kristina

Hej! Jag och min sambo har ganska nyss kommit tillbaka efter en utlandstjänst. Eller snarare har han kommit tillbaka. Jag var vansinnigt orolig inför hans utlandstjänst och för hur jag själv skulle klara mig hemma utan honom så länge, har alltid varit hysteriskt mörkrädd och alltid vantrivts med att vara ensam. Han var givetvis borta från september till april, årets mörkaste månader... Jag var jätte ledsen dagen han åkte och visste inte riktgt vad jag skulle göra med mig själv. Men dagarna gick och man kommer in i någon slaks vardag på egen hand, om du förstår vad jag menar. Han ringde nästan varje dag och vi mailade jätte mycket. Att vi hade så väldigt tät kontakt var det som gjorde att jag klarade det så bra. Det gorde att dagarna rullade på och man kunde räkna ner till leaven. Min erfarenhet ang. leave är att man relativt säkert kommer hem på dem. Jag känner flertalet som varit iväg och de har alla kommit hem mer eller mindre som beräknat. Jag upplevde det mycket jobbigare innan han åkte iväg än när han väl hade åkt, då kunde man liksom börja räkna ner på något vis. Innan räknar man ner till dommedagen känns det som! Jag lovar att du kommer uppleva det enklare när han väl har kommit iväg och frågetecknen har rätats ut om hur mycket kontakt ni kan ha osv. Jag känner igen mig på pricken i vad du skriver men det positiva i kråksången är att jag känner mig starkare ensam och är mycket tryggare när jag är ensam och i mig själv såklart! Ta hand om er! Kram Kristina

HUR KAN DU ENS HA MAGE ATT SKRIVA SÅ! Här öppnar sig en väldigt sårad människa som vill ha stöd! Förmodligen söker hon stödet här eftersom här finns andra i samma situation, inte med otrohet utan med respektive i utlandstjänst. Det är en väldigt speciell situation att vara anhörig till någon på utlandstjänst och förmodligen söker hon sig hit där hon vet att det finns människor som kan förstå. För många civila har svårt att förstå utlandstjänst överhuvudtaget! Att sedan förvänta sig att de personerna ska förstå en otrohet som skett under just en utlandstjänst kanske inte faller så väl heller. ELLER??!! Jag har ingen aning om om du har varit på mission själv eller om du har varit anhörig och oroat ihjäl dig för din respektive som varit iväg så du vet hur det är att få nedstoppat i halsen av vänner som är helt civila att man är knäpp, godtrogen, inte klok, för snäll, kravlös osv osv osv som väntar på sin respektive! Denna tråd är väl en jätte viktig tråd för MÅNGA anhöriga till soldater i utlandstjänst! Men det kanske är så att du själv varit otrogen under en utlandstjänst och känner dig träffad? //Kristina

Hej Maria! Jag undrar hur det har gått för dig och hur du mår? Jag och min sambo är mycket ifrån varandra, såklart då han e officer ... Jag har under tidigare år oroat mig en del för att han skulle vara otrogen och hur man skulle tackla det. Jag lärde mig att släppa sådant under hans utlandstjänst och nu tänker jag inte så mycket på sådant. Jag vill med detta säga att du måste vara en oerhört stark och modig kvinna som vad jag har läst mig till klarat det så bra, om man kan uttrycka det så. Kram Kristina

Hej! Trevligt med en blogg om hur du upplever din situation. Lite oteknisk som jag är undrar jag vart man kan skriva på din sida? om man kan det... Kram Kristina

Hej! Det har gått ett tag och jag bara undrar hur det går för dig/er?? Kram

Jag måste bara säga att jag beundrar dig för att du inte bara slänger ut honom! Mitt hjärta värker för din skull! Kram Kristina

Hej Åsa! Det där med oron har varit helt ok, min sambo kom hem från afghanistan nu och det har fungerat jätte bra. Ibland kan jag väl tycka att media förstorar upp en del saker men visst har det blivit mer oroligt och jag är glad för att han inte var med i den missionen som åkte ner nu! Det har varit relativt lugnt under den perioden han var nere. Jag trodde också att jag skulle vara jätte orolig men det har jag "bara" blivit om han inte hört av sig på ett tag och om det hänt något särskilt i hans område. Det beror ju också på vad din kille får för befattning hur mycket han är utanför campen osv. Man lär sig att leva med det, snabbt, och man får försöka att inte oroa sig för mycket, händer det något så får man ta det då. Det kan lika gärna hända DIG något här hemma. Det har min sambo gått och oroat sig för där nere om mig! Men nu är han snart hemma igen och det ska bli underbart!!!!! Kram till er alla! kristina

Hej Åsa! Jag känner på pricken igen mig i vad du skriver, min sambo sa till mig efter tre veckors förhållande att han skulle söka utlandstjänst och jag kände precis som du. Det tog dock tre år in i vårt förhållande innan han väl åkte. Jag kände likadant ända fram tills det att han hade åkt. Han åkte i höstas och kommer hem om en vecka! Jag är glad att han åkte men jag ska inte sticka under stolen med att det har varit skitjobbigt mellan varven men det fungerar ändå bra! Ovetskapen var nog det som gjorde att det var så jobbigt innan han åkte. Jag kan bara säga att jag vet hur du känner men det går lättare och bättre än vad man tror, oftast! Man blir starkare som par. Familjemissioner är väl inte, vad jag vet, så jätte vanligt i Sverige men det förekommer och vad jag har förstått är det mer observatörstjänster. Ta det som det kommer och försök att inte oroa dig, det kommer gå bra! Kram Kristina!

Hej! Va kul att din kille har kommi hem! Hur upplevde ni att det var när han kom hem, var det så konstigt och svårt eller vad man ska säga som alla säger? Jag får hem min kille om 11 dgr! Vi tycker också att det har fungerat bra, bättre än väntat från min sida! Ang. leave har vi tyckt att det har varit skönt att åka iväg ett par dagar men sista leavet var vi iväg en hel vecka av 11 dgr och det var förlänge för oss, vi kände att vi hade behövt mera tid hemma. Håller med Josefine, kommunikation är hemligheten till att klara av det! Glad påsk! Kram Kristina

Eftersom du citerat mig så antar jag att jag bör svara? Jag kan bara svara för mig själv och jag har väl sagt det mesta i mina tidigare inlägg: Att göra missioner är en del av mitt liv. Om du tar missionerna ifrån mig så tar du en bit av mig ifrån mig, kanske jag kan beskriva det som. Om jag då inte är hela mig själv, är jag då den som hon föll för? I fortsättningen så kommer Yrkesofficerare få svårare än tidigare att få ihop ekvationen jobb/familj eftersom internationell tjänst blir ett krav. Dock Kristina så har tidigare undersökningar visat på att svårigheter med att få familjelivet att fungera är den viktigaste orsaken till att officerare börjar fundera på karriärväxling. /K Ja jag förstår vad du menar men det kan låta hårt för den som är hemma att få det ultimatumet, men vad är det som säger att det är så självklart då att respektiven ska vara hemma och ta hand om barn osv? Sen är det även ett val man gör när man väljer att leva med en yrkesofficier, det är lite annorlunda mot ett vanligt svensson liv. Rotationsmissionerna kommer nog som sagt att se lite bleka ut i framtiden mot NBG osv. Det är tråkigt att det ska vara så svårt under långa perioder att få ihop familj och jobb. För som sambo VILL man ju inte stå ivägen och stoppa heller men ibland svider det lite och man kan få känslan av att vara bortprioriterad eller oviktig gentemot ex. en mission. Men jag respekterar givetvis min sambos val och har med glädje stöttat honom genom hela hans mission. K

OK, då blir det lite annorlunda. Jag ska väl säga det att jag har haft min älskades stöd när jag åkt. Om hon hade sagt nej första gången (innan vi gift oss) så hade jag nog åkt ändå, tror jag. /K Hej Jag kan ibland tycka att flertalet yrkesofficerar sätter sig själv och sin yrkeskarriär i första rummet helatiden, att man som sambo/fru bara har att välja på att aceptera det eller bryta. Jag har nämligen själv en sådan som efter en snart avklarad första utlandstjänst har mjuknat och börjat ge mer respekt mot mina känslor också. Jag tvekar på att skaffa barn och binda mig på riktigt för rädslan och oron är förstor för att bli lämnad hemma ensam med hus, barn osv. under längre perioder. Varför e det så? Kristina

Hej på er! Hoppas ni har det bra och att ni tycker det funkar ok med utlandstjänster..... Min sambo kommer hem på sitt sista leave om två veckor, vi ska åka på en solsemester en vecka under leavet för att få 100% egentid med BARA varandra! Det ska bli så skönt och jag längtar jätte mycket efter honom! Väldigt, väldigt mycket faktiskt. Jag håller med om att det är tröttsamt att vara så långt ifrån varandra och jag är så frustrerad över denna eviga envägskommunikation. Vi kan inte ens skicka sms till varandra! Den här näst sista perioden har varit trög för oss båda, man skymtar slutet men det är ändå så långt borta... Ska bli skönt att få det sista leavet avklarat så vi kan inrikta oss till 100% på hans hemkomst! Men jag måste ändå säga att jag tycker att det har gått fort! Tittade i almenackan o insåg att det bara är ett par månader kvar Ha det bra o sköt om er! Stor kram Kristina

tack för dina visdomsord josefine! vem som helst vet att det hjälper de två första dagarna nu i veckan så va det lite deppigt, men sen försökte jag ignorera det & sen gick det bra. nu efter att jag varit med honom i ca 5 timmar så känns allt tiptop igen & att det komemr gå bra. man är bara ovan som sagt. man får en nytänding. menar du att det är dumt att va frågvis angående missionen & fråga hur det är där nere osv? jag har frågat massor & kolalt massa här på forumet. men jag blir mer sugen att oxå åka ist. jag undrar dock om jag ska va ledig dagen han åker & säga hejdå på flygplatsen eller om det bara gör det hela värre? man vill, men ändå inte på nåt sätt. & på nåt sätt så kan jag förstå när du skriver att man vänjer sig med ensamheten. jag vet det inte än, men jag förstår. ska iaf hitta på nåt intressant jag kan underhålla mig med under missionen.. kram Hej!! Nej, fråga på!! jag var jättenyfiken och ville veta allt!! Jag frågade honom om massa saker och jag gör det fortfarande. Nu är det mer om vad han gör och ofta, allt för ofta enligt mig , så får han inte svara för det är hemligt. Men fråga annars får du inget veta! Jag jobbade dagen han åkte, han åkte redan kl 7.30 så jag stog och storgrät på jobbet och vi sov inget natten innan, bara grät.. Man tror att jorden ska gå under och jag börjar nästan gråta när jag tänker på det men det blir faktiskt bättre!! Jag har inte gråtit så mycket i hela mitt liv som jag har gjort under dom här månaderna. Men nu har jag inte gråtit på två månader tror jag så det blir bättre!! Jag började plugga i höstas så jag fick något nytt och roligt att koncentrera mig på. Tränat massor har jag gjort också. Sysselsätta sig är jätteviktigt!! kram Jag kan bara hålla med, man är jätte nere kvällen innan och den dagen de åker. Jag kan inte fatta att tårarna aldrig tog slut. Jag grät hela kvällen innan han åkte, jag grät på flygplatsen, jag grät på tåget till centralen och jag grät på tåget hem... ca 4 timmars storgråtande utan uppehåll, konduktören på tåget såg medlidande på mig och gjorde så under resten av resan... Men det blir bättre! Man vänjer sig ganska fort, även om det är tungt periodvis, men man får försöka bita ihop ibland även om det är svårt! Försök att ta vara på de helger ni har kvar innan han åker, men tillåt er också att låta det bara vara vardag för det är den som man saknar sen... Ha en skön helg! Kristina

tack för dina visdomsord josefine! vem som helst vet att det hjälper de två första dagarna nu i veckan så va det lite deppigt, men sen försökte jag ignorera det & sen gick det bra. nu efter att jag varit med honom i ca 5 timmar så känns allt tiptop igen & att det komemr gå bra. man är bara ovan som sagt. man får en nytänding. menar du att det är dumt att va frågvis angående missionen & fråga hur det är där nere osv? jag har frågat massor & kolalt massa här på forumet. men jag blir mer sugen att oxå åka ist. jag undrar dock om jag ska va ledig dagen han åker & säga hejdå på flygplatsen eller om det bara gör det hela värre? man vill, men ändå inte på nåt sätt. & på nåt sätt så kan jag förstå när du skriver att man vänjer sig med ensamheten. jag vet det inte än, men jag förstår. ska iaf hitta på nåt intressant jag kan underhålla mig med under missionen.. kram Hej Maria Jag tycker du ska göra som du vill ang. säga hej då hemma eller på flygplatsen. jag valde att följa med till flygplatsen vilket var väldigt väldigt jobbigt . Jag ville vara med så långt och länge det gick men jag tror att det är jobbigare att säga hej då på flyplatsen än hemma. Men det e´inte lätt första gången men jag kan trösta dig med att det går lättare, mycket lättare, när han åker efter ett leave. När ska han åka och vart var det han skulle nu igen? Sorry dåligt minne.... Kram Kristina

Hej Maria Jag håller med om att man kan bli paranoid över att han inte ringt eller svarat, min sambo e just nu ute på någon resa och har inga kommuniaktionsmöjligheter på typ en vecka... men han hade lyckats få tag på en dator idag o skickat ett mail i alla fall *glad*. O jag kan bara säga att jag e rejält avundsjuk på dig som får träffa din kille på fredag, själv får jag vänta drygt en månad till... Sköt om dig! Kristina