Det intressanta är väl egentligen inte semantiken i sig, utan hur den påverkar vad som i Sverige anses vara en acceptabel respons på någon sorts våldshandling. (Det spelar ju ingen roll egentligen om det är en stat, eller dess ombud i civila kläder som begår våldshandlingen, ((får väl tillägga religion nu också)).
Jag suckade bara lite över tankeförbudet i allmänhet: Det verkar ju vara i sin ordning att organisera ett försvar mot det som aldrig kommer att hända, en invasion t.ex. men när man måste få till något som kanske eventuellt kommer att behöva användas, en fungerande organisation mot storskaliga katastrofer/våldshandlingar i Sverige, eller mot svenska intressen utomlands, drar det ut lite på tiden.
U 137-incidenten kunde varit ett hyggligt incitament att börja sluta med hyckleriet. Men icke, 20 år senare: nästa gång kommer vi att bli lika "överraskade". Vem står för fiolerna slutgiltigt?
Det var bara det. Förlåt om jag tog upp er tid i onödan.