Jump to content

apersson850

Nivå 10
  • Content count

    2
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

0 Neutral

About apersson850

  • Rank
    Prao

Previous Fields

  • Grundutbildad inom
    Pansar

Recent Profile Visitors

The recent visitors block is disabled and is not being shown to other users.

  1. apersson850

    Är krig i glesbygd, skog och dyl förlegat?

    När jag grundutbildades inom 26. pansarbrigaden, som (oftast) tänktes tillhöra 13. arméfördelningen, var en av de huvuduppgifter som vi övades för att fördröja, hejda och slå en landstigning i Skåne. Hanöbukten ansågs vara en av de troligaste landstigningsplatserna, dels för att stranden är idealisk för detta, dels för att den vette åt "rätt håll", jämfört med var den förmodade fienden "Stormakt röd" förväntades komma från. Att flygvapnet och flottan skulle helt kunna hindra en landstigning trodde ingen på, så därför skulle armén lura med "pansarfördelningen" som skulle anfalla fiendens brohuvud, tillsammans med infanteriet som hade sina förråd och reserver i södra Småland. Ett alternativt insatsområde för 13. fördelningen var från Småland och norrut, mot en tänkt landstigning i Stockholmsområdet. Den tredje tänkta invasionsvägen var över land, genom Finland, förbi befästningarna runt Boden och neråt i landet. För att mota dessa fanns det då framför allt Norrlandsbrigaderna, som skulle anfalla på djupet av fiendens framryckningsområde söderut i landet, efter det att fienden bromsats och blivit lite luggsliten i de fasta befästningarna. Det här var något som man nästan trodde sig kunna klara, med de 31 armébrigader som då fanns organiserade inom armén. Givetvis i samband med flygvapnet, som hade så många alternativa baser att man trodde att både USA och Sovjet skulle behöva hjälpas åt för att hålla det permanent på backen. Att vi skulle utsättas för kärnvapen var något som man kanske tänkte sig, i lite lagom doser, i taktiska syften. Det fanns ju ingen mening att sätta in mer än ett, eller kanske i allra mest säregna fall några få, kärnvapen mot Sverige, för sedan hade man ingen nytta av landet längre. Och då behövde man ju inte komma hit alls. Det här är ett typiskt exempel på militärt tänkande, när man stoppar in den tänkta fiendes handlingar i ett mönster som man själv skulle kunna klara, för att det känns bra och då är det lätt att motivera trupperna till de övningar de gör för att kunna möta de uppmålade scenarierna. När Warsawapakten kollapsade i början på 1990-talet blev en del arkiv i DDR åtkomliga för västvärlden. Där visade det sig att ett av de scenarier som ryssarna funderade över var att sätta in sisådär etthundra kärnvapen mot Sverige! Man räknade med att detta skulle slå ut ungefär 400000 människor i den svenska försvarsmakten, vilket då var ungefär halva den fullt mobiliserade styrkan. Den andra halvan trodde man skulle vara rätt beskedlig att handskas med, ett antagande som nog har visst fog för sig. De annars rätt sega japanerna kapitulerade efter två smällar... När vi väl var lagom förvirrade, i praktiken utslagna, skulle man skicka några divisioner rätt över Sverige, för att ockupera de norska Atlanthamnarna, som man så gärna ville ha kontroll på. Det var nog här som det svenska omdömet sviktade, då man konstaterade att kraftigt radiakbelagt område inte gick att köra genom. Men det gör det ju, bara man inte behöver personalen speciellt länge. I det slutna Sovjetsystemet skulle det inte vara speciellt svårt att inbilla soldaterna att bara de hade skyddsmasken på större delen av tiden var det inga problem. Förvisso skulle man få förluster på upp mot kanske 50000 man, på grund av strålningssjuka, men det var något man tyckte var överkomligt för att i praktiken besätta Norge innan amerikanerna hann dit. När väl hamnarna tagits kunde man skicka friskt folk dit med båt, och skicka de strålskadade utom räckhåll för andra. I Sverige ville man nog inte tänka sig att någon kunde göra så mot sitt eget folk, eller så var det helt enkelt så att det inte passade med vår doktrin, med vad vi kunde möta. Att ryssarna skulle kunna tänka sig att göra något sådant här var egentligen inte alls förvånande. För bara några decennier sedan skickade de i nödfall obeväpnat folk mot tyska befästningar, så tyskarna fick skjuta på dem för att de inte skulle komma inom knytnävshåll. När tyskarna hade slut på ammunitionen skickade man folk med de få bössor man hade tillgängliga. Kunde man göra så då, varför inte 40 år senare?
  2. apersson850

    Skjutandet av befäl

    När min morfar, som var artillerikonstapel i dåvarande Wendes artilleriregemente, A3, gjorde beredskapstjänst under andra världskriget, var han tidvis grupperad i det kustartilleribatteri som idag är Beredskapsmuséet i Djuramåsa utanför Helsingborg. När batteriet under sommaren 1940 utsattes för en inspektion av någon med generalsgrad, frågade denne en av min morfars plutonskamrater vad han skulle göra först om han såg tyskarna lägga ut från Helsingör med riktning mot den skånska kusten. "Då skjuter jag kaptenen", sa soldaten. "Det kan han väl inte mena?", frågade generalen? "Han är mer med tyskarna än med oss", svarade soldaten. Efter vad min morfar berättade var det kanske så, att kaptenen ifråga hade imponerats av tyska krigsmaktens framgång i Polen, och inte kunde skilja på det och nationalsocialism, eller också hade han helt enkelt nazistiska sympatier. Det var ju inte speciellt ovanligt i Sverige på den tiden. Det dröjde inte så länge efter inspektionen innan den utpekade kaptenen omplacerades.
×