janjanson

J-star, det gläder mig att du har positiva erfarenheter av den politiska beslutsprocessen när det gäller rollspel. Jag är emellertid inte övertygad om att dina erfarenheter är överförbara på hanteringen av det dynamiska skyttet. I 1995 års vapenutredning (SOU 1998:44 s. 133-134) kan du bland annat läsa följande... ”Det ytterligare krav som uppställs i Rikspolisstyrelsens allmänna råd, nämligen att föreningen bör bedriva aktivt skytte med den vapentyp som ansökan avser samt att skyttet med den aktuella vapentypen bör bedrivas i regi av ett förbund som anges i vapenlagen eller förordningen, är mer tveksamt. Denna bestämmelse innebär, strikt tillämpad, att skytte i mindre discipliner som inte finns med på de stora förbundens program, som exempelvis metallsilhuettskytte, inte ges något utrymme att fortleva och utvecklas (för det fall utövarna inte använder sig av just sådana vapentyper som också används i förbundets program). Syftet är naturligtvis att förhindra att olämpliga och farliga skyttediscipliner utvecklas. Man kan emellertid fråga sig vad – och vem – som skall få styra utvecklingen inom skytteväsendet. De stora förbunden ges med dylika bestämmelser stor makt, vilket kanske i och för sig kan tyckas acceptabelt eftersom de organiserar ett så stort antal skyttar. Dock är det så att vissa discipliner, som ingår i någon av de i lagstiftningen omnämnda organisationerna, endast har ett fåtal utövare men ändå är upptagna i programmen. Andra verksamheter – som t.ex. praktiskt skytte och skytte med kortpipiga vapen – accepteras inte av de stora förbunden, men har trots det ganska många utövare. Rent säkerhetsmässigt, vilket enligt utredningen bör vara den väsentliga frågan för lagstiftaren och myndigheterna, kan man inte döma ut någon av de omnämnda verksamheterna. Utredningen ställer sig således tveksam till att organisationerna skall få styra utvecklingen inom skyttet. De krav som samhället kan ställa i fråga om dem som innehar vapen tillgodoses enligt utredningens mening genom den allmänna prövning som sker samt bestämmelsen att skjutvapen skall vara lämpliga för det avsedda ändamålet.” ...trots att utredningen skriver att syftet med regleringen är att förhindra olämpliga och farliga skyttediscipliner, och att varken snubbyskytte eller praktiskt skytte är säkerhetsmässigt olämpliga fortsätter vissa rädda/oinsatta individer "säkerhetsarbetet". Som du ser är förhållandet det omvända när det gäller dynamiskt skytte jämfört med rollspel: -rädda och oroliga individer föreslår skärpningar. Utredningen finner ingen anledning till skärpning. Politiska företrädare, inklusive justiteministern uttalar trots det att utövandet av dynamiskt skytte är "tveksamt". Det är viss skillnad mot rollspelsexemplet eller hur? När så denna ledamot uttalar sig som han gör, och dessutom tycks ha justitieministern med på noterna, är det utomordentligt allvarligt för det organiserade och offentligt redovisade dynamiska skyttet. (Oorganiserat dynamiskt skytte som eventuellt äger rum utanför skytteklubbarnas regi kommer man naturligtvis inte åt.) Problemet är nämligen att majoriteten av våra lagstiftare inte delar vårt intresse, och därför inte ser en inskränkning som en uppoffring. Tvärtemot ser förmodligen många av ledamöterna en möjlighet att "öka tryggheten i samhället" som klart överväger den eventuella nyttan av att få "springa runt och ägna sig åt motbjudande kombat-skytte". Och alla ledamöter får vara med och besluta, oavsett om de är insatta eller ej.... Bäste Sir Vival, edert förslag om en allmän skärpning av krafven för beviljande av tillstånd att uppöfva färdigheten att snabbt förfytta sig till fots är förvisso intressant. Emellertid vill jag taga tillfället i akt att påpeka, att även om den kriminelle skulle uppnått sådan skicklighet i löpning att ordningsmakten ej mäktar med att upphinna densamma under språng, finnes fortfarande möjligheten att med hot om att annars avlossa ett välriktat skott förmå den kriminelle att stanna. Nej bäste Sir Vival, den verkliga faran ligger istället uti risken att den kriminelle uppöfvat färdigheter i så kallat "kombat-skytte". Hur förnedrande skulle det icke vara för ordningsmakten om den kriminelle istället för att som brukligt försöka undkomma till fots, helt sonika utmanande och besegrade ordningsmaktens representant i duell? Som du säkert ser, är det icke löpningen, men "kombat-skyttet" som utgör det samhälleliga problemet. Och all den stund ingen i dag med någon visshet kan förutsäga vad som i framtiden kommer att utgöra oönskat kriminellt beteende, eller för den delen hur en idag skötsam och rättsskaffens man kan tänkas uppföra sig imorgon, kan vi heller icke förutsäga vilka av dagens medborgare som i framtiden kan befaras blifva brottslingar och därmed olämpliga att uppöfvas i "kombat-skytte". Överheten skall icke bära sitt svärd förgäves. Jag håller med om att blyförbudet riskerar att bli ytterligare ett effektivt medel för att minska antalet l e g a l a vapen i samhället. Men jag tror att det är ett ännu större problem om våra egna organisationer ger vika för politiskt anstiftade populistiska krav. Se citatet från 1995 års vapenutredning ovan, och ställ dig därefter frågan: -Vem kan tänkas vara intresserad av att dynamiskt skytte/snubbyskytte inte etableras? -skytteorganisationerna, vars medlemmar utövade verksamheten med sina legalt innehavda vapen. Trots att inte ens 1995 års vapenutredning såg något problem? -någon annan? Om någon annan, -hur kom det sig i så fall att "någon annan" hade sådant inflytande över våra skytteorganisationers interna skjutreglementen? Jag tror att förbunden pressades stenhårt av vissa företrädare av den politiska korrektheten som var, och ännu tycks vara, uttalat fientliga till det dynamiska skyttet och snubbyskyttet (läs RPS). Trots att det faktiskt står samhället fritt att uppställa sådana kriterier för privat innehav av vapen som man finner lämpligt för att undvika att olämpliga personer medges tillstånd att inneha vapen. Tydligen räcker inte det. Det, mina vänner, innebär att man inte litar på oss, och heller inte tror att skärpta krav på personlig lämplighet kan lösa problemet... Om det är som jag befarar, att våra organisationer pressas av företrädare för det offentliga, vad säger det oss i så fall om den politiska processen? Varför skulle i så fall företrädare för det offentliga välja att påverka den materiella vapenregleringen smygvägen? Varför inte välja att lösa problemet lagstiftningsvägen? Det ärligaste vore ju att: -Öppet redovisa hur problemet ser ut -Lämna förslag på lösningar som har förutsättning att lösa det redovisade problemet -Ta den offentliga debatten med meningsmotståndare i och utanför riksdagen. Ett sådant förfarande förutsätter emellertid ett ärligt redovisande av mål och medel. Förslagsställarna eventuella dolda motiv och dåligt genomtänkta förslag löper annars en uppenbar risk att avslöjas i den politiska granskningsprocessen. Det kan till exempel bli svårt att förklara varför organiserat och reglementsenligt dynamiskt skytte är mer olämpligt än, låt säga banskytte med gevär... -Om det inte är så att man befarar att just utövare av dynamiskt skytte är särskilt benägna att begå brott med vapen. Rimligtvis skall i så fall dagens utövare av dynamiskt skytte förlora samtliga vapenlicenser, det ligger annars i farans riktning att andra vapentyper kan komma till brottslig användning. Att förslagsställarna skulle lyckas övertyga riksdagen om att just skytte under förflyttning har förmågan att likt en Tolkiens ring dra in skötsamma personer som beviljats vapenlicens i brottslig verksamhet, ser jag som mindre troligt. Läge för en ny föreningsslogan? De tre musketörerna: Jägare, skyttar, samlare....-en för alla, alla för en!

Tidigare har vi kunnat läsa hur politikerna poängterat att det inte är de legala vapeninnehavarna som utgör ett problem i samhället, utan de i l l e g a l a vapeninnehavarna. Nu tycks vi emellertid nått en vändpunkt. Nedan återges delar av snabbprotokollet från riksdagsdebatten torsdagen den 29 januari i år. De som till äventyrs trodde att dagens legala vapeninnehavare medgavs innehav av sina skjutvapen för att de faktiskt åtnjöt de samhällsstyrande politikernas förtroende, kanske får anledning att omvärdera denna sin ståndpunkt. Här förklarar inte bara en enskild riksdagsledamot, utan dessutom landets justitieminister, att medborgare, trots att de uppfyllt de av samhället uppställda kraven för innehav av skjutvapen....-ägnar sig åt "tveksamma skyttevarianter". Tydligen är s a m m a vapen och s a m m a vapeninnehavare mindre problematiska om de ägnar sig åt "konventionellt skytte". Den slutsats som ligger nära till hands är att de aktuella politikerna av någon anledning känner oro inför tanken på att det finns medborgare som är skickligare i vapenhantering än samhällets egna ordningsmakt. Då blir den naturliga frågan om någon vågar sig på en gissning kring vilka k o n k r e t a scenarier de fruktar? Finns det någon med insyn i det dynamiska skyttet som kan utveckla samhällsriskerna med sådant skytte? Själv ägnar jag mig inte åt dynamiskt skytte, men efter att läst detta blir jag onekligen lite intresserad av att pröva på, dock förmodligen inte i organiserad (läs registrerad) form med tanke på uttalanden nedan. Källa: Rixlex (välj riksmöte: 2003/04, protokollsnummer: 60) Anf. 98 JÖRGEN JOHANSSON ©: Herr talman! Jag vill tacka för svaret på interpellationen. Jag kan konstatera att det grova våldet i samhället ökar. Alltifrån mord, skjutning av dörrvakter, till användande av grovt våld i andra sammanhang har fyllt våra medier under de senaste veckorna. Man kan då givetvis ställa frågan: Vad beror det här på? Kan vi som medborgare känna oss trygga när vi går ut på gator och torg, eller måste var och en själv stå för sin trygghet? Personligen köper jag inte rakt av det som sägs i den allmänna debatten om att vi löser det enbart genom fler poliser. Den här frågan är mer komplicerad än så … … Beträffande den förändrade attityden och användande av skjutvapen som ministern tar upp, kan jag konstatera att jag har väckt motioner i dessa frågor, och jag ser fram mot det åtgärdsprogram som kommer att presenteras på detta område. Jag saknar dock en fråga, och det gäller samhällets acceptans av det så kallade praktiska skyttet, eller dynamiskt skytte, som det också heter. Det är alltså en form av kombatskytte som påminner om den ut bildning som kommandosoldater får. Detta skytte tillämpar civilister i dag i Sverige. Tyskland har begränsat utövningen av den här skytteformen, och Danmark funderar på att göra det. De som har studerat skytteformen ifrågasätter om detta är något som någon utanför polisens insatsstyrka eller militären över huvud taget ska få syssla med. Men det här sker alltså bland civilister i dag. Detta påverkar givetvis attityder. Det påverkar givetvis förekomsten av avancerade vapen i samhället, och det ger givetvis fel signaler om hur vapen ska användas. Det påverkar alltså tryggheten i samhället. Min rekommendation är att man även ska se över den här skytteformen och utforma rimliga regler för det. Därutöver vill jag betona vikten av att man ser de här trygghetsfrågorna ur ett vitt perspektiv och inte enbart ur ett juridiskt. Det är en bred samhällsfråga där alla parter måste visa sitt engagemang. Det är endast genom ändrade attityder som vi kan nå de bästa resultaten. Och i det arbetet måste alla delta. Anf. 100 Justitieminister THOMAS BODSTRÖM (s): Herr talman! Även om antalet mord faktiskt inte ökat på 30 år, och även om den undersökning som det hänvisas till visar att färre ungdomar begår brott, delar jag helt den oro som här framförs över att allt fler ungdomar har den här synen på vapen. Det är mycket oroväckande, och där tror jag att vi alla är överens. Som ni känner till, och som jag också nämnde, pågår väldigt mycket arbete kring detta, och här måste vi verkligen arbeta brett på alla plan. Två saker togs särskilt upp här. Det första som Jörgen Johansson tog upp gällde just sammanslutningarna. Det finns med i ett av Olof Hägerstedts uppdrag. RPS har uppmärksammat att tveksamma skyttevarianter bedrivs i organiserade former, alltså att skytte bedrivs med mindre lämpliga vapen. Därför ska en översyn göras av bestämmelser för sammanslutningars innehav av vapen. Det finns alltså med här. När det gäller det andra som togs upp är det också något som vi alldeles nyligen diskuterat. Vi arbetar med det och bör snart kunna presentera det. Jag ber att få återkomma i den frågan inom kort. Länge leve vårt älskade folkstyre, källan till allt sanningsenligt oförfalskat, och folksjälens stolta förebilder! (någon som har något tips om vem / vilket parti man bör rösta på om man enbart ser till möjligheten att fortsätta ägna sig åt legal vapenrelaterad fritidssysselsättning?)

Efter att ha tittat på länkarna till leksaksvapnen med "blow back" funktion har jag några frågor som nyblivna ägare kanske kan besvara. Är leksaken licensfri i Sverige? -hur och med vad, laddar man i så fall hyslorna? Om licenspliktig i Sverige -vilket ändamål för innehavet har ni uppgivit på licensansökan? (Behov av helautomatiskt startskottsvapen pga synnerligen seriös hundträning?) Om någon är intresserad av replikor och plomberade vapen, kan följande länkar från vårt västra broderfolk kanske vara intressanta. Där tycks medborgarna få köpa vapen som gjorts varaktigt funktionsodugliga, så länge man fyllt 18 år. Dahl´s Historiske Våpen Arma Agora Det verkar som man även säljer "deko" vapen i Tyskland, om köparen är fyllda 18 år. Militariaweb Historyconnect Jag misstänker att samma ordning kan gälla i flera europeiska länder, men så har deras beslutsfattare heller inte uppställt samma höga krav på säkerhet som Sverige. Det känns tryggt att åtminstone Sverige tagit krafttag mot det allvarliga hot mot samhället som även obrukbara vapen utgör, och effektivt förhindrat att personer som följer utfärdade lagar och regler tar med sig sådana hemska redskap hem när de varit på resa i norden eller övriga europa. Länge leve våra älskade och kärleksfulla folkledare, ordningens och framtidshoppets outtröttliga väktare och alla farors orädda bekämpare!

Har verkligen polisen med sig tårgas när det inte är risk för "stadsfest"? Det m å s t e normalt sett vara bättre att polisen använder "smällare" än att polisen antingen inte anser sig kunna lösa uppgiften alls, alternativt löser den med "riktigt" våld i form av tjänstevapnet. Hur i hela friden resonerar journalisterna egentligen. Och hur i hela friden fungerar egentligen polisens ledning? Finns det ingen polischef som kan ta bladet från munnen och säga som det är, att det rör sig om pyrotekniska effekter av samma typ som fram till för bara några år sedan gick att köpa i vanliga affärer om än i klenare versioner. Jag vet inte vad jag tycker är värre, att journalister visar prov på i bästa fall aningslöshet och okunskap, alternativt samhällsskadligt effektsökeri. Eller att våra folkvalda och offentligt anställda tjänstemän är så utomordentligt flata, att de inte klart och tydligt säger i från. Har tredje statsmakten blivit så stark att ingen vågar opponera sig längre? -Hallå, kejsaren har inga kläder på sig.

Hej Julenissen; Om du har vapen för jakt eller målskjutning, och de är licensbelagda, måste du ha godkänt vapenskåp från första vapnet. Om jag inte är felunderrättad gäller det även om du har ett licenspliktigt luftvapen. Så vitt jag vet gäller samma även för licenspliktiga samlarvapen. Hur det förhåller sig med pluggade vapen är jag osäker på. För helautomatiska vapen hos hemvärnsmän räcker det dock med patronlägeslås. MVH

Hej Julenissen; Vet du om det förekommit någon diskussion internt i er officerskår, angående det lämpliga i att automatvapen förvaras i befattningshavarnas bostäder? Som du ser råder det delade meningar kring frågan om svenska befattningshavare skall tillåtas förvara sina tjänstevapen i hemmen, enligt inlägg på den här diskussionssidan. Om jag inte minns alldeles fel, blev det emellertid en del rabalder i Sverige när myndigheterna drog in reservofficerarnas enhandsvapen. Har synen på den åtgärden ändrats, nu när det gått ett antal år? Hur var det förresten den gången, fick de reservofficerare som hade säkerhetsskåp eller liknade goda förvaringsmöjligheter dispens, eller skulle alla vapnen in oavsett omständigheterna i det enskilda fallet? Är det någon som minns vilket säkerhetsproblem man avsåg att lösa med beslutet att dra in reservofficerarnas beväpning? Hideous; Förvisso är det så att kriminella vanligtvis hellre nyttjar korta vapen som är lättare att dölja. Det är därför det är så allvarligt att den illegala vapenmarknaden uppenbarligen har så goda försörjningskanaler, att de inte ens behöver stjäla vapen ur svenska bostäder för att möta efterfrågan. Kriminella har i alla tider beväpnat sig, och de kommer inte att sluta med det även om alla legala innehav av vapen, privata som statliga, avskaffas i Sverige. MVH Glöm inte fiaskot med "The Great Gun Ban" i UK 1997.

Schweiz är ett väldigt intressant land om man undersöker samband mellan förekomsten av legalt innehavda vapen och förekomsten av våldsbrottslighet. Och hur är det, har inte t.ex officerare i Norge möjlighet att inneha personliga vapen av militär karaktär i hemmen för att ägna sig åt fältskytte? Jag har för mig att jag läst det någonstans, kanske vet någon av er forumdeltagare besked? MVH

Dxl; Din åsikt har gått fram. Jag kan inte se annat än att det finns mycket goda grunder för att de personer som av försvarsmakten ansetts tillräckligt pålitliga för att inneha automatvapen i hemmen, själva skall tillåtas avgöra när sådan förvaring inte längre är lämplig med hänsyn till den enskildes aktuella situation. Men huvudfrågan var, så vitt jag förstår, huruvida det överhuvud skall vara tillåtet för hemvärnsmän att förvara sina tjänstevapen i hemmen. Då har vi lämnat den enskilde befattningshavarens egna omdöme i frågan, till förmån för en kollektiv lösning för alla. Det enda jag vill uppnå med mina inlägg, är att de som förespråkar en sådan lösning tänker tanken fullt ut. Vilka olägenheter har dagen system? Hur stora är problemen? Vilka lösningar kan komma fråga, och.. -Vilka f ö r u t s ä t t n i n g a r har de föreslagna lösningarna nå de åsyftade målen? I den ursprungliga frågan jämfördes hemvärnets regler för innehav av tjänstevapen med reglerna kring dagens "vanliga" officerares förfogande över tjänstevapen. Jag skulle därför vilja fråga om ni forumdeltagare anser att det skulle innebära ett säkerhetsproblem om de svenska officerare, som så önskar, skulle få inneha ett tjänstevapen på samma premisser som hemvärnsmännen, för att tävla och träna upp skjutförmågan ytterligare? Lämna får resonemangs skull frågan om det finns "behov" av sådant vapeninnehav, och om officerarna i någon större omfattning skulle vara intresserade av att ta med sig arbetet hem även på lediga stunder. Fokusera istället på frågan ur ett säkerhetsperspektiv. Skulle säkerheten i samhället påverkas negativt av en sådan möjlighet? I så fall hur, och varför? Det vore roligt om någon av dem frågan berör, ville delge sina åsikter. Mvh

Fu Svensson; Tack för att du förtydligade hur dina farhågor ser ut. Visst är det ett otrevligt scenario att en vapeninnehavare drabbas av psykisk ohälsa och t.ex dödar fru och barn. Jag vill bl.a. minnas att förra året var ett svart år för hemvärnet i Norge i det avseendet. Det här med tillit och förtroende är svårt, och känsligt. Vapen är farliga saker om de missbrukas, det kan ingen förneka. Därför ställs, med rätta, höga krav på personlig lämplighet, förvaringsmöjlighet och säkert handhavande. Men inga garantier kan lämnas, eftersom det rör sig om människor. Det missbruk som du lyft fram kräver emellertid ingalunda några automatvapen. Det går lika illa med vilket vapen som helst. Faktum är att tragedier inträffar även i hem som helt saknar skjutvapen. Jag tror tyvärr inte att det är så enkelt som att ta bort redskapen. För inte har vi väl nått målet om familjen dödas med kniv, rep eller yxa o.s.v, o.s.v... Tyvärr har polisen inte fört statistik över hur vanligt det är att legala vapeninnehavare använder sina licensierade vapen för att begå brott. I vart fall redovisas ingen sådan statistik. Vi vet därför inte hur många av de omkring 20-25 personer som årligen dödas med skjutvapen, som dödats med vapen som innehavaren innehaft licens för. De siffror av intresse jag har sett från BRÅ (Våld i nära relationer 2001), rör 166 fall där gärningsmannen dödat sin livskamrat under tiden 1990-1999. Där framgår att 18% dödats av sin partner med ett skjutvapen, och licens för vapnet fanns i 2/3 av fallen. De övriga ungefär 136 brotten har genomförts med bl.a. kniv 40 %, strypning 21%, misshandel till döds 11%, dränkning och eld 2 % vardera. Omräknat blir det omkring 16 mord per år, varav omkring två där gärningsmannen använt sitt legalt innehavda vapen. Som väntat visade sig psykisk ohälsa vara mycket vanligt förekommande bland gärningsmännen, även om inte just skjutvapenmördarna särredovisades i studien. Tills myndigheterna funnit lämpligt att redovisa hur vanligt det är att legala vapeninnehavare missbrukar sina legalt innehavda vapen, får vi fortsätta gissa. Om införandet av den totala centralförvaringen av hemvärnsvapnen skulle införas blir frågan hur det egentligen skulle påverka brottsstatistiken. Det är t.ex ingen mening att avväpna hemvärnsmän som har licens på andra skjutvapen, eftersom de är lika farliga som automatvapen för obeväpnade motståndare. Du som aktiv i hemvärnet kan säkert bättre än mig uppskatta hur många av dagens omkring 50.000 befattningshavare som inte har andra legala vapen. Den siffran skall sedan ställas mot dagens ca 700.000 legala vapeninnehavare. Utan att ha täckning för siffrorna utan bara som beräkningsexempel, anta att 7.000 hemvärnsmän saknar andra legala vapen. Det skulle innebära en hypotetisk minskning av risken för missbruk med 1%. 1% hypotetisk minskning från en okänd nivå, eftersom nödvändig statistik på området saknas. Men hur många av dagens ca 20-25 årliga mord med skjutvapen skulle du uppskatta begås av legala innehavare med legala vapen? Och i hur många av de ovan uppskattade fallen, kan du tänka dig att hemvärnsvapen kommit till användning? Blir din siffra större än 0.5? För att få lite perspektiv på siffrorna; Antal människor som avled år 2000 enligt socialstyrelsens statistik - alla dödsorsaker.............................................93.516 - yttre händelse som dödsorsak.......................42.067 - självdestruktiv handling som dödsorsak..........1.130 - trafikolyckor vid transport på land......................582 - fallolyckor........................................................... 486 - drunkning genom olyckshändelse.......................115 - exponering för rök och öppen eld........................90 - skadehändelser med oklar avsikt........................255 - övergrepp av annan person................................90 - skärande/stickande föremål..............................42 - skjutvapen........................................................22 - hängning /strypning............................................8 - obeväpnat våld...................................................7 - trubbigt föremål..................................................2 - övriga..................................................................9 Finns det rimliga utsikter att åtgärden som medel kan nå målet? Är i så fall problemet verkligen så stort att åtgärden är berättigad? MVH edit: det skall naturligtvis vara 1%, inte 10... (nollor är de svåraste siffrorna 8| )

Men vilka positiva effekter hoppas du uppnå genom centralförvaringen? Är det din förhoppning att brottslingarna avstår från vissa av sina brottsplaner om det inte finns några automatkarbiner att stjäla från hemvärnsmän? Förutsätter i såfall resonemanget att brottslingarna inte kan få tag på den beväpning de anser nödvändig på annat sätt? Jag befarar nämligen att det lilla fåtal kriminella som anser automatvapen vara en nödvändig förutsättning för utförandet av de planerade brotten är så förhärdade att de löser beväpningsfrågan även om så alla automatvapen i hela landet vore inlåsta i bevakade bergrum. Den mest uppenbara risken är att tillflödet till brottslingarnas illegala vapenmarknad skulle kompenseras genom ökad smuggling. Gränserna är ju idag de facto avskaffade från Albanien till treriksröset. Min utgångspunkt är att det är synnerligen obehagligt att bli utsatt för brott oavsett om gärningsmannen använder sig av hagelgevär, pistol eller automatkarbin. Men jag bryr mig faktiskt inte om v a r i f r å n vapen som brottslingarna använder kommer. Det är nämligen gärningen som sådan som utgör problemet. Vi vanliga medborgare deltar självklart obeväpnade i samhällslivet, och ärligt talat har de allra flesta av oss ingen reell chans att försvara oss mot brottslingar, även om de "bara" använder ett järnrör eller en kniv. Vill en gärningsman döda eller skada oss är den obehagliga sanningen att det är tragiskt enkelt att uppnå det målet. Det kanske i sammanhaget kan vara till någon tröst, att antalet mord med skjutvapen ligger på omkring 20-25 per år av en total på omkring 100 mördade personer. Och då skall vi minnas att även de kriminellas interna uppgörelser som slutar med dödlig utgång ryms i de siffrorna, och de är de som ofta, med rätt eller orätt, funnit behov av att beväpna sig i det dagliga livet och alltså har skjutvapen tillgängliga när konflikterna uppstår. För övriga brottskategorier vet vi inte hur vanligt det egentligen är att r i k t i g a fungerande skjutvapen används. Vi vet inte heller hur vanligt det är att legala vapeninnehavare använder sig av sina legalt innehavda vapen. Sådan statistik förs nämligen inte. Det är därför dagens jakt efter redskapen ter sig så märklig, särskilt som tydligen endast vissa redskap skall förvägras gärningsmännen. Vi borde istället fokusera på gärningarna. Nackdelarna, -lägre beredskap, dyrare logistik, krångligare övningar och misstroendedebatten m.m. är jag personligen övertygad om att vi får om vi inför centralförvaring av hemvärnsvapen. Tyvärr är jag långt ifrån övertygad om att vi får några fördelar värda att nämnas. Har du funderat kring vilka brott som inte skulle komma att utföras, och vilket lidande som alltså skulle kunna undvikas för brottsoffren, om den totala centralförvaringen infördes? Jag är uppriktigt intresserad av vad du kommit fram till, goda argument och logiska resonemang kanske visar att jag förbisett viktiga och självklara omständigheter. MVH

Hej Fu Svensson; Naturligtvis skall du inte ha ett vapen i din bostad om du tycker det känns otryggt. Jag utesluter definitivt inte att det kan förekomma fall där centralförvaring är att föredra. Men den övervägande delen av hemvärnsmännen tycks emellertid inte dela din oro, och förvarar därför både automatkarbiner och eventuella pistoler och jaktvapen i sin bostad. Man skall vara försiktig med att göra sig till talesman för stora befolkningsgrupper, men jag tror jag vågar påstå att dessa hemvärnmän skulle uppfatta ett införande av den totala centralförvaringen som en utomordentligt stor nackdel ur beredskaps och fortbildningssynpunkt. Vidare finns det anledning att befara att de skulle se en sådan åtgärd som en misstroendeförklaring från samhällets sida, och därför i protest avsäga sig sitt frivilliga uppdrag. Som jag har förstått det, är det inte minst denna farhåga som föranlett hemvärnsledningen att avvisa framförda förslag om total centralförvaring. Jag vill understryka att jag anser att den som anser att det känns otryggt att förvara sitt vapen i bostaden skall få hjälp att lösa problemet så långt det är möjligt. Det skulle vara sorgligt om engagerade och dugliga medborgare som bedömts lämpliga att inneha skjutvapen skulle avstå från den frivilliga samhällstjänst som hemvärnet ändå utgör, om problemet i det enskilda fallet är lätt åtgärdat. I befolkningstäta delar av Sverige föreställer jag mig att de aktuella problemen med centralförvaring inte sällan är överkomliga. Men personligen kan jag för det första inte se något samhällsproblem som centralförvaring kan lösa. Tyvärr blir omkring 100 personer mördade i Sverige varje år, och ett antal andra våldsbrott begås, där riktiga vapen som knivar och skjutvapen blandas med rena vapenattrapper i en för myndigheterna ännu okänd omfattning. I vart fall redovisas ingen statistik över hur vanligt det är att legala vapenägare använder sig av sina legalt innehavda vapen för att begå brott, eller hur vanligt det är att kriminella använder sig av olika kategorier av vapen stulna av legala vapeninnehavare. Slutsatsen jag drar är att sådan statistik inte anses viktig för samhällsdiskussionen kring dagens legala vapeninnehav. Den omständigheten bekymrar mig. Vi kan nämligen tycka vad vi vill vid fredagsgroggen eller köksbordet, utan att närmare redovisa bevekelsegrunder och motiv. Men med lagstiftning och samhällelig reglering förhåller det sig dramatiskt annorlunda. Det är ett a b s o l u t och o a v v i s l i g t krav att offentlig normgivning: -Identifierar problemet -Föreslår lösningar som kan lösa problemet och -Förklarar h u r de föreslagna åtgärderna kan förväntas lösa problemet När det gäller exempelvis hemvärnets beväpning, ligger det ju i sakens natur att befattningshavarna skall vara beväpnade, det är ju själva grundtanken. Indragande av beväpningen genom centralförvaring är alltså inte önskvärd, men skulle kunna försvaras, -o m- man därigenom kunde lösa ett motstående problem i samhället som uppfattades som större än den förväntade nyttan av att hemvärnets personal förvarar sina tjänstevapnen i bostäderna. Har du funderat över vilken brottslighet som samhället skulle kunna skydda sig mot genom införande av den totala centralförvaringen, och hur många fall det i så fall skulle kunna uppskattas röra sig om? Det är nämligen de brotten vi bedömmer inte skulle komma att utföras om den totala centralförvaringen infördes, som ligger i vågskålen när vi skall avgöra om regleringen är värd sitt pris i oönskade olägenheter på försvars- och beredskapssidan. Är det förresten någon som vet om myndigheterna i Schweiz uppfattar innehav av militära tjänstevapen som ett problem? Som jag har förstått saken, är förekomsten av legalt innehavda automatvapen a v s e v ä r t större där, än i exempelvis Sverige. MVH

Hittade en bild, den översta på sidan, som jag tycker stämmer väl överrens med den hylsa jag har. Är det den ni tänker på också? Även den hylsan ser ut som en "vanlig randpatron" med en "enkel fläns" som botten. MARKSTRID.TK Om ingen framför beaktansvärda invändningar anser jag saken klar MVH

Kan det vara den här? Mats Perssons Hemsida "Till lvkan m/30 och m/30-37 används en 546 mm lång hylsa benämd m/30. Denna ammunition har endast används till dessa två pjäser. Övriga 7,5 cm luftvärnskanoner fick ärva ammunitionen från 7,5 cm fartygspjäs M/05 vars patronhylsa är flaskformig och 603 mm lång. För arméns lvpjäser benämns det kompletta skottet 7,5 cm skarp patron M/05B (7,5 cm sk ptr M/05B). Det kan vara försett med en rad olika projektiler för bekämpning av flygplan, pansrade fordon och fartyg samt ringa skyddade mål på marken och på sjön." Min hylsa är definitivt "flaskformad"... fartygspjäs M/05 eller lvkan m/36 alt m/37?? Känner någon till var man lättast hittar betydelsen av märkningen i botten av hylsan? MVH

Hej Innuendo; Den länken var det roligt att hitta igen:-) Men jag inbillar mig att "1938" på hylsan är ett årtal. Och Kustartilleripjäs 7,5 cm m/57 är ju lite nyare i så fall. Annars verkar måtten stämma väldigt bra. Bollen vidare. MVH

Jag har sedan många år tillbaka en tomhylsa. Jag fick den av en god vän på 70-talet när jag bara var en liten grabb. Såvitt jag kan minnas hade den blivit stående på ett vindsförråd sedan kriget. Kaliber 7.5 cm Hylsans längd 60 cm Den är inte helt cylindrisk, det finns ett tydligt hylsbröst. Försänkningen för tändhatten är ca 2.5 cm bred och gängad. Beteckningar i botten: P7 XF4508 ---samt en liten "krona", över bokstäverna "MB", som i sin tur står över "1938" Tja, vad kan det vara, någon som vågar gissa? (Å, jepp det vore fint med en digitalkamera...kanske snart är dags att köpa en