seobserver

Kring kärt barn är det många myter. Först står det i tråden att 39b är kraftigare än 9x19. Lätta pistolkulor som skall få kitsliga självomladdade vapen att repetera måste vara inom snäva gränser. Ca 42 kgm har kulan vid mynningen, det är inte mycket men 9 mm är betydligt mindre än slagytan på en snickarhammare, när man mätt på päronbollar brukar oträndade flickor slå med kraften ca 40-43 kgm. Älgstudsare och karbinerna har ändra enegimängder men även andra hastigheter. Manteln på 39b är en tjock stålmantel med en liten blykärna, stålet är elektrolytiskt belagt med tombak för att rostskydda manteln. Kulan är tjärtätad i hylsan och tändhatt samt hylskant lackat med röd lack som märkning och för vattentäthet. Genom stålmanteln har 39b kulan ett betydligt högre forceringsmotstånd och detta gör att pipans räfflor vill vrida pipan och dess lagring. Därav gick pistol M39 av i spärrstyckets utfräsning på mantel och M40 vid acceleratorutfräsningen på manteln oftast. 1991 när vi var i Gulf War berättade US MSG att Natos nya ammunition till Berettan skulle bli 39b. Fö gick så många Berettor sönder pga stenmjölet och forceringsmotståndet att flera förband bytte åter till 1911A1or. Genomträngning är orsaken till att vi har 39b ammunition i 9mm, SK10 har en stålmantel och 5,56 har en stålkärna av samma orsak. Att någon pistolammunition skulle skjuta genom ballistiska västar på 200m förefaller kräva undermåliga västar. Däremot på kort håll är genomslaget fullt tillräckligt. Har själv skjutit genom amerikanska polisvästar klass II och där blev det hål både fram och bak. Lastbilsdörrar stoppade heller inte. Vill ni prova på en gammal hjälm, kontrollera först att skjutbanan är godkänd för metallmål, att ni skjuter på minst 50 m avstånd samt följer SÄKI, för er egen skull. Rikorchetter kan göra riktigt ont, till och med dräpa. Blev något lite klarare? Jo jag har varit fanjunkare.

Det man inte kan se kan man inte träffa. Det behövs inte så mycket för att få soldater från stridsfältet. Eldkraft är fortfarande eld som träffar. Ju lättare ammunitionen kan bli, ju lättare kan man göra vapnen. Bättre och komplettare sikten väger, men dett uppvägs av bättre målidentifikation under de flesta ljusförhållanden.

Det tänkta problemet och den tänkta lösningen av TS är en typisk armchair commando grej. Under många år både på skjutbanor och i stridsskytteterräng med både in och utländskaförband så har alla haft precis samma lösning, gör mekanismrörelse fortsätt. Går inte detta Tag ut magasin, upprepade mekanismrörelser utan magasin och nytt magasin ladda. Ammunitionsfel är inte problemet utan bristen på handhavande och träffsannorlikheten för operatörerna. Har sett och haft amfel, räknas inte i promille utan i proM. TS förefaller inte fått tillräckligt med Drill. Öva, öva, pröva!

Vad många förefaller glömma bort är storleken på förbanden. Både Brittisk Commandos och US Rangers uppträder i bataljonsförband. Våra jägare av olika slag uppträder oftast i små förband, för manstyrkan bestämmer vad man kan göra. Rangers är infanteriförband medan Commandos är marininfanteri. Inte riktigt samma sak som våra Jägare. Bilden vid Karlsborg mellan FJS o Fästningen ger en viss insikt. Den stora skillnaden mellan vanligt infanteri och Commados, Rangers och Jägare är inte transportsättet utan att i en befälstätare utbildningsmiljö lär de sig att kunna vad de skall kunna göra, självvförtroendet växer med omsorgen om dem. Specialistnamnen och utbildngtecknen hjälper till att forma dem. Hit and run förutsätter att man kan göra något som träffar rätt och det senare innebär att man måste vara rörlig, daglig träning, till skillnad mot nätets och krogens armchair commandos. de senare tränar ju bara baken och käften. Inte för alla men rätt hyfsat när det fungerar.

Men ett par grundvärden verkar inte ha diskuterats alls. Vi och framtidens soldater är männisor och på magen i grönsakslådan ser man inte hur långt som helst. Redan under WWI fastställde tyska överkommandot att normala soldater kunde inte se ett mål bortom 275 m. Tyskarna är mycket grundliga och i det här litar jag fullt ut på dem. Tyskarna löste detta med att snabbutbilda massvis med prickskyttar som med enkla tillbehör som kikarsikten och lite bruna gardiner för kammo kunde göra livet surt för observatörer och nyanlända chefer som måste titta själva. Motmedlet blev prickskyttar på Andantens sida oxså. Steg 2 som tyskarna gjorde var att specificera en ny lätt infanteripatron, som var lättare än 7,92, det bidde 7,92x33 och så kom USA med och kriget tog slut. Bra observasionshjälpmedel (tungt ord) som kikare ökar siktavståndet, NATOS killar har ju fått en 7x28 med streckplatta och 4 dagars utbildning till Eldobservatörer. Detta har lett till en god ökning av markunderrättelserna. Mål och civila kan lättare särskiljas och det är ju gott. Bildförstärkare för att slåss på natten, de är ännu svindyra, men så är även soldaterna. Värmekamera för att kunna se dem som gömmer sig. Ammunition för den enskilde soldaten är trygghet och vikt. Logistiskt sett är ammunition ett elände. Tungt, kräver specialtransporter till stridszonen och beställs ständigt. Kunde vi träffa med varje skott räckte det med en liten del av en hattnål, kan gå ruskigt fort, och träffar man lilla hjärnan eller övre ryggmären så är det godnatt och träff i resten av systemet knyter upp svansen på 6-8 av motståndarna, länge. Vapen med absolut stoppkraft brukar bli som Atom artilleriet, skottvidden räcker inte till minsta risken, eller oxså väger de för mycket och ammunitionen oxså. Kaliber 2 är förvisso övertygande både bakifrån och framifrån, men betänk ammunitionsvikten, (2 blykulor med rätt diameter väger tillsammans ett skålpund ca 452g, det är en kaliber värd namnet). Förvisso funkade de fint i Afrika på den tiden man hade gevärsbärare, något jag inte vill ha, men vapenvikten måste alltid stå i propotion till verkan, dylika dubbelstudsare brukade väga en 7-9 kg laddade. Och så vill väl ha det när det regnar. Men bära dem vill vi inte. Så visst vill jag ha ett lasersvärd som når i alla fall till bortre ändan på regnbågen, men för närvarande går inte det. Sladden och lastfordonet till batterierna skymmer för mycket av horisonten. Dessutom blir vi inte fulltut hus och terränggående. Ljudvapen med riktat ljud är läskiga och kan bli fordonsburna, även de kräver lite extra mos i elsystemet. Men skrot i luften är vi nog fast vid, och efter förvillelserna med hylslös ammunition. Hylsan transporterar bort värme från patronläget. Har lärt oss några ting. En 30 kalibrig pistol är värdelös, M1 karbinen, ett 35 kalibrigt gevär är det inte. En höghatighets lång nål av tungsten går igenom det mesta och sekundärsplitter träffar den som gömt sig samt kroppspansar blir en bagatell. USMC som gärna tas till förebild har återgått till moderna .45 jo 1911or, något gott är det nog med John Moses Åskvigg. Eftersom ammunitionen blir lätt och enkel, om än UK, kan vi satsa på ett gott sikte, med värmekamera och bildförstärkning. Sen kan vi använda ammunitionstrossen till att köra fram käk och nya dvd skivor till soldaterna, det blir väl bra!

En god regel är att när man ritar sin skjutmall, ta med den största medvind som registrerats i trakten, det lägsta registrerade lufttrycket och det varmaste krutet du kommer att ha. När jag besökte ett batteri i strid, glödde samtliga eldrören i natten, det var fullt läsljus, men omöjligt att hålla i en tidning. Ljudet med proppar och lurar var öronbedövande och varje avfyring kändes i hela kroppen. Sannorlikt var det värre i målområdet. "Jag förstår det du skriver seobserver, men är det en logisk förklaring till att angivet D-max-värde inte är maximal skottvidd? Om vi vänder på det, innebär det några säkerhetsrisker eller andra nackdelar om D-max-värdet stod för den absolut maximala räckvidden, även om detta är under förhållanden som till 99,9% aldrig uppstår i verkligheten?" Enkelt uttryckt tar du för litet Dmax kommer du att få skott utanför risken, vill du det? Tar du till för stor risk, kommer du inte att kunna skjuta på grund av vad som finns bakom målen. Båda två förhållningsätten är fel och kontraproduktiva. Räknar man själv samt lägger upp det efter terrängrekondocering brukar man hamna tämligen rätt, vilket är det bästa vi kan åstakomma, med alla dessa variabler, vilka vi inte alls råder över. I en binär värld skulle teoretiskt en fix Dmaxtabell kunna fungera. Men som tur är lever vi en kaosvärld och det måste vi alla anpassa oss efter. Även de som inte vill lära sig räkna för hand och rita sina egna risker. För varje gubbe står det alltid flera i kö bakom för att ta upp hatten, välj själv. Lycka till!

Böcker, CD, .pdf finns av olika slag. Styrdokument med ramar och formalia. Bruksanvingar/fickminnen Instruktioner Handböcker Läroböcker Prov bestämmelser mm Det gäller i systemet att veta vad man vill veta, leta reda på rätt nivå och Benämning Mnummer. Sen brukar det vara lätt. FMV ansvarar för alla enligt ovan, sen kan de produceras än här och där. God jakt!

Den gode Nils Kvalve skrev ett antal uppsatser under sin tid som utvecklare på Norma, en del av dessa samlade han i några böcker Laddat för Älg och annat, Kulor, krut och älgar som biblioteket säkert kan hjälpa er nyfikna finna, de är läsvärda och underfundiga. FMV har gett ut läroböcker i teknisk skjutning Skjutlära för Arme'n, vapenfunktioner, Vapenfunktioner FOA har gett ut en bra bok om ammuntionsverkan, Vapenverkan samt många små läskiga häften av vad som händer när olika projektiler och splitter träffar levnande vävnad En del av de här går att låna via kommunbiblioteket och andra är H-ade. Sen finns det ju ett uppsjö utländsk litteratur inom ballestik, målverkan och vapenteknik. Kan man språken är det fritt fram. Lycka till!

Lokalt lägre lufttryck, det tycks till och med förekomma hål i lufthavet, inte gropar, utan så stora att 270 passageraresplan inte hinner räta upp sig innan de hamnar under horisonten. Råkar du på olycksdagen skjuta genom ett dylikt kan du säkert beroende på projektilhastigheten vinna åtskilliga hm. G lär du inte här komma undan. Varje skott är ju en unik händelse, det förekommer små olikheter i lopp, projektiler, krutvikt, hylsvolym, kruttemperatur, loppsdiameter, mynning, vind, regndroppar etc, förutom riktfel, slitage i lagringar och lavett, sättingsdjup av rekylspadar, morän, berggrund etc. Ojämnheterna i projektiler, lopp, mynnigar ger upphov till att projektilpetsen inte går i en parabel till målet, utan varje bana sedd framifrån ser ut som en ringblomma, detta i sin tur leder tillsammans med spinnavdriften till att starkt förstorat ser varje projektilbana ut som en näverlur från alperna ungefär. Där projektilen färdas i en spiralformig bana längs mantelytan. En tabell är en sannorlik händelse för ett visst numerär, enstaka händelser faller helt utanför ramen både hitom som bakom. När man beräknar träffsannorlikhet brukar det vara för de 50% träffarna närmast avsedd träffpunkt, om övriga träffar nästan följer en normalfördelningskurva så kan du ge dig på att skjuts tillräckligt många kommer du att få en träff rejält hitom och en som piper iväg över vallen. Det enda som är säkert är att när man drar i spaken måste man ha klart för sig vad man skjuter på, vad som finns hitom, vad som finns bakom och att man vill förstöra det man skjuter på samt har råd att göra det. Följer man SäkI, skjuttabeller, riktar och inte har tröttat ut skyttarna innan så bör det gå väl. Likafullt går det åt pipan emellanåt, till 99,9% så består det på skit och mänskliga faktorer. Innan man hade mätradar sköt man genom vittnespapper, det gjorde vi så sent som vi försöken med PSG på 80-talet, skall man skjuta på 1400m behövs stora tavlor, 5x5m samt en ruskig massa vittnespapper och käppar. Sen bör man ha tumme med vinden oxså. Det är inte alltid så lätt. En äldre kollega till mig som var med när man sköt provladdningar och för skjuttabeller med Strv-kanon berättade om tre missade veckor på grund av vind. Vi får hoppas att matställena i närheten hade en njutbar kompensation för väntan. Som sagt det verkar enkelt, rikta och skjut samt träffa, men vänta bara tills den gamle fanjukarn har börjat kludda på griffeltavlan. Det till synes enkla är sällan det.

Sålänge som våra poltiker anser att försvaret är ett särintresse, så länge kan ni drömma om andra kalibrar, reaktiv ammunition, ergonomisk anpassning. Man kommer att hålla igång en liten försöksverksamhet för att tysta juniorofficerare i Jägartjänst. Till syvende och sist handlar det om pengar och makt. När Ak4an stoppades för att den blev för dyr per enhet, hade vi inte tillräckligt antal. Följden blev att ett stort antal av våra fältförband GUade och KFÖade med Ak4 men hade gevär M38 i sina mobförråd, såg själv när en kollega som fick lära sig verkligheten fick gå runt hörnet för att kasta upp. Det var emotionellt! Att klämkäcka nyutnämda överstar hävdade att slagfälten snabbt kunde vara fyllda med AK47 och AK74. Vad skulle priset för det vara och tänk om slagfältet istället var fyltt med M38? Även någon överste har ju gjort fel emellanåt under historiens lopp. Det är trevligt att kunna träffa på långa håll, i bergstrakter och öppet landskap kan det behövas. PSG90 är idag ett 30år gamalt system. Inte dåligt men inget under. Det tråkiga är att de som har dem ännu till huvuddelen inte kan utnyttja dess potensial! När vi gjorde utprovning och truppförsök med AK5 hade vi AK4 som likare. Eldavbrottsrapporter skrevs i löpande fläng på 5an, 4orna bara tuffade på. Det behövs inte många splitter eller träffar för att få en soldat av slagfältet, 0,4g vägde normalsplittret som togs ur en evakuerad soldat i ett väldokumenterat krig. Den engelsk officeren och författarem m m Chrisp var stridsvagnschef i Nordafrica, han blev skjuten ett antal gånger med 55mm lågtrycks stridsvagnskanon, jo han överlevde och gick tillbaka till en civil karriär. Diskutera gärna 6,8, visste ni föresten att 6,5 är 6,72? Redan från början. 7,62 M06 är en 6 km KSP ammunition, den brukades flitigt i WWI, WWII och Korea innan den ersattes av Natostandarden 7,62x51. Det var i det kriget tyskarna hade Stg44 som sköt 7,92x33. Officerarna fick M1 karbiner för att pistoler sköt lika många egna som fiender, fel på vapnet, inte utblidningen eller? Sprängranater som kan smälla bakom huset, muren vore bra, men något som skjuter genom huset nu vore intressantare. Rysk 14,5mm KSP gör det. Varje gång. Tung eld fick vi lära oss var grunden till framgång. Rikspjäsen som som tur är nu fått lite sällskap, lär få svårt att skjuta över sitt Dmax. Sen behövs det ju några vedtravar med ammunition oxså och några som kan hantera det och transportera den. I styft 50 år har jag läst dokumentation på verkan av pistolammunition. De flesta verkar ha glömt det som våra förfäder lärde sig redan på stenåldern, placering är A och O. Stoppverkan utan rätt träff är en myt, att de sedan dör 2 veckor senare är helt ointressant i ett akut stridsförlopp. Till skillnad mot Spuhr tror jag på 18 mm fullkulor som träffar rätt. För att träffa rätt behövs bara en sak, övning, övning, övning. Frihet och fred är så bra ting att de kan vara värda lite pengar och mycket övningstid.

Dessa två sökte du bland annat SkjutR FM Grunder SoldR Mtrl Vapen Pistol 88 kontakta mig kan du få .pdf

Det låter underbart med bara en enda absolut sanning i fråga om Dmax eller andra saker. Verkligheten är inte fullt så kontrollerbar, temperatur, det skiljer en rackarns massa när man skjuter GRK t ex. Vinden råder vi inte över. Målet kan på kartan bestå av småbruten skog och i verkligheten är det där en betonggjuten by. Ingen av de här faktorerna vet skytten direkt på skjutplatsen. Det krävs spaning, metrologi och samlat underlag innan man korrigerar. Önskar man bekämpa trupp i öppen terräng som inte grävt ner sig kan det gå åt lite ammunition om man kan få alla granaterna att träffa målytan samtidigt, antingen gör man detta men men massa eldrör eller också kan man skjuta snabbt med olika laddningar och då anländer sista granaten mycket nära i tid till den första, förutsatt att vi har proffs i alla leden. Behöver man bekämpa samma trupp i källarna på betoghus inom samma målområde då blir framkörning av ammunition ett logistiskt problem, omgrupperingar av skjutande förband, utspisning av trupp samt ombyte av trupp blir ett reellt ledningsproblem. Dmax är inget större problem i krig utom att det kan begränsa skjutriktningar för att inte påskjuta egen trupp eller civila. I fred däremot är det viktigt för trovärdigheten för systemet och hela försvaret.

Det finns två varianter i material, bomullstältväv och syntetiskt. Det senare är lättare och fyller mindre. Till tält 8 hör inga stänger, det skall man fixa på platsen. En modell har knäppning från nocken och över taket genom sidan, den blir lätt extra dragig. Kaminen är mindre och inte så effektiv som den till T20. Det är ett bra extrarum och blir det vått stannar inte gästerna så länge;)

Herrarna verkar helt klart ha missat grunderna, hur långt bort upptäcks ett fientligt mål? Vad är medelstridsavståndet i terrängen? Hur upptäcks, identifieras målen, målbestäms? Under WWI upptäckte Tyska staben att med sina 5 km gevär och kusprutor kunde målen upptäckas på 275m. Detta ledde till 7,92x33 och resten är historia. Under Gulf War 1991, upptäcktes att underrättelsefunktionerna fick för lite information eftersom översiksavstånden var för långa. Slutsatsen blev att samtliga Natos soldater utrustades med fältkikare samt fick genomgå en eldobservatörskurs i syfte att kunna lämna fältunderrättelser. Affe är inte Småland och Östergötland är inte Småland. När vi jagade ett PSG på 80-talet hittade vi medelstridavståndet 430m, från marken. En P4ing börjar lite högre, en Hkp skytt än lite högre och så vidare. Kaliber inte alls oväsentligt och inget är gratis. Det kommer alltid att komma bättre leksaker. Hur länge har man tid att vänta? Antal, behöver vi fler än de som kan bruka dem? Anpassning till skyttarnas storlek, inga problem om man vill och betalar vad det kostar. Högteknologi hade nog varit intressant om tid funnits, finns den? Som C hade man alltid klockan mot sig. Bajonett på gjorde Ak5 till den klump den blev. Sista skottspärr ansågs i ursprungsbygget för dyr till 5an, sen kom den. Mausern skrotades för att man kunde inte ha ett 100årigt vapen i arsenalen. Kpisten för att vi hade efter hand för många och brist på magasin. Erfarenheterna från Kongo sa något annat an Finnarnas erfarenheter från 40-talsövningarna. Uppenbart fungerade riktad långhållseld under Boerkriget och i Afganistan. Patton hävdade att eldkraft kommer ur skott som träffar. Mao hävdade att makten kommer ur en gevärspipa. Låt oss se till att vi kan behålla vårt över 200åriga världsrekord. Inte träta om gevären men väl bruka dem väl. Övning, övning, övning borde vara stridsropet i allvarstider som dessa.

Skjuttabeller beräknades manuellt i tidens begynnelse. Sen kom det till datorer. När sedan det konstuerats radar som kunde se insekter på mils avstånd börjande man provskjuta med verklig i realtid mätning. Finkalibriga skjuttabeller för 6,5 och 7,62 fick tryckas om! När projektilen går igenom ljudvallen bakifrån, surfar den gratis på bangvallen ett stort antal meter, båda ovanstående har V0 över Mach 2. Det vill säga kända Dmax växte. Förutom Dmax måste man vid långa skjutavstånd kompensera för spinnavdrift, (beroende på vapnets räffling) vindavdrift (det kan blåsa åt flera håll samtidgt under skjuttiden i skottbanan) samt jordens rotation, målet flyttar sig under skjuttiden relativt avfyringstillfället. Utgångshastigheten är givetvis beroende på krutets temperatur, loppets längd etc. Därav har somliga vapen vinterskjuttabeller. Mynningsvinkeln vid skotttillfället varierar med projektil, utgångshastighet samt målvinkel (målet kan befinna sig under eller över horisontalplanet), för Dmax varierar den, men det framför för aktuell ammunition med ett givet eldrör (pipa). Som kuriosum kan nämnas att de flesta .22 gevär har för lång pipa d v s kulan bromsas redan i loppet då allt krutet är förbrännt innan kulan lämnat loppet. Som min gamle fanjunkare sa det verkar enkelt men vänta bara tills jag har förklarat det.