Kommersialisering av konflikthantering

[Guest Filip]

Hej

 

Jag skrev det här inlägget om privatisering av 'peacekeeping' för ett annat engelst språkigt forum. Därför är det på engelska, tänkte dock att det kunde vara av lite intresse för folk här.

 

I think many agrees to that UN peacekeeping missions aren't always the most successful efficient operations. Rwanda, Bosnia, Somalia for are examples on where the UN was incompetent if not very incompetent. Sierra Leone is an other one. Here rebels managed to steal UN tanks, weapons and kidnap many peace keepers, the UN peace keepes had a great deal of trouble and was initially unable to stop the violence, although the country is rather stable now this is after help by the British army which helped train and support the countries military and a long sustained conflict between the UN and the rebels.

 

It's time to realize, the reality of UN peacekeeping is that it hasn't worked very well, with failure being the usual outcome and success a more rare one.

Outsourcing and privatizing peacekeeping could be an solution. The UN or possible some other party would pay private security company's to do peacekeeping in certain Nations mainly in Africa, there's actually a couple of companies out there with the capability of such operations: Blackwater USA, or DynCorp for example, and the industry is growing it's likely that in the future there could be many companies to choose between. Today I ran into an pretty good article about it.

Peacekeeping, Inc. A long article

Unfortunately it's also very long.

I found an shorter article with excerpts from the long one, though. See below.

A Shorter Article

 

It's a controversial idea, yes. But I don't think it's a bad one. It could work in some conflicts. It actually already has worked quite well in Sierra Leone (at least according to the article and wikipedia) were in the 90ties an South African company Executive Outcomes (Which no longer exists) was hired in to push back the rebels in the country. They succeeded with that. But later left the country after which the rebels came back.

 

There are disadvantages with Private 'mercenary's' doing the peacekeeping, read the article there's a not extremely long section about "Privatizations perils". But I think some of the problems could be countered with the UN employing observers who would ensure the company does the right stuff, if not you simply stop paying them, they would then get a bad reputation and no future contracts.

 

Private Peacekeeping could become a good supplement to the classic peacekeeping concept that could actually save a few lies and help some countries get back on their feet, it might have problems but it is quite possible that it might in some cases actually work better than the classic nation powered approach and it would most probably be cheaper.

 

Är det här en bra idé, skulle det fungera? Skulle ni kunna tänka er att jobba för ett sådant här företag?

[ollevarm]

Den som är lite förälskad i privata säkerhetsintressen och pacekeeping på entrepenad bör titta på detta.

 

 

 

 

 

Jeremy Scahill har undersökt Blackwater och de problem som följer med privatiserade arméer.

[ollevarm]

Den som är lite förälskad i privata säkerhetsintressen och pacekeeping på entrepenad bör titta på detta.

 

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=YgM5Q3c6XWk...ted&search=

 

Jeremy Scahill har undersökt Blackwater och de problem som följer med privatiserade arméer.

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Jeremy_Scahill

Edited July 27, 2007 by ollevarm

[ollevarm]

Det är ganska mycket namedropping och har man inte följt debatten kan det vara svårt att hänga med. Men en sak som är intressant med en liten koppling till Sverige är att Cofer Black, mannen som startade programmet med "extrajudicial abductions" idag är Vice VD på Blackwater.

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Cofer_Black

 

Extrajudicial abductions är ett program där man rövar bort misstänkta terrorister och torterar dem i deras hemländer. Det var alltså Cofer Black som låg bakom bortrövandet och torterandet av Ahmed Agiza och Mohammed al-Zari. I Sverige kallades detta för Egyptenavvisningarna.

 

http://sv.wikipedia.org/wiki/Egyptenavvisningarna.

Edited July 27, 2007 by ollevarm

[Krook]

Privatisering i all ära men vissa delar av peacekeepingen tror jag bäst lämpar sig åt Statsmakters reguljära styrkor. Delar av den såsom UH, mm lämpar sig för outsourcing (som jag tidigare sagt i annan tråd) men inte allt och framför allt inte huvudtjänsten.

 

/K

*Flyttar till Luckan.

[Kiowa]

It's a controversial idea, yes. But I don't think it's a bad one. It could work in some conflicts. It actually already has worked quite well in Sierra Leone (at least according to the article and wikipedia) were in the 90ties an South African company Executive Outcomes (Which no longer exists) was hired in to push back the rebels in the country. They succeeded with that. But later left the country after which the rebels came back.

Fast EO är väll inte ett så bra exempel på Peacekeeping, mer hur man kan stötta andra länders militär. EO var legosoldater som gick in, stödde armen och såg till att driva tillbaka RUF genom effektivisera taktik, ledarskap och understöd.

Jag tror nog peacekeeping-trupper nog är mest lämpad för nationer som kan engagera sig på den politiska och civila sidan också. Jag tror dessa företag skulle nog locka till sig för mycket wannabes som tror att peacekeeping är krig och frustrationen över detta tas ut på annat sätt.

Däremot så kan privata företag användas för underhåll precis som Krook säger.

[Zoran]

Den som är lite förälskad i privata säkerhetsintressen och pacekeeping på entrepenad bör titta på detta.

 

 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=YgM5Q3c6XWk...ted&search=

 

Jeremy Scahill har undersökt Blackwater och de problem som följer med privatiserade arméer.

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Jeremy_Scahill

 

Jag skulle inte lita ett ord på vad Jeremy Scahill skriver och säger med tanke på att hela hans bok bygger på andrahands information och i vissa fall antaganden. Han har aldrig varit i Irak, han har inte intervjuat ledningen i något PMC företag (inte ens Blackwaters som han skrev om), dem PMCs han intervjuade i New Orleans drev med honom och hittade på saker som han sedan skrev och tryckte. Mannen är bara gnällig men uppenbart tilltalar han den liberala massan i USA då hans bok säljer betydligt bättre än Robert Young Peltons bok ”License to kill”. Pelton var två månader i Baghdad och åkte Route Irish dagligen med BWs Mamba team. Han har hög cred med tanke på hans tidigare arbeten som den återkommande bokserie Worlds most dangerous places och hans dokumentär filmer. Han bidrog med bilderna till dokumentärfilmen Shadow Company som handlar om legoknektar och PMCs.

Scahill är knappast neutral i ämnet, vill man läsa något som är lite bättre källor skulle jag rekommendera er att läsa och lyssna på akademikern Peter Singers idéer som han framför i sin bok Corporate Warriors: The Rise of the Privatized Military Industry.

Edited July 27, 2007 by Zoran

[Isgubbe]

Slog ihop Blackwater tråden i KoK med privatisering av peacekeeping tråden.

 

/BlåGul

[VMI2002]

Varfor skulle just staten vara battre pa "huvudtjansten" an privata foretag.

 

For mig handlar inte fragan om vad som kan/bor privatiseras - utan hur man uppnar ansvar och "accountability" bland de privata foretagen.

 

I manga operationer idag finns det helt enkelt inte tillrackligt manga "shooters" bland statliga militarer for att genomfora operationer och samtidigt skydda sig sjalva och andra. Afghanistans president skyddas till exempel av ett privatforetag - det innebar att vanliga soldater kan syssla med nagot mer matnyttigt....

[Krook]

Varfor skulle just staten vara battre pa "huvudtjansten" an privata foretag.

 

For mig handlar inte fragan om vad som kan/bor privatiseras - utan hur man uppnar ansvar och "accountability" bland de privata foretagen.

 

I manga operationer idag finns det helt enkelt inte tillrackligt manga "shooters" bland statliga militarer for att genomfora operationer och samtidigt skydda sig sjalva och andra. Afghanistans president skyddas till exempel av ett privatforetag - det innebar att vanliga soldater kan syssla med nagot mer matnyttigt....

I PSO:s gäller ju inte att vinna väpnad strid utan om att skapa förutsättningar för dialog, även i terränglådan, och det med ett så stadigt förtroendekapital som möjligt. Det är något som inte PMC:s är bättre på än Nationalstater.

PMC:s kan vara nyttiga i många aspekter och vissa jobb är de bättre på att utföra men inte den typen av PSO:s som varit gällande de senaste 60 åren.

 

Den dagen ett bolag som ENDAST tar världsamfundets sida och endast då kan de ersätta staters bidrag. Nuvarande system har sina brister men har långt mycket bättre förtroende än de företag som finns idag. Att det är samma typer av människor och att de privatanställda är bättre på många plan är underordnat betydelsen av ordervägarna.

 

Att vara close protection åt Afghanistans president är inte en vanlig PSO utan helt klart en uppgift som ett PMC kan utföra. Vad gäller antalet "shooters" så är det oftast en fråga om mandat och politisk vilja snarare än vad som de facto är möjligt. De soldater som ingår i de olika operationerna tenderar nyttjas under sin kapacitet ofta på grund av uttolkning av mandat.

 

/K

[VMI2002]

I PSO:s gäller ju inte att vinna väpnad strid utan om att skapa förutsättningar för dialog, även i terränglådan, och det med ett så stadigt förtroendekapital som möjligt. Det är något som inte PMC:s är bättre på än Nationalstater.

PMC:s kan vara nyttiga i många aspekter och vissa jobb är de bättre på att utföra men inte den typen av PSO:s som varit gällande de senaste 60 åren.

 

Att vara close protection åt Afghanistans president är inte en vanlig PSO utan helt klart en uppgift som ett PMC kan utföra. Vad gäller antalet "shooters" så är det oftast en fråga om mandat och politisk vilja snarare än vad som de facto är möjligt. De soldater som ingår i de olika operationerna tenderar nyttjas under sin kapacitet ofta på grund av uttolkning av mandat.

 

/K

 

Man behover val shooters for att utfora PSO ocksa! Eller vem ar det som patrullerar, genomfor vapensok, upprattar check points, osv, osv, osv.

 

Om PMCs da kan skota saker som t.ex. Force Protection, close protection, konvojer, osv - da innebar ju det att det blir fler shooters over for att genomfora allt annat.

 

Och en sak ar val klar - PSOs ar MYCKET personalintensiva. Mycket mer an just high-intensity combat! Det ar alltsa i PSOs man kanske behover stod fran den privata sektorn. Staten klarar krig alldeles utmarkt...

[ollevarm]

"Han har aldrig varit i Irak, han har inte intervjuat ledningen i något PMC företag (inte ens Blackwaters som han skrev om), dem PMCs han intervjuade i New Orleans drev med honom och hittade på saker som han sedan skrev och tryckte."

 

Källa?

[Krook]

Man behover val shooters for att utfora PSO ocksa! Eller vem ar det som patrullerar, genomfor vapensok, upprattar check points, osv, osv, osv.

 

Om PMCs da kan skota saker som t.ex. Force Protection, close protection, konvojer, osv - da innebar ju det att det blir fler shooters over for att genomfora allt annat.

 

Och en sak ar val klar - PSOs ar MYCKET personalintensiva. Mycket mer an just high-intensity combat! Det ar alltsa i PSOs man kanske behover stod fran den privata sektorn. Staten klarar krig alldeles utmarkt...

Jag tror att om vi är noga med vilka som utför vilken uppgift så blir det bra till slut och jag vill understryka att jag inte är emot PMC generellt men att man ska vara försiktig med vilken uppgift de tilldelas. Exempelvis vill jag inte att ett företag skulle bli huvudentreprenör för en mission. Exempel skulle vara att Sandline Inc. (finns de än?) tar över OP Althea i Bosnien. Det skulle inte vara snyggt. Att de utför vissa kringuppgifter som inte misskrediterar missionen vore däremot bra.

FP annat än campvakt tycker jag inte är ett jobb för PMC i en PSO, inte heller skydd av missionens egna konvojer. Anledningen är att det är i de situationerna som eldväxling oftast uppstår och där skuldfrågan (i brist på bättre ord) blir mer oklar än om missionens egen personal står för det. Kort och gott så kan det ifrågasättas och därmed är det inte bra för missionen ifråga. Oftast är förtroendet för missionen den viktigaste punkten för att nå uppsatta mål och det måste värnas om.

 

/K

[Zoran]

"Han har aldrig varit i Irak, han har inte intervjuat ledningen i något PMC företag (inte ens Blackwaters som han skrev om), dem PMCs han intervjuade i New Orleans drev med honom och hittade på saker som han sedan skrev och tryckte."

 

Källa?

 

 

Sorry, antar att jag inte heller borde bli journalist ;) , lika kass på källor som Scahill. Hade fel ang att han inte varit i Irak (läste att han var där 1998) Hittade en bra bokrecension som sammanfattar min kritik ganska bra. Scahill har gjort det svårt för sig när han valde att undersöka en så sluten industri, jag antar att han inte funnit många som vill prtata med honom då han är notorisktt känd för att vara kritiskt mot industrin. Ang att han blivit bluffad i New Orleans har jag läst om det på bloggar så det kan nog ifrågasättas men det låter troligt med tanke på att han intervjuvade folk som hatar honom.

 

Blackwater

Review for Barron's

By Lewis Perdue

This article was first published in Barron's, the Dow Jones financial weekly. Copyright 2007, Dow Jones & Co.

 

 

Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army by Jeremy Scahill, (Nation Books, New York, March 2006, hardcover, $26.95, 452 pages ISBN:1-56025-979-5) aspires to be the definitive investigation into the growth of one of the largest private military firms in the world and an exhaustive catalog of its sins, especially as a tool for Bush Administration policy.

 

But as a cobbled-together amalgam of the author's previously published articles, rehashed pieces by other "progressive" journalists all embedded in a slurry of unattributed sources and one-sided quotation of politicos with an axe to grind, the book fails miserably as anything other than a moveon.org playbook for the 2008 presidential campaigns.

 

Instead of a steady march of organized facts from multiple credible sources which makes for solid investigative reporting, Blackwater offers layers of innuendo cast in obviously biased language which offer glimpses of Blackwater: in Iraq, New Orleans, Azerbaijan and elsewhere. No smoking guns here or even warm barrels, just 452 pages of poorly documented, mind-numbing minutiae wandering about in search of significance and lacking in overall coherence.

 

Early on, the author attempts to indict Blackwater for incompetence, or worse, by reconstructing the final days of the four Blackwater employees who were ambushed, burned and hung from a bridge in Fallujah. The indictment fails. Even worsh, Scahill's cartoonish descriptions of the men makes them into bumbling bafoons rather than offering the reader a moving, "Blackhawk Down" sense of tragedy and men betrayed.

 

Scahill's trite, political-hot-button phraseology pervades the book. To Scahill, Blackwater's founder, Erik Prince is, "a radical right-wing Christian mega-millionaire who has served as a major bankroller of President Bush's campaigns but of the broader Christian-right agenda." Some facts would have been helpful: religious affiliation, personal net worth, dollar amount of contributions. Perhaps Mr. Prince is all of these, perhaps not. But having the facts would allow a reader to reach their own decision, and having done that, could either agree or disagree.

 

Scahill's lack of attribution and the inherent weakness of his facts also destroy the book's credibility. He first writes that, Blackwater has more than $500 million in government contracts....:as one U.S. Congressmember observed, in strictly military terms, Blackwater could overthrow many of the world's governments."

 

This is a typical Scahill statement with no attribution. Which member of Congress? Observed to whom? When? All those pesky little details that a beginning journalism course requires for a C grade are notoriously absent in this book. With no attribute, one might conclude this was made up to fit the point.

Context is also lacking in that passage. Scores of other military firms like Sandline, Executive Outcomes and others have been overthrowing various world governments for the past 40 years according to Corporate Warriors: The Rise of the Privatized Military Industry, by P.W. Singer, (2003, Cornell University Press). Unlike Blackwater, Corporate Warriors is a very well-written, even-handed, fact-packed and extensively documented work.

 

Whether this level of military power in private hands is a good situation or not is handled with Scahill's tritely predictable judgement that it is all evil. He conveniently neglects to balance the record by pointing out that, according to a number of sources including Corporate Warriors, the Bosnia intervention could not have succeeded without private military contractors.

 

And Scahill's $500 million figure? He never tells us over what period of time those contracts were granted. And while it's certainly substantial compared with the average family outcome (even for Greenwich or Bergen County), it's a rounding error in the $80+ billion annual budget for the current war.

 

The sort of facts that would have made Scahill's book credible and worth reading are the very sort found abundantly in Corporate Warriors which tells us that even before the start of the current Iraq war, "from 1994 to 2002, The U.S. Defense Department entered into more than 3,000 contracts with U.S.-based firms estimated at a contract value of more than $300 billion. And unlike too much of Scahill's book, that last figure from Corporate Warriors has a footnote with a the source.

 

The lack of sourcing and context plague every part of every page of this book. To call out each of them would require more words that it took to fill the pages of Blackwater. There is simply no way to determine what should be believed or not. For that reason, this book is a waste of time and money for the seeker of truth. For them, Corporate Warriors and a number of other books offer far more credible and documented writing which is not plagued by biased prose and overtly politically intents.

 

Scahill's political tunnel-vision also makes it seem as if the rise of PMFs began in 1997 with Blackwater. Contractors have been doing business with the U.S. government for decades, but it really began big-time with the hollowing out of American armed forces that started under President Bush's father and accelerated during the Clinton administration. There is plenty of blame for that to spread around both parties, but in his own partisan way, Scahill cuts Bill Clinton a big piece of slack, failing to note his policies which helped expand the use of privatized military. Those wishing to have hard facts about this are referred to Corporate Warriors.

 

In the end, Scahill utterly fails to make his case that Blackwater is the world's most powerful mercenary army as his subtitle claims.

 

 

/Z