dast

Här kan man läsa om förhållandet mellan försvarsunderrättelsemyndigheterna och polisen. Förslaget i den länkade promemorian innebär bl.a. att försvarsunderrättelsemyndigheterna skall få ökade möjligheter att inhämta underrättelser om icke-militära hot.

Eftersom frågan om användande av militär för att lösa polisiära uppgifter väcker sådant intresse skall jag försöka mig på en liten historisk utblick och sammanfattning av rättsläget. Den huvudsakliga källan till nedanstående är betänkandet "Stöd från Försvarsmakten", SOU 2001:98. Enligt 1864 års strafflag kunde krigsmanskap användas för ”upprors stillande”. Dock fick inte vapen användas förrän ”den på stället varande civilmyndighet tre gånger ljudeligen i Konungens namn befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes”. Strafflagens bestämmelser kompletterades senare av bl. a. kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m.m. Denna förordning ändrades efter händelserna i Ådalen 1931. Möjligheten att använda militär vid upplopp behölls men rätten att besluta om sådant bistånd förbehölls Kungl. Maj:t (tidigare var i första hand länsstyrelserna behöriga att begära hjälp). 1942 utreddes frågan om militär personals användande för upprätthållandet av allmän ordning efter en händelse 1941 då en militär befattningshavare som stört ordningen på allmän plats sköts till döds då han försökte fly från en militärpatrull. Utredningen föreslog att endast en särskilt kvalificerad och utbildad trupp skulle få användas för ordningshållning (utredningen framhöll särskilt att hemvärnet därmed uteslöts från uppgiften...) Förslagen ledde dock inte till några författningsändringar. Bestämmelserna om militär personals användning för ordningshållning flyttades senare under 40-talet till en annan lag men behöll sin innebörd. Frågan aktualiserades på nytt i samband med Brottsbalkens tillkomst. I proposition 1969 nr 12 anfördes följande. Regeringens förslag antogs av riksdagen. I Första lagutskottets utlåtande framhölls dock att lagändringen inte innebar att det fortsättningsvis var helt uteslutet att använda militär personal om polisens resurser skulle visa sig helt otillräckliga. En möjlighet att utnyttja militär i extraordinära situationer återstod alltså. Genom tillkomsten av 1974 års regeringsform har ett krav på lagstöd för att utnyttja försvarets resurser för dessa ändamål tillkommit. Kravet på lagstöd kan utläsas av de bestämmelser som säger att inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter, t. ex. demonstrationsfrihet, rörelsefrihet och skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp, endast får ske genom lag. Ordningshållningsuppgifter kan inte rimligen fullgöras utan ingrepp i enskildas fri- och rättigheter. De inskränkningar som polisen kan göra i dessa rättigheter regleras noga i lag, t. ex. rättegångsbalken och polislagen. Detsamma gäller andra myndigheter med delvis polisiära befogenheter, t. ex. Tullen och Kustbevakningen. Någon sådan lagstiftning som gäller Försvarsmakten finns inte i dag. Sammanfattningsvis kan man säga att principen om att Försvarsmakten inte skall användas för ordningshållningsuppgifter och liknande växt fram under lång tid och i bred politisk enighet. Någon lagregel som uttryckligen säger vad Försvarsmakten inte får göra existerar inte. Däremot framgår motsatsvis av förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet att sådant stöd som inte regleras i förordningen eller annan författning inte får lämnas. Oavsett detta finns inte någon lagstiftning som ger Försvarsmakten nödvändiga ”verktyg” för att kunna fullgöra sådana uppgifter. En reglering som ger militär personal befogenhet att vidta åtgärder som innebär inskränkningar av enskildas fri- och rättigheter måste ske i lag. Det råder alltså inte någon tvekan om att det finns legala hinder mot att använda militär personal för denna typ av uppgifter. När det gäller nödvärnsdiskussioner i allmänhet anser jag fortfarande att de inte hör hemma i den här tråden...

En enskild värnpliktig/hemvärnsman/officer har samma möjligheter att agera genom envarsgripande eller agerande i nödvärn som vem som helst. Men ett sådant agerande kan inte utgöra en tjänsteåtgärd, eftersom det aldrig kan ingå i en militär befattningshavares tjänsteåligganden att utöva polisiära befogenheter. (De befogenheter som militär personal har enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. kan i detta sammanhang inte hänföras till polisiär verksamhet, eftersom bevakning av skyddsobjekt inte är en renodlat polisiär uppgift.) Vad Försvarsmakten som organisation kan göra framgår av förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Enligt förordningen får Försvarsmakten bl. a. på begäran lämna stöd till polisen, Kustbevakningen, Tullverket, andra statliga myndigheter samt kommuner och landsting (4 §). Möjligheten att lämna stöd begränsas genom bestämmelser som stadgar följande: - Stöd får lämnas endast om Försvarsmakten har lämpliga resurser och det inte allvarligt hindrar ordinarie verksamhet (6 §). - Försvarsmaktens personal får inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda (7 §). - Endast personal med lämplig utbildning får medverka (8 §). - Personal under grund- eller repetitionsutbildning får endast medverka om detta kan anses utgöra ett led i utbildningen (9 §). - Personalen får inte användas för uppgifter som kan medföra inte obetydlig risk för att personalen kommer till skada (10 §). Försvarsmakten har följaktligen inga befogenheter att utföra polisiära uppgifter som inbegriper tvång eller våld. Däremot kan Försvarsmakten lämna stöd till polisen med t. ex. transporter, även i situationer då det står klart att poliserna som transporteras kommer att bruka våld. En utvidgning av Försvarsmaktens befogenheter kräver lagändringar, eftersom det av 10 kap. 9 § regeringsformen framgår att regeringen endast får sätta in Försvarsmakten för att möta väpnat angrepp mot riket och att annan användning kräver lagstöd eller medgivande från riksdagen i det enskilda fallet (sådant lagstöd finns för internationella insatser). Frågan om Försvarsmaktens medverkan i polisiär verksamhet utreddes av 11-september-utredningen som i sitt betänkande "Vår beredskap efter den 11 september" (SOU 2003:32) lämnade vissa förslag om en utvidgning av Försvarsmaktens befogenheter vid väpnade angrepp mot riket som inte härrör från en annan stat. Förslaget har inte lett till lagstiftning, istället har en ny utredning tillsatts. Enligt direktiven (Dir. 2004:119) skall utredaren Inte ens efter de lagändringar som det pågående utredningsarbetet kan leda fram till kommer Försvarsmakten således få några "vanliga" polisiära befogenheter. (När det gäller de generella förutsättningarna för agerande i nödvärn finns en utmärkt tråd om detta i Markan, under Plakettväggen. Kanske bättre att fortsätta med frågor som inte berör militär medverkan i den tråden...) @Inf: Förhoppningsvis framgår av ovanstående att förordningen (2002:375) om Försvarsmakten stöd till civil verksamhet reglerar när Försvarsmakten kan användas för civila uppgifter. All användning av militära resurser (för annat än militära ändamål) som inte regeleras i den förordningen, eller som har särskilt stöd i annan författning, är otillåten. Något särskilt stöd för att utöva polisiära befogenheter finns inte.

Köp en riktig cykelhjälm istället. En kvalitetshjälm som ger fullgott skydd väger ca 300 gram. Hjälm 90 väger nästan 1,5 kg. Om du ökar huvudets vikt ökar risken för whiplash-skador (kanske inte så frekventa i samband med cykling, men det är alltid bäst att vara på den säkra sidan :P ). Om du använder cykelhjälm slipper du dessutom den negativa påverkan på hörseln som hjälm 90 medför, vilket kan vara nog så viktigt i trafiken (man måste kunna höra glåporden som gångtrafikanterna kastar efter en!). Inte minst viktigt: En cykelhjälm är i regel välventilerad, du slipper alltså överhettning av hjärnan, och förstör inte heller frisyren i samma utsträckning som hjälm 90. Det finns faktiskt situationer då kronans materiel inte alltid är att föredra...

I försvarspropositionen står inte specifikt hur man avser att förfara med reservofficerarna vid de förband som läggs ned, men det är väl rimligt att anta att de i likhet med sina yrkesofficerskollegor kommer att sägas upp, vilket i praktiken innebär att de inte får förnyat avtal eller löses ut ur ett löpande avtal. I propositionens avsnitt om reservofficerare anges - i vanlig ordning - att reservofficerarna fyller en viktig funktion och att deras civila kunskaper och erfarenheter bör tillvaratas i större utsträckning, även i grundorganisationen. Det framhålls att Försvarsmakten har inlett ett arbete med att karlägga reservofficerarnas civila kompetens (vilket det har talats om i många år nu, utan synbart resultat). I sammanhanget konstateras dock att det ur ett arbetsrättsligt perspektiv kan bli svårt att använda reservofficerare samtidigt som det finns övertalighet bland civilanställda och reservofficerare. I propositionen konstateras vidare att dagens 12 100 reservofficerare skall reduceras till 2007, dock utan angivande av någon nivå. Det antyds att reservofficerare över 35 inte kan räkna med förnyat avtal, såvida man inte besitter någon speciell kompetens. Var hör då framtidens reservofficerare hemma inom FM? I vart fall inte i teknikintensiva delar av insatsförsvaret, enligt propositionen. Däremot kan de spela en roll inom verksamhetsledning, drift och logisitk. Reservofficerarna skall dessutom i ökad utsträckning användas i utlandsstyrkan och i större omfattning besätta chefsbefattningar i hemvärnet. Målsättningen därvidlag är att reservofficerarna inom fem år skall utgöra 10 % på högre chefsbefattningar i hemvärnet, och efter ytterligare fem år 15-20 %. Detta är vad som kan utläsas ur propositionen. Vad som sedan händer i praktiken kan man bara sia om. Med viss erfarenhet av konsekvenserna av tidigare försvarsbeslut vågar jag dock spå att det sista förbanden kommer att lägga något krut på under de omvälvande förändringar som stundar är sina reservofficerare. Utgångspunkten för förväntningarna (eller snarare farhågorna) på framtiden bör därför vara: Ingen information, ingen utbildning, ingen tjänstgöring. /dast, som på förfrågan anmälde sitt intresse för tjänstgöring under ASÖ-05, misströstade när försvarsbeslutet kom, fick förnyat hopp när besked kom att slutövningarna ändå skulle genomföras och nu är fullständigt desillusionerad efter besked från förbandet häromdagen att pengarna visserligen räcker till slutövningen, men inte till att kalla in några reservofficerare.

...samt varning och extratjänst (högst fem tillfällen à högst fyra timmar utöver den vanliga tjänsten).

En förman får omhänderta en disciplinansvarig (värnpliktig, officersaspirant, hemvärnsman, tjänstgörande i US etc) om denne på militärt område eller iförd uniform på allmän plats anträffas så berusad att han inte kan ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller annan, eller uppträder så att han stör den allmänna ordningen eller ordningen inom Försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen (41 § lagen om dsiciplinansvar inom totalförsvaret m.m.). Omhändertagandet skall skyndsamt anmälas till förbandschef eller motsvarande (42 §). Vid omhändertagande pga berusning skall läkarundersökning ske om det behövs med hänsyn till den omhändertagnes tillstånd (43 §). Omhändertagandet får som huvudregel vara högst åtta timmar (45 §). För att bestämmelserna om ohändertagande skall kunna tillämpas i praktiken måste det finnas utrymmen där den omhändertagne kan förvaras. Enligt 4 kap. 2 § förordningen om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. skall den omhändertagne förvaras i en för ändamålet lämplig lokal (såvia inte läkare beslutar att den omhändertagne skall föras till militär sjukvårdsavdelning). Den omhändertagne skall regelbundet ses till om det behövs, och lokalen skall om nödvändigt stå under bevakning. Lokaler för förvaring av omhändertagna skall vara så beskaffade att det inte kan uppstå men för de omhändertagnas hälsa. (4 kap. 3 §). Av dessa bestämmelser följer att förvaringsutrymmen för omhändertagna fortfarande fyller en funktion och att det på varje förband rimligen måste finnas en lämplig lokal för detta ändamål. Är det någon som i modern tid (låt oss säga efter 1994, då de nu gällande bestämmelserna tillkom) varit med om att en värnpliktig blivit omhändertagen med stöd av dessa bestämmelser?

Ja, vissa lagar, sk dispositiva lagar, kan förhandlas bort helt eller delvis. Avsteg från bl a turordningsreglerna kan enligt 2 § LAS göras genom kollektivavtal. @Vysotskij: ur "Infonytt nr 26" (dagens skriftliga information till de anställda i FM):

Du har helt rätt, Simon. I försvarspropositionen föreslog regeringen att regeringen, och inte riksdagen, skulle fatta beslut om grundorganisationen, på samma sätt som gäller beträffande andra myndigheter. Det skulle ha inneburit att riksdagen inte behövde ta ställning till enskilda förband och deras framtid. Dock redovisade regeringen i propositionen sin bedömning av vilka förband som borde läggas ned. Så småningom har det framgått att regeringen inte har tillräckligt stöd i riksdagen för sitt förslag. Såväl de borgerliga partierna som mp och v vägrar släppa möjligheten att i riksdagsbehandlingen påverka grundorganisationens utformning. Detta ställde regeringen inför en besvärlig situation: om riksdagen avslog förslaget att överflytta beslutanderätten till regeringen fanns i nästa steg inte något konkret förslag till grundorganisation som riksdagen kunde ta ställning till. Regeringen har därför tvingats lägga fram en kompletterande proposition där man föreslår riksdagen att fatta beslut om det som i försvarspropositionen utgjorde regeringens bedömning. I sak föreligger ingen skillnad mellan förslagen; det är samma förband som pekas ut. Skillnaden är att förbandsnedläggningarna nu kan bli föremål för förhandlingar. Man skall dessutom hålla i minnet att uppgörelsen s-v-mp om de ekonomiska ramarna fortfarande gäller. Det innebär - som Vysotskij påpekar - att varje räddat förband innebär mindre pengar att bedriva verksamhet för. Frågan är om den process som nu stundar i riksdagen är till fördel för försvaret som helhet. En lokalpatriotisk lekstuga är väl det minsta som behövs just nu...

I så fall borde nog RPS ta sig en ordentlig funderare på för vilka uppgifter man kan begära stöd från FM. Förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet: (Min kursivering) Enligt min uppfattning bör man inte öva för uppgifter som man inte lagligen får utföra. Dels kan de övade få en felaktig bild av vilka befogenheter man faktiskt har, dels kan det ge felaktiga signaler till omgivningen om hur FM ser på sin roll i samhället. Det är visserligen lovvärt att ligga på förhand, och om några år kanske det övade scenariot är vardagsmat för hemvärnet. Men där är vi inte ännu, och tills dess bör man avvakta. Men det var ju bra att fläsket smakade gott...

Pliktverket har rätt att ta del av patientjournaler utan den enskildes samtycke. Eftersom vårdinrättningarna i lag åläggs skyldighet att tillhandahålla uppgifter behövs ingen fullmakt. 2 kap. 4 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt:

Jo, jag noterade brasklappen, men oavsett att frågan är under övervägande framstår det som mycket olämpligt att militären övar för en uppgift som man i dagsläget inte har laglig grund för. Sådant beteende tjänar bara som ammunition för dem som motsätter sig att Försvarsmakten får en bredare uppgift. Frågan är dessutom ännu inte under utredning men kommer (förhoppningsvis) att bli det inom kort. Det är en politiskt känslig fråga och direktiven till utredningen är inte beslutade. Det är oerhört optimistiskt att tro att några besked kan förväntas under 2005. Sannolikt har inte ens utredningen slutfört sitt uppdrag under nästa år. Sedan vidtar remissbehandling etc innan det hamnar en proposition på riksdagens bord. I värsta fall kanske det måste till en grundlagsändring.

IKFN-förordningen reglerar under vilka förutsättningar Försvarsmakten kan ingripa mot utländsk militär personal samt utländska statsfartyg och statsluftfartyg (med statsfartyg avses örlogsfartyg och statsägda fartyg som brukas i icke-kommersiellt syfte, motsvarande definition gäller för statsluftfartyg). Terrorister är normalt inte att betrakta som militär personal i folkrättslig mening och de nyttjar sällan statsägda fartyg eller flygplan. Man kan följaktligen inte med stöd av IKFN-förordningen ingripa mot terrorister. IKFN-förordningen ger också Försvarsmakten viss rätt att ingripa genom t ex prejning och visitering mot handels- och fiskefartyg för att kontrollera efterlevnaden av sjöfarts- och fiskebestämmelser. Det kan dock endast ske på begäran av behörig civil myndighet (t ex Fiskeriverket, Sjöfartsverket eller Kustbevakningen). Dessa bestämmelser är knappast tillämpliga i en terroristsituation. I det aktuella övningsscenariot har regeringen "jämställt terroristgrupp med främmande nation" och därigenom gjort IKFN-förordningen tillämplig på ingripande mot terrorister. Regeringen har inte behörighet att göra något sådant. IKFN-förordningen är meddelad med stöd av ett bemyndigande i 10 kap. 9 § tredje stycket regeringsformen, enligt vilket regeringen får bemyndiga försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sevänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater. En kränkning av rikets territorium kan - ur folkrättsligt perspektiv - bara göras av sådana subjekt som anges i IKFN-förordningen, dvs utländs militär, statsfartyg eller statsluftfartyg. Regeringen kan inte på egen hand laborera med begreppen och ändra deras innebörd. Om så skedde skulle resultatet bli en konstitutionell kris. Ett ingripande i det aktuella scenariot förutsätter lagstöd (IKFN-förordningen är ingen lag, sådana beslutas av riksdagen, utan en av regeringen beslutad förordning), vilket saknas i dag. Sammanfattningsvis: IKFN-förordningen kan inte åberopas som stöd för ingripande i det angivna scenariot.

Ur Totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12): Ur förordningen (1982:314) om utnyttjande av Kustbevakningen inom Försvarsmakten: I krig ingår alltså Kustbevakningen i Försvarsmakten och kustbevakningstjänstemännen blir kombattanter enligt 3 § totalförsvarets folkrättsförordning.

I den bästa av världar... Jag tror inte att det är så enkelt. De som nu och i framtiden rekryteras till officersyrket kommer inte att vara en homogen massa med liknande egenskaper. Bland dem kommer att rymmas alltifrån de verkliga toppkrafterna som har en prognos mot Högkvarteret till rena felrekryteringar. Den förra kategorin har alla förutsättningar för att klara sig bra på arbetsmarknaden alldeles oavsett yrkesval och kan säkerligen tillgodogöra sig sin officerskompetens vid en karriärväxling utan några särskilda insatser från FM:s sida. Men det är bland dem man skall plocka ut det mindre antal som erbjuds fortsatt anställning efter de första 10-15 åren. Den senare kategorin blir man förhoppningsvis av med på ett tidigt stadium. Mellan extremerna finns alla de som är "alldeles vanliga" människor, gör ett fullgott jobb och i nuvarande system kanske i bästa fall skulle sluta som majorer. Det är bland dem huvuddelen av de som måste byta bana återfinns. En del av dem skulle säkert också kunna klara sig alldeles utmärkt på den civila arbetsmarknaden, men det är långtifrån självklart att deras kompetens är så hett efterfrågad som kanske vore önskvärt. För att systemet skall fungera handlar det inte om att göra det möjligt för de allra bästa att byta karriär. De måste tvärtom förmås att stanna. Istället måste man skapa förutsättningar för dem vars civila framtid ter sig mer osäker att ta steget ut på arbetsmarknaden. För alla dessa, vilka som Vargas påpekade sitter med barn, amorteringar på villan och lån på bilen, tror jag inte att det är tillräckligt att framhålla officersyrkets meritvärde som sådant, kompletterat med något års betald utbildning. Det måste till mer omfattande, och mera kostnadskrävande, incitament.