chpapa

Jo, reportaget kom i tisdags. Oerhört ensidigt, trubbigt och fördomsfullt. Av en journalist som alrig varit i landet. Dokumentären är usel, fylld av felaktigheter, fördomsfulla synpunkter och skrämselframkallande generaliseringar. Den ger bara en sida av förhållandena i Liberia. Bl. a. en intervju med ex-generalen Butt Naked, en sjuk typ som borde sitta inspärrad i samma cell som Taylor i Haag. Tyvärr var Jörgels kommentarer också mycket märkliga, ibland felaktiga. Liberia i dag är inte ett helvete på jorden!! Jörgel menar att det i vissa avseenden är så. Och t.o.m. att filmen inte visar det allra värsta. Märklig generalisering av en som arbetar för den liberianska regeringen som säkerhetsexpert. Tycker i alla fall jag. Att man riskerar att bli mördad för ett par gymnastikskor - som han skriver - är en överdrift. Jag har aldrig varit med om livshotande angrepp för mina sneakers skull. Många har nog velat ha dem, men mig har de alltid lämnat i fred!

Den som är intresserad av bakgrunden till inbördeskriget i Liberia 1989-2003 och som vill få en uppdatering av det aktuella läget kan titta på nätet på en serie om 8 avsnitt, kallad "The Vice Guide to Liberia", nyligen inspelad. Men kom ihåg! Filmerna visar bara en del av dagens verklighet i Liberia, de mörka sidorna. Det finns så mycket som är hoppfullt också. Se www.vbs.tv

Ditt förslag rörande EUs katastrofberedskap är precis vad jag efterlyser. Inom de stora biståmdsorganisationerna borde också nån gemensam planering i förväg ske. Men det är inte lätt! Ofta finns det revirtänkande och andra interna hänsynstaganden. Militära insatser för att säkra materiell katastrofhjälp behövs säkert ibland. Jag håller med dej. Särskilt vid oväntade, fruktansvärda katastrofer om nu i Haiti. Jag tror också att militär närvaro i såna sammanhang kan uppfattas som en trygghet - förutsatt att militären uppträder korrekt o har förståelse för de drabbades frustration och traumatiska upplevelser. Men det ska förstås ingå i utbildningen. Hur kan vi påverka EU att diskutera EU Humanitarian Aid Group?? Hur gör man konket? Vart vänder man sig?

Nu har en vecka gått sedan jordbävningen i Haiti inträffade. Fortfarande verkar det - åtminstone på avstånd - som om den basala katastrofhjälpen (vatten, mat, medicin) inte når fram till dem som bäst behöver. En orsak är brist på drivmedel. En annan svårighet är att få landa på flygplatsen. Återigen har man gjort det sora misstaget att i större skala redan i början försöka organisera hjälpinsatser (kontor, datorer, sammanträden o.s.v) i stället för att hastigt få in nödvändig hjälp för direkt överlevnad. Sån hjälp får inte ta mer än ett par - tre dagar. Då är det improvisation, flexibilitet och fantasi som gäller. Jag vet att uppgiften är oerhört svår, men basal överlevnadshjälp måste, måste till. Annars uppstår social oro, våld, plundring. Jag måste erkänna att jag tycker att haitierna trots allt visat prov på stort tålamod. Situationen är spänd, men laglösheten ska nog inte överdrivas. I det initiala skedet av katastrofhjälp ska inte heller militär närvaro förringas. Snabba insatser för att skydda hjälpsändningar, säkra distributionen, lugna människorna. Jag vet inte om det överhuvudtaget är möjligt med så hastiga insatser. Vi talar om dagar. Jag tycker också att återigen har FN varit alltför långsamma och tröga. Det tog väl näst intill en vecka innan någon planering av humanitär insats påbörjades på allvar. Ingenting kan göras om. Men det borde ske en förberedande planering inom FN, stora hjälporganisationer och regeringar, så att det finns åtminstone en grovplanering för hur akut humanitär hjälp i katastroflägen omgående ska kunna påbörjas - ren överlevnadshjälp alltså. Är detta en utopi, en dröm, en vision som i verkligheten inte kan förverkligas?

Hallå! Först ska du ha klart för dej att det är alldeles naturligt att du reagerar på ett sätt som för dej själv och också för dina närmaste o kompisar verkar konstigt. Det gör alla som varit i svåra stressituationer. För en del år sedan, nyss hemkommen från jobb i en krigszon i Västafrika, kastade jag mig raklång på marken när några småkillar smällde av nyårssmällar. Du ska också vara beredd på att traumatiska upplevelser kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang och långt efter det att du kommit hem för gott. Nåt mycket viktigt är att du får tillfälle att med nånannan som varit med om detsamma som du eller som har förmåga att engagerat lyssna på dej, prata ut om dina upplevelser. Och det ska inte vara med nära anhöriga. För då blir det lätt så att de lägger på sina dina bördor. Och det är inte bra. Utan hitta nån som du har förtroende för. Fredsbakrarna har kamratstödjare - kanske nåt för dej? Du ska inte heller tveka att söka professionell hjälp om du tror att det skulle vara bra. Du ska absolut inte bara försöka tränga undan dina svåra upplevelser. Det är inte bra. Du måste få berätta, tala ut. Då blir det lättare att sen "let them go". Annars kommer de att explosionsartat poppa upp senare - och det kan dröja länge. Jag förstår att du är på väg tillbaka till Irak. Take care and stay safe! Och lycka såsmåningom till med återanpassningen till livet i Sverige!

Eller engelska? Har sökt på Peoples Press men bara hittat en Dansk version, vi andra får tydligen vänta ett tag... Som tur är så är boken inte skriven av en skönlitterär författare, således är det en hyffsat enkel danska med mängder av instoppade engelska förkortningar. Så det går rätt fort att läsa den endå... Det som beskrivs som torde kunna vara skyddsvärt är ju snarare operationerna man genomför när man har civilakläder, skyddsrutiner samt då, för våran egen del... Svensk SF brukar ju inte nämna vilka man tränar med och om man tränar med någon... trots att folk från andra länder skadas i sverige vid övningar och vice versa. Den största behållningen var dock beskrivningen av de åtgärder man genomförde inför mötet i Köpenhamn, lagom efter att folk visat vad ett fredliga demonstranter kan ställa till med i Göteborg... Boken finns nu på svenska. Kan köpas på nätet. Och i bokhandel också. Men ... jag vet inte egentligen om jag tycker att den är värd att köpa. Tja ...

Har läst Rathsacks bok på danska. Den är ju inte nåt litterärt mästerverk. Utan mer personliga minnen från hans karriär som dansk elitsoldat. Den beskriver på ett självupplevt sätt hur träning och olika uppgifter både i Danmark och utomlands (Afganistan, Irak) genomfördes. Den tecknar en bild av Rathsack själv som en äventyrssökande man som gillar spänning och verkligt krävande utmaningar. Jag undrar vad han kommer att ägna sig åt resten av livet. Han är lite över 40 nu o har begärt avsked från Jaegerkorps. Att boken ur ett militärt perspektiv skulle vara till skada för danska insatser i Afganistan begriper jag egentligen inte. Att den fick en överbefälhavare i Danmark (var det väl?) att avgå fattar jag ännu mindre. Men kanske för att boken avslöjade en hel obehagliga insatser av elitsolaterna. Vad vet jag? Nån som är mer politiskt och militärt insatt förstår det kanske?? Men det var inte bortkstad tis att traggla sig igenom danskan, vilket faktiskt inte var särskilt svårt.

Yttrandefriheten ska vi värna om!! I Sv. Dagbladet i dag försäkrade en företrädare för svenska försvaret att man aldrig i Sverige skulle reagera på samma sätt som i Danmark. Några legala åtgärder skulle aldrig komma i fråga och inte heller krav på förhandsgranskning. Så yttrandefriheten är det grundläggande. En helt annan sak är att man som försvarsanställd (och inom många andra branscher också) förbinder att inte yppa eller avslöja uttalat hemlig information som kommit en till del. Det tycker jag inte alls är nån inskränkning i yttrandefriheten. I det aktuella danska fallet verkar det ju inte som om jägarsoldaten avslöjat nån direkt hemlig information och därför skulle ha brutit mot sekretessen. Så det finns säkert andra motiv till att danska försvarsmakten gått ut så kraftigt. Dessutom är det nog lite väl naivt att hävda att en soldats berättelse om sin tjänstgöring skulle kunna avslöja förhållanden som kunde vara farliga för de nuvarande soldaternas säkerhet. Talibanerna är inga amatörer, utan proffs på terrorism, och har säkert tillgång till hemligare säkerhetsinformation än en enskild soldat.

Jag vet faktiskt inte om filmen finns på DVD? Nån annan som vet?

Jag vet inte om filmen kan klassas som "dramadokumentär"... Den är ingen dokumentärproduktion och återger inte händelser som verkligen ägt rum. Men eftersom f.d. barnsoldater medverkar tror jag - också baserat på mina egna erfarenheter från inbördeskriget i Liberia - att den ger en verklighetsnära bild av hur kriget gick till. Liberianska myndigheter var ju mycket positiva till inspelningen och var till stor hjälp. Men när filmen väl var färdigproducerad ändrade man sig. Och förbjöd filmen i Liberia med hänsyn till att den gav en negativ bild av landet - jag tror att man också menade att den var osann. Jag tycker att filmen är sevärd både för dem som själva på något sätt har anknytning till Liberia, t.ex. tidigare FN-soldater, men också för dem som vågar se hur ett grymt krig med barnsoldater inblandade kan gå till.

Jag såg den för ett tag sen och jag måste säga att jag blev grymt besviken. Den va inte alls så gripande intressant som jag hade föreställt mig. Vet faktiskt inte varför jag kände så, men tyvärr så föll den mig inte på läppen. Sen va den fruktansvärt seg och skådespelet va inte direkt det bästa. Vad jag hört så är barnen i filmen sådana som faktiskt varit med om det som händer i filmen, och således inga direkta skådespelare, vilket kan förklara den "sämre skådespelarprestationen". Det är alldeles korrekt: Aktörerna i filmen är verkligen tidigare barnsoldater, inga utbildade skådisar alltså. Många av dem kan säkert inte läsa, därför att de aldrig gått i skola. Taylor rekryterade ju barn från 8 år till sin Small Boys Unit. Jag bodde 1994 i närheten av deras utbildningscamp och alla checkpointer i mitt område var bemannade av beväpnade och drogade barnsoldater. Det var ofta väldigt otäckt! Men jag var nästan den ende "vite" i stan, så de kände snart igen mig. Jag kan förstå att filmen kan upplevas som seg. Men jag gjorde det inte, utan som hemnsk och realistisk. Det var faktiskt så det gick till. Flera barnsoldater berättade för mig att de hade tvingats döda familjemedlemmar eller vänner. Det förekom ofta, därför att det gjorde det omöjligt för barnsoldaterna att desertera eller fly bort från kriget. Vart skulle de ta vägen? Dom som dödat sin far eller sin bror. Filmen är ingen dokumentär förstås, men de beskriver på ett realistiskt sätt hur det verkligen gick till. Därför är den nästan outhärdlig att se för den som levde bland barnsoldater under inbördeskriget i Liberia.

Jag såg Sverige-premiären av filmen "Johnny Mad Dog" i går. Den är inspelad i Liberia med f.d. barnsoldater som aktörer. En fruktansvärt grym film, som beskriver både hur barnsoldater rekryteras och om deras omänskliga beteende. Jag som under kriget bodde i Ganta där Taylors barnsoldater (Small Boys Unit) tränades, vet att filmen beskriver autentiska förhållanden. Det gick verkligen till så som filmen framställer det. Jag hade mycket med småsoldater att göra. Har också träffat många efter avväpningen. Några är mina vänner nu. Jag är rädd för att många här i Sverige kommer att se den bara som "underhållningsvåld". Jag rekommenderar filmen.

Tyvärr lämnade den svenska FN-styrkan Liberia för tidigt. Det hade varit viktigt att ha kvar en europeisk närvaro. Irländarna, som svenskarna delade camp med, lämnade Liberia samtidigt. Ingen europeisk närvaro blev kvar! FN i Liberia ville gärna ha svenskarna kvar. Men då var det Darfur som gällde. Men där blev det ju ingenting av. Det var synd att den svenska närvaron i Liberia inte blev längre än 2 1/2 år, särskilt som jag tror att kostnaderna för att jobba i Liberia var höga. Men fortfarande minns man i Liberia svenskarna med tacksamhet. Folk i allmänhet gillade dem.

I söndags kväll visades en oerhört stark och intressant dokumentär i SVT om hur en massrörelse av modiga och kreativa kvinnor tvingade fram ett fredsavtal i Liberia år 2003. Ni som varit i Liberia på FN-uppdrag och alla andra intresserade, ska se filmen! Den repriseras fredagen den 13 mars kl 2200. Den går kan förstås också ses på SVT Play. Flera av kvinnorna är mina vänner. Jag kan berätta mer om deras insatser för den som vill.

Hallå alla om deltagit i LA 01 - 05!! Är i Liberia till Midsommar. Har varit på barnhemmet ni hjälpte! De ska fira Svenska Flaggans dag den 9 juni. Är inbjuden. kommer att vara där. Ska i morron förhoppningsvis åka till Camp Clara. Irländarna är på väg hem för gott. Jag vet inte om pakistanarna har tagit över än. Ska kolla. Det är hett här. Men ocenavattnet skönt. Läget lugnt. Många kommer i håg er. Ska förhoppningsvis få träffa vicepresidenten för att lämna foton från era missioner till honom och presidenten som ett minne av er.