civilist

Tack för de svaren. Först: nej, jag tycker inte att det är märkligt med lång räckvidd för robotar, särskilt inte sjörobotar. Det kom ju också fram goda exempel på varför det kan vara bra. Sedan: Jag tolkar PB-Sytes svara som att man kan skjuta bland annat utifrån: 1) Egen radar 2) Måldata/position från diverse andra plattformar 3) SIS-bäring - dags att gissa - någon typ av signalspaning, där den robotskjutande plattformen utgår från målets radar-(m fl)signaler för lokalisering (?) 4) Roboten avfyras mot en position där fiendens antas vara och använder eget målbibliotek samt egen aktiv radar för lokalisering. Korrekt?

Apropå robotskott, särskilt med RBS15Mk3: Den roboten ska ha en räckvidd på 200 km. Är inte det väl utanför upptäcksavstånd för den skjutande korvetten (med hänsyn till jordytans krökning)? Enligt formeln 4,12 x (roten ur radarantennhöjd + roten ur målets höjd) (se Lärobok i telekrigföring för luftvärnet, s 49) Visst kan man få information från andra plattformar (fartyg; flygburen radar), men det kanske inte fungerar i alla lägen. Hur gör man då, om man vill bekämpa mål på största möjliga robotavstånd?

Intressant fråga, för att spåna litet om tänkbara förklaringar: 1) Det är väl så att befattningar upp till och kanske inklusive kompanichef är mycket fysiskt krävande, så det blir naturligt att man ska ut i 40-årsåldern. 2) Man kanske får problem med att utveckla nästa generation chefer. En 22-årig fänrik kan ju tänkas ha litet svårt att hävda sig mot en dubbelt så gammal fanjunkare som dekorerats i två krig och har dubbelt så hög lön. 1) Naturligtvis måste man uppfylla de krav tjänsten ställer - men att ha ett absolut ålderskrav känns absurt; så länge kraven uppfylls borde en lämplig person få vara kvar. 2) Tja, tråkigt för den fänriken. I krigsmakter med erfarna underofficerare borde i så fall nyblivna officerare ofta ha samma problem. Lösningen är då inte att sparka ut veteranerna och ersätta dem med nybörjare. För att återvända till hantverkarexemplet: erfarna hantverkare behålls, får högre lön och kan fungera som inofficiella mentorer åt yngre. Vi ger dem inte sparken, eller kräver att de ska bli motsvarande "gruppchefer". I och för sig kanske det här är ett generellt problem - vi tenderar i bland att inte uppskatta specialiserat yrkeskunnande av praktisk natur, utan förutsätter att en person är lite bakom om de inte har något slags chefsbefattning efter många år i ett visst yrke. Det kan vara skillnad på att vara en bra snickare/infanterist, och att vara en bra förman/gruppchef. Tycker i allmänhet att ålders-/erfarenhetsspridning är eftersträvansvärt, och skulle gärna se rekrytering av soldater som är äldre än ~ 20 år.

Intressant läsning, särskilt om underbefäl-/officer (som jag hoppas återkommer på riktigt i Sverige). Men en fråga: Varför tillåts man bara vara kvar i sin tjänst 8-12 år (liksom, tror jag, gäller yrkessoldaterna i USA)? Varför denna fixering vid "up or out?" Det är väl då som man blivit riktigt bra på sin uppgift. För att ta en parallell till den civila världen - det är svårt att se att någon skulle kräva av exempelvis en riktigt erfaren hantverkare att han antingen skulle byta tjänst, eller sluta.

*Funderar på vilket TP plan förutom 340 som Svenska Flygvapnet haft* Svaret är väl - inte särskilt många, jämfört med exempelvis antalet stridsflygplan. Och vilka har då tillverkat respektive flygplan? Jag ansluter mig gärna till FOI-forskaren Johan Tunbergers funderingar i en DN-artikel nyligen (också apropå transporter för NBG): - Vi har hur många sjömålsrobotar som helst, eftersom Saab tillverkar sådana, men alldeles för få helikoptrar, eftersom Saab inte tillverkar några sådana, säger han. Läs gärna hela artikeln "Oberoende försvar eller skyddad verkstad?"

Alla som är intresserade av Sverige under det kalla kriget, läs (förutom Agrell, se ovan): fd FOI-tidningen Framsyn, nr 1/2004. Bra översikt och introduktion.

@Schmutte: "In June 2005, the Netherlands Defence Materiel Organisation placed a contract with Land Systems Hagglunds, for 74 BvS10 all terrain vehicles for the Royal Netherlands Marines. The vehicle is being procured in four variants; troop carrier (46 vehicles), command (20), repair and recovery (four) and ambulance (four). They will supplement the Bv206 vehicles in service with the Marines since the early 1990s. Deliveries began in January 2006 and are planned to conclude in late 2007." (Källa) Varför ökar chanserna för SEP om Holland köper BvS10? Jag tror för övrigt att forskningen kring SEP fortlöper, vilket inte minst DN-artikeln Vildmannen länkar till tyder på. Generellt ökar säkert möjligheten att sälja fordon, ju mer beprövade och spridda de är. Men det handlar även i väldigt stor utsträckning om politiska överväganden (man bekräftar en allians genom ett stort köp - vem vill man helst vara allierad med), samt om industri-/regionalstöd (för Sverige och för andra länder).

@Borussia: För att en tung terränglastbil ska kunna skyddas, och samtidigt kunna transportera ordentligt med last, måste man kompromissa. Exempelvis genom att begränsa skyddet till hytten, samt genom att i någon mån begränsa minskyddet. Om begreppet "minskydd" bara får användas på fordon som är osårbara för minor, finns det inte så många fordon kvar att välja på. Själv tycker jag att MAN SX 45 verkar ha en hygglig skyddsnivå, för sin fordonsklass. Hur många tunga terränglastbilar är bättre skyddade? Varifrån kom förresten standarden "10 kg stridsvagnsmina"? Samma sak gäller TLC - jag är fullt medveten om att det är en kompromiss (vilket även du verkar vara), men det är återigen, i min värld, bättre att ha något skydd, än inget skydd alls. Apropå dina tankar om Hemvärnsfordon: Ska HV ha helt egna fordon, eller bör resten av Försvarsmakten ha samma?

Ska inte räkna med att ett civilt fordon (läs TLC) blir kalasbra när man moddar med extraplåt och tjocka rutor. Blir troligtvis bättre, och kanske till och med billigare i längden att köra på "riktiga" militära pansrade fordon direkt. Visst, så är det säkert. För min del är alltså svaret på vad som ska ersätta tgb 11, 13, 20: 1) "Riktiga" militära pansrade fordon (Galten, MAN SX 45 Multi 2 IAC), 2) Kompletterat med ett ytterligare basfordon, förmodligen av civilt ursprung, där tilläggsskydd är bättre än inget skydd alls (TLC). Dessa fordon används då utomlands i situationer där man i dag använder Geländewagen, Land Rover, Sprinter, Folkabussar och - TLC; kanske för att ge ett mindre "aggressivt" intryck, kanske för att smälta in som en bland många TLC-brukare, kanske för att hotnivån är låg (men kan stiga oväntat, se Kosovo mars 2004) Skälet att jag svarar i en tråd med viss Hemvärnsinriktning, är att jag gärna skulle se att Försvarsmakten anskaffade ett fåtal basfordon som används i så många roller som möjligt. Detta borde i så fall även påverka Hemvärnet.

Nej, jag tror tyvärr inte heller att det är särskilt sannolikt att Sverige anskaffar några C17 (de byggs ju inte av Saab...). Men detta är ganska beroende på hur det går med NBG - om det blir insats, och ett kraftigt transportfummel, kan jag tänka mig två alternativ: 1) Sverige vidtar mesta möjliga åtgärder för att slippa NBG 2011; 2) sannolikheten för en gemensam nordisk anskaffning av C17 ökar något - gärna med argument om civil nytta, tsunamievakuering, hjälpinsatser, uthyrning till andra länder, anskaffningskostnaden utslagen över 30-40 år, mm (vilket är rimliga argument vid sidan av de rent militära)

Jodå, MAN SX 45 Multi 2 IAC (Integrated Armour Cabin), 8x8 hjul, lastar 16t, är skyddad mot STANAG 4569, level 3: ballistiskt skydd mot 7,62 x 51 mm AP, level 3b: 8 kg mindetonation mitt under fordonet. Lastbilen kan dessutom bestyckas med tung kulspruta eller granatspruta, även fjärrstyrt torn: länk. Land Cruiser finns med olika tilläggsskydd, länk. Till detta läggs alltså Galten, när den är fixad. Observera att detta för min del inte handlar om Hemvärnet.

Skaffa några böcker av Wilhelm Agrell så kan du skaffa dig en bra överblick av Sverige under det kalla kriget: - (2000) "Fred och fruktan" - (1990) "Det välorganiserade nederlaget" För att mer direkt svara på frågan: Under stora delar av 1970-talet rådde avspänning i världen och nedrustningsförhandlingar hade inletts. Därefter misslyckades de svenska parlamentariska försvarskommittéerna 1976 att förutse det ”andra kalla kriget” (från 1979), och, viktigare, varken 1979 eller 1981 insåg kommittén att avspänningen mellan supermakterna hade försvunnit. Så, ja, medan Sovjet invaderade Afghanistan, placerade ut SS20-robotar och slog ned demokratirörelsen i Polen, och USA placerade ut Pershing 2-robotar och kryssningsrobotar i Västeuropa, så trodde/hoppades svenska beslutsfattare att 1970-talets avspänning skulle fortsätta. U137 och ubåtsjakterna blev väl en väckarklocka, och en blygsam svensk "upprustning" inleddes med viss eftersläpning.

Mina funderingar rör Försvarsmakten i stort, inte så mycket Hemvärnet. Helst ska så många uppgifter som möjligt lösas med så få fordonstyper som möjligt, av ekonomi-, utbildnings-, underhålls- och logistikskäl. Det är viktigt att fordonen ska vara riktiga terrängfordon, och inte civila lastbilar med terrängdäck – för att klara sig bättre i terrängen. Vidare ska de vara mer mekaniska/analoga än elektroniska/datoriserade – de måste vara robusta och simpla nog att klara sig under enkla förhållanden och enkla att underhålla/reparera i fält. Fordonen bör ha en marschhastighet på 100 km/h. I ljuset av Irakkriget måste fordonen ha en god skyddsförmåga; stöd- och logistikfordon är ofta mycket utsatta. Utan adekvat skyddsnivå kan ett fåtal milismän med AK47 stoppa stora delar av en konvoj. Fordonen i basutförande måste skydda besättningen mot en explosion underifrån av > 5 kg sprängmedel (mina/IED) – ju mer desto bättre. Dessutom måste de klara många träffar med 7,62 x 39 mm (gärna 7,62 x 54); AK47 finns överallt och prickskyttevapen och medeltunga kulsprutor är spridda. En lägre skyddsnivå är irrelevant. Till detta yttre skydd läggs krav på ett ”strukturellt” skydd som ska minska skadorna inuti fordonet. Förarhytten bör vara placerad bakom motorhuven. Detta minskar skadorna vid minsprängning, gör fordonet lägre (men längre), ökar komforten och gör det enklare att komma åt motorn för underhåll. Genom att ge fordonets undersida och sidor v-form leds kraften från en IED eller mina ut på sidorna, i stället för att bara träffa fordonets golv. Med hjälp av en liner på insidan minskas splittermängden. Besättningen ska vara fastspända i bra fyrpunkts säkerhetsbälten i bra stolar. Stolarna har fotstöd fästa i stolarna. Stolarna sitter fast med dämpande fästen i taket – inte i väggarna eller golvet, detta för att skapa avstånd vid mindetonationer och minska benskador. Vidare bör soldaterna ha hörselskydd och hjälmar. Fordonet bör vara indelat i olika avdelningar, för att begränsa skadorna till en del av fordonet, i stället för hela. All utrustning bör förvaras i lådor eller vara fastspänd, så att den inte flyger omkring och orsakar skador. Bränsle och ammunition är placerat i självtätande och självsläckande tankar, lågt och centralt i fordonen. Fordonen har snabba eldsläckningssystem, samt ventilation som går igång automatiskt när rök eller gas upptäcks, för att snabbt ventilera fordonet. Alla fordon bör vara förberedda för, och många utrustade med, ett torn med 7,62/12,7 mm kulspruta eller 40 mm granatspruta (gärna ett fjärrstyrt, stabiliserat torn, för att inte exponera skytten). Fordonen bör helst uppfylla hårda miljökrav. Dieselmotorer av Euro 5-klass är tillgängliga bland annat från Scania. Euro 5 blir krav inom EU från 2009 och begränsar partikelutsläppen till 5 mg/km, NOx-utsläppen till 180 mg/km (jämfört med 25 respektive 250, för Euro 4, från 2005, eller 50 respektive 500, för Euro 3, från 2000). Förmodligen ingen medeltung lastbil (motsvarande Terrängbil 20/30) Många av försvarsmaktens förband är ”tunga”, både viktmässigt och logistiskt; mekaniserade bataljoner, ingenjörsförband, luftvärn, artilleri, Flygvapnets basbataljoner, mm. I sådana förband, som i stor utsträckning kommer att ha Stridsfordon 90/Stridsvagn 122/SEP/tunga lastbilar, är tung terränglastbil det enda intressanta: förbanden kommer i stor utsträckning att köra tunga fordon, vilka från början blir gränssättande för enheterna framkomlighet (strategisk transport, klena broar, trånga gränder). Då spelar inte liknande tyngd från logistikfordonen någon större roll. Dessutom kräver tyngre fordon mer bränsle (= större lastfordon; tung terränglastbil). Motsvarande gäller lättare förband med terrängbilar: deras framkomlighet bör vara så god som dessa fordon medger, och inte dras ner av större logistikfordon (medeltung terränglastbil). Utbildning och underhåll talar för ett begränsat antal modeller. Därför får enheterna i möjligaste mån klara sig med pick-up-versioner av sina fordon. Argumenten är här svagare; en tung lastbil tar sig vanligen inte fram lika lätt som en medeltung. Frågan är här i vilken mån det är ”värt” (utbildnings- och underhållsmässigt), att lägga till ytterligare en fordonstyp. Hur mycket är det som är för skrymmande för pick-uper men som är tillräckligt begränsat för en medeltung lastbil? Mycket av förråden förvaras i ISO 20"-containrar, vilka kräver tunga lastbilar. Mindre moduler för bränsle, vatten, reservdelar, ammunition, mm, kan transporteras med medeltung lastbil - men då är det kanske bättre att ha 2-3 pick-uper än en medeltung lastbil? Om det rör sig om mindre förband som verkar över stora ytor kan man tänka sig att de ska ha två tunga lastbilar med några förrådscontainrar på kompaninivå. Dessa lastbilar kan hållas i bakgrunden, kanske kan en container lämnas och kamoufleras. Sedan rör sig förbanden/lastbilarna sinsemellan, möts upp, tankas och tar sig vidare. Behövs något mellanled i form av medeltung lastbil, eller räcker det att gå från pick-up till tung terränglastbil? (Vid svår terräng används framöver SEP-T). Fordonsförslag Terrängbil, 4x4 hjul, RG32M Scout – Galten, både för persontransport och som pick-up (när nuvarande problem är lösta). Tung terränglastbil, 8x8 hjul, tilläggsskyddad enligt ovan. Kan dra släp i standardutförandet, samt långa släp i en dragversion. (Exempelvis: MAN SX 36.460 8x8 – skyddad, tyvärr sitter hytten ovanpå motorn). Toyota Land Cruiser 70-79/105 i det enklaste, mest ”mekaniska” utförandet, med mekanisk dieselpump, och en motor som kan köras på smutsiga bränslen, tilläggsskyddad enligt ovan. Fordonet anskaffas både som persontransport och som pick-up. TLC är världens mest spridda terrängbil, vilket underlättar service, reservdelsförsörjning, samt att smälta in vid spaning.

Åtminstone någon på FOI uppfattar SoldF.com som pålitligt och officiellt. I studien "Missionsanpassat skydd" (FOI 2007) som diskuterar skyddsmetoder för olika scenarier vid internationell insats, hänvisar författaren till soldf:s sida om C130 (fotnot s 30). Det måste tyda på att SoldF fått genomslag i forskarvärlden (eller en stressad sistaminutens nätsökning om C130...).

Jo, anpassningen till A400M gör säkert sitt till för Pumans yttermått. Jämför gärna med den tidigare, bisarra, begränsningen av pansarfordon till C130, vilket gjorde dem ganska tunnhudade. Om man inte är världens enda supermakt, anser jag att man borde skippa det mesta av flyganpassningen för pansarfordon (tyngre än Galten), eftersom de ändå lär gå med fartyg. (Då är det bättre att minska insatstider genom kontraktering av rederier, uppbyggnad av containerlager i lämplig utskeppninhshamn, yrkessoldater...) Finns det verkligen något scenario där Tyskland kommer att skapa en stor luftbro med A400M för Puma? Hur är det då med den logistiska svansen med bränsle, reservdelar, lastbilar att frakta bränslet med - kommer de också att flyga? Annars kommer ju inte Pumorna särskilt långt... Japp, det var olika MRAPs jag syftade på. Utan att det här behöver spåra ur i en tråd om hjul vs band, mm - de flesta bakhåll med IEDs i Irak genomförs väl i urbana områden, där fordonen kanaliseras till olika, kanske lätt förutsägbara vägar, inte minst när pansarfordon eskorterar lastbilskonvojer. Därmed borde det inte spela så mycket roll om det är M113, Stryker, MRAP eller Puma; man kommer ändå att utsättas för minor/IEDs. Har du förresten mer om "lessons observed" från Irak angående M113 vs Stryker?