The_mistaken Posted March 18, 2003 Report Posted March 18, 2003 (edited) Som ni nog har märkt så lever jag fortfarande trots att vissa inne på chatten sagt motsatsen pga mitt nya jobb Har länge varit intresserad av psykologi och nu har jag fuderat ett tag på det här med hur soldater i utlandstjänst har för möjligheter att få hjälp om nånting skulle hända Har några frågor som ni med erfarenhet kanske kan hjälpa mej med 1. Kan man på något sätt förbereda sig inför ett FN uppdrag typ som det i Bosnien? 2. Vad får man för information innan man åker? 3. Är försvaret rustat för att kunna hjälpa soldater som behöver hjälp? 4. Hur går det till när man är på plats och man behöver prata av sig efter man sett för mycket? 5. Vad gör man när man kommer hem? Är man samma gamla Kalle eller Gustav som man var när man åkte? Tacksam för svar på desa frågor från alla er som varit iväg till diverse otrevliga platser Till blågul Flytta detta om ni hittar nåt annat ställe som ni finner är lämpligare att ha min tråd i ;) Edited March 18, 2003 by the mistaken Quote
Halonen-AmfPB Posted March 18, 2003 Report Posted March 18, 2003 Jag hade en lärare en gång som åkte iväg som FN-soldat. Det som jag kommer ihåg var att han inte verkade ha fått några större men av tiden där nere. Det enda var att han bar på rätt så starka minnesbilder av läget där nere. Men det var inget som var ett hinder (tror jag inte). Jag tror att du växer en del psykiskt där nere så du lär inte vara samma kalle som kommer tillbaka. Detta är inte negativt menat. Quote
murdoc Posted March 18, 2003 Report Posted March 18, 2003 Jag har gjort en mission i Kosovo och det är väl inte så hemska upplevelser jag har med mig i bagaget.Men jag var med om en "incident" som inte var så trevlig och efter det fick jag tala med vår fältpastor och jag talade mycket med mina kompisar i plutonen om vad som hände.När vi kom hem sedan så hade man debreifing och talade om missionen. Försvaret är skyldiga att "hjälpa" oss i 5 år efter utlandstjänst om man behöver det. Jag har en kompis som gjorde BA01 och BA03 och då hade dom inte infört debreifing vid hemkomst.För honom blossade minnerna upp efter ett par år.Han är fortfarande inte samma människa idag som han var innan,men både på gott och ont. Quote
IB2 Posted March 19, 2003 Report Posted March 19, 2003 Förberedelser: Ja, visst kan man göra det. Prata med de som varit ute tidigare. Med våra nuvarande missioner handlar det oftast om att förstå att det inte är pågående skottlossning runt omkring campen. Dock kan man få se en missär man inte är van vid, och naturligtvis resultatet av en och annan våldshandling. Under tiden: Snacka med varandra. När man väl är där så blir det inte så macho, man kan tala om vad man upplevt som obehagligt. Efteråt: FM är bra på att följa upp alla som ber om hjälp, men de missar de som undviker kontakt. Ps. Det finns alltid en anledning att åka. ds. Quote
Ace Posted March 19, 2003 Report Posted March 19, 2003 (edited) Debriefingen efter BA 01 pågick under en dag, där vi satt gruppvis och bearbetade våra intryck med hjälp av en utomstående (präst, psykolog eller dylikt). Debriefingen efter BA 06 gick till på samma sätt... Efter en tidig BA mission var det alldeles för lite för de flesta, många hade behövt hjälp under lång tid. Jag har fortfarande behov av att bearbeta upplevelser under min första mission därnere och jag antar att det kommer att pågå hela livet. Jag använder i första hand "FN-polare" till detta (och mina stackars HV-gubbar, som tyvärr kanske tycker det är jobbigt med Ace som försöker vara ball...) De som inte har den möjligheten kan vända sig till Fredsbaskrarna Sverige (Kamratföreningen Bataljonen). De har flera personer som arbetar med kamratstöd. http://home6.swipnet.se/~w-63824/ När jag skulle åka på BA 06 fick jag min dåvarande chef att på ca 5 sekunder mentalt flyttas 35 år bakåt i tiden, mycket samlat beskriva ett anfall i Kongo och sedan tystna... Vad gäller förberedelser så fungerar mental träning! Det handlar om att mentalt gå igenom olika tänkbara händelser "Vad händer om..." Har man tänkt tanken så är det betydligt lättare att hantera situationen när den uppkommer, än om det är någonting totalt främmande. Man måste dessutom träna worst case scenarios, för att kunna fungera som en enhet om det hettar till. Man ska heller aldrig skönmäla eller bagatellisera en mission, eftersom det har direkt motsatt effekt mot ovanstående. Batpappa BA 01 sa vid en intervju ungefär: Vi får vara beredda på att några kommer att få åka hem i plastsäck. (Som en parentes kan jag hänvisa till sportens värld. Hur många gånger har inte ett favorittippat lag fått stryk av ett betydligt sämre lag?) Jag ska nog sluta nu. Finns nog hur mycket som helst att diskutera kring posttraumatisk stress och mental träning... Edit: lade till länk Edited March 19, 2003 by Ace Quote
Krook Posted March 19, 2003 Report Posted March 19, 2003 (edited) Som medlem i Fredsbaskrarna och med bla. BA04 i bagaget instämmer jag till fullo med föregående inlägg. Jag möter varje månad äldre veteraner som fortfarande efter 40 år har vissa "skavanker" efter utlandstjänsten. Oavsett vilken typ av mission det har varit förändras man, till stor del till det bättre men myntet har alltid en baksida. Rastlöshet och önskan att åka ut igen är en sida, viss känslighet för situationer påminnande om utlandstjänsten är en annan. Mörkertalet för problemen är dock stort då de flesta väljer att inte prata ut om sin bekymmer eller som det också kallas; skavanker. Fredsbaskrarna finns till för veteraner från Utlandsstyrkan, deras anhöriga och övriga med funderingar kring tjänstgöring i Utlandsstyrkan. Kontakta dem vid frågor. http://home6.swipnet.se/~w-63824/ /Fk Krook En länk till GP:s serie om veteraner från Utlandsstyrkan: Göteborgsposten Edited March 19, 2003 by Fk Krook Quote
roninn Posted March 19, 2003 Report Posted March 19, 2003 Man kan förbereda sig innan man åker som redan nämnts genom att se till att ens liv är "iordning" innan man åker. Att fly från problem hemma fungerar dåligt. Samt att man går igenom mentalt vad som kan hända därnere. Man ska också försöka undvika att "fantisera" om hur ballt det kommer att bli. Vissa personer vill åka ner och kriga och så, då de inte blir dom det tänkt sig så kan de få problem med det. Det samma med personer som "vill bli" den missförstådde vietnamveteranen. Helt enkelt att de vill komma hem och spela balla genom att berätta hur hemskt det var men att de inte vill prata om det. Att de inte kan sova osv osv trots att allt är mer eller mindre påhittat. Det hände en wannabee i vår pluton. Han trodde så mycket på sina egna lögner att han till slut fick dom symptom han låtsats att han hade och åkte in på hispan. FM har ett långt gående krav att hjälpa till men det kräver också ett intresse från den drabbade. Om man inte vill ha hjälp så kan inte FM hjälpa dig. Överlag tycker jag att man skall åka, göra så gott man kan med sina egna resurser och sen får resten klara sig så gott de kan. Visst kan man få vissa problem eller flashbacks men jag tror det är ovanligt. Iallafall i negativ mening. Ibland kan man själv få minnesbilder tillbaka men sälla "dåliga" sådana. Ex vid doften av stenkol så vandrar tankarna tillbaka till yxlandet bosnien i några sekunder. Ett tag direkt när jag kommit hem hade jag lite svårt för smällare och fyrverkerier men det gick över på några veckor. Man får helt enkelt komma ihåg att man är trygga Sverige igen. Tycker man något är otrevligt får man bemöta situationen rakt på istället för att gå och fortsätta vara rädd. Ex en kamrat som efter bosnien hade lite svårt att gå ut på gräsmattor då han var rädd för minor. (inte minorna i sig men att man blivit ipräntad att i bara gå på klarerat område eller hårda ytor). Nåväl några skogspromenader löste det enkelt. Jag personligen har bara blivit bättre, starkare och erfarnare (men tyvärr inte snyggare) av mina missioner. Visst, vissa situationer var svåra, jobbiga och farliga men det är inget att oja sig om nu. Jag kom hem hel och oskadad så då var det knappast så farligt. Att svåra situationer kan ge spår för livet är dokumentäravsnittet från BoB ett bra exempel på. Soldater som fortfarande efter 60 år har svårt att berätta om vissa saker eller att rösten stockar sig. Quote
tunnan Posted March 22, 2003 Report Posted March 22, 2003 Jag har personer i min närvaro som var nere på mission för bra många år sedan. Libanon var det tror jag. när man pratar med personen ifråga märks det inte alls. men när man frågar om det han var med om märks det att tjänsten gjort stora intryck. han har bland annat stora svårigheter att se krig på film. frågade om inte FM hade någon hjälp att erbjuda efter den tiden. han skrattade och sa att det enda som hände var att de avrustade på 20 min. sen var det bara att åka hem påpekade han. detta var många år sedan. bra att FM blivit bättre sedan dess.... Quote
Maverick Posted March 23, 2003 Report Posted March 23, 2003 HAr 2 missioner i ryggen.. Båda "lugna" missioner... Men stormiga på andra plan.... Min erfarenhet är som någon sa att om man signalerer att man mår kass vid hemkomst så får man hjälp.. Misstaget många gör är att vara tyst... En annan erf är att även de som har lugna tjänster (sambandsfolk samt folket på bas med flera) kan drabbas av nog så kraftiga stressmoment... Detta skall man ha io bakhuvudet... Det kan vara FRUKATT jobbigt att gå beredskapspass efter pass utan "något att göra" . De som är längst fram får ju på ett sät ofta släppa ut adrenalinet.... Men de "hemma" får ju inte den chansen... Sedan är Svenska försvaret SKETKASS på ett plan och det äör om du får problem på hemmaplan... Det är svåert som FAN att få tjänstledigt med betalning för att åka hem och lösa den typen av problem... Ofta hävdar jag att det kan vara bättre.... För då får man komma hem och lösa det eller "lägga" det bakom sig-... Där har danskarna (av alla länder) en bättre inställning.. De skickar hem personen när han börjar tappa fokus på uppgiften och han får lösa det för att sedan komma hem.. Detta är bättre än att man går och grubblar och fundera... MEN när han/hon kommer ner... Så skall perosnen vara fokuserad på uppgiften igen.... Quote
Minimi Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 Jag personligen har bara blivit bättre, starkare och erfarnare (men tyvärr inte snyggare) av mina missioner. Visst, vissa situationer var svåra, jobbiga och farliga men det är inget att oja sig om nu. Jag kom hem hel och oskadad så då var det knappast så farligt. Mycket bra sagt! Jag håller i princip till fullo med dig roninn. (Förutom att jag tillråga på allt blivit snyggare också!!) Quote
Minimi Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 (edited) Jag gick faktiskt ned i vikt på min senaste mission!! (På de andra har jag gått upp..) Å visst f-n blev jag snyggare! (Även om det är svårt att tro att jag kunde bli snyggare... B) ) Edited March 24, 2003 by Minimi Quote
APC-mannen Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 (Även om det är svårt att tro att jag kunde bli snyggare... B) ) Ja det var faktiskt mycket svårt att tro. Quote
Krook Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 Eftersom jag har vänner med stundtals svåra problem efter utlandstjänsgöring så blir jag stött av de oseriösa inlägg (t.ex. om utseende) som förekommit på den här tråden. Hav respekt för dem som t.o.m. 40 år efter avslutad mission fortfarande har bekymmer och för en seriös diskussion! /Fk Krook Quote
Minimi Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 Jag har stor respekt för de som fortfarande lider psykiska sviter efter sina missioner. Jag är inte själv helt utan bekanta med obehagliga erfarenheter. Min personliga åsikt är dock att man kan ha en lättsam stämning över en debatt, även om den är på blodigt allvar... Men jag får be dig Fk Krook om ursäkt om du blivit stött och illa berörd, det var aldrig min mening. :( Quote
Krook Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 Jag har stor respekt för de som fortfarande lider psykiska sviter efter sina missioner. Jag är inte själv helt utan bekanta med obehagliga erfarenheter. Min personliga åsikt är dock att man kan ha en lättsam stämning över en debatt, även om den är på blodigt allvar... Men jag får be dig Fk Krook om ursäkt om du blivit stött och illa berörd, det var aldrig min mening. :( Ursäkten godtages Minimi! På Fredsbaskrarnas årsmöte i helgen diskuterades kamratstödjande verksamhet. Det är brist på kamratstödjare så känner ni med erfarenhet från utlandsstyrkan att ni vill göra något så ta kontakt med Fredsbaskrarna och anmäl ert intresse. /Fk Krook Quote
Minimi Posted March 24, 2003 Report Posted March 24, 2003 Vet du vad det är för utbildning man genomgår? (Har läst Psykologi A på Universitetet och är intresserad av psykiska reaktioner.) Quote
Krook Posted March 25, 2003 Report Posted March 25, 2003 Dels utbildar Fredsbaskrarna tillsammans med FM kamratstödjare som lär sig samtalteknik, mm. Sedan tror jag att de har en påbyggnadsutbildning också. Utöver det har FB skickat folk på SOSCON-utbildning i Norge. SOSCON lär vara den bästa debriefingutbildningen nu tillgänglig. Som sagt, behovet finns så är du intresserad kontakta då ansvariga hos Fredsbaskrarna Sverige /Fk Krook Quote
serg. Runander Posted March 25, 2003 Report Posted March 25, 2003 jag är med i marinens insatsstyrka för marin minröjning. min far var nere i makedonien under -97 och när han kom hem parallellt med en kamrat från finland som också var i makedonien. denne finne hade problem när han kom hem pga det var för lugnt under missionen, det var inte alls vad han hade föreställt sig. intressant tycker jag att det kan bli så. undrar hur det kommer att funka med IM förbandet om vi åker iväg, marinens fartyg har ju en väldigt begränsad yta och mkt folk som delar på utrymmet. undrar hur lång tid det kommer att ta innan man börjar gå varandra på nerverna helt omedvetet. Quote
Krook Posted March 25, 2003 Report Posted March 25, 2003 Tiden till sjöss ska ju inte vara längre än sex månader så du kan väl säkert göra jämförelser med värnplikten. Tänk dig lumpen utan möjlighet att åka hem på helgerna. Inte särskilt kul, eller? Nåja. Det blir som ett förhållande och stundtals retar man sig på varandra och stundtals är man bästa vänner. Det viktigaste är att ha en hög toleransnivå och reda ut problemen snarast, för alla sitter ju i samma båt. Det där med finnen i Makedonien är ett typexempel på innestängd frustration. Det blir ofta så när man inte får/kan agera på det sätt man önskar. Svaga mandat, typ Bosnien, brukar vara en orsak till det. /Fk Krook Quote
serg. Runander Posted March 25, 2003 Report Posted March 25, 2003 Alla sitter i samma båt märks ju tydligt eftersom det är flottan det handlar om. självklart kommer vi inte att va till sjöss i 6 månader utan det blir i perioder ( verksamma i operationsområdet, översyn i hamn, övning utanför verksamhetsområdet, osv) jag tror att det kommer bli ett snäpp jobbigare för varje varv i "operationscykeln". vidare så tror jag att utbildningsperioden innan vi sattes i beredskap (14 dagar) är en för kort period, man lär inte känna varandra tillräckligt och man måste tänka på att det inte är alla som har gjort sin värnplikt i flottan och vet hur det är att vara isolerad på ett fartyg under längre perioder. Quote
Guest Lt. payne Posted March 25, 2003 Report Posted March 25, 2003 Jag har en del erfarenhet från sjötjänst... Tillhörde den grupp som i förväg skulle säkra hamnar innan övriga fartyg kunde lägga till. För att tjänsten ombord ska fungera bra måste ni ha: 1.En bra kock.Inte en sån som vi hade,han var helgalen. 2.Ge varandra utrymme,både fysiskt och psykiskt. 3.Skratta så ofta ni kan,se hellre roliga filmer på video än krigsfilmer. 4.Passa på att festa när ni kan,OCH se till att alla följer med. Quote
LasseLink Posted February 3, 2006 Report Posted February 3, 2006 Jag har stor respekt för de som fortfarande lider psykiska sviter efter sina missioner. Jag är inte själv helt utan bekanta med obehagliga erfarenheter. Min personliga åsikt är dock att man kan ha en lättsam stämning över en debatt, även om den är på blodigt allvar... Men jag får be dig Fk Krook om ursäkt om du blivit stött och illa berörd, det var aldrig min mening. :( Ursäkten godtages Minimi! På Fredsbaskrarnas årsmöte i helgen diskuterades kamratstödjande verksamhet. Det är brist på kamratstödjare så känner ni med erfarenhet från utlandsstyrkan att ni vill göra något så ta kontakt med Fredsbaskrarna och anmäl ert intresse. /Fk Krook Håller med dig Krook!Jag har själv anmält mig som kamratstödjare nyligen!Jag hade själv (enligt bomullsprovet)PTSS efter BA02 och hoppas jag kan hjälpa andra!Link Quote
Fanjunkar´n Posted March 28, 2006 Report Posted March 28, 2006 Dels utbildar Fredsbaskrarna tillsammans med FM kamratstödjare som lär sig samtalteknik, mm. Sedan tror jag att de har en påbyggnadsutbildning också. Utöver det har FB skickat folk på SOSCON-utbildning i Norge. SOSCON lär vara den bästa debriefingutbildningen nu tillgänglig. Som sagt, behovet finns så är du intresserad kontakta då ansvariga hos Fredsbaskrarna Sverige /Fk Krook Årets första utbildningstillfälle går 5-7/5 i samarbete med Försvarets Personaltjänstförbund. Antalet är maximerat till 12 och första kurstillfället är fulltecknat enligt uppgift från kamratstödsteamet. Nu undersöker man möjligheterna att ordna ytterligare kurstillfälle. Är du intresserad av att bli kamratstödjare kontakta då oss på Fredsbaskrarna. Quote
Fanjunkar´n Posted September 6, 2007 Report Posted September 6, 2007 En psykolog - 3800 patienter! Artikel i Värnpliktsnytt Quote
Guest Homing All the Way Killer Posted September 7, 2007 Report Posted September 7, 2007 (edited) 5. Vad gör man när man kommer hem? Är man samma gamla Kalle eller Gustav som man var när man åkte? Min erfarenhet är från RK-arbete i mellanöstern. Människor är såklart olika, men jag tycker det verkar helt otroligt att någon skulle vara samme gamle Gustav som han var innan han åkte iväg till ett krigs- eller katastrofområde. Vi kan önska att vi vore det, och vi kan låtsas att vi är det, men vi är det inte. En utlandsmission, eller i varje fall den första, påverkar en kraftigare än det mesta som hade kunnat hända på hemmaplan. Men det behöver inte betyda att förändringen, totalt sett, är till det sämre. Men man kommer hem till vänner och familj som inte alls har gjort samma erfarenheter som man själv gjort, och man känner att avståndet till dem har ökat på något sätt. Det tror jag, i alla fall, är ofrånkomligt. Kanske många liksom jag saknar vardaglig kontakt med någon som haft liknande erfarenheter som mina. Inte för att tala om det som hänt precis, utan bara för att känna att någon förstår ens associationer och reaktioner. På plussidan: somliga får mycket bättre fokus på sitt liv. Man vet vad man tycker är viktigt, och kan självsäkert prioritera bort det som är ointressant och oviktigt. Edited September 7, 2007 by Homing All the Way Killer Quote
AdamAdam Posted September 8, 2007 Report Posted September 8, 2007 En psykolog - 3800 patienter! Artikel i Värnpliktsnytt Synnerligen korkad rubrik. Artikeln verkar antyda att SAMTLIGA soldater i enheten kommer att ha behov av kvalificerad psykologisk hjälp efter insats. Det är ungefär lika begåvat som att förfasa sig över att två läkare ska ta hand om hundratals sårade (så är organisationen på bataljonsnivå). Artikelförfattaren borde bemöda sig med att ringa upp FSC och be om en definition på de svåra orden "kamrathjälp" och "sjukvårdskedjan". Men det är klart, research ingick kanske inte i mediegymnasiets kursutbud. Jag håller med om att resurserna för avlastning verkar vara underdimensionerade i NBG. Men att säga att samtliga i styrkan är "patienter" innan man ens påbörjat insats är bara barnsligt och vittnar om en djup brist på förståelse för hur psykiskt omhändertagande går till. Det är lite tråkigt att en publikation som riktar sig till försvarets personal verkar göra en grej av att ha nollkoll på hur försvarsmaktens verksamhet fungerar. Quote
sportdykare Posted September 8, 2007 Report Posted September 8, 2007 Hejsan Jag som inte ens har gjort lumpen sitter här och är ganska intresserad av det här ämnet, jag funderar nämligen på att göra utlanstjäntgöring (förutsatt att jag får göra lumpen). Som ni säkert förstår vill jag gärna veta hur det är att göra en utlandsmission, och antagligen är väl detta ett ganska bra ställe att fråga på... Det jag gärna skulle vilja veta lite mer om är vilka "obehagliga" händelser som gör att man får "skavanker", "dåliga erfarenheter" eller liknande (ord ni själva har använt). Vad kan hända på en utlandsmission? Vad har hänt? Hur ofta händer sådana händelser? Om det är någon som klarar av det, skulle jag och antagligen många andra uppskatta om någon betättar lite om den eller de lite mer "jobbiga" händelser som har inträffat. Vad hände? Vad gjorde du? Hur kändes det då? Hur känns det nu? Jag förstår naturligtvis att de flesta inte allt för gärna pratar om sådana händelser (än mindre skriver om dom på internet) så jag kräver absolut ingenting av någon, det enda jag vill är att få en bättre bild om hur det är att vara på en utlandsmission och hur man påverkas om en sådan (eller flera). Någon, som mår bra, kanske kan berätta berätta om andra händelser på andra missioner och hur dessa händelser påverkade de inblandade. Jag hoppas att ingen tar illa upp av mitt inlägg... Quote
Skalman Posted September 8, 2007 Report Posted September 8, 2007 Några av trådarna här: http://forum.soldf.com/index.php?showtopic=12002 bör kunna ge en fingervisning till vad som kan hända. Unicorns beskrivning av Stupni Do rekommenderas starkt. Quote
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.