2426

Blev uppringd igår om tjänst som amb fö 203, hade helt glömt bort att jag sökt. Tackade dock nej eftersom jag fortfarande har nästan 4 och ett halvt år tills skolan är klar, grattis till den som får chansen att åka istället, hade varit grymt kul.

*suck* Blev uppringd både i förrgår och igår om FS13, men prioriterar studierna just nu, fast det svider så mycket att vara säga "tack, men nej tack." Kunde de inte ha ringt för ett år sen när jag hade all tid i världen?

Hehe, samma här, upptäckte idag att det var ansökningsperiod. Nu lär det knappast vara aktuellt för mig att åka med tanke på skolan, men söker man inte går det ju inte att tacka nej sen :P

Okej då, då förstår vi nog varandra bra Tack för tipset, låter som en mycket bra idé, jag ska prova det nästa gång.

De flesta verkar missat min poäng förut så jag väljer att svara på ditt inlägg istället. Många av de jag träffat tror kortfattat att livet på mission är lata dagar och våfflor. Det är det jag baserar min åsikt på. Självklart blir jag glad när jag hör att ni andra inte känner samma sak utan möts av respekt och förståelse, det är målbilden men inte sanningen för alla. www.mil.se/int tycker jag verkligen om. De skriver om det mesta med en bra blandning, vilket ger en väldigt rättvis bild. Jag hoppas också AB hänvisar dit. Haha, det är i och för sig en möjlighet jag inte tänkt på. Själv brukar jag säga att inget hände och det var lugnt och skönt för att slippa dra historier, intresset för att vara mytomanfarbror försvinner så fort den första frågan; "Har du skjutit någon?" kommer. Måste vara många som råkar ut för den.

Då är det väl lika bra att jag yttrar mig då så en person slipper stå ensam på ena sidan. Är jag verkligen en av de få som tror mig förstå vad Luger menar? Jag kan inte tänka mig att särskilt många är av åsikten att bomber, granater och automateld är vad man är ute efter i utlandsstyrkan. Självklart är det bäst när allt är lugnt och det är läge för våfflor som ni säger. Många i personalen går ju åt till kringsysslorná; vakt, förråd, stab/tross och all sköns underhåll etc. Men även om den stora delen (?) utgörs av skytte mostv. så tillbringar också de en stor del av tiden på campen med underhåll och vila. Poängen jag försöker komma till är att vardagen säkert kan se ut som i den dagbok Aftonbaldet publicerar. Helt oavsett vad jag vill läsa om eller är intresserad av så är det dock INTE vad jag vill mina vänner och min familj ska läsa om (i huvudsak). För de som inte varit iväg på mission kan de ibland vara svårt att veta hur livet där varit. Många oinsatta har nog för sig att det handlar om prostituerade, slappande i solen och andra skattebrännande aktiviteter. Själv späder jag ibland på myterna om lugnet då jag inte orkar förklara för varje ny människa varför det är så viktigt att sitta utanför ett kloster och vakta det timme ut och timme in. Det är inte fel att skriva om stödenheter och allt viktigt jobb de gör för att maskineriet ska fungera, men vad är det som händer utanför campen? Hamnar "vi" i spända konfrontationer, har det verkligen varit stridigheter? Det enda som jag såg efter att flera avlidit efter olyckan med minan var klagomålen om att trupperna inte hade tillräckliga fordon. Inte någon artikel om hur pressad situationen var och hur man mot bättre vetande måste ge sig ut på vägarna varje dag. Jag vill att alla andra ska läsa om "rambogrejorna". Inte för att det är skittufft, utan för att det ibland är jobbigt, läskigt, obehagligt och något det krävs soldater för. Allmänheten måste förstå det, de behöver förstå att Sverige inte skickar trupper till andra länder för dyra pengar för att de ska ha en chans att bättra på solbrännan, gymma dagarna i ändan och köpa taxfreesprit. Vi är väl där för att någon tror landet behöver det? Alltså, jag tycker dagboksserien är bra, ju mer exponering dessto större förståelse får vi hoppas på. Anledningen till att folk reagerar är nog inte ogillande av fänriken som åkt dit eller Aftonbladet som vågar skriva om annat än skvaller utan en rädsla att det kan föda fler fördomar. Verkar min åsikt idiotisk så är det bara att ignorera, hoppas att budskapet gick fram någorlunda...

Jag håller helt med de andra som tycker du ska åka. Känns det i ditt hjärta som det är vad du vill måste du göra det, annars kommer ångesten och bitterheten senare i livet. Är förhållandet menat så kommer det att överleva en mission, det finns ju telefon och brev... så svårt är det inte. Att hon total vägrar utan hänsyn till dina känslor tycker jag du ska ta som ett varningstecken. Självklart får partnern tycka som den vill, men man måste ju ändå kunna lyssna på och förstå varandra. Själv lyckades jag till slut få min egen tjej att se det som något bra och utvecklande, men tyvärr fick jag nej från FM.

Onekligen lite konstigt skrivet, speciellt om det är hon själv som gjort det. En möjlighet är att hon syftar på sin egen utbildning. Kanske gjort GU som förare på strv? I den tidigare dagboken som det länkas till är det hursomhelst en korrekt beskrivning av 203an

Okej, risken finns väl. Men jag håller hoppet uppe. Jag har trots allt fått samtal från både EB och andra missioner och har fortfarande inte fått några negativa besked. Det visar sig väl senast vecka 7 antar jag... Tack ändå.

Jag tycker psykologsamtalet är ett problem, och en av anledningarna kan vara den stora brist på psykologer vi har i Sverige. Risken finns nog alltid att personer som inte har någon erfarenhet av det militära väljer ut människor till tjänster de läst om på ett papper. Vore det inte brist på psykologer skulle det kunna finnas ett krav på någon form av militär verksamhet. Jag betvivlar att många av de kvinnliga psykologerna ens gjort lumpen till exempel, inget ont sagt om kvinnor dock. Mitt eget samtal under mönstringen var inte bra. Det bestod mest av att han satt tyst och stirrade på mig och nickade sakta ibland. Fick frågor av typen; "Bråkar du någonting med din pappa?", "Kommer du överens med din mamma?". Det är lite svårt att få ut något av det när man kommer från en kärnfamilj och aldrig ens bråkat med föräldrarna.

Jag tänkte fråga er som är nere på 03an om hur utbildningen för Gruppchef såg ut. På KS10 fick gruppchef på sjuktransport utbildning på SISU och även bandvagn som jag förstod det. Gäller samma för er i Bosnien? Nu kanske inte bandvagnar finns, men ändå. Vad är det för sjukvårdsutbildning, etc? Väntar på beskedet, så jag får se om jag kom med, men när jag fick telefonsamtalet i december lät det som så kort utbildning. Hur många veckor hade ni?

Vi har 90P nu på KS13 iaf, men allt är ju som vanligt i den här firman, olika. Och hur vi såg ut här på KS09 är ju redan utklarat så det behöver jag inte skriva något om. Tror nästan att det bara var KS11 som inte alla fick. KS10 hade 90P och KS12 skulle få enligt de rykten vi fick höra innan vi åkte hem Jag spinner vidare OT. På KS10 fanns spridda skurar av 90P bland officerare och stödenheterna, som alltid. På B-coy gavs det bara ut till SISU-förarna, och det efter en sabla massa tjat på Gardet. Personligen tycker jag att alla borde få ut byxorna, jackan kan det råda delade meningar om. Eftersom det är stridsväst och/eller skyddsväst på i all tjänst så tjänar fickorna på jackan inte direkt något till, då är det skönt med ett par extra på benen. Enligt mig är de fodrade byxorna också bättre i värmen då de leder bort fukt bättre, jag hade dem hela sommaren.

Får hoppas på det. Läste i en del andra trådar och det verkar som flera missioner har utskick den veckan. Kan väl möjligtvis bero på vilken befattning det gäller, men jag har inte någon aning om hur rekryteringsprocessen går till egentligen. Får jag besked om jag blir nekad plats också? Vet att jag fått det från en mission förut, men inte från alla.

Såg att ett par av er fick papper redan i december, betyder det att all personal till EB04 redan är rekryterad? Jag blev uppringd tidigt i december och blev erbjuden en plats med svaret att jag fortfarande var mycket inresserad. Har för mig att han nämnde att papper skulle dyka upp ett antal veckor in på 2006, stämmer det eller kan jag sluta fundera över det?

Skynda sig hem från leaveflyget - packa trossen - köp ett tält - hyr en bil - plocka upp ett par pers från plutonen vid tåget - handla några flak på systemet - fortkörning till Arvika - gå på festival - sova tält, dricka öl till frukost, hjälp varandra att överleva, åk taxi överallt och bränn massa missionspengar - åk hem - sov ut.