jonna

Jag är fullt medveten om att han velat göra det här väldigt länge och jag har tagit tillbaka min vädjan. Han kommer inte komma hem. Men det du skriver om att jag inte kan skylla behovet av närhet på att jag alltid varit sånn så har du väldigt fel. Jag har alltid varit i behov av närhet, mer närhet än vad vänner och familj kan ge mig. Jag har också alltid innan fått den när jag behövt. Men när man är tillsammans med någon funkar det inte längre och jag är fullt medveten om det. Det är därför missionen är otroligt tuff för mig för att jag inte kan göra något för att få det jag önskar så mycket. Jag kan bara försöka bita ihop så hårt jag kan och försöka stå ut medan min pojkvän är i Kosovo och uppfyller sin dröm.

Försök att leva precis som vanligt. Sista dagarna innan han åker kan bli jobbiga och de första direkt efter att han åkt. Men sen ska man bara försöka leva som innan. Fortsätta plugga eller jobba eller vad man nu gör. Fortsätta med sina fritidsintressen och träffa kompisar. Försöka leva precis som vanligt fast att det ibland känns svårt och tungt. Det är de tips jag kan ge dig. Kram

Kan ju meddela till alla att jag tagit tillbaka min vädjan att han ska komma hem. Fick nämligen en mild utskällning av hans syster igår och hon va den enda som lyckades få fram de argument som bet hårt på mig. Har lovat att försöka stå ut, men mer än mitt bästa kan jag ju inte göra.

Jag vet att jag innan varit så himla possitiv och jag försöker att fortfarande vara det. Saken är den att possitiva tankar inte hjälper i det här fallet. Jag vet inte riktigt hur jag ska få alla att förstå det exakta problemet men ska försöka. Som jag skrivit innan så är jag en människa som behöver mycket närhet. Och då menar jag inte närhet av djur, eller nallen utan närhet av andra människor, helst av de motsatta könet. Innan vi två blev tillsammans så kunde jag få den närheten när jag behövde den någorlunda lätt. När vi blev tillsammans fick jag vänja mig vid att få närhet ungefär varannan vecka. Men när han åkte så fick jag inte längre den närhet jag behöver. Första perioden stog jag ut men det var riktigt tufft. Efter hans första leav så kändes de som att nu är det över, det kommer bli som innan, jag får träffa honom om två veckor igen. Men det blev ju inte så. Jag klarade en längre period men jag klarar tydligen inte flera längre perioder på varandra. Jag vet att jag inte borde känna behovet av närhet när jag faktiskt är tillsammans med honom men endå söker jag närhet från andra. Det är tyvärr inget jag kan ändra har alltid varit sånn. Mitt samvete håller på att svika mig och jag vill verkligen inte förlora min pojkvän. Jag ber honom komma hem för att förhållandet inte ska spricka. Men jag sa också att han bestämmer hur han vill göra och att jag förstår om han vill stanna och lovar göra det bästa av situationen. Jag är bara så rädd att jag ska förlora det bästa jag någonsin varit med om för att jag är för svag. Hoppas att ni förstår utan att misstolka mig. Kram

Tyvärr är det inte min hjärna som har kontrollen just nu. Det är min kropp som ha kontrollen. Jag är en männsika som behöver mycket närhet. Jag har klarat vårt distansförhållande kanon innan men då har det gått max 2 veckor emellan vi ses. Jag klarade första perioden men det var det tuffaste jag varit med om. Tyvärr så håller min kropps begär av närhet på att ta över mitt samvete och jag vill inte äventyra vårt förhållande. Jag trodde jag var starkare än var jag är. Jag vill verkligen inte göra honom besviken men det är det enda jag kan göra för att förhållandet ska hålla. Jag kanske är egoistisk i mångas ögon just nu, men han har alltid under den tid vi varit tillsammans kommit i första hand. Det kommer han alltid att göra, men det funkar bara så länge som jag inte tar skada av det och det gör jag just nu. Jag trodde att jag skulle klara det och jag önskar inget hellre än jag skulle göra det men jag är ledsen. Jag är inte stark nog just nu. Kanske, kanske blir jag starkare med tiden, jag är ju trotts allt bara 18 år.

Just nu är det totalt hopplöst för min del. Jag står verkligen inte ut längre. Jag trodde att jag var starkare men jag gör visst alla besvikna med att säga tyvärr pallar jag inte mer. Jag bad precis min kille att komma hem. Jag känner mig jätte taskig som gör det men jag mår så dåligt att det bara inte går längre. Är rädd att om han inte kommer hem så kommer vårt förhållande inte att hålla. Han sa att det ville han inte riskera så han ska prata med chefen. Känner mig så taskig men vad kan jag göra? Det här lär inte bli bättre. Jag klarar inte bristen av närhet så här länge. Så ledsen över att göra honom besviken men min kropp mår så dåligt och jag pallar inte att leva 7 månader med den här känslan.

Vet hur det känns. Var likadan när min kille skulle komma. Nu längtar jag som in i bomben på att han ska komma igen. Saknar honom så mycket. 8 veckor kvar till hans nästa leav.

Det verkar som att jag kan skatta mig väldigt lycklig som har turen att få ett samtal från min kille varje dag i stort sätt (och om inte ett samtal åtminstonde ett sms). Tydligen inte alla som har den turen. Men din kille borde väl snart komma hem helt och hållet? Är inte den missionen slut snart. Då kan du skatta dig lycklig som har honom hos dig när våra killar i kosovo kommer vara kvar till mitten av mars. Man får helt enkelt ta nyheterna med en nypa salt. Man får försöka att tänka possitiva tankar även då det är som mest jobbigt och man är jätte orolig. Man får se till att sysselsätta sig själv, i för sig lättare sagt än gjort när det känns helt hopplöst jobbigt. Men det finns oftast någonting för varje människa som lugnar och får tankarna åt bättre håll. Gäller bara att komma på vad. För min del är det myskläder, nalle och film som hjälper, eller en lång promenad med mp3:n i öronen. Ha de bra kram

Det är väldigt intressant att läsa alla era svar. Eftersom min kille är iväg för första gången så vet ju varken jag eller han hur mycket han kommer förändras av det här. Så det känns som att genom att läsa era svar kanske jag kan hjälpa honom mer när han kommer hem just genom att lyssna som många av er skriver att ni kanske egentligen vill att andra ska göra. Hoppas fler skriver av sina erfarenheter vill verkligen veta mer jag också. Kram

Har en liten fråga till, till er som varit iväg. Var det svårt att komma tillbaka till det "normala" igen efter ni kommit hem?

Skönt att det kändes lättare när han åkte nu, än när han först åkte ner. Det låter som att det var en lyckad vecka när din kille var hemma. gott! kramkram Ja det var väldigt skönt. Allt känns mer possitivt nu. Räknar redan ner dagarna till hans nästa leav, bara 9,5 vecka kvar . Det var en helt underbar vecka bara han och jag och lite vänner och familj också, men mest bara vi två tillsammans . Helt underbart! Älskar honom så mycket och han tycker verkligen det här är roligt och som det känns nu skulle jag lätt låta honom åka igen om han blir lika glad av det. Trotts att det är tungt och jobbigt utan honom finns det inget som gör mig så glad som att se honom glad. Kramar

Hej Allesammans. Var ett tag sen jag var inne. Men min kille var ju hemma förra veckan så blev inte av då. Det var så otroligt härligt att vara nära honom igen. Men nu är han där nere igen och det är 9,5 vecka tills han kommer igen. Längtar dit så mycket. Det var faktiskt lättare att lämna honom än jag trodde. Var lite jobbigt första dagen men inte jobbigare nu än det var sista veckan innan han kom. Det blir lättare med tiden det känns. Nu när man har vant sig vid det på ett annat sätt. Och när skolan sätter igång blir det roligen ännu lättare då man har mycket annat att tänka på igen. Hoppas det är bra med er andra. Se till att ni får en härlig vecka med era killar nu när det börjar närma sig deras första leav. Kram

Med mig är allt toppen! :P Min pojkvän kommer hit idag. Han är redan i Sverige nu och kommer hit till mig ikväll . Är så glad.

Vad menar du med att en bit av honom kommer försvinna? Min kille är i Kosovo just nu, han har varit där i fem veckor. Visst är det jobbigt att vara ifrån den man älskar men efter ett tag, några veckor så vänjer man sig. Men visst är det jobbigt hela tiden men inte som i början, man saknar honom mycket. Jag har ju fördelen att min kille ringer mig varje dag vilket gör det lättare. Om du låter honom åka så ställ alla frågor du vill ha svar på innan. Förbered dig på att det kommer bli jobbigt. Umgås med vänner, gärna vänner ni har gemensamt som känner din kille, då förstår dom bättre hur du känner när han åkt. Hoppas det hjälper lite. Kram / Jonna

Well det blir aldrig som man tänkt sig här i livet. Önskar dig en härlig mission i det förlovade landet. Psst btw.... lämna Sudan till oss B) har du lovat tycker jag att du ska hålla det. har du åkt så många gånger redan så har du kännt på det. tänk på din sambo, min pojkvän åkte till kosovo i måndags. jag känner mig helt förtvivlad. jag har själv gått med på detta så jag måste stå ut men det är jätte jobbigt när det känns som att man ska dö inom sig. för mig känns det som att jag inte har löst allt med min pojkvän innan han åkte iväg. det känns jätte jobbigt att behöva vänta 2 månader till innan jag kan få prata ut med honom ordentligt. jag mår verkligen inte bra du som är kille och själv åker ner hur käner du inför din sambo??? kram Nä skämt åt sido....så är det sista gången jag gör utlandstjänst! jag är förvånad att hon har ställt upp så många gånger som hon gjort, och det beundrar jag henne för! det är ju givetvis lättare för den parten som åker iväg, än för den som blir kvar hemma. Ibland så känner jag mig som en riktig skitstövel som gör så mot henne!! Håll ut! Snart har du pojkvännen hemma på leave!! Din sambo måste vara helt underbar mot dig om hon stått ut med så många missioner, speciellt som du sagt att du inte ska åka på fler men endå gjort det. Om du nu tycker att du är en skitstövel som åkt iväg så många gånger kanske du kan göra något för henne för att hon ställt upp så mycket. Överraska henne med något du vet hon tycker om, en present för att hon alltid ställt upp för dig. Då behöver du inte känna dig som en skitstövel :P.