minjaninja

Visst fixar du de 32 veckorna, det lovar jag! det kunde ju ha varit 33 veckor, eller hur När det känns segt, leta efter något positivt med det hela, det finns där, frågan är nog bara om man just då vill finna det. Vissa dagar vill man bara tycka synd om sig själv och det är inget fel i det heller Nu är det myspys när killen är hemma och totalt värt all jobbig längtan, men det känns skumt att han inte skall åka ner igen snart, men skönt såklart! Lycka till och Kram!

Dagen är häär! Nu är det bara några få timmar kvar tills min snygging kommer hem Jag trodde nästan att denna dagen aldrig skulle komma, alla dessa månader... Jag är helt tankspridd idag, hällde en nykokt kopp te över min hand till frukost men blev inte lack för det, jag vet liksom inte hur jag skall börja ta tag i den här dagen, är jättenervös men ännu mer glad! Vilken tur att jag har haft er här på forumet, inga frågor är dumma, alltid någon som kan svara och alltid någon som är vaken och inloggad... Puss och kram på alla söta och tack för mig! (Jag kommer dock inte lämna forumet helt, har hittat en massa andra roliga trådar) KRAAM!

Kul JOsefine att ni skall bli sambos! Jag och min kille skall också bli sambos när han är hemma i mars igen, tjohoo! Kommer aldrig släppa honom ur sikte haha! (skämt..) Det känns som att det är många som tar stora beslut med partnern när dom är hemma igen. För några få tar det slut men de flesta verkar satsar multum på sitt förhållande, om de inte redan gjort det vill säga. Till alla som har sin partner nyinryckt så vill jag bara hålla med JOsefine. Det blir bättre med tiden! Man förstår mer och mer vad killen är med om, man sysselsätter sig och lär sig att tackla alla de olika känslor som uppstår på bästa sätt. Kristina, gumman, när du berättade att du grät så på tåget. Jag kännde igen mig såväl i det, jag kände precis känslan och mina ögon blev aldeles tårfyllda när jag läste vad du skrivit. Jag håller med dig om att det är jobbigare att säga hejdå på flygplatsen. Lättare att klamra sig fast vid fönstret till hissen hemma och vinka för att sedan gå in och gråta. Det är helt hysteriskt vad mycket man känner vid avskeden. Det blir lättare för varje gång han åker tillbaka men det är alltid jobbigt. Jag kände mig som lilleskutt, som att tårarna sprutade uppåt i en båge. Men efter någon timme är man samlad igen och avreagerad:) Jag bodde i england när han hade tvåveckorsleave, och det är ett bra tips att vara hemifrån tillsammans iallafall någon utav leavarna. Man kan ju välja ROM också..., så härligt det lät! Jag är övertygad om att ni "nya" tjejer klarar missionerna galant! Stora kramar på er alla!

Calle_P: Precis som JOsefine säger så är min kille fortfarande i Kosovo. Han var nere på KS09 och efter den missionen hade han blivit lite förändrad. Han hade blivit mer stressad och skulle vara så effektiv hela tiden, vilket kunde bli ganska påfrestande. Dock vet jag inte om det var missionen som gjorde detta, han gick igenom en personlig tragedi i början på missionen och detta kan ju ha bidragit starkt till hur han var när han kom hem igen. Vi har pratat en del om hur det kommer bli när han är hemma igen och vi är båda medvetna om att det kommer ta ett tag för honom att ställa om sig och "förstå" att han är hemma igen. Att han inte kan ge mig order osv;) (Han gjorde omedvetet det när han kom hem sist) Det har varit ganska lugnt den här omgången och jag har inte varit så orolig (peppa ta i trä) Nu är det tal om att det kan bli lite oroligheter men ingen idé att oroa sig två gånger, innan och under tiden. Han är ju alltid sugen på att åka ner igen men han är 28 nu och har kommit in på universitetet till hösten så nu börjar nog en annan period i hans liv, sen kommer han väl att börja söka igen men om han vill det så fine. Det har varit väldigt intressant när han var iväg denna gången. Så många olika känslor som jag har haft visste jag knappt att jag hade:) En annan sak är ganska intressant. Från att ha varit orolig och passivt tänkt att tänk om nåt händer osv så har jag gått till att själv försöka ta aktion. svårt att förklara men att istället för att oroa mig så vill jag kunna hjälpa till när nåt händer. det lilla jag har kunnat göra är att gå med i lottorna och avancera där men det är alltid nåt. Det påverkar ju inte läget i Kosovo dock... ;)

Något av det bästa på mina senaste leavar har varit återkomsten till vardagen, att hämta barnen på dagis, frukost gemensamt, ja kort och gott att det har varit normalt liv. Fundera till på det och konfrontera partnern: behöver leaven vara så hypad? Vem anser det? För mig så var vardagen efterlängtad, välkommen och undergörande. /K Har funderat... Det var mycket som skulle hinnas med på killens senaste leave; Julfirande och allt vad det innebär, träffa "alla", undvika att bli stressad och irriterad och mitt i detta ville båda knö in en vardag. Men nu tänker jag inte på detta längre. Tack för att ni svarade föresten. Det kanske låter löjligt men det betydde mycket just då. Detta var iallafall hans sista leave, för denna gången, och nedräkningen har börjat! Kram

Tre månader kvar... att vara ifrån varann i 9 månader är himla segt. Det är ju underbart med leavarna men är det någon mer än jag som känner att allt måste vara så perfekt de dagarna partnern är hemma så att det mesta tenderar att bli lite hypat. Det jag behöver nu är inte bara partnern utan en helt vanlig underskattad vardag. Plocka tubsockar som ligger över hela lägenheten och fälla ner toasitsen efter killen, det är vad jag drömmer om :(

Det måste väl vara att man ingår i lägst ett stridspar, sedan grupp, tropp, pluton, kompani osv. Ett kompani (skola) består av flera plutoner (klasser) som består av troppar (studiegrupper). Eller varför inte: En bataljon (skola) består av flera kompanier (årskurser) osv osv Ja! dar har vi ju vad han menade. Tack for det!

Jonna du fixar det här! Att vara ifrån killen i nio månader plus utbildning är så j-vla segt, jag håller med dig. vissa dagar flyger förbi och andra dagar känns oöverkommliga. Men att fixa dessa månader ifrån varandra är det ultimata testet för ett förhållande, tänk vad stolt du kommer vara om du klarar hela tiden ut. Försök tänka att nu ser situationen ut så här. Bromsa inte i uppförsbacke. Kämpa! Vad jag brukar tänka när saker i livet känns jobbiga och obehagliga är: Vad skall jag göra då? lägga mig ner och dö? och det kan man ju inte bara sådär, haha!, det vinner ju ingen på. Du är guld värd för din kille, eftersom han överväger att avbryta missionen för din skull. Värdesätt det. Om din kille kan stanna kvar så kommer ni nog båda vinna på det i längden. Han har ett gott minne att se tillbaka på och du behöver inte ha dåligt samvete och tänka tänk om... dessutom kan du ha detta som hållhake på din kille, och när du vill åka iväg på någonting och han försöker hindra dig kan du påminna honom om att du höll ut i nio j-vla månader för att han skulle få göra vad han tycker är kul. Försök att härda ut en månad till, tänk efter då och se om du fortfarande tycker det är lika jobbigt. Men självklart är det ditt beslut, det är lätt för mig att ha åsikter, men det är ditt förhållande och jag lovar att tänker ni bara noga igenom detta så kommer ni ta det beslut som är bäst för er båda! Lycka till och massor av kramar från mig.

fantomen... varför denna fantomen...? skickar ständigt gamla fantomen och kryptoniter till min kille i kosovo

Kul att det var många som ville berätta om sina upplevelser vid hemkomst. Jag anade att det var en stor konrast men ville veta mer om exakt vad det är som känns annorlunda. Jag fick en del bra svar i era inlägg. Min kille är nu nere för andra gången och innan han åkte varnade han mig för att det nog kommer bli en del tjafs mellan oss när han är hemma igen, just för att man har levt så olika under en lång tid. Han kommer bla. bli galen om jag inte håller tider exakt. Efter att han kom hem från förra missionen har han blivit så irriterande effektiv, effektiv på ett negativt sätt. Skall vi tex tömma en full bil på väskor skall allt med på en gång! det gör inget om man lider eller får ont i ryggen, man slipper ju gå två ggr anser han, medan jag ofta säger slappna av, och tänker att det var skönt att röra på sig och få lite gratis motion när man måste gå två gånger. Ett typiskt vardagsgnäll som grundar sig på olika tänk. En anledning till att han inte vill ta upp ämnet att han varit iväg för nytt folk är att han nästan alltid direkt får frågan: "har du dödat nån?" Det måste vara otroligt frustrerande för er som varit iväg att ni måste förklara så mycket för folk som inte varit iväg, isället för att bara droppa en mening om detta. Som flickvän är jag jättenervös för att han skall hålla för mycket inom sig, jag vet inte om han pratar tillräckligt med kompisarna han var iväg med om hur det var och så. När han kom hem sist sa han ingenting om hur han mådde. Det är lugnt sa han bara. Vad jag vill ha sagt är att det är så gott att få höra erfarenheter vid hemkomsten ifrån andra som varit iväg, då det ibland kan vara svårt att riktigt få ur killen det jag vill veta. Kram på er alla!

Skönt att det kändes lättare när han åkte nu, än när han först åkte ner. Det låter som att det var en lyckad vecka när din kille var hemma. gott! kramkram

Han kom hem från sin förra mission precis innan vi blev tillsammans, så jag har inte varit i denna situationen innan. Däremot märkte jag att han blivit lite förrändrad av den vistelsen. Svårt att beskriva hur, men jag tror det blev en stor kontrast att komma hem igen, det är ju ett helt annat sätt att leva när de är ute. mer strukturerat. Han hade mycket tankar tror jag som han kände att ingen skulle kunna sätta sig in i. Jag måste sysselsätta mig för att dagarna utan honom inte skall bli för tunga, och att gå att fundera på vad han gör och om han är utsatt för fara det löser ju ingenting, det får mig bara att må sämre. Men vi pratar ganska ofta på telefon, och det är gott. En utav anledningarna till att jag sökte till england var just för att få tankarna på något annat, och inte känna att dagarna går åt till väntan. Han vill att vi skall bli sambos när han kommer hem!! Det vill jag med så jag försöker fokusera på det istället. Kramar!

Han kommer hem på ny leave i oktober och den tredje över jul, men hela missionen är inte slut förrän i mars. 9 månader totalt. Han måste styra upp det där med telefonen, det borde ju finnas något sätt.... Han får väl snacka sig in hos någon ansvarig... eller nåt Kramkram!

På måndag kommer min mumsis hem ifrån Kosovo på leave! Tjohooo!!! synd att det bara är för en vecka...., men det är ju ganska bra endå. Till hösten kommer det bli segt, jag flyttar till england över en termin och vad jag har hört så kan man bara ringa till sverige på de telefoner som soldaterna får använda. Kommer inte få höra killens röst på flera månader.... bu. men det är ett senare problem, nu ska jag vara glad först!

Jaa risken finns väl att det blir så där jätte jobbigt igen, men det är väl bara att bita ihop. Nu vet man ju att det blir bättre efter ett tag. Sen får man ju se det på den ljusa sidan, att det närmar sig sakta men säkert slutet Det är rätt, man kan alltid hitta något positivt i allt. Ingen idé att spekulera.