LoveMachine

Coolt och till ett vettigt pris. Synd bara att Recon har minsta ordervärde på 500 kr. Men jag får antingen åka till Uppsala, lura någon kompis som bor där att gör ett besök å mina vägnar eller hitta en improviserad lösning tillvidare.

Jo de alternativet har jag hört talas om. Men det kräver att jag som det gamla tross-mongo jag är lyckas "hitta" några. Då vi inte fått ut skyddsmasken på tidigare övningar så är det ju inte så att jag kan låna fästen och byta till mig ett nytt fodral. Vet inte om förrådspersonalen brukar vara så pigg på att dela ut dem till någon som inte ens ska ha dem till att börja med.

Jag ser att jag inte är den enda som funderar över att fästa sin Leatherman på västen. Under värnplikten hade jag den i bältet på byxorna men det var för sturligt. Så hur har ni gjort för att fästa den? Mina förutsättningar är att jag är GSS/T och kommer troligtvis lämna i från mig västen mellan övningarna även i fortsättningen. Det börjar bli drygt att bygga ihop ländet inför varje övning ska jag erkänna. Så det bör vara en lösning som inte är allt för permanent eller orsakar permanenta "förbättringar" på västen men samtidigt sitter bra. Förslag?

Du måste ha stått under trädet för precis så där uttryckte sig folk där jag stod. Jag håller i stort med både dig och The Swede. Ett par mindre bra tal (tex Korumet) men HMK CG16 höll ett bra tal, tycker jag. Höjdpunkter var att få träffa yxvänner jag inte sett på många år och en lektion från 903Lew om andra monuments historia. Men det var tungt när musikkåren spelade Vid dagens slut... Jag stod längs vänster långsida från läktaren sett. Såg väl mest ut som killen som skulle vara där för att protestera mot militariseringen av det allmänna rummet eller något, skäggig och långhårig som man är. Så antingen träffades vi utan att veta om det eller så var det en allmänt förekommande åsikt.

Jag passade på att smita från jobbet en stund för att vara med på cermonin. Det var inte abra vädret som bjöd på spridda skurar utan också talarna. Det var lite ojämt i hur angeläget det kändes och hur väl förberett. Men det viktiga är att det görs. Jag är dock besviken på att statsministern inte var där i egen hög person. Förvisso ligger det mer på försvarsministerns bord men som statsminister så bär man till syvende og sist ett ansvar för att ha skickat ut våra soldater i världen. Några ord och sin närvaro kunde han bjuda på. Jag blev dock glatt översakad över hur många som var där det dåliga vädret till trots och hoppas att det håller i sig även i framtiden. Två intressanta observationer var när ÖB, kungen, kronprinsen, FöMin med flera kom kom in gåendes så gick alla i tak utom försvarsministern. Kanske ska det ses som ett tecken i tiden. Det var också intressant att höra de församlade veteranerna och försvarsanställda viska om monumentet. Jag hörde både "multipelstridsdel" och "raketkapsel från Mi-24" som beskrivningar.

Då jag är GSS/T på A9 men bor i Stockholm så vore det väldigt trevligt om man kunde öva utanför ordinarie förbandsverksamhet. Främst på de personliga färdigheterna, skytte och enskild strid. För då skulle man del bli bättre själv men förhoppningsvis också kunna öva mer effektivt när hela förbandet är samlat. Det kräver ju dock att de olika förbanden har någon form av avtal så att man inte åker snålskjuts och blir en belastning.

Vice har verkligen förändrats genom åren och kan verkligen leverera bra dokumentärer när man är på det humöret. Den målar en ganska dyster bild av situationen. Men den stämmer rätt väl med den bild jag fått från inofficiella källor och min kompis som varit där. Man kan ju verkligen fråga sig hur det ska bli när ISAF lämnar landet. Prioblemen som finns är ju helt klart inte begränsade till såkallade talibaner utan något som är spriott över hela samhälleet. Men det är också kul att se vissa ljuspunkter i de Afghanska leden men som hindras av de strukturella problemen. Framför allt gjorde major Steuber ett starkt intryck. Jag hoppas han får/fick stöd på hemmaplan, för han ser ut som att PTSD ligger och lurar runt hörnet. Det kostar på att verklöigen bry sig.

Här följer min subjektiva beskrivning av mina senaste äventyr på 92. Artilleribataljonen. Den som är intresserad av hur den fortsatta verksamheten ska se ut kan hoppa ner till slutet. Den information jag har gäller dock främst 921. Pjäskompaniet. Nu när lagstödet finns på plats och man har kunnat börja anställa GSS/T så har vi tagit steget mot att utbilda alla på sina befattningar. I mitt fall så innebar detta pjästjänst mellan 10:e och 14: april. Inbjudan till övningen innehöll dock ett inte helt oväntat men ovälkommet besked. Vår huvudbeväpning Archer har inte kommit ut på förbandet. Det var istället på vår sekundärbeväpning, 81 mm granatkastare, utbildningen skulle ske. Jag vet att jag inte var den enda som kände mig besviken över detta men det så låg det till. Det är något som vi ska behärska förr eller senare och en bra plats att börja på för mig som novis inom indirekt eld. Dag 1 - Inryck På onsdag morgon gick flyget upp till Luleå. Väl på Arlanda så kunde jag urskilja ett antal bekanta ansikten från tidigare övningar. Exakt hur många som skulle dyka upp visst jag inte, 921. Pjäskompaniet skulle öva den här veckan och några veckor senare 922. Pjäskompaniet. Väl på plats så visar det sig vara 18 GSS/T och SO/T som var inne för pjästjänst samt fem RO tillhörandes kompaniet. Efter lunch var dags att hämta ut utrustning, denna gång för att förvara i hemmet mellan övningar. Som vanligt så saknades det många storlekar och t-shirts i storlek 6 var snart värda sin vikt i guld. Man kan fråga sig hur det kan funka sämre nu än när I19 var fullt med värnpliktiga. Det var endast uniformspersedlar i den omfattning som övningen krävde, stridsutrustningen skulle delas ut på senare övningar. Nytt för denna övning var att vi hade fysisk träning inplanerat. Först så fick vi en guidad tur på garnisonens nya gym som ligger på I19:s område. Det är en tillbyggnad på den gamla idrotthallen med ett hyfsat välutrustat gym och utrymmen för gruppträning. Det var tydligt att crossfit har fått genomslag då en stor ”klätterställning” för allehanda övningar stod i mitten av gymmet. För vår del så var det däremot kroppsviktsövningar som stod på schemat, ibland förstärkta med små vikter. Fokus låg på uthållighet, balans och bålstyrka. Det var ett ganska snällt träningspass men med en hel del övningar som jag inte utsätter mig för så. Så det var det bitvis rätt jobbigt. Dag 2 – Pjästjänst Snarkningarna byts mot slamrande skåp och även om man kunnat tänka sig att sova en stund till så blir det snabbt uppenbart att det inte är aktuellt. Efter morgonuppställning och BRAK så bär det av mot Archerhallen för att påbörja pjästjänsten. Det första momentet består av att få klämma och känna på utrustningen samt att få lära sig lite grundläggande fakta om granatkastaren. Det blir väldigt tydligt att det är något helt annat är en Archerpjäs i så väl prestanda som handhavande. Här börjar jag fungera hur i Odens namn den överhuvudtaget kan träffa målet. Allt verkar så grovt och osofistikerat. Men man blir ingen pjässoldat av att rabbla namn och vikter utan det krävs att man skitar ner sig lite. Så det är bara att slägga upp utrusningen på ryggen och ge sig ut för att gruppera. Det lät relativ enkelt men det krävdes inte många spadtag innan vi fick sota för vår kaxighet. Under ett par centimeter med blött grus så var marken fortfarande frusen. Det blev allt för uppenbart varför en korphacka och ett spett ingick i utrusningen, men vi slapp i alla fall stå och bli kalla. Varje person i gruppen har väldigt specifika uppgifter och innan man hunnit pröva alla roller så var arbetet ganska trevande och osäkert. Allt eftersom dagen på gick och vi blev bättre på att gruppera och omgruppera så skiftades fokus mot att läsa oss att hantera riktinstrumentet och få granatkastaren i våg. Här gick det från rent kroppsarbete till att kräva både fingerfärdighet och samspel inom gruppen. För den som aldrig rört en grantakastare så kan detta kräva en förklaring. För att kunna rikta in en granatkastare så krävs det att två personer samarbetar. Pjäsettan ser genom riktinstrumentet och siktar in granatkastaren i samtidigt som tvåan med hjälp av två vevar ska se till att riktinstrumentet hålls i våg. Problemet är att de olika inställningarna inte är oberoende av varandra och varje korrigering som görs med en av vevarna gör att ytterligare kompensationer måste göras med de två andra för att behålla riktning och vågställning. Så om samspelet mellan ettan och tvåan inte stämmer så sitter man och förstör för varandra i all evighet. Det är inte något man kan läsa sig till utan endast genom att göra fel, svära och få rikta om, hitta den rätta mekaniken och det rätta samspelet. Kring klockan åtta så började tröttheten ta ut sin rätt. Kroppen började känna av den hårda marken och återkommande omgrupperingarna och huvudet kändes lika vingligt som bubblorna på riktinstrumentets vattenpass. Dag 3 – Riktning Inte kan det väl vara morgon redan, jag har ju just lagt mig på kudden. Dessutom har jag bara drömt om bubblor som inte vill ligga still så det kan ju inte räknas som sömn. Nåja, det är bara att stiga upp. Det var tydligen lättare sagt än gjort för nu har de ömmande musklerna börjat stelna till och träningsvärken är ett fullbordat faktum. Det är bara att halta i väg mot toaletten. På dagen schema så står endast en enda sak, pjästjänst i timmarna tolv. De första omgrupperingarna och vågställningarna gå lite si så där. Dels är vi alla stela i kroppen och lite förvirrade, jag är inte den enda som drömt om bubblor. Dessutom så har det varit minusgrader under natten och grusplanen framför Archerhallen har frusit till ordentligt. Men efter ett par genomföranden så börjar det lossna för oss. Nu så flyttas fokus till att parallellställa pjäserna. Det verkar väldigt förvirrande först. En massa vinkelmätningar, inställningar, vågställningar och springande krävs. Dessutom så vägrar naturligtvis bubblorna att göra som man vill och hela processen måste upprepas med varierande resultat. Det handlar i grunden om att se till att pjäsen verkligen pekar i rätt bäring i sin utgångsställning. Med det gjort så pekar vi åt rätt håll men kan fortfarande inte sikta. Då är det bara att sätt ut riktkäppar som vi sedan kan använda som referenspunkter. Att lyckas trycka fast käpparna i den frusna marken utan att de hamnar snett eller lutar kräver en väl avvägd blandning av våld och finlir. Det krävs inte mycket för att man ska hamna snett och när man väl ligger rätt så har naturligtvis bubblorna hunnit flytta sig. Då är det bara att börja om, igen. Men skam den som ger sig och under resten av dagen så fortsätter vi att drilla gruppering, parallellställning och börjar så småningom också rikta och skjuta imaginära granater. Att vi inte skjuter skarpt var helt i sin ordning, men det var rätt irriterande att det inte ens fanns blind ammunition så vi kund öva laddning och ammunitionshantering. Det gjorde att en av rollerna i gruppen blev väldigt överflödig och att vi fick en extra abstraktion som inte var nödvändig. Efter en välbehövlig middag med grillade hamburgare så ger vi oss i kast med slutspurten, alla moment fast på tid och mot de andra grupperna. Skammen över att vara sist är en stark drivkraft. Tyvärr så går det inte så bra för min grupp, men det beror uppenbarligen på att vi fått de mest svårgrävda grupperingsplatserna. Något annat kan det ju inte vara. Dag 4 – Uppsamling Förmiddagen bjuder på ammunitionstjänst, vilket på grund av bristen på granater blir en väldigt teoretisk affär. Men vi hinner gå igenom de olika ammunitionstyperna och hur de ska hanteras, mest som en introduktion inför kommande praktiska moment. Det blir en kavalkad av power point bilder och datablad som jag nog inte är ensam om att ha lite svårt att absorbera. Mina akademiska färdigheter är som bortblåsta när jag hamnar i uniform. Efter en tidig lunch så ska vi sättas på prov. Nu så ska vi tillsammans med reservofficerarna träna på hela förfarandet kring en skjutning. Våra PPE:er är nu kopplade till en SKER och så nu kan vi få våra elduppdrag på riktigt. Det gör att viljan att göra bra ifrån sig höjs avsevärt, ingen pjäs vill vara sist med att öppna eld. Tyvärr så går det inte riktigt vägen för min grupp. Under andra eldöppnande så faller en av våra riktkäppar och vi blir så illa tvungna att begära eldförbud på pjäsen. Det var surt men man får ta det som en lärdom, tryck dit käpparna för kung och fosterland. Det sista som återstår innan dagens gemensamma förplägnadstjänst och samkväm på mässen är ett sista fyspass. Jag undrar tyst för mig själv hur det ska gå med tanke på hur sliten jag är. Det visar sig dock vara den underskattade sporten B-plats-boll som skall spelas. I grunden är det som brännboll men med viktiga skillnader vad det gäller träffsäkerhet. Om bollen missar den yttre gränsen (eldområdet) får man ett minuspoäng och om man träffar det inre området (målområdet) får man ett pluspoäng. Resultatet tänker jag med hänsyn till mitt och andras ego inte diskutera. Resten av kvällen spenderas på mässen där vi får grilla oss grillspett till middag, ta en öl och får en välbehövlig stund att snacka skit och bekanta oss med våra befäl. Tydligen så pågick det någon hockeymatch samtidigt och av skriken som kom från Tv:n att döma så måste någon till slut ha vunnit. Dag 5 – Avslut Det som återstår är lite vård av fordon och GRK men det går smidigt och klaras av på förmiddagen. Det absolut sista vi hade att göra var en genomgång av den kommande verksamheten för 921. Pjäskompaniet. Det som i nuläget är inplanerat är. 2013 V326-327 – Dumperutbildning - 11 dagar VXXX - SÖF ledning/UH V334-335 - KFÖ - 9 dagar - Samträning av kompanistridsgrupp - Elddop - Eldobservatörsutbildning V338 - Höstlöv - 5 dagar - Samöva med hemvärnet - Befästa GRK 2014 1:a kvartalet - SÖF 921. Pjäskompaniet 2:a kvartalet - Krigsförbandskurs Archer - Inriktning mot befattningar 2:a kvartalet - Utbildning till stridssjukvårdare - Endast preliminärt - Fem veckor uppdelat på flera tillfällen V423-425 KFÖ - 10 dagar Sammanfattningsvis så var det en rätt jobbig långhelg i Boden. Men det kompenserades mer än väl av den mestadels mycket goda inställningen till uppgifterna och det faktum att vi verkligen kunde märka av att vi gjorde framsteg. Bristen på blinda övningsgranater kändes dock som väldigt onödig och bitvis väldigt irriterande. Man tycker att det borde ha gått att lösa i tid. Men PRIO:s och försvarsmakten vägar äro outgrundliga. Det är också trevligt att vi allt mer går mot våra riktiga grupper. Det gör att man får en helt annan tillhörighet och kan börja med den viktiga processen att bygga upp gruppen och lära sig jobba som en grupp. Jag vet att det var en del deltagare som funderade på att sluta som GSS/T av olika anledningar. Men de flesta verkade vara motiverade att fortsätta. Jag blev personligen om något stärkt i min motivation när jag ser att vi faktiskt kan göra det som krävs om vi bara fortsätter öva. 2013 kommer däremot bli ett sorts eldprov av hur väl det fungerar med mitt övriga liv. Det blir många dagar i Boden, totalt 30, vilket naturligtvis är en ganska betydande uppoffring när man samtidigt jobbar heltid. Det handlar i praktiken om hela min semester. Om jag efter 2013 känner att det fortfarande känns meningsfullt så ser jag att jag kommer fortsätta åtminstone tills dess att jag doktorerat och troligtvis även efter. Men då gäller det att standarden hålls uppe, för jag tänker inte slösa bort värdefull fritid på något som inte ger resultat. Dum som man är så sitter jag dock och är sugen på kursen till stridssjukvårdare, kanske börjar jag bli ett kronvrak?

Nu är jag GSS/T så jag är eventuellt inte helt objektiv. Men jag ser inga problem med att dessa har samma dagpenning, jag skulle utan problem kunna se att GSS/T har högre i vissa fall med samma grad och tjänst. Dels så kan man ha en hel del andra erfarenheter som är meriterande för tjänsten, till exempel förarabevis och mångårig erfarenhet av att köra fordonet. Dessutom kan man sedan innan ha t.ex 15 månader värnplikt i baggaget när din GSS/K bara har gjort GMU i tre månader. Men kanske viktigaste är att man utöver den tiden man övar mycket väl skulle kunna kompenseras för det besvär det innebär att anpassa sitt övriga liv till övningarna. Med tanke på att Hemvärnet får mer pengar för sin övningstid än motsvarande GSS/T så låter det ju inte så konstigt. Man kan se det som en ersättning för att man i princip har en lågintensiv jour. Däremot så är det inget jag funderar över själv. Jag får pengar för övningen och blir glad över tillskottet till kassan. Jag kan nämligen planera mitt ordinarie jobb så att det inte krävs att jag är tjänstledig. Jag jobbar in tid, flexar eller tar lite semester om det verkligen kniper. Men med fem veckor me övningar så kommer det här året bli intressant på den fronten.

Fast vad har det med saken att göra att man "tappar" ett år till om man väljer att gå vidare och göra en mission. Då är det ju ett frivilligt val och är väl allvarligt talat inte så att alla går direkt från gymnasiet till universitet ändå. Bland mina vänner så är det rätt många som jobbat på diverse dead-end jobb som är precis lika ekonomiskt borttappade som att göra en mission. Skillnaden är att han jag känner som varit på mission hade lite mer pengar att röra sig med när han började plugga. Kanske kan man klara sig utan lån ett år?

1) Nu så är det ju en definitionsfråga om jag jobbar eller pluggar då jag är doktorand. Men i vilket fall så jobbar jag 100+ % eftersom doktorandtjänster sällan har någon övre gräns. Jag flexar, tar semester eller är tjänstledig beroende på situationen. Tjänsten du pratar om har alltså två veckor per månad alltså cirka 24 veckor per år. Är du verkligen säker på att du uppfattat situationen rätt? I de flesta fallen så handlar det nog snarare om två veckor på år. Jag kommer ha ett ovanligt intensivt år med totalt fem veckor övningstid. men det är eftersom vi är i ett uppbyggnadsskede. Mitt förband har dessutom lagt årets övningar så att det är precis innan universiteten börjar sin termin så att det ska störa så lite som möjligt. Man har ju ofta tio veckor studieuppehåll då man kan öva bäst man vill. 2) Det är mig veterligen ingen som helst skillnad i fysiska krav mellan GSS/T och GSS/K om man ser till samma tjänst. Så jag ser ingen anledning att gå den vägen om jag ska vara ärlig. Dessutom så tycker jag det är lite små fult att börja som GSS/T mest bara för att få in en fot och sedan byta till ett annat förband. Varför ska man då lägga tid på att träna dig till en tjänst du inte kommer fylla.

Jag läst också dagen artikel i DN och lade märke till att försvarsminister sa att hela landet skall försvaras. Det tyckte jag var konstigt med tanke på att det målet är borttaged sedan 2009. Den nya formuleringen är betydligt mycket mer svävande. Detta har bland annat Wiseman skrivit en del om. Så jag letar reda på de relevanta dokumenten på riksdagens hemsida och mailar till journalisten och berättar detta. Jag får då detta till svar. Så vi får se om något sker på den fronten. Men det är ju kul att man får ett svar som tyder på intresse. Här är de mest relevant dokumenten om ni vill ha första handskällor. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-2000555-med-inst_sfs-2000-555/ http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-20071266-med-ins_sfs-2007-1266/

Som tidigare skribenter sagt så ska vi ha 24. Det stora frågan är hur många vi har just nu? Det är ett ganska stort förmågetapp när man tar bort FH77 innan Archern har levererats annat än försökspjäserna. Och det ger ju vissa problem även i den dagliga verksamheten. Något som beskrivits i meme-form

Jag förstår inte varifrån du få intrycket att jag menat att man bara skall vara soldat under några månader för att man inte får ett annat jobb. Är jag dålig på att kommunuicera eller hakar du medvetet upp dig på detaljer? Det handlar ju naturligtvis inte om att slita tag i första bästa student utan sommarjobb och hoppas att denne ska bli elitsoldat över sommaren. Det handlar fortfarande om folk som är kontraktsanställda över tid, men som inte är soldater hela tiden. Det vill säga folk som gjort en grundutbildning på ett förtjänstfullt sätt och valt att fortsätta i någon form. Många som är i rätt ålder och rätt livssituation för att vara deltidssoldater är studenter. Det är ju naturligtvis bra om man kan utnyttja tiden så att soldater kan öva utan att det stör livet i övrigt. Det konceptet använder bland annat just nu för att snabbutbilda föredetta PB/KB till SOff. För någon som redan har en god grund så kan två månader med intensiv och effektiv övningsverksamhet göra rätt mycket. Vad det gäller att vara beredd dö och döda så ser jag inte relevansen. Jag sätter inget som helst likhetstecken mellan bristande försvarsvilja och att inte vara heltidsanställd. Så för att sammanfatta: Jag anser att vi inte kommer ha en sådan budget att vi kan utnyttja endast heltidsanställda och ändå ha nog stor numerär. Därför vill jag se en obligastorisk värnplikt som syftar att ge en bred rekryteringsbas för frivilig tjänstgöring där mängden tjänstgöring beror på tjänstens krav. Kommer det stora fosterländska kriget så kommer de anställda att verka i sina förband och övriga som gjort värnpliken kallas in för att hjälpa till med mindre kvalificerade uppgifter.

Kul att höra. Det tog sin tid att skriva och eftersom jag vill få folk intresseade så får man lite extra skrivkramp och presationsångest. Tanken är just att ge mitt, inte helt objektiva, perspektiv på saker och ting. Det är en helt annan sak än att bara läsa officiella utskick. Framför allt hur det är tänkt att fungera med övningsverksamheten och vad "2-3 veckor per år" betyder rent krasst är vi nog många som funderat över. Det är en ganska avgörande bit i om man faktiskt kan tänka sig att gå med.

Åter igen så var siffran två veckor inget som är huget i sten kan lika gärna vara tio eller 51 veckor. Man ska inte glömma att vi har en hel del studenter som behöver sysselsättning under sommarmånaderna. Där skulle man mycket väl kunna slänga in ganska många veckor med kvalitativ övningstid för att bygga upp en solid grund, utan att man måste vara ledig från sitt ordinarie jobb. Poängen är att man ska sätta en vettig nivå beroende på tjänstens krav och försöka att då verkligen utnyttja tiden effektivt. På ett rent teoretiskt plan så kan man öva 47 veckor per år men det skulle naturligtvis kräva en budget utan dess like. Vad jag har förstått så är det många heltidsanställda som inte får tillräckligt med övning i sin huvudtjänst på grund av bristfällig ekonomi. Kan man skjuta till mer pengar så att dessa kan öva så vore det naturligtvis bra för förmågan. Men det handlar om en kompromis som i bästa fall är minst dålig inget annat. Jag ville inte göra lumpen då det riskerade att hindra mig från ett års utlandsstudier som jag hade planerat. Nu blev jag inpliktad och tur var det. Det gav mig både tiden och pengarna som jag behövde. Dessutom så gav de mig ett helt nytt perspektiv på saker som fortfarande hjälper mig i livet. Hade det inte varit för värnplikten så hade jag aldrig kommit i närheten av försvarsmakten. Det är ingen karriär för mig, att jag skulle bli forskare var nog rätt uppenbart redan på dagis. Nu flertalet år senare så tar jag mig ledigt från mina doktorandstudier för att åka upp till Boden och kriga trots att det i realiteten är min semester som går åt. Även om krig inte är "Rocket Science", som jag har en examen i, så tror jag att min utbildning gör att jag kan få ut mer ur den begränsade tiden jag har.

@Munin: Jag antar att jag är LM. Nej det är ju naturligtvis ingen idealisk lösning. Men den idealiska lösningen innefattar obegränsad budget, fanatisk försvarsvilja, supersoldater i power armor och stora mechas. Om man inte hade begränsningar så hade man ju naturligtvis kunna ha en numerär man vill och samtliga anstälda på heltid och drillade i sin uppgift. Jag vet inte om jag misstolkar eller kanske övertolkar det du skriver. Men det låter som att du menar att inpliktad personal är de som skiter i tjänsten/aktiv saboterar. Jag anser för det första inte de som inte vill ha en militär karriär ska ses som lata malajer. Det skulle ju vara det samma som att automatiskt underkänna samtliga hemvärnsmän och GSS/T. Många värnpliktsarméer har funnits genom historien utan att bestå av en miljon Gris-Larssons. Att inte vilja jobba som soldat är inte samma sak som att inte ha försvarsvilja. Det finns naturligtvis en lägre grad av motivation men det är inte det samma som ren ovilja. Det handlar också om att sätta dessa individer där de dels inte utsätt för fullt lika stora prövningar och där bristande motivation inte påverkar lika mycket. Att få ha tre gånger så många soldater som gräver latriner på grund av bristande motivation är inte i närheten av lika kostsamt som att vara tvungen att ha tre gånger så många stridsvagnar med besättningar eftersom man inte är tillräckligt samövad. Det är ju dessutom framför allt en fråga om något som skall utnyttja om det stora kriget kommer vilket måste ses som en ganska speciell situation. Sen menar jag inte att det nödvändigtvis bara ska handla om underhåll, det var en ren spektulation, utan alla tjänster där man anser att utbildningsbehovet är förhållandevis lågt om man ska bibehålla sin effektivtet. Om vi anser att infanteri modell-köttmur är en acceptabel lösning så är det naturligtvis ett alternativ. Det handlar främst om att om man för en viss tjänst bedöms behöva två veckors övning per år inte ska användas av försvarsmakten för okvalificerat arbete övriga 50 veckor. Sånt finns det andra, effektivare lösningar för.

Nu är väl värnplikten i och för sig inte borttagen utan vilande. Vi kan i teorin fortfarande mobilisera gamla värnpliktskullar. Även om det är otroligt och saknas konkreta planer för hur det skulle gå till. Så på sätt och vis har vi redan ett hybridsystem. Det är en tanke som slagit mig vid många tillfällen. Det är ändå en viss skillnad mellan olika tjänster. Jag skulle vilja påstå att det kräver mer träning för att kunna fungera som stridsvagnsbesättning än vad det krävs för att fungera som lastbilsförre på trossen, fast jag har bara erfarenhet av det sistnämnda. Dels är det ett komplexare system och en mer oförlåtade tjänst. med sen så är det också något som man verkligen inte kan vidmakthålla via ett civilt jobb. Att vara flygförare är ju traditionellt en officersbefattning trots att man på det stora hela aggerar inom "grupps" ram. Det vill jag tror har haft att göra med att utbildningen och uppgiften kräver att man jobbar med den på heltid. Så en uppdelning där graden av anställning/inpliktning skulle kunna bero på behovet av utbildning för att vidmakthålla sina förmågor. Den allmänna (könsneutrala naturligtvis) värnplikten skulle då först och främst innebära en rejäl GSU för att alla ska få de grundläggande soldatfärdigheterna. De som därefter är beredda att gå vidare och skriva någon form av kontrakt vare sig det är YOff, UOff, GSS/K, GSS/T eller HV får utbildning för en relevant, vakant tjänst som ligger inom den tjänsttypen. Är man inte intresserad av att gå vidare och skriva kontrakt så får man befattningsutbildning inom de tjänster som kan besättas med inpliktad personal, bedömt främst icke-stridande befattningar. De flesta skulle då troligtvis hamna i den sista kategorin eftersom vi knappast kan räkna med att en majoriotet av de som förmår göra värnplikt är beredda att jobba som soldater. Dessa skulle då under sin utbildning vara skarpt ansvariga för en stor del av det underhåll och bakom-kulisserna-arbetet som krävs för att de förbanden ska kunna öva. Alla utom de inpliktade skulle i princip fortsätta att träna och tjänstgöra som man gör i dag med skillnaden att samtliga, även de inpliktade, genomför en omfattande grenöverskridande repövning med x antal års mellanrum. Bara en tanke.

Under veckorna 40 till 42 så genomförde 92. Artilleribataljonen ett flertal övningar fört GSS/T Lite grov så kan man säga att det handlade om fyra olika täter. 921. Pjäskompaniet, E-pluton från 924. Sensorkompaniet, KFÖ1 och KFÖ2. De uppgifter jag fick var att det handlade om totalt 130 personer. KFÖ1 består av personal som är på sin första övning med förbandet och inte har fått en befattning, deras övning var i stort väldigt lik förra årets. KFÖ2 bestod av folk som var med förra året men inte har fått sin befattning, de fortsatte att jobba på personliga och grupps färdigheter. Jag genomförde övningen som pjässoldat vid 921. Pjäskompaniet och kan tyvärr inte säga så mycket om den övriga verksamheten, men här är min historia Dag 0 – Inryck Logementet är nästan fyllt när jag kommer in, många var på samma flyg men tog direktbussen till Boden. Vid förra inrycket så var stämningen lite spänd eftersom folk inte kände varandra men nu är det väldigt annorlunda. En del på logementet känner jag igen sedan förra övningen, vissa är gamla gruppmedlemmar och några är helt nya för mig. Men den här gången delar vi en gemensam erfarenhet och faller snart in i den bekanta känslan av att åter bo på ett logement. Att hämta ut materiel är kanske inte så spännande men i alla fall en smärtfri process. Mycket är redan packat och det gäller bara att se till att man få rätt storlekar på kläderna. Det är dock en hel del frågetecken angående listorna, någon har brustit i att anpassa dem. I vissa fall får vi inte ut samma antal som står på listan och i andra fall så får vi inte ut så mycket som vi behöver. Det första ger oss ett lustigt ansvarsproblem då vi i teorin ska kunna lämna tillbaka fler saker än vi har fått ut. I det andra fallet kan man mest bara fråga sig hur folk tänkt. Vi får tre badlakan och tre handdukar men också tre fältskjortor. Jag byter i alla fall skjorta oftare än jag byter handduk. Vi lägger dessutom märke till att vi inte fått ut något kroppsskydd. Några hoppas att det äntligen blivit pensionerat men så är inte fallet. Vi blir lovade att det kommer ut under morgondagen. Återstoden av kvällen går åt till att bygga ihop stridsvästen samt sy fast kragspeglar och märken. Vi hade i och för sig fått höra att märkena inte skulle visiteras men jag bestämmer mig ändå för att få det gjort. Jag hade uppenbarligen förträngt precis hur motsträvig M90-uniformen kan vara när man ska försöka ta sig i genom kragens tyg. Men efter en timme med skämt om PRIO, försenade Archers och omorganisationer så ser allt acceptabelt ut. Dag 1 – PEK Första riktiga övningsdagen inleds utan några större ceremonier. Efter en snabb uppställning så inlastar vi oss själva och stridspackningen i bussar till vapenutlåsningen. Dagens verksamhet påbörjas i ett strålande höstväder ute på rödbergets skjutbanor. Först så genomför vi inskjutning på två av de akustiska banorna. Det är en rejäl förbättring från förra året då mycket tid gick åt till att avbryta för att gå och markera. Initialt är mitt vapen redigt snedställt och det är svårt att träffa tavlan. Kapten Danielsson tar då snabbt över och gör en grov skottställning från kortare håll. Då lossnar skyttet och jag har snart det bäst inskjutna vapnet i min korta militär karriär. När inskjutningen är klar delas kompaniet på tre täter, de två pjäsplutonerna för sig och en kombinerad driftsstödstät. Dagens mål var att genomföra de olika kompetensproven på AK5C, liggande, knästående och snabbskytte. Min tät hade förmånen att göra proven i just den ordningen vilket kände som en logisk stegring. De första genomförandena var i eget tempo, sedan men tidssignal men inget krav och till sist började vi med proven. Allt eftersom vi blev klara så delades täterna upp och de som var klara fick pröva lite andra övningar. Det kunde vara ställningsbyten, magasinsbyten, förflyttningar eller kombinationer av dessa. På det sättet så stagnerade vi inte utan fick nya utmaningar hela tiden. Det liggande kompetensprovet tog lite tid men allt eftersom så började träffbilderna gå ihop sig och jag utnyttjar tiden bättre. Förra året var knästående min stora svaghet och jag klarade provet först på dagens absolut sista försök. Den här gången så klarade jag det på första försöket vilket känns som ett tecken på att jag förbättrat mig. Som kontrast så var det förra årets enklast övning som var den största utmaningen, snabbskyttet. Omladdningarna brukar vara problemet för många men för mig var det skyttet som inte stämde. Det första var att kolven var lite för kort vilket gjorde att rekylen fick skyddsglasögonen att åka upp. Tillslut så tryckte ramen mot ögat och fick mig nästan att se dubbelt. Det var enkelt avhjälpt men inte tillräckligt så en mer ingående analys fick ta vid. Felet visade sig vara att jag inte satte kolven mot rätt del av axeln och därför fick jobba mycket mer för att hitta punkten. När jag insåg detta så kom jag ihåg att jag drillat just den delen förra året. Så på dagens näst sista försökt lyckades jag bli godkänd med minsta möjliga marginal. Fast när jag hittat tillbaka till mitt skytte så förväntar jag mig att det går bättre nästa år. Dag 2 – Fältdygn Om gårdagen bjöd på bland det vackraste hösten har att erbjuda så är vårt första fältdygn den totala motsatsen. Ett tjock molntäcke ligger över Boden och regnet hänger i luften. Det är nästa så man tror att vädergudarna visste om att vi skulle ligga ute över natten. Vi hinner inte mer än avlasta ute på SIB-banan innan ett fint regn börjar falla. 1. Pjäspluton, där jag ingår, delas upp i två täter och får torröva passage av korsning på var sin huvudgata inne på anläggningen. En del av oss hade varit med om detta förut men för mig var allt vad SIB heter helt nytt. Initialt så var det lite väl mycket att hålla i huvudet och ganska förvirrande. Var ska jag stå, vilket är mitt område, vad är farlig riktning? Men Efter att ha roterat runt på alla positioner inom gruppen, chefsposterna undantaget, så började jag se helheten. När man fått en viss förståelse för hur de andra positionerna måste agera så är det lättare att anpassa sitt eget uppträdande. Efter ungefär halva förmiddagen så är det dags för nästa moment, gata bakåt. Vi framrycker längs gatan tills dess att en figurant börjar skjuta på oss var på gata bakåt genomförs. Nu så började det märkas att en del av oss harmycket att hålla i huvudet, det gällde definitivt mig själv. Till en början går det väldigt segt. Jag är på tok för långsam att besvara elden när jag går som etta. Jag hann ofta med både att gå ner i knästående och målange innan jag börjar skjuta. Men med öka trygghet i vår egen och våra kamraters vapenhantering och roller så kunde vi fokusera allt mer gruppens agerande, med tryggheten kom även tydligheten och följsamheten. Allt eftersom vi blev bättre så ökade även svårighetsgraden. Eldöppnandet kunde komma mitt i en korsning då vi var ur position, från konstiga vinklar där vi hade svårt att verka eller på delar av gatan där tillbakaryckningen blev så lång att ammunitionen började tryta. Vi blev hela tiden tvungna att anpassa och variera vårt agerande. Till lunch så bjöds det på frystorkat och till min stora glädje så vad det den nyare gulpåsen som stod på menyn. Maten var helt klart godkänd även om allt utom guldburk smakar gott i fält. Med alla små tillbehör så fanns det alltid något att tugga på om man hade en kortare paus. Efter lunchen så börjar regnet tillta i styrka och eftersom dagen förflyter så blir det bara värre. Nu så var det dags att öva med det vapen jag brukar kalla ”försvarsmaktens största antiklimax”, 9 mm övningsvapen till P-skott. För även om ballistiken är korrekt så gör den ett dåligt jobb att förmedla de krafter som verkar. Vi delade in oss i par och fick skjuta tio skott i följd medan parkamraten laddade om. Först två i knästående skjutställning sedan två i liggande, robotställning, stående och knästående igen. Då vi hade fler P-skott än stridspar så fick jag även skjuta under det andra genomförandet. Till min glädje så sitter samtliga skott i målet och instruktörerna tyckte att jag hade mycket fina skjutställningar. När alla var klara med det momentet så gick vi över till den betydligt mer tillfredsställande 20 mm övningsvapen med signaturladdning. Nu gällde det att skärpa till sig lite. Risken att doppa vapnet är i och för sig inte så stor men när man bara har ett skott på sig så vill man ju inte slösa bort det. Fullt fokus gäller och resultatet blir en betryggande träff. Då vi har lite tid kvar innan transporten tillbaka till SIB-anläggningen får de som vill även skjuta ett andra skott. Jag är naturligvis inte sen att ta chansen. När ens plutonchef är instruktör så gäller det naturligtvis att försöka göra ett gott intryck. Med 22 skott av 22 möjliga i målet så borde det inte ha sett så dåligt ut. Efter en regnig middagspaus är det dags för kvällens sista moment, förläggningstjänst. De andra grupperna hade redan tidigare under dagen slagit upp sina tält på en öppen grusplan, benämnd leråkern och vi blev tilldelade en plats inne i skogen, benämnd myren. Nu så är det såväl mulet som skuggigt och mörkt. Trotts att ljusdisciplin inte är så hård började det bli allt annat än lätt att se vad vi gör. Så någon rekordtid att slå upp tält-20 blev det nog inte, men för en grupp som aldrig övat tillsammans så gick det rätt smidigt. Kvällens stora irritationsmoment var när vi upptäckte att kaminen inte funderade, det gick inte att pumpa fram diesel. Lyckligtvis fanns det en i reserv och efter lite bök och stök så hade vi ett blött men varmt tält att ta skydd i. Under natten skulle vi bemanna en dubbel infartspost samt ha eldpost så vi ställer in oss på att inte få sova särskilt mycket. Men någon gång under natten så drog dock kompanichefen i infartsposten och jag blev till min stora förvåning bara väckt fär att sitta eldpost Dag 3 – Ett nytt skede Efter en knölig men lugn natt så vaknar jag till ljudet av... tystnad. Regnet har upphört och även om himlen var täckt av moln så hade jag en vag känsla av att det värsta dragit förbi. Istället ligger det en tjock, trolsk dimma över skogen. Efter den blöta gårdagen och ovanan att sova i tält är inte min fysiska status på topp. Men med sommarens regniga fjälltur så är det en barnlek. Men efter att ha varit blöta och trötta tillsammans så är vi på ett helt annat sätt en grupp. Vi visste det inte då men under gårdagen så hade det varit väldigt höga flöden kring Boden och risk för översvämning. När vi väl är ute ur tältet så går resten automatiskt. Tältet rivs i ett nafs och eftersom eldposterna fyllt att termosar med varmt vatten så kan vi äta frukost på direkten. Förmiddagens övningar är något som jag vet att många av oss hade sett fram emot, strid i byggnad. Vi får en snabb genomgång i säkerhet samt i hur de olika personerna i gruppen ska agera. Där efter delas plutonen på nytt upp på två täter och får öva i var sin del av byggnaden. Precis som tidigare dagar så är det en hel del förvirring under de första genomförandena. Under dagen hinner nog alla dö både en och två gånger. Efter att ha gjort ett antal genomföranden med inbrytning i ett enda rum både med och utan granatinsats så stegas svårigheten till omfatta flera rum, lurigare pappfigurer och civila. Jag hade verkligen inte förstått hur snabba lägen det kan bli när man ska ta ett rum. Man har verkligen bara någon tiondel på sig att observera, bedöma och agera mot mål som dyker upp. Att aldrig tveka men samtidigt inte var urskiljningslös i sitt agerande är verkligen en svår balansgång med allvarliga konsekvenser. Även svårigheten i att veta när och hur man ska utnyttja granater blev väldigt tydlig. En granat som studsat mot en väl dold stol hade kunnat sluta med att hela gruppen blev utslagen. Så även om framstegen var avsevärda så tjänade de mest till att belysa hur mycket det finns kvar att lära. Efter lunchen så går övningen in i ett nytt skede med befattningsutbildningar. För min del innebar det att börja jobbet med att lära sig hur Archer fungerar samtidigt som andra grupper går igenom sina fordon och system. Men eftersom kvällen ska innehålla en gemensam middag i Artilleri-hallen så blir det en ganska rumphuggen historia innan vi återvänder för duscha och förbereda oss. Dag 4-5 – Befattningsutbildning För min del så inleddes dagen med den obligatoriska läkarundersökningen. Det är inget som oroar mig annat än för två moment. Varje gång min syn eller hörsel ska testas så är jag fullständigt övertygad om att jag ska ha blivit halvt blind och döv sedan sist. Lyckligtvis är inte så fallet även om mitt vänstra öra är lite sämre på de höga tonerna, jag har väl börjat bli gammal. Tyvärr så betyder undersökningen att jag missar utbildningen på Archerns tunga kulspruta som övriga pjässoldater får. Omladdning, pipbyten och i fall Protectorn går sönder även skjutning sker för hand. Befattningsutbildningen består i att vi varvar teoripass med det datorbaserade läromaterial som håller på att utvecklas och mer praktiska moment. Läromaterialet är fortfarande ganska knöligt, buggigt och datorrösten som läser upp texterna blev snabbt något av ett stående skämt bland oss pjässoldater. Men tanken att man med ett användarkonto ska kunna plugga hemifrån är intressant för oss som GSS/T. Ett av momenten är ammunitionstjänst eftersom operatörerna ska vara med vid påfyllning och måste veta hur det går till. Vad jag förstår så har mycket hänt sedan FH77. Med den pneumatiska lyft som sitter i kontainern så blir granaterna på det stora hela viktlösa och att flytta dem till pjäsen blir mest en fråga om att styra granaterna rätt. Den stora frågan är snarare hur det är tänkt med bemanningen. Varje pjäs kommer ha två omgångar som kan bemanna pjäsen men bara två am-soldater vilket borde försämra uthålligheten avsevärt. Det är klart pjäsens besättning kommer hjälpa till men man börjar ändå undra hur det är tänkt. En slimmad organisation har både sina för- och nackdelar. För att få en chans att bekanta oss med Archerns datorsystem så får vi åka med under tiden som GSS/K personal tränar körning. Vår uppgift är att navigera i menyerna lösa ett antal uppgifter, Det är inte helt enkelt att göra samtidigt som man skumpar runt i hytten. Har man tendenser till åksjuka kan det vara riktigt jobbigt eftersom bara föraren kan se ut i någon nämnvärd omfattning. Som en avslutning på utbildningen så får vi träna på tabulaturen och procedurerna kring gruppering och skjutning samt genomföra hela processen med pjäsen i träningsläge. Dag 6 – Åter i fält Till skillnad från förra fältdygnet så är syftet denna gång att träna på våra befattningar. Men då bara de två pjäserna från försöksserien finns på förbandet så går det inte att låta alla soldater träna samtidigt. Så de som inte satt i pjäsen får istället ha stridsskjutning och träna försvar av bas. Vi får oss tilldelade en ordinarie stridsställning, en växel- och två alternativa stridsställningar. De två första som låg i anslutning till en SAAB-målsbana var de som vi använde för de skarpa momenten. Övningen genomfördes med AK5 och P-skott vilket först kändes ganska fattigt när man är van att ha åtminstone en KSP-58 och GRG till hands. Vi inser dock snabbt att det nog var rätt tänkt. P-skott och AK5 är något alla skall kunna verka med och också något som alltid skall finnas till hands. Då vi den här typen av strid är en sekundär uppgift så är det mer effektivt att drilla på mer grundläggande vapen. För att få in lite fler friktioner så genomförs övningen med 15 skott i varje magasin så att även magasinsbyten fick nötas in. För erfarna stridsrävar var det kanske inte så mycket att hänga i julgranen men jag tog verkligen tillfället i akt att få nöta på mina grunder. Bara att lära sig komma överens med skyddsglasögonen tog sin tid. I det bakre läget var det simulerad pjästjänst som gällde. Upplägget var att simulera det riktiga tillvägagångssättet med grupperingsorder och eldsignalering. Då endast ett fåtal av oss hade utbildning på dumper så var det främst GSS/K pjässoldater som körde pjäsen. Vi fick istället träna oss på de två operatörsrollern och att överkomma eventuell åksjuka. Det är ingen överdrift att hävda att genomförandet av ett elduppdrag är väldigt enkelt. Det stora jobbet göras av datorn och eldledarna och som soldat gäller det främst att kontrollera så saker går rätt till. Eftersom Archern i nuläget saknar Protector så kan vi inte ens mäta någon närmask vilket gör att en av operatörerna har en ganska symbolisk roll. Då många grupper skulle öva så var tempot högt vilket man tydligt kunde se på pjäsdatorn. Mot eftermiddagen så började vi närma oss den övre gränsen för eldrörets temperatur, för även simulerade skott ger simulerad värme. Efter middagen så är det omgruppering till vår förläggningsplats. Jag hann inte mer än sätta mig bak i Patgb 203:an innan jag somnade och var därför lovligt desorienterad när jag blev väckt och hoppade ut i en kolsvart skog. Tanken var att vi skulle gruppera i en så kallad vagnsborg. Det är en ny företeelse inom artilleriet men gammal skåpmat för vissa pansarförband. Tanken är att man har de bepansrade fordonen runt grupperingsplatsen så de kan fungera som skydd mot eld. Där till så kan man även verka med Protector och akan, Den här gången går inte förläggningstjänsten fullt lika bra, vi har fått ett annat tält med nya egenheter. Men det visade i alla fall att det är fullt möjligt att svära upp ett tält 20 om man bara har röstresurser. Den här gången så får vi order att fylla på ammunition och ett eldöverfall var garanterat. Dag 7 - Återtåg Lyckligtvis så kommer eldöverfallet först fram mot morgonen då jag redan sitter som post. Det är bara för mig att klättra in i Archern och verka med den imaginära Protectorn. Fast mot mestadels imaginära fiender så blev resultatet många imaginära bekämpningar. När momentet är avklarat så är det bara att riva förläggningen och göra oss marchfärdiga. Det gick fort då alla redan var vakna och ute ur tältet. Dock så upptäckter vi till vår fasa att någon hade våda-skitit i latrin tunnan under natten. Att montera påsen först är helt klart att föredra. Kompaniets fordonsmarch blir tydligen något utöver det vanlig. Tydligen så tog vi en liten omväg och utsatte våra pjäser för den värsta terrängkörning de upplevt. Jag säger tydligen eftersom jag låg och sov i bakvagnen under hela tiden. När vi kom tillbaka till Archer-hallen är det dags för den del av övningen som vi alla försökt att inte tänka på, vården. Vi delar upp oss så att ett gäng tar alla vapen och övriga får dela på fordon och tältmaterial. Jag hade hoppats på att få vårda en Archer men sitter snart framför en tillsynes ändlös hög med skorstenspipor. Men tydligen så är jag inte den enda som har hemlängtan och både min tät och de som vårdar vapen jobbar på i ett frenetiskt tempo vilket resulterar i att vi är klara redan innan middagen. De som har fordonstjänst har inte lika mycket tur och får stanna kvar ett tag till. Dag 8 – Fystest De som vårdat fordon får åka tillbaka till Archer-hallen för att ta hand om några sista detaljer och sedan städa ut hallen. Vi övriga gör oss redo för de obligatoriska fystesten. Det är en ganska sliten och krasslig grupp som beger sig till idrottshallen för beep- och multitest. Just beeptestet var något jag hade fruktat. Jag har tränat en hel del löpning men hade räknat på att få springa milen eller fälttest. Lyckligtvis så var ambitionen att vi bara skulle köra beeptestet fram till 8.8 som är minimumkravet och därefter bryta. Det var lite svårt att hitta tempot och undvika att antingen pausa i vändningen eller få stressa sista biten. När vi bröt vid 8.9 så var jag trött men kände att det fanns lite mer att ge. Men det var tydligt att jag behövde satsa mer på grenspecifik träning. Multitest var jag inte lika orolig för då minimumkravet är så lågt som 125 poäng. När jag fick klart för mig att förbandets krav var 175 poäng så kände jag mig inte fullt lika säker. Fast efter att ha fått maxresultat på upphoppen så lossnade det hela. Armhävningarna och situpsen gick rätt dåligt då jag inte var van vid tempot men jag kunde ändå sluta på blygsamma 211 poäng. Visst är det allt annat än imponerande, men för mig var det ändå ett kvitto på att min träning gett resultat. Nästa år så är det 300+ som gäller. Resten av dagen går åt till utvärdering tillsammans med kompanichefen och för att förbereda för avrustning. Men ingen sista kväll i Boden är komplett utan några öl. Allt eftersom så dyker folk upp på Bodensia för att få snacka av sig lite. Efter ett tag så dyker kapen Danielsson upp och gör oss sällskap. Det är för mig ett stort kvitto på den förändring som skett. Under värnplikten hade jag upplevt det som ganska olustigt men nu är vi alla kollegor. Kvällen är väldigt trevlig och precis vad man behöver. Dock så gör sig tröttheten ganska snart påmind och jag beger mig hemmåt. Dag 8 – Avrustning Det är svårt att säga om det är gårdagen öl eller ackumulerad trötthet men när jag vaknar på morgonen så känner jag mig helt sänkt. Att morgonen då inleds med en genomgång om nästa års verksamhet är därför både skönt och jobbigt. Det är bättre än fälttest men svårare att hålla sig vaken. Fast då innehållet är angeläget så är det inget större problem. Nu när den första omgången med befattningar är utdelade så kommer övningsverksamheten at bli ganska annorlunda. Den årliga KFÖ:n kommer att kvarstå men fler, kortare kurser kommer att erbjudas under året. Taget ur minnet så var det följande som var planerat, någorlunda kronologiskt ordnat. Pjäs - total tre omgångar Eldledning C-kort - Teorin görs på egen hand följt av elva dagar i Boden då körningen klaras av. Dumper -Liknande som för c-kort Patgb - Liknande som för c-kort. SÖF - För bland annat ledning och UH KFÖ - Hela förbandet Höstlöv - Delar av bataljonen samövar med andra förband Så det är tydligt att vi nu kommer att stega upp verksamheten och gå in i ett nytt skede där uppgifterna ska lösa på riktigt. Vi fick fylla i ett formulär med vilka utbildningar vi är intresserade av och tror oss kunna delta i. Få kommer ha tid eller behov av allt men det är ett led i en längre utbildningscykel. Det stora frågetecknet är naturligtvis när vi får våra pjäser och tillhörande ammunitionfordon. De två som finns på A9 är de två prototyperna och de saknar dessutom Protector inte bara gör att de står utan närskydd utan också att man inte kan använda det inbyggda systemet för att mäta närmask. Annars så kommer vi inte kunna öva på riktigt. Med tanke på att en stor del av idén bakom det ”nya” försvaret är att frångå pappersförband så är det bara att skärpa sig. Mindre och effektivare kan vara rationellt, men blir det bara mindre så börjar man råga sig. Det enda som var kvar att göra därefter var avrustningen som är en ganska förutsägbar historia och en sista uppställning. Även om det inte kan jämföras med MUCK så är det konstigt att åka hem från en övning. I en dryg vecka så har jag bott väldigt nära inpå människor som jag annars inte träffar och gjort saker jag annars inte gör. Det är inte utan att det känns lite tomt när jag lämnar Boden, men jag räknar med att snart vara tillbaka igen. Fast för de fast anställda fortsatte övningen. Dagen efter ryckte ytterligare ett gäng in för att genomföra sin KFÖ 1. Själv var jag rätt nöjd över att kunna åka hem till min pappa i Luleå för middag, bastu och öl. Slut, Frågor, Repetera

Om man ska tro wikipedias artikel så är det idag årsdagen av Stupni Do. Jag hade i alla fall tänkt slänga upp en länk på Facebook då den här tråden är bland det mest tänkvärda och tårframkallande jag läst.

För att täcka in norra Sverige också. Norrländska Socialdemokraten [email protected] Norrbottenskuriren [email protected] Piteåtidingen [email protected] Norran (Skellefteå) [email protected] Västerbottenskuriren [email protected]

Jag har för mig att siffran 240 avsiktsförklaringar nämndes, men ta den siffran med en nypa salt. Det var i alla fall ungefär lika många till som av någon anledning inte var där. Det snack som hördes var enligt min uppfattning försiktigt optimistiskt. Den vision och målsättning som målas upp sågs som bra. Men som synes så är många av beskeden vi fick av typen, vi jobbar på/vi har för avsikt. Innan vi är framme så är det många beslut som skall tas och många övningar som ska genomföras. Det första steget är den nya lagen och där efter se hur kontrakten ser ut. Först där efter kan man bli anställd, få en befattning och se hur verkligheten blir. Vi som var och övade har gjort vad vi kan, bollen ligger hos någon annan.

Nu när övningen är avslutad så tänkte jag att det kanske var dags att sparka liv i min självdöda tråd igen med mina upplevelser så gott jag minns dem. Det var intensivt och är lite suddigt i efterhand. Torsdag - 10 november Trots att övningen inte började förrän på fredag så var rekommendationerna att man om möjligt tog sig dit kvällen innan för att kunna hämta ut materiel i lugn och ro. Lydig som man är så fick det bli så. På Kallax så står det en buss som ta alla som landat till Boden. I bussen är det tyst och lite spänt. Alla vet att de andra ska på övningen men det verkar inte vara någon som känner varandra. Väl på plats så bockas vi av på en lista och ges ett utrustningskort att ha med oss till förrådet. Det är inte långt dit men eftersom det bara är öppet vid vissa tider så hinner man hitta till sitt och den egna gruppens logement. Då inga befattningar är utdelade så är vi helt enkelt delade i grupper om 18-20 personer i alfabetisk ordning ledda av en yrkesofficer. Uthämtning av materiel sker vid vissa tider då en buss går den korta vägen till förrådet. Då mycket redan är packat så är det en ganska smärtfri procedur. Det enda som väcker lite uppmärksamhet för min del är att vi får ut kompletterings-kit till Sv2000, nya vapenremmen och skyddsglasögon, i övrigt välbekanta grejer. Så större delen av kvällen går utan uppmaning åt till att logementsvis klura ut den optimala konfigurationen och hur de nya remmarna ska fästas. Fredag - 11 november Under kvällen så har de flesta av den 110 deltagarna anlänt från alla delar av landet. Jag bedömer att åldern är mellan 20 och 40 år det är inte bara gamla artillerister. Vi hämtar ut AK5C samt tillbehör och beger sig till skjutfältet. Alla deltagarna delas upp i tre grupper, de som har god utbildning på AK5C, de med god AK5A utbildning och/eller viss AK5C utbildning samt de som inte var speciellt med AK5-familjen alls. Jag hamnade i den mellersta gruppen. Våra aktiviteter bestod av att växla mellan att drilla handgrepp och kommandon som bakomövning med inskjutning. Det var lite ovant med de nya greppen då jag under utbildningssåret 04/05 följde ett helt annat skjutreglemente. Som en som god soldat hade jag pluggat på SoldR Mtrl Vapen AK5C/D som skickades ut innan övning och hängt med i utvecklingen med hjälp av forumet och goda vänner i friman. Så över lag gick det snabbt att göra omställningen, de nya handgreppen kändes bra och smidiga. Gruppen i övrigt anpassade sig snabbt och började hitta en grundtrygghet. Det mest uppseendeväckande är hur snabbt folk hittar in i gamla takter när man är motiverad, formation skithög gled obemärkt till två led-linje, synkad marschtakt och ryggmärgsmässiga höger-om utan att ens försöka. Kommandot "med språng markera" följdes av att hela gruppen med spänstiga steg sprang hela vägen fram utan ens en antydan till suckar. Vid middagstid så var vapnen inskjutna och säkerhetsprovet skrivet. Dessutom hade media vissa stort intresse och genomför ett antal intevjuer till Tv och tidningar. Nu kunde gå vidare under morgondagen. I samband med middagen genomfördes daglig vård och en utvärdering av dagens moment med fokus på förbättringar inför morgondagen och nästa gång den här typen skulle genomföras. Det enda klagomålet som kom upp var att det var lite segt med inskjutningen då vi var många och inte alla kunde använda akustiska banor. Det utlovades högre tempo om vi lovade att säga till om det gick för fort framåt. Dessutom så samlade gruppcheferna in frågor inför den avslutande genomgången på måndagen. Lördag - 12 november Verkligheten gör sig påmind och kroppen värker på konstiga ställen när jag vaknar. Min fysiska status är bättre än när jag var värnpliktig men inte har jag tränat på att växla eldställningar speciellt mycket de senaste åren eller burit 5 kg metalklump runt nacken. Även idag ta bussen oss ut till Rödberget, grupp 1 och 2 skulle ha kompetensprov på vår nya älskling. På den ena stationen var det snabbskytte på korta håll. Målet var att vi skulle klara av att göra helt om skjuta jaktskott i tre helfigurer 20 meter bort ladda om och skjuta tre jaktskott till i helfigurerna. Kravet var träff med samtliga skott på 15 s (vill jag minnas). I slutända tror jag att alla utom en klarade provet. Det här var något helt annat än det jag hann med under min GSU, där det det enda snabbskyttet vi hade var det relativt okomplicerade skyddsvaktsprovet. Det tog ett tag innan jag hittade punkten direkt men med lite torrövning under väntetiden så löste det sig snabbt och även magasinsbytet blev markant bättre. Resultatet i första blev väldigt lyckat och i andra provomgången så verkade det som att jag missat ett skott, men längs ut vid kanten fanns det ett mycket bekant hål. Det andra momentet var snabbskytte från 100 meters vallen. Första övningen var att på tid inta liggande skjutställning och sätta tre skott i en kvartsfigur med alla skott inom 15 cm. Då vi var på en akustisk banan och fick fylla ammunition för flera genomföranden så blev det ett djävla drag i övningen. När man klarade liggande skulle processen upprepas från knästående mot hel figur och alla skott inom 20 cm. Här stötte jag på problem då jag skjutit väldigt lite från knästående än mindre på tid. Det gick i vågor men jag kröp allt närmare målet, men inte snabbt nog. Helt plötsligt är det dags för sista genomförandet och pressen ligger på mig som är en av två som inte klarat det. Ett djup andetag full fokus och några sekunder senare så sitter det tre skott i mitten men 17 cm spridning. Det visar vad lite motivation kan göra. Efter lunch var det förevisningar. Först så fick vi se hur en Archer kom inkörande grupperade och sköt en väldigt snabb serie innan den blåste vidare. Det fladdrade i byxorna av trycket och man undrade om kåporna satt kvar. Då det var dimmigt så fick vi förklarat för oss att vi inte skulle kunna observera målterrängen. Men när den meningen avslutats så hör vi ett dovt muller i fjärran, vi fick i alla fall höra härligheten. Det var i det närmaste chockerande när man insåg hur långt Archer hade hunnit på den tid det tog för skotten att slå ner. Där efter fick vi åka tillbaka till Archerhallen för ett stationssystem med olika materielförevisningar, Arthur, vädersondering, Galt, SISU, E-instrument med mera. Förevisningen ger mig ett lite oväntat återseende med min före detta plutonchef. Helt plötsligt känner jag mig som en osäker värnpliktig 19-åring som anhåller om mer tid, trots att vi bara står och småpratar. Jag tror det säger rätt mycket om vilken respekt jag hade och fortfarande har för honom. Där efter följde återfärd till logement och utvärdering av dagen med gruppchefen. Konsensus var att det var högt men bra tempo på övningarna och mycket givande för de flesta. Kanske framför allt för "gamla" tross-lökar som mig som mest legat still på en vall under skjutning. Dagen avslutades med en gemensam tacobuffe och mingel för GSS/T och befäl. Samt några tal från bataljons och regementschefen. Söndag – 13 november Den slitna känslan har nu nått huvudet. Logementsboende och ett huvud fullt av nya intryck är inte de bästa förutsättningarna för god sömn. Men jag tvivlar på att det var någon som hade speciellt svårt att sova. Men det är inte läge att tycka synd om sig själv för det är nya intressanta övningar på schemat. Innan lunch så har min grupp enskild strid på schemat. Ute på skjutfältet står tre olika stridsbanor med SAAB-mål. Temat för övningen var att öva skott från båda axlarna i så väl liggande, knästående och stående. Samt förflyttningar med mynningsmedvetenhet. På en del av banorna så genomfördes första försöket utan magasinsbyte och om det gick bra fick man göra om med ett magasinsbyte på lämplig plats. En för mig mycket rolig men ganska svår övning, skott från fel axel är ytterligare en sak jag aldrig fått träna tidigare. Men med lite torrövning i det bakre läget så gick det bra. Alla mål utom ett föll och det var från rätt axel. I det bakreläget övades även förflyttning och jag fick för första gången genomföra blixtlås. Tur att man hållit sig à jour På eftermiddagen så hade vi sjukvårdstjänst. Först så kändes det lite tråkigt att repetera. Men då det visade sig var TOS så blev i alla fall jag mycket glad. Den första delen gick åt till att träna att sätta tournique på sig själv och andra med målet att klara det på 30 sekunder. Det var varierande resultat. När det var intränat så övergick övningen till omhändertagande i strid, enskilt och i par. När man blev påskjuten skulle man vinna striden och där efter ta sig (och kamraten) i skydd och stoppa blödningen. Om båda i paret blev utskjutna fick nästa par komma in och hjälpa till. Fokus låg då på att inte bara rusa in och skaffa gruppen fler skadade utan uppträda taktiskt och ta kontroll över situationen. Det var varierande framgångar och en del strul med tourniquen när adrenalinet pumpade men mycket lärorikt. Momentet avslutades med övning i grupp. Tyvärr så hade det börjat skymma och det blev bara ett genomförande per grupp. Jag upplevde det som väldigt förvirrande då vi var allt annat än samövade och dunklet gjorde att det var svårt att se vem som var vem. Men även mindre lyckade övningar är bra erfarenheter. Efter en avslutande genomgån av arméinspektören som var på besök påbörjades vården av vapen. Efter middagen lämnades vapen och stridsutrustning in. Gruppchefen bad oss att ta farväl från våra vapen eftersom vi nog aldrig skulle ses igen. Det kändes lite vemodigt och tomt att ta farväl av sin nya kompis. Resten av kvällen så drabbades jag då och då av känsla; Shit, var har jag lagt vapnet. Även denna sista dag avslutades med utvärdering inom grupperna. Den här gången med bataljonschefen och Arméinspektören lurandes i bakgrunden. Måndag – 14 november Det var inte utan en känsla av vemod som jag vaknade på morgonen. De 18 främlingarna som jag hamnat i en grupp med var nu några helt andra personer. Att man snart skulle skiljas kändes lite konstigt då vi varit med om så mycket under de senaste dagarna. De flesta hade varit ute och ätit och tagit en öl kvällen innan för att få lite mer tid med gruppen och det är klart att sömnen blev lite nedprioriterad. Men med genomgång av bataljonschefen så var det inget större problem. Det stora problemen var de öma armbågarna och knäna från gårdagens strid, frusen sand är gansk hård när man slänger sig för kung och fosterland. Många var frågorna och nu skulle vi få svar på några av dem. Även Alan Widman från försvarsutskottet var på plats för att genomföra sin KFÖ som reservofficer och fick svar på lite frågor om det politiska. De stora delmålen att klara var: 2013-07-31: 2 st TACP grupper med GSS/T i R90 2014-07-01: Kompanistridsgrupp med Archer i R180 2016-01-01 Hel bataljon i R180 Detta genom att genomföra: W240-W241: KFÖ W340-W341: KFÖ Samt befattningsutbildning, så väl nyutbildning som påbyggnad utanför ramen av KFÖ. Oklar omfattning eftersom inga tjänster är besatta. Nästa års KFÖ skulle för nytillkomna likna den vi just genomför och vi som var med för andra gången nu skulle öva på de befattningar vi blivit tilldelade efter kontraktet skrivits på. Det som var prioriterat att rekrytera var till delar av 920. Stabs- och trosskompaniet (tross, rep, ledning), 921. Pjäskompaniet samt 924. Sensorkompaniet (E-grupper) Ett försök med en intensiv C-kortsutbildning skulle genomföras i början av 2012 där teorin skull göras hemma följt av bedömt 11 dagar med körträning och teoriprov i Boden. Ett snabbspår till SO/T för KB-elever hade diskuteras men inga beslut var fattade. Fortbildning i personliga färdigheter på hemorten diskuterades. En tanke var att försöka skapa en samarbetsform där GSS/T kan öva personliga färdigheter tillsammans med sitt lokala hemvärnskompani. Men då det skulle belasta HV:s budget så finns det i nuläget inga konkreta förslag eller samarbetsformer. Men ett arbete med frågan pågår. Klart är att man ska ha en kompetensutvecklingsplan för samtliga GSS/T. Även frågan med vem som har ansvar för en eventuell rehabilitering av soldat togs upp. Det normala är att den huvudsakliga arbetsgivaren bär ansvaret. Det är problematiskt men hur det skall lösas är inte bestämt. Man kommer inte behålla sin grad från värnplikten utan få sin grad beroende på tjänsten. Lönen kommer sättas individuellt och beror på befattning och meriter. Målbilden var att vi efter kontraktsskrivning skulle få förvara delar av den personliga materielen hemma för att slippa onödigt strul med att få saker som passar inför varje övning. Resten kommer förrådsställes. Förhoppningsvis i en egen pall med bara sin egen utrustning men kanske även på förrådet. Sammanfattningsvis så har det varit en intensiv, bitvis jobbig, rolig, informativ och nostalgisk helg. Den fick mig att minnas varför jag trivdes så bra på artbat, trots att det var en jobbig tid. Det gav mersmak och jag ser fram emot att få besked om nästa övning. Men innan jag vet hur vilkoren ser ut så tänker jag inte göra några förhastade slutsatser. Till er som var där, tack för en kul långhelg och jag hoppas vi ses igen. Slut, Frågor, Repetera

Jag har tecknat en avsiktsförklaring med 92. Artilleribataljonen. Innan det så frågade jag om just hur mycket övning det skulle vara. Jag fick det något svävande svaret att det skulle handla om: Så det borde vara mer än bara de tre KFÖ:erna på åtta år som det talats om tidigare. Fast som sagt så är svaret lite otydligt. Nu under den frivilliga perioden så verkar det vara tänkt att vi före detta värnpliktiga ska lära oss "det senaste" som tillkommit bland annat AK5C. Förhoppningsvis så går det sedan över till förbandsövningar när vi närmar oss kontraktsskrivning. Om det räcker för att hålla en god nivå beror till stor del på hur man lägger upp dessa "ett par veckor per år". Är det två veckor på ett skjutfält där man övar på sin befattning så kan det bli rätt vettigt. Är det dagar med kontorstidr så blir det betydligt mer rumphugget. Vad det gäller den nuvarande GMU:n så kan jag tänka mig att man i framtiden främst söker folk som går från GSS/K till GSS/T snarare än bara GMU. Fast det är min personliga spekulationer. Jag har i alla fall bestämt mig för att ge det en chans och se hur det hela utvecklas. Jag får helt enkelt göra mitt bästa för att hålla god nivå.

Jo det är sant att det är planen. Jag ventilerar väl mest bara en viss skepticism då det inte skulle vara första gången som saker kommer sent och i för liten omfattning. Men det återstår som sagt att se och som det verkar nu så kommer 92. inte att vara på det stadiet då Archer börjar bli aktuellt förrän tidigast i första halvan 2012 troligast andra halva. Då den här typen av verksamhet är rätt ny så räknar jag med vissa barnsjukdomar som vi tillsammans får reda ut. Det är charmen och nackdelen med att ligga i framkant, det är dina/era misstag bygger erfarenheterna men samtidigt så kan man få komma upp med lösningarna i större utsträckning.