Jump to content

Missionen i Tchad


Recommended Posts

Jag är en tjej som lever och bor tillsammans med min sambo som är yrkesmilitär, rätt nybliven. Han blev det i år. Han gjorde sin utbildning på amfibie regementet skyttepluton 1-2. Kommer inte riktigt ihåg vilken. De tränades inför att ställas i beredskap och mkt möjligt att få komma att åka på en mission/utlandsjtänst.

 

Jag personligen är väldigt dålig på att vara ifrån min sambo p.g.a diverse olika anledningar. Och dte är här väl en av dem, att han kommer att få åka iväg.

Vi anhöriga fick oerhört bra information på anhörig dagen i våras/sommras av Pede Ohlsson. Han förklarade om vad som sker och om våra anhöriga åker iväg så komemr det att bli en till anhörig dag och vi får ytterligare information.

Det är jätte bra att man får sådan bra och informativ information av försvars makten.

 

Min sambo fick reda på för ett tag sedana tt de kanse komemr att sättas in styrkor från Sverige, men inte från vilken pluton eller liknande. Han hoppades innerlig att både han och hans lillebror som var nere och gick utbildningen samtidigt fast inom olika områden. Sedan fick vi beske via mail lite mer närmareom vila som kommer att få åka. Min sambo blir inkallad men ej hans bror. Min sambo tar dte väldigt hårt då han vill åka med sin bror på en 01:a. Dte skulel vara jätte häftigt för dem båda.

 

Ibland kändes det som om han var mer besviken över att hans bror inte får komma med än att han måste lämna mig ensamhär. Jag förstår honom lite också men jag vill ju att hans känna lite så mot att han lämna mig här hemma också. Han gör det och visar det också. Hans bror blev givetvis också själv oerhört besviken.

 

Jag hoppas det kommer gå bra för dem där nere och att vi får hem våra soldater helskinnade. Jag längtar till anhörig dagen är då man får åka som på en liten "mini semester". För oss som bor på liten ort blir det så.

 

Men sedan när min sambo har åkt så kommer jag att vara så oerhört vilsen och väldigt nere troligen.

 

Någon som kan informera mig lite mer om hur det känt och hur de haft dte så man får ett litet hum om hur det kan blir för mig. Jag har ingen aning alls om vad som kommer att ske.

 

Information om hur ofta de får komma hem får vi nog på anhörig dagen.

 

Anledningen till att jag kanske blir lite överdrivet ledsen och nere är att jag har haft så många som lämnat mig i livet till andra sidan eller hur jag ska uttrycka mig. Så det är så svårt för mi att släppa iväg min sambo och behöver alla råd jag kan få.

 

Jag ska försöka så gott det går att leva på här hemma och leta jobb o.s.v. Men jag har aldrig varit ifrån honom så förutom då IAS var till Polen och jag inte ens kunde prata med honom i telefonen på ca 3 veckor. Det var outhärdligt kändes det som- Som tur var gic de veckorna mkt bättre än jag trodde.

 

Men nu ska han vara borta i ett halvår och han vet inte ens om han får komma hem.

 

Min kompis bror som ska till Sudan på samma mission tror jag han fick komma hem jätte sällan när han var i Liberia tror jag det var nu sist. Han kom hem bara några enstaka gånger fast han var lovade fler. Man vill ju ha hem sina soldater så mkt som möjligt.

 

Ibland känns det som om jag inte kommer att klara av det här, men jag vill ju inte bryta upp på grund av det här heller det är ju hur dumt som helst. Men jag kan inte komma ifrån att det kommer bli oerhört ensamt för min del.

 

Sedan så berättade en vän till mig att soldater kan bli helt annorlunda efter en mission. Att de ändras totalt, men vad jags ett av min kompis bror som jag känt en stor del av min uppväxt så verkar han vara som han var innan.

 

Hur mkt kan man förändras efter en mission?

 

Tacksam för alla råd och svar

Link to post
Share on other sites

Hejsan!

Jag skall göra ett försök på den sista av dina frågor och min åsikter vilar på egna upplevelser.

 

Min erfarenhet är att det går inte att förutsäga hur en person kommer att förändras efter/under en utlandsmission. Enligt min sambo är jag lika vrång som vanligt.

Dock tror jag att yngre personer har lättare att påverkas mer än en gammal gubbe. Sedan kan det vara till det sämre eller bättre. Oftast är förändringen relativt liten och åt det positiva hållet. Efter att ha varit i både Afganistan, Kosovo och Bosnien så är min magkänsla att svenska missioner är hyfsat "säkra". Med detta menar jag att det är relativt säkert att genomföra en mission för landet Sverige. Jag försöker inte på något sätt påskina att det inte inträffar saker men gå in på FM:s hemsida och läs om de olyckor/incidenter som varit.

 

Detta inlägg är förmodligen ett gansk uselt försök att säga några lugnande ord och jag hoppas att jag inte har oroat dig ännu mer.

 

Själv har jag fullt upp då en schiraff på Kolmården behagade att spy ner i bilen genom den öppna takluckan härom dagen.

 

MVH

//Snoddas, 30+ och fd yrkesofficer

Link to post
Share on other sites

Hej

 

Från egen erfarenhet av utlandstjänst så tror jag att det är ofrånkomligt att man påverkas av åka på en mission, det är ju trots allt

mycket nya erfatenheter som man skaffar sig under tjänstgöringen.

Jag tror dock att en mission endast gör att man utvecklas fortare som person, detta skulle säkert hända för eller senare även om man inte

gör utlandstjänst.

Personligen tycker jag att den största förändringen är att jag sätter saker i ett nytt perspektiv, att man värdesätter det som

verkligen är viktigt, såsom sitt förhållande.

Link to post
Share on other sites

Jag blir ej mer orolig över ditt svar, mer glad över att någon svarar och får mig att känna att jag får lite mer skinn på näsan när jag får svar och olika råd.

Så det ska du bara ha tack för

 

 

 

 

Hejsan!

Jag skall göra ett försök på den sista av dina frågor och min åsikter vilar på egna upplevelser.

 

Min erfarenhet är att det går inte att förutsäga hur en person kommer att förändras efter/under en utlandsmission. Enligt min sambo är jag lika vrång som vanligt.

Dock tror jag att yngre personer har lättare att påverkas mer än en gammal gubbe. Sedan kan det vara till det sämre eller bättre. Oftast är förändringen relativt liten och åt det positiva hållet. Efter att ha varit i både Afganistan, Kosovo och Bosnien så är min magkänsla att svenska missioner är hyfsat "säkra". Med detta menar jag att det är relativt säkert att genomföra en mission för landet Sverige. Jag försöker inte på något sätt påskina att det inte inträffar saker men gå in på FM:s hemsida och läs om de olyckor/incidenter som varit.

 

Detta inlägg är förmodligen ett gansk uselt försök att säga några lugnande ord och jag hoppas att jag inte har oroat dig ännu mer.

 

Själv har jag fullt upp då en schiraff på Kolmården behagade att spy ner i bilen genom den öppna takluckan härom dagen.

 

MVH

//Snoddas, 30+ och fd yrkesofficer

Link to post
Share on other sites

Jo det r viktigt att man inte glömmer bort att man har ett förhållande som det kan ta på.

Men jag hoppas för allt i världen att jag kommer klara av det.

 

Och jag ska göra mitt bästa =)

 

 

Hej

 

Från egen erfarenhet av utlandstjänst så tror jag att det är ofrånkomligt att man påverkas av åka på en mission, det är ju trots allt

mycket nya erfatenheter som man skaffar sig under tjänstgöringen.

Jag tror dock att en mission endast gör att man utvecklas fortare som person, detta skulle säkert hända för eller senare även om man inte

gör utlandstjänst.

Personligen tycker jag att den största förändringen är att jag sätter saker i ett nytt perspektiv, att man värdesätter det som

verkligen är viktigt, såsom sitt förhållande.

Link to post
Share on other sites

Hej!

 

Jag och min sambo har ganska nyss kommit tillbaka efter en utlandstjänst. Eller snarare har han kommit tillbaka.

 

Jag var vansinnigt orolig inför hans utlandstjänst och för hur jag själv skulle klara mig hemma utan honom så länge, har alltid varit hysteriskt mörkrädd och alltid vantrivts med att vara ensam. Han var givetvis borta från september till april, årets mörkaste månader...

 

Jag var jätte ledsen dagen han åkte och visste inte riktgt vad jag skulle göra med mig själv. Men dagarna gick och man kommer in i någon slaks vardag på egen hand, om du förstår vad jag menar. Han ringde nästan varje dag och vi mailade jätte mycket. Att vi hade så väldigt tät kontakt var det som gjorde att jag klarade det så bra. Det gorde att dagarna rullade på och man kunde räkna ner till leaven. Min erfarenhet ang. leave är att man relativt säkert kommer hem på dem. Jag känner flertalet som varit iväg och de har alla kommit hem mer eller mindre som beräknat.

 

Jag upplevde det mycket jobbigare innan han åkte iväg än när han väl hade åkt, då kunde man liksom börja räkna ner på något vis. Innan räknar man ner till dommedagen känns det som! :rockon:

 

Jag lovar att du kommer uppleva det enklare när han väl har kommit iväg och frågetecknen har rätats ut om hur mycket kontakt ni kan ha osv. Jag känner igen mig på pricken i vad du skriver men det positiva i kråksången är att jag känner mig starkare ensam och är mycket tryggare när jag är ensam och i mig själv såklart!

 

Ta hand om er!

 

Kram Kristina

Link to post
Share on other sites

Hej och tack för svaret.

Men grejen är den att sist han åkte på övning som bara var i sthlm så kännde jag mig så ensam.

Jag tror det rä som du skriver att man kan ta dte bättre när han väl åkte för då måste man börja ta tag i att man är ensam

och sysselsätta sig med något.

 

Men vad jag befarar är att det komemr bli som sist han var iväg tills thlm bara.

Att jag mådde jätte dåligt och grät så mkt i min ensamhet.

Dte var dte jobbigaste även om det gick och han kom hem.

 

Jag tyckte nte dte gick så mkt lättare feter ett tag, kanske en del dagar.

Men det kanske går bättre nu. Jag får hoppas påd et.

 

Tack för svar åter igen.

Edited by Krook
Tog bort överflödig quote
Link to post
Share on other sites
  • 4 weeks later...
när är den och var?

 

Söndagen den 16/12 på Livgardet

 

 

 

På gardet?

 

Jaha jag trodde den var på berga.

 

Men våra soldater kommer väl hem med information närmar dagen.

 

Har iaf bokat hotell och sådär nu =)

Link to post
Share on other sites
Hej och tack för svaret.

Men grejen är den att sist han åkte på övning som bara var i sthlm så kännde jag mig så ensam.

Jag tror det rä som du skriver att man kan ta dte bättre när han väl åkte för då måste man börja ta tag i att man är ensam

och sysselsätta sig med något.

 

Men vad jag befarar är att det komemr bli som sist han var iväg tills thlm bara.

Att jag mådde jätte dåligt och grät så mkt i min ensamhet.

Dte var dte jobbigaste även om det gick och han kom hem.

 

Jag tyckte nte dte gick så mkt lättare feter ett tag, kanske en del dagar.

Men det kanske går bättre nu. Jag får hoppas påd et.

 

Tack för svar åter igen.

 

När jag läser detta, funderar jag lite på hur ditt liv ser ut i övrigt. Jag kan vara helt ute och cykla (det har hänt förr :rockon:), men jag blir nyfiken på om du har ett roligt jobb och ett tillfredsställande socialliv. För det brukar ju underlätta ensamheten.

 

Allt gott

/Annahörig

Link to post
Share on other sites
Hej och tack för svaret.

Men grejen är den att sist han åkte på övning som bara var i sthlm så kännde jag mig så ensam.

Jag tror det rä som du skriver att man kan ta dte bättre när han väl åkte för då måste man börja ta tag i att man är ensam

och sysselsätta sig med något.

 

Men vad jag befarar är att det komemr bli som sist han var iväg tills thlm bara.

Att jag mådde jätte dåligt och grät så mkt i min ensamhet.

Dte var dte jobbigaste även om det gick och han kom hem.

 

Jag tyckte nte dte gick så mkt lättare feter ett tag, kanske en del dagar.

Men det kanske går bättre nu. Jag får hoppas påd et.

 

Tack för svar åter igen.

 

När jag läser detta, funderar jag lite på hur ditt liv ser ut i övrigt. Jag kan vara helt ute och cykla (det har hänt förr :rockon:), men jag blir nyfiken på om du har ett roligt jobb och ett tillfredsställande socialliv. För det brukar ju underlätta ensamheten.

 

Allt gott

/Annahörig

 

 

 

 

Det är det som är problemet. Jag har varken jobb eller någon sysselsättning här.

 

 

Tanken är att vi ska röra på oss när han kommer hem och flytta till ställen som vi har i planerna.

Och dte är först då allt kommer igång för mig med jobb och allt.

 

Det är nu tiden emellan som det är tungt.

Link to post
Share on other sites
Det är det som är problemet. Jag har varken jobb eller någon sysselsättning här.

 

 

Tanken är att vi ska röra på oss när han kommer hem och flytta till ställen som vi har i planerna.

Och dte är först då allt kommer igång för mig med jobb och allt.

 

Det är nu tiden emellan som det är tungt.

 

Då förstår jag.

Om jag vore du, skulle jag titta på möjligheterna att bygga upp ett fungerande liv innan han åker.

Situationen är ju svår i sig; går det att underlätta den på något sätt är det till bådas fördel.

 

Lycka till.

Link to post
Share on other sites
  • 3 weeks later...
  • 2 months later...

Snart åker våra soldater.

Någon som är nervös?

 

Jag skulle gärna vilja byta tankar och funderingar kring att

vara hemma medan min sambo är borta första gången på en utlandstjänst.

 

Gärna med andra som har soldater i samma utlandstjänst.

 

Dela gärna med er =)

Link to post
Share on other sites
  • 4 weeks later...
Guest Josefin

Hej, jag hittade just det här forumet och det känns lite som att det kan vara ett stöd. Min pojkvän ska vara i Tchad i fyra månader... Jag har aldrig haft någon i min närhet som åkt iväg på utlandstjänst förut.

 

Han har varit borta i en vecka och en dag och det känns som att känslan av tomhet äter upp mig inifrån. Jag har läst en del inlägg och det gemensamma verkar vara övertygelsen om att det blir lättare med tiden men just nu så känns det inte så... Många pratar om att det är viktigt att luta sig mot familj i dessa lägen men när man som jag studerar på annan ort är det inte det lättaste.

 

Jag har så mycket tankar kring hans situation där borta och hur han kommer förändras, om vi kommer att hålla även efter... Egentligen har jag en stark tro på oss och är ju faktiskt säker på att han är den som kommer vara far till mina barn en dag. Men ofta när det känns riktigt tungt och tårarna bränner finner jag mig själv med att tvivla på.. jag vet inte riktigt, på allt. Hela situationen.

 

Han är jättebra på att höra av sig vilket gör det lättare för oss båda. Jag undrar dock lite över hur man gör för att bäst hantera det här och framförallt vill jag veta vad han behöver från mig där nere. Jag har skickat mitt första brev och det kommer bli många fler...

 

Alla tips, råd och berättelser om hur det faktiskt är att vara ute respektive att vänta hemma, är mycket välkommet

 

Josefin

Link to post
Share on other sites
Hej, jag hittade just det här forumet och det känns lite som att det kan vara ett stöd. Min pojkvän ska vara i Tchad i fyra månader... Jag har aldrig haft någon i min närhet som åkt iväg på utlandstjänst förut.

 

Han har varit borta i en vecka och en dag och det känns som att känslan av tomhet äter upp mig inifrån. Jag har läst en del inlägg och det gemensamma verkar vara övertygelsen om att det blir lättare med tiden men just nu så känns det inte så... Många pratar om att det är viktigt att luta sig mot familj i dessa lägen men när man som jag studerar på annan ort är det inte det lättaste.

 

Jag har så mycket tankar kring hans situation där borta och hur han kommer förändras, om vi kommer att hålla även efter... Egentligen har jag en stark tro på oss och är ju faktiskt säker på att han är den som kommer vara far till mina barn en dag. Men ofta när det känns riktigt tungt och tårarna bränner finner jag mig själv med att tvivla på.. jag vet inte riktigt, på allt. Hela situationen.

 

Han är jättebra på att höra av sig vilket gör det lättare för oss båda. Jag undrar dock lite över hur man gör för att bäst hantera det här och framförallt vill jag veta vad han behöver från mig där nere. Jag har skickat mitt första brev och det kommer bli många fler...

 

Alla tips, råd och berättelser om hur det faktiskt är att vara ute respektive att vänta hemma, är mycket välkommet

 

Josefin

 

jag svarar med ett Pm till dig =)

Link to post
Share on other sites
Hej, jag hittade just det här forumet och det känns lite som att det kan vara ett stöd. Min pojkvän ska vara i Tchad i fyra månader... Jag har aldrig haft någon i min närhet som åkt iväg på utlandstjänst förut.

 

Han har varit borta i en vecka och en dag och det känns som att känslan av tomhet äter upp mig inifrån. Jag har läst en del inlägg och det gemensamma verkar vara övertygelsen om att det blir lättare med tiden men just nu så känns det inte så... Många pratar om att det är viktigt att luta sig mot familj i dessa lägen men när man som jag studerar på annan ort är det inte det lättaste.

 

Jag har så mycket tankar kring hans situation där borta och hur han kommer förändras, om vi kommer att hålla även efter... Egentligen har jag en stark tro på oss och är ju faktiskt säker på att han är den som kommer vara far till mina barn en dag. Men ofta när det känns riktigt tungt och tårarna bränner finner jag mig själv med att tvivla på.. jag vet inte riktigt, på allt. Hela situationen.

 

Han är jättebra på att höra av sig vilket gör det lättare för oss båda. Jag undrar dock lite över hur man gör för att bäst hantera det här och framförallt vill jag veta vad han behöver från mig där nere. Jag har skickat mitt första brev och det kommer bli många fler...

 

Alla tips, råd och berättelser om hur det faktiskt är att vara ute respektive att vänta hemma, är mycket välkommet

 

Josefin

 

 

Det gick visst inte att pma till dig så jag skriver det här istälelt =)

 

 

Hej vad kul att höra från någon fler som haft det precis likadant eller har, inte glad att du är ledsen men attd te finns flera som känner så som sagt. Det kommer bli bättre med tiden jag lovar. Men när man mår som värst och tårarna rinenr så är det inte till någon tröst. Men du kan vara glad att din sambo bara ska vara borta i fyra, min ska vara borta tills i aug. Jag mådde skit de fyra första dagarna, sedan har allt bara rullat på med massor av saker. Sedan som du skriver när man bor på annan ort än sin familj som även jag gör är det inte så lätt särskidlt om man inte har ås mkt vänner som jag inte har. Då blir det att man tillbringar mkt tid vid den här burken och skriver av sig.

 

Men att du är ledsen nu tycker jag du ska tillåta dig att vara, gråt som bara den i din ensamhet och verklgien släppp ut allt. För när du fått ut så mkt som möjligt kommer du att vara helt utmattad och slut att du inte orkar vara ledsen sen istället. Jag är glad att jag gjorde ås i början.

 

Som du ocksås kriver känne rjag att min sambo är den som jag vet komme rvara far till mina barn men det tär ju lite också på tron om det kommer att hålal eller så. Men det tror jag, det är bara naturligt att känna så lite. Vi är ju inte i en vanlig situation där sambon komemr hem från jobbet som vanligt. Jag ahr också skrivit mitt förta brev och ska ksicka ner lite tidningar och försöka mig på med godis också. Får se om det är så gott när det kommer fram =).

 

Jag lovar dig även om du är skit nere en vecka tills å komemr det bli bättre sen. Jag är alldeles ensam jag med omd et är tilln ågont röst, och se på mig jag mår br anu och klarar mig fint.

 

Många kramar din vän Macae

Link to post
Share on other sites

Hej Josefin!

 

Jag är i samma situation som du, min kille är också i Tchad. Vet inte om jag har några direkta tips mer än att du ska fortsätta med ditt liv och din vardag precis som vanligt, försök att inte fastna för länge vid datorn. Bered dig på att det snart kommer att bli svårt/omöjligt att skicka och ta emot sms en tid. Det kan vara skönt att veta att man inte är ensam i sin situation. Vi får försöka hålla ångan uppe här hemma.

 

Varm kram på dig!

 

/S.

Link to post
Share on other sites
Hej, jag hittade just det här forumet och det känns lite som att det kan vara ett stöd. Min pojkvän ska vara i Tchad i fyra månader... Jag har aldrig haft någon i min närhet som åkt iväg på utlandstjänst förut.

 

Han har varit borta i en vecka och en dag och det känns som att känslan av tomhet äter upp mig inifrån. Jag har läst en del inlägg och det gemensamma verkar vara övertygelsen om att det blir lättare med tiden men just nu så känns det inte så... Många pratar om att det är viktigt att luta sig mot familj i dessa lägen men när man som jag studerar på annan ort är det inte det lättaste.

 

Jag har så mycket tankar kring hans situation där borta och hur han kommer förändras, om vi kommer att hålla även efter... Egentligen har jag en stark tro på oss och är ju faktiskt säker på att han är den som kommer vara far till mina barn en dag. Men ofta när det känns riktigt tungt och tårarna bränner finner jag mig själv med att tvivla på.. jag vet inte riktigt, på allt. Hela situationen.

 

Han är jättebra på att höra av sig vilket gör det lättare för oss båda. Jag undrar dock lite över hur man gör för att bäst hantera det här och framförallt vill jag veta vad han behöver från mig där nere. Jag har skickat mitt första brev och det kommer bli många fler...

 

Alla tips, råd och berättelser om hur det faktiskt är att vara ute respektive att vänta hemma, är mycket välkommet

 

Josefin

 

Hej Josefin!

 

Jag är i samma situation som du, min kille är också i Tchad. Vet inte om jag har några direkta tips mer än att du ska fortsätta med ditt liv och din vardag precis som vanligt, försök att inte fastna för länge vid datorn. Bered dig på att det snart kommer att bli svårt/omöjligt att skicka och ta emot sms en tid. Det kan vara skönt att veta att man inte är ensam i sin situation. Vi får försöka hålla ångan uppe här hemma.

 

Varm kram på dig!

 

/S.

 

 

Det var fina ord du hade där S,

vore kul om allt fler som har de sina i Tchad kuden höa av sig så man fick ihop en grupp

som man kan höra av sig till =).

 

Jag fick ett jätte fint brev idag och det första samtalet kom.

Blev jätte glad.

 

Men som dus kriver att det tar ett tag innan allt komemr igång och fram,

man ska nog vara mer bförberedd på attd te kan ta tid då blir man

desto gladare när det kommer fram eller när de hör av sig.

 

Jag har fått ett datum för beräknad leav för min sambo.

men de skickar väl hem i omgångar eller åker alla på leav samtidigt?

Kanske ingen som vet.

 

Men lite info om hur det går för mig.

Och det går great

Link to post
Share on other sites

Tack Macae!

 

Jag tycker själv det är jätteskönt att ha hittat hit/er. Jag har fått ett prel. datum för hans leave men är inställd på att det kan komma att ändras, lika bra så slipper man bli så bottenlöst besviken om det inte blir så. Känns verkligen jättebra med en egen Tchadanhörigtråd.

 

:rockon:

 

/S

Link to post
Share on other sites
Jag har fått ett datum för beräknad leav för min sambo.

men de skickar väl hem i omgångar eller åker alla på leav samtidigt?

Kanske ingen som vet.

Man åker hem i omgångar då uppgiften där nere måste kunna lösas under tiden. Beroende på tjänst så varierar det om det är hela plutoner, grupper eller enskilda personer.

 

:rockon:

Link to post
Share on other sites
Guest Josefin

Hallå tjejer =)

Tack för alla uppmuntrande ord! Det värmer. Jag tror också på receptet att fortsätta på med sin vardag som vanligt. Jag klarade min första tenta på sjuksköterskeprogrammet idag så jag är riktigt glad!!

 

Tror ni att våra grabbar känner varandra? Jag har inte hört något om något leave... =( hur länge ska era pojkar vara nere?

 

Stor kram!

Link to post
Share on other sites

Josefin!

 

Grattis till tentan min blivande kollega :) skönt med lite förstärkning i kåren. Min älskling kommer hem i Juli. (Han vill inte kännas vid ngn förlängning) Hur länge stannar din?

 

Kram

Link to post
Share on other sites

Hej tjejejr, grattis till tentan.

Min sambo har pratat om vissa killar i sin grupp.

En som är ett år äldre än ig jag blir 26 och några som är yngre än honom.

Han kommer på sin första leav i maj då jag fyller år.

Min ska stanna tills i aug.

 

Skulle ju vara super kul att träffas vi tjejer

och snacka lite och umgås.

Om alla träffades på en punkt dit alla kan åka.

Sthlm är väl förstås kanske det närmaste för de flesta.

Någons om tycker det vore intressant?

Link to post
Share on other sites

Hej igen Macae,

 

För min del är det svårt, för att inte säga omöjligt, att "träffas och umgås", vi är i 35-årsåldern och har fullt upp med att få vardagen med heltidsjobb och barn att gå ihop men jag finns gärna här som stöd på forumet för dig. Hoppas det känns mindre jobbigt för dig längre fram och passa på att ta hand om dig själv nu de här få månaderna som är kvar, det tror jag är en synnerligen god investering för er fortsatta relation sen.

 

Massa varma kramar S.

Link to post
Share on other sites

Det går super bra här hemma och jg tycker det går lättare än jag trodde,

och jag förstår att de som har barn familjer inte kan släppa allt bara sådär.

För min del är det också mkt som ska klaffa med jobb och ledig het och andra saker även om jag ej har fmailj med min sambo =).

Jag tänkte mer på om det fanns ett intresse att ses ett gäng tjejer då man kan och har tid.

Och finns inte möjligheten så kan man kanske spåna ihop att ses en stund på anhörig dagarna som kommer.

 

Annars så har vi ju en fin kontakt här.

Absolut.

 

=)

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.



×
×
  • Create New...