika saker kan man givetvis både förlänga och förkorta denna tid ganska avsevärt. Angående alarmering eller varning av egna förband är tiden för förvarning den helt avgörande för vilket skydd som kan intas och därmed effekterna av beskjutningen. Detta uppnås med få mellanled, i form av beslut och sambandsvägar, mellan sensorer och de varnad enhet. Att gå via GSM och SMS ökar tiden avsevärt för meddelandet att nå fram, vilket minskar tiden för förvarning. Enkla signalsystem och förövning av procedurerna är helt avgörande när tiden för att söka skydd är helt avgörande. Enligt SR/Ekot hade invånarna i en israelisk stad 15 sekunder på sig mellan förvarning tills raketen slår ned, då hinner man varken slå på radion eller läsa något SMS utan endast just ta skydd.

Förslaget ligger längre tillbaka i tiden, men beslutet jag åsyftar togs i förra veckan. Jag har dock inte det exakta datumet framför mig. Men det är ett förtydligande och en förändring av tidigare bestämmelser. Förutom det så är dessa en del i remissarbetet av UniR 2009, vilket är nu fastställt.

Enligt värnpliktsnytt: "Enligt ....., samordnare i inskrivningsärenden på Pliktverket, har Försvarsmakten endast önskat 4 653 värnpliktiga för år 2010." Enbart en viss andel värnpliktiga ska alltså utbildas 2010. För övrigt, enligt de jag har talat med, blir de sista värnpliktiga med all sannolikhet de som just rycker in i januari 2010. (Var fick du din info från förresten?) Försvarsmakten består, som tur är, inte bara av Armén och endast vissa förband i Armén berörs. Angående källan så står det i Verksamhetsuppdraget för respektive förband.

Finns det en beställning från FM till Pliktverket på värnpliktiga och det mönstrar in lämpliga, så skrivs de in. Om de sedan är frivilliga, ja det är ju ett plus vilket gör de än mer lämpliga för befattningen. Ett av skälen till att det är få platser 2010 är att delar av Armén har "värnpliktsfritt" två (2) terminer mot normalt en (1). Detta pga NBG2011. Och som sagt tidigare av andra, mycket händer efter mönstring så ha regelbunden kontakt med Pliktverket.

Det återstår alltså lite teknikutveckling (gyrostabiliseringen?) innan det är funktionellt alltså. Intressant expriment om inte annat. Jag skulle säga så här, det beror på hur man räknar eller vad man beskriver. Jag har tidigare beskrivit enskilda pjäser. Jag vet inte vad dina instruktörer och officerare har sagt, men jag tar mig friheten att göra en fri tolkning och ger därmed ett försökt till förklaring. Fältartilleriet är ett yttäckande vapen och man sköt, på den tiden det begavs sig, aldrig prick med enskilda pjäser och granater (vilket man på ett helt annat sätt är intresserade av idag men som är lika svårt som då). Då eftersträvade att sprida granaterna över en yta på ett så optimalt sätt som möjligt, för att uppnå största effekt, men ändå träffa målet. Ser man batteriet (eller eldenheten) tillsammans så är precisionen omkring +-25 m. dvs. tyngdpunkten av elden låg inom +-25 från målet. Varje enskild pjäs har en dock en spridning som är på 100-200 m i längd (Ett riktvärde är att sidspridningen 10% av längdspridningen). Men eftersom eldenheten sköt många skott med flera pjäser hamnade huvuddelen av skotten i närheten av målet. Varje pjäs sprider likväl i längdled med en normalfördelning (Gauss) där 50 % (under 2 sigma) hamnar inom ~+-100 m. Enskild pjäs kommer sannolikt aldrig att komma ner på en precision som är under +-25 m (mer än 3 sigma), men en hel del granater kommer att landa inom +-25 m, vilket duger bra. Helt i enlighet med sannolikhetsberäkningar. För att uppnå en eldtyngdpunktsspridning på +-25 m, gärna i första eldöppnandet, krävs det en stor noggrannhet, skjuter många skott samtidigt och att alla kända influenser korrigeras. Då vill man inte gärna ha ett fel på målet med 25 m och pjäsen 25 m fel. Skulle dessa fel adderas så kommer hela batteriet att skjuta 50 m ifrån målet. Om man i övrigt har koll på alla inflytelser så är det rimligt att träffa med batteriet i första eldöppnandet. Det handlar mindre om att pressa systemet och mer om att vara noggrann i mätningar och beräkningar. Min tolkning är att dina instruktörer talade om träffbildsspridningen på hela batteriet och inte enskilda pjäser, men jag kanske har fel.

Mina källor säger samma sak, man kanske kunde ha hoppats på fler, men nu är åtminstone produktionen i gång och beställningen lagd. Skönt! Nu är det bara att hoppas på att Norge och Danmark fattar liknande beslut. Då kommer nog även Sverige att köpa fler pjäser.

Iofs så pratades det väl om att "defensiva" system var ok att sälja till Pakistan, det var väl därför ERIEYE-affären fick gå igenom. Ur det perspektivet så borde väl BAMSE kunna klassas som defensivt system med, tycker man... Indien verkar ju vara intresserat av Gripen trots att vi just sålde ERIEYE:s till Pakistan, så det är väl inte säkert att det stoppar en affär. Nu har SAAB fått leasa ett par system UndE 23 av Sverige. Detta för att kunna låna hyra ut till kunder eller potentiella kunder. Mycket intressant och bra, för då får systemet verka i miljöer som Sverige inte kommer att verka i. Detta ger värdefull kunskap, erfarenhet och förhoppningsvis godwill till systemet.

Då är det ytterligt märkligt att FM väljer att avveckla Rb56, samtidigt som man diskuterar att återinsätta rb55 i form av tow2b. Att säga att den ena roboten har fler "stridstekniska fördelar" är mycket märkligt då dom är utvecklade med helt olika kravprofiler. För en jägargrupp är det definitivt bättre att ha rb56 eftersom den är lättare och avsedd att kånkas runt på. I en fordonsmonterad lösning är det definitivt bättre med tow 2b som har längre räckvidd och större verkansdelar. Och nu har jag inte ens orkat blanda in ekonomi i det hela... Vad det anbelangar Kravpofil eller Ekonomi på de aktuella vapensystemen så har jag ingen som helst kunskap i den frågan. Att man skulle återinföra TOW2B var för mig en intressant nyhet. Rb55 var å ena sidan större tyngre system med större räckvidd än Rb55. Men det krävde å andra sidan en fordonsmontering eller ett mer stationärt uppträdande. Under de förhållandena var Rb55 förmodlingen bättre. Min poäng är att Rb56 är ett mindre och mer flexibelt system som kan användas i fler situationer än Rb55. Rb56 storlek gjorde att det lättare kunde transporteras och förflyttas både till fots och i fordon. Detta gjorde att man t. ex. kan lättare få det grupperat i anslutning till bebyggelse samt på platser som inte är nåbara med fordon. Systemet kunde även fordonmonteras i en rad olika typer av fordon. Den minskade räckvidden kompenseras genom ett mer flexibelt system. Uttrycket stridstekniska fördelar kanske var illa valt.

Vad som är mycket eller lite kan man alltid fundera på och det går säkerligen att utveckla och uppdatera. Jag håller med om att det exempelvis saknas information om 12 cm grk. Skulle någon däremot sammanställa alla trådar om Artilleri, Granatkastare och övriga vapensystem så skulle man nog få ihop en sida som de flesta nog skulle tycka innehöll mycket information, men någon måste göra det. Det finns trådar om varje vapensystem för sig och någon längre diskussion tas i de redan befintliga. För Rb55 och Rb56 finns det andra som är bättre på, men Rb56 har fler stridstekniska fördelar än Rb55. Sedan vad man "tycker om" är kanske mer en subjektiv personlig bedömning. Strix, eller Psvinggr 94, är inte det minsta utfasad utan används till 12 cm grk. Det är en mycket potent, användbar och beprövad granat. Att rapportera korrekta och så precisa koordinater på målet som möjligt när man skjuter, ja det blir ännu viktigare desto mer styrda och avancerade vapen man har. Ny teknik har gjort det lättare att med högre precision ange målen än tidigare. Psvingr94 är inte konstruerad eller kravställd för att skjuta ett skott en träff, utan har en viss procent som normalt missar målet. Innan man skjuter en Psvingr måste man i allmänhet sättskjuta pjäsen för att inte precisionen ska bli oacceptabelt låg. Skillnaden att skjuta Psvinggr 94 mot vanliga Sgr är egentligen inte så stor. För att träffa direkt utan eldreglera är Precision nyckelordet, i allt. Artillerigranaten Bonus har tämligen nyligen levererats till FM och flera skjutningar har genomförts och fler skjutningar kommer att genomföras under hösten. Priset för både för målen och för granaten gör att man endast gör detta i mindre omfattning. Där har nyligen skett en produktutveckling av målsökaren i BONUS för att öka träffsannolikheten samt försvåra effekten av byggande av skenmål.

Måluttag och uttag pjäsplats har det kravet. Pjäsen har en en helt annan spridning. Att skjuta på Dmax eller Amin (vilket 27 km mer eller mindre är för 77B är) skapar en stor längdspridning, därför vill man oftast skjuta på 0,7 av Dmax för varje laddning. För t ex. en liknande pjäs som 77B uppgår den 50% längdspridningen till 200 m vid långa skjutavstånd. För 77B med basflöde Dmax skall man öka den siffran ytterligare. Precis som SG Olsson säger så är själva ansättningen tämligen lika varje gång och har förhållandevis liten inverkar på den totala spridningen. Slitage i pjäs, eldrör m.m. samt variationer i ammunitionens egenskaper (både drivladdningar och granater) skapar större fel. Det enda rimliga sättet att öka precisionen är att skapa sig ett bra underlag (vilket man gör) avseende variationen i utgånngshastighet för varje eldrör och korrigera sedan för detta. Utöver ovanstående är väderinverkan den särklart största bidragsgivaren till spridningen. Trots moderna vädersonderingsutrustningar är vädret svårt att helt korrigera för. Fartygs och KA-pjäser har andra skjutegenskaper än vad Fältartilleri har. Skjutmetoder med banprofiler och utgångshastigheter är även de helt olika, därför går de inte helt att jämföra fältartilleri och fartygsartilleri, än mindre ersätta varandra. Skulle man ta en svensk fältartilleripjäs och konvertera så borde fd. Bkan vara hygglig; Hög eldhastighet, hög utgångshastighet, flack bana och ammunitionen patronerad i tornet. Övriga pjäser gör sig nog icke besvär. Lite OT: Det visade sig att det var helt enkelt att sätta ett AMOS-torn (tornet till GRKPBV90120) på ett fartyg, men det fungerade att skjuta. Är det någon som vet mer om detta? Hur var precisionen?

Att det fanns (finns?) ställen som i fredstid är förberedda för sjukvård finns det en del exempel på. Det vanligaste var i skolor, på dagis eller andra offentliga byggnader. De byggnaderna kunde i fredstid vara mer eller mindre förberedda, men oftast syntes det inte något större mer än att dörrar kunde vara lite bredare, färre trösklar eller indraget vatten i lektionssalar. Som komplement och i anslutning till dessa byggnader kunde sedan ett fältsjukhus gruppera på iordningsställda ytor. Att det dessutom fanns förberedda salar, oftast i källaren, i befintliga sjukvårdsbyggnader är varken konstigt eller särskilt hemligt. Ett bra exempel på detta är just Södersjukhuset. Att det runt Muskö skulle finnas liknande spekulationer är helt i linje med min tes. Hade Muskö verkligen en reell sjukvårdskapacitet för att kunna genomföra operationer och ha vårdkapacitet som motsvarade ett mindre fältsjukhus? Eller var även detta en överdrift? För mig är det helt logiskt att man inte placerade utrymmeskrävande och logistiskt komplicerade sjukhus i ett bergrum. Alla som har sett hur stort ett grupperat fältsjukhus eller ett civilt dito vet vilken yta det erfordrar samt vilka stora mängder av transporter som är till och från ett sådant. Dessutom fanns ett folkrättsligt skydd och sjukvård var aldrig särskilt högt prioriterat under tiden det begav sig. Ett exempel är Bodens fästning. På många sätt är det ett imponerande försvarskomplex som det länge har spekulerats i vad alla bergrum i anslutning till Boden använts till (inte bara själva forten). En av myterna har varit att ett helt berg har använts till sjukhus eller tunnlar till det civila sjukhuset i stan. Detta var ju givetvis helt taget ur luften, den enda sjukvården som kunde erbjudas i bergrummen var en enstaka läkare i varje fort. En läkare kan genomföra operationer men då enkel primärkirurgi (jmf med Arméns förbandsplats). Sedan kan det ha funnits någon enstaka vårdplatser, men långt ifrån ett sjukhus. Det fanns emellertid flera förberedda platser ovan mark för att kunna gruppera fältsjukhus för sekundärkirurgi och vårdplatser. Jag kanske har fel, men min känsla är att det fanns en stor övertro på att bergen i Sverige skulle innehålla sjukhus och sjukvårdsresurser. Fler som har samma känsla?

Inte sällan har det gått historier bland allmänheten om att det fanns ett helt sjukhus i berget med färdiga operationssalar att använda i händelse av ofred. Dessa myter och historier visade sig oftast sakna helt grund eller vara kraftigt överdrivna. Bergrummens existens och placering var ju oftast känd för lokalbefolkningen, men användningsområdet var hemligt. När de nu plomberas och rivs så kommer det ut mer information om vad de egentligen har använts till. Mig veterligen har det aldrig funnits ett sjukhus i ett bergrum. Däremot har det funnits en "sjukstuga" med en läkare på de större anläggningarna, men ändå så är myten om ett sjukhus allmänt spridd över landet. Min fundering är om militären och samhället hade en "täckhistoria" som man spred till allmänheten? Eller var det allmänheten själv som diktade ihop det hela?

En fråga från en icke insatt: Min uppfattning är att FM i dagsläget har Pistol 88 (utan tillägg) i två utföranden. En lite mindre och en lite större. Storleksskillnaden är inte stor men ändå högst reell. Det sades att den mindre företrädesvis var till för Flygvapnet. Hur benämns dessa två varianter? Är det dessa två varianter som är Glock 17 resp 19 eller är det något annat? Som sagt en fråga från en icke insatt.

Det är intressanta frågor som ställs. Dessa frågor är precis de som har ställts under ArtDemo- projektet. Frukten av dessa frågor är ARCHER som har just flera av dessa funktioner som 106 efterfrågar. Med färre i besättningen och en mer automatiserad pjäs. Skälen till att inte en person kan sköta flera funktioner är flera tex: utrymmesskäl, materielskäl, utbildningsskäl och säkerhetsskäl. Befattningarna i vagnarna kräver lång utbildning och är utbildningsmässtigt vitt skilda från varandra. För att förändra antalet befattning krävs att man ändrar nivån på personalen, bygger om pjäsen och ersätter SKER med en ny skjutdator. Detta har man nu gjort på ARCHER. Teoretiskt skulle kunna tänka sig att bygga om pjäsen så att den riktar automatisk. För att få detta att fungera krävs en ny skjutdator och ett nytt riktsystem. I Bkans fall är tidsvinsten för automatriktning begränsad i och med att sidriktfäletet är litet och riktmotorn är ganska snabb. För Bkan 1C var det aldrig aktuellt att genomföra några mer genomgående renoveringar, vilket automatriktning ändå är, eftersom den ändå skulle utgå. Under Artdemo var de leasade PZH2000 och AS90 uppgift att utvärdera moderna tekniska lösningar för artilleripjäser. Bkan användes mer för utvärdera ledning, underhåll och organisatoriska frågor. Under de sista åren användes inte någon chefsvagn eller Bplpbv utan den funktionen hade lyfts in i Bkan. I och med detta hade varje Bkan en SKER och pjäserna kunde då skjuttekniskt användas oberoende av varandra eller autonomt om man så vill. De var således inte organiserade i plutoner inom kompaniet utan kompaniet bestod av ett antal autonoma pjäsgrupper. En pjäsgrupp bestod av en Bkan med en egen amdumper som leddes direkt av en motsvarande reducerad bataljonsstab. Organisationen för 77-bataljoner är helt annorlunda eftersom det är helt olika materielsystem.

Bra fråga, jag skall försöka svara. Bandkanonen har genomgått ett antal uppgraderingar och förändringar. Som vanligt när ett system används i mer än 30 år så använder man materiel på ett helt annat sätt än vad den från början var framtagen för. I den absolut sista versionen, som endast modifireades i ett handfull exemplar, var just besättningen fem personer. Vänster hytt: Vagnscef och riktare Höger hytt: Skeroperatör/laddare och B-platsbefäl I förarbrunnen: Förare I den egentliga versionen av Bkan 1C var besättninge fyra. Vänster hytt: Vagnscef och riktare Höger hytt: Laddare i Förarbrunnen: Förare Den stora skillnaden mellan versionerna är att man i den som är fem personer i har satt in SKER i vagnen vilket medför att någon B-plats ej är nödvändig. En B-platsgrupp, beronde på hur man räknar, består av ~4 personer. Genom att tillföra en person i vagnen kunde man alltså slippa fyra utanför och dessutom blev systemet mycket rörligare och flexiblare. Det är samma filosofier man nu tillämpar i ARCHER-systemet. Laddaren hade till uppgift att fylla magasinet med nya skott och sköta en del andra sysslor runt vagnen i samband med förberedelser för avfyring. Innan POS2 installerades i vagnarna hade laddaren många fler uppgifter i och med att riktkäppar och riktplåtar var normalförfarandet och detta var något som laddaren upprättade. AM-dumpern har i båda fallen bara till uppgift att köra fram sitt fordon svänga ut kranen och vänta på att en bkan med öppet magasin kommer rullandes och med hjälp av en speciell kasett fylla magasinet med nya skott. AM-gruppen har mycket länge bestått av två personer (förare och chef). Svar på frågan?

Det finns inga förarbevis på Haubits 77 A och B, däremot KAN man dela ut ett utbildningsbevis om befälen tycker om att skriva lappar till alla personer som genomfört körprov. Jag har dock aldrig sett behovet av att dela ut det. Haubitsen är ett eget fordon men det behövs inget förarbevis på fordonet för att framföra det, ungefär som en cykel. Däremot behövs det utbildning på pjäsen för att få framföra det, precis som cykel. Skälet till att det inte finns några förarbevis på pjäsen är att det inte finns något krav på körkort. Hade det funnits ett förarbevis hade det säkerligen renderat i ett körkortskrav, vilket skulle vara olyckligt.

Jag behöver nog en liten utläggning för att säkerställa att jag inte missförstått dig på någon punkt. - På vilket sätt skulle inte Sverige ha satsat på kvalitet vad avser artilleri? - Skulle 77-systemet inte hålla nog hög kvalitet i jämförelse mot andra dragna artillerisystem eller är det Bandkanon som är inte kvalitativ? - Till vilka och hur vanligt är det att de i dagsläget operativa artillerisystem har splitterskyddade ammunitionsfordon?

Riktigt så är det inte, lite mer än ett kompani till Insatsbataljonen utbildas i år vid Norrlands Artilleribataljon - Delar ur Ledningskompaniet - Delar ur underhållskompaniet. - En Eldledningspluton - Ett Pjäskompani Utöver Insatsbataljonen utbildas det även - En Artilleriradarpluton Tillsammans och efter samövning med delarna ur Artreg sätts insatsbataljonen upp.

En svag känsla säger mig att det fanns en 20 mm tubkanon till IKV91. Är det så? Om det är så, är det någon som vet om det var nytillverkade tubkanoner eller om det var överblivna pipor från något annat vapensystem?

Ja alla skjutfält är utsatta på kartorna 1:250 000, 1:100 000 och 1:50 000. De flesta övningsfält är utsatta på ovanstående kartor, men en del är ej utsatta på 1:250 000 och 1:100 000 kartor. I Karlsborgs fall är ett av skjutfälten KRÅK och som ligger i anslutning till Söder gamla F6 (Karlsborgs flygplats).