hiphink

Vill bara hoppa in här och önska alla en riktigt god jul, samt säga att det är jättekul att den här tråden tog fart. Jag är som nämnt tidigare litet av en persefil och även om militaria inte är främsta intresset uppskattar jag all diskussion, hitintills har det enligt min mening varit hög kvalitet på den här tråden. Mer i mellandagarna.

Ja du, det där är en svår nöt. De har helt klart höga ambitioner, men hur det egentligen ser ut i realiteten är svårbedömt. Jag har inte kunskaper för att kunna kommentera initierat, det vore jätteintressant att höra vad någon som jobbar inom militär flygindustri kan se i de projekt som visats upp. I stort sett antar jag att man kan dela upp det i ett par ytterlägen; Enligt en 'snål' bedömning är det bara tjafs och munväder. Mycket handlar förmodligen om flyktig personlig prestige: den och den vill visa hur duktig just deras bit av industrin/IRGC/etc är så man skruvar ihop något från existerande flygkroppar, hittar på ett fräckt namn och en snitsig målning, och sedan är det dags att ösa ur sig bombastiska pressreleaser om hur stort och viktigt detta är. När chefen i fråga avancerat rinner det hela ut i sanden, och annat kan det inte göra för det är inte seriösa projekt utan potemkinkulisser som aldrig skulle kunna serieproduceras -- men detta är hur som helst inte poängen, prestige och intern maktkamp om medeltilldelning osv är vad det handlar om. Är man å andra sidan mer 'generös' är de i ett experimentstadium. Den avgörande bristen i deras kapacitet är att de inte har tillgång till motorer och avancerad avionik: de kan inte producera det själva och har svårt att köpa det. Vad de sysslar med är att bygga upp en industriell grund, de tar fram ett myller av projekt där projektprocessen i sig är viktigare än en hypotetisk serieproduktion. Genom att till exempel bygga om en F-5 till en något annorlunda aerodynamisk konfiguration bygger de upp kunskap om inte bara teoretisk och praktisk aerodynamik utan även hur man kan validera teorin i praktiken, hur man rent praktiskt testar, och hur man koordinerar för maximal processekonomi, osv. Varje projekt i sig har antagligen ett eller ett par huvudspår, och sedan får andra R&D-projekt klämma in sig i mån av tid och resurser. När man lärt sig det som är viktigt lägger man det projektet åt sidan och fortsätter på ett nytt. Det är enligt min lekmannauppfattning just så man bygger en avancerad industriell kapacitet, man kan ju inte direkt bestämma sig för att lansera 'en iransk SU-27' och så att säga lära sig under resans gång. Om man ser pressreleaserna som politiskt tjafs som ingenjörer och forskare himlar med ögonen åt skulle man rent av kunna påstå att vad de sysslar med ser jäkligt gediget ut, just den typen av projekt man skulle förvänta sig från en aktör som nyktert och systematiskt vill bygga en högt kvalificerad kompetens, det får ta den tid det tar. Ok, jag kan som sagt för lite om både Iran och flygindustri för att komma med initierade bedömningar, men jag gissar att ovanstående ytterlägen är någorlunda på plan, och att sanningen troligen ligger någonstans mitt i mellan. De är seriösa och har kommit en bra bit på väg, men samtidigt tror jag att industripolitiken och projektkoordinationen är minst sagt stökig. Jag har aldrig träffat en Iranier som arbetat inom dessa områden, men de ingenjörer/forskare jag anekdotiskt talat med var alla rörande eniga om att Iran är rent överjävligt bra på att ta fram bra yrkesfolk och bygga god knowhow och forskning, men så fort det blir politik av det hela kan vad som helst hända, sällan något bra dock. De avdelningar inom HESA som fått spela någorlunda fritt verkar väl vara de som faktiskt kunnat få fram projekt som till och med kan gå i serieproduktion. Tänker främst på helikoptersidan, där är de ju erkänt avancerade, men också på en del på rena civilsidan. Vore väldigt intressant att höra vad andra tycker och tror, och tack för att du (helt riktigt) skapade en ny tråd. Tack också till Erik för medflytten av posterna från den gamla tråden. Det är enligt min mening åtminstone till viss del resultatet av att Iran är den enda nation i världshistorien som tvingats försvara sig mot ett angreppskrig där samtliga världens supermakter horade ner sig som krigförande på angriparens sida, en angripare som dessutom antagligen var världshistoriens grövsta syndare i kategorin systematiskt användande av massförstörelsevapen. Ursäkta ordvalet, men vad de tvingats utstå är helt unikt nedrigt. Hur som helst, den rådande ordningen där nere är märkt av detta, det råder en befästningsmentalitet. Man behåller i stort sett allt man har som flyger, ibland bortom vett och reson. Katalogen är rörig, minst sagt, men det finns som sagt anledningar. Ja, allt amerikanskt kom innan revolutionen (möjligen kom något igenom post-shahen innan Amerikanerna definitivt bröt), det franska och en del ryskt och kinesiskt från Irak, de har dessutom köpt ryskt och kinesiskt på egen hand. En del småplock från andra aktörer, bland annat Pakistan-ihopskruvade SAAB Safir, men jag har dålig koll på det. Enligt Cooper/Bishop har "bara" 18 tjugonior av de som kom från Irak verifierats i IRIAFs färger. Jag har för mig att det kom betydligt fler, men vad det blev av dem vet jag inte. ACIG har antagligen svaret. Av vad jag minns var det mesta skit, gammalt ryskt och kinesiskt, russinen i kakan var de nämnda tjugoniorna, en del Su-24 och -25, plus ett par antonovs eller ilyushins i någon typ av AWACS-utförande. De Franska f-ettorna (ursäkta) var väl bra och så, men tyvärr utan möjlighet till support eller ens beväpning, så det bidde till att flyga 'austrian' med dom. Det enda rimliga är att de köper Sukhoi. Jag kan helt enkelt inte se något alternativ, utom möjligen Kina. Men de kommer inte stå där med mössan i hand, anledningen att de mot all gängse förståsigpåande inte gjort det är antagligen att de helt enkelt inte accepterar Rysslands villkor. De tänker inte sätta sig i beroendeförhållande gentemot Ryssland, då får det hellre vara. Något sådant. Osäker. Verkar vara egenproducerat reverse-engineered på amerikaflyget, ryskt eller kinesiskt på östimporten (och 'västimporten' från goa nabon i väst). En kul detalj är att de som nämnt ovan inte förefaller ha kunnat flygstridsbeväpna sina F-1 som kom över -91. Enligt rykten används dessa mycket flitigt, men i rollen som spaning och möjligen begränsad CAS för de gendarmerienheter (det heter något annat nuförtiden men det är gamla pahlaviska gendarmeriet) som bekämpar smugglingen längs östgränsen mot Afghanistan och Pakistan. Kul är kanske fel ord, men lite intressant är det allt: de enheter de supportar är så vitt jag kan förstå direkta arvtagare till de styrkor som byggdes och leddes av den svenska officers- och polisbefälskontingenten i Persien som gjorde ett rätt stort avtryck där nere under perioden innan, under och till en mindre del efter första världskriget. Det är inte utan att man undrar vad bitvargen Hjalmarsson tyckt om han vetat att 'hans' kår sedemera inte bara skulle ledas av en viss Norman 'Stormin Norman' Schwarzkopf utan även senare beväpnas med vad som nästan måste vara det mest avancerade stridsflyplan som någonsin dedikerats till uteslutande polistjänst.

Jag kan inte annat än hålla med, på samtliga punkter. Förhållandet med deras hankatter har en god dos spänning, om man får uttrycka sig så, vill man raljera lite kan man säga att historien om deras F-14 'dramaturgiskt' och i 'produktionsvärdena' är som 24 medan historien om deras femmor mera känns som ... tja ... Rederiet? Hur som helst, medhåll i alla stycken. Problemet, som jag ser det, och vad jag ville komma åt men inte utvecklade, är att det är en mycket västlig synpunkt. Det låter förmätet att säga något i stil med "ser man det å andra sidan från Irans synpunkt" -- för så persefil jag är kan jag orimligen ens snudda kring den typen av resonemang-- men ändå, jag antar att från deras synvinkel är detta endast en pusselbit i ett mycket större sammanhang. Och ska jag vara helt ärlig tror jag faktiskt att det är en ganska liten pusselbit, kanske särskilt jämfört med den roll F-5 intagit. Den stora katten är sex, ond bråd död och en spionroman allt sammanvävt och det är naturligt att den stjäl showen, men enligt min mening säger den oss ingenting om staten, republiken, Iran, om dess sår från det tioåriga slagfältet, dess kultur, ambitioner och vision. De har byggt en industri kring att upprätthålla plattformen, men det finns ingenting som pekar framåt. Därav min lätta irritation kring att det alltid handlar om katten, att så mycket energi slösas (enligt min mening) på en fråga som i slutändan alltid handlar om att den inte borde vara där. För det är ju faktiskt det allt handlar om, det var konstigt att den blev deras, det är konstigt att de lyckades kriga med den (dessutom så bra som de enligt vissa utsagor gjorde), det är konstigt att den flyger alls nuförtiden, och så vidare. Den är den förbjudna frukten. Och den ruttnar tydligen aldrig. Jag har dock svårt att se att något som blivit vad det är just därför att det är icke-Iran kan säga särskilt mycket om Iran. Det finns en väldigt stor dos självupptagenhet i det här. Det irriterar, eftersom jag vill veta mer om vad Perserna har för sig, en fråga som strängt taget är en av de grundläggande i hela den västliga civilisationen. Ständigt detta Persien. Redan de gamla grekerna, efter dem Rom, sedan befriade Araberna oss från att behöva tänka på dem i några hundra år, men nu är vi där igen. Alltid detta Persien. Det är kanske lite som frågan om kärnvapenambitionen: frågan blir lätt så smal att den av nödvändighet medför tunnelseende. Vi har bestämt att detta är viktigt, därför läser vi med de här glasögonen, osv. Om vi inte gjorde det kanske vi skulle kunna ta in en mycket större och mer komplicerad bild, och undvika enkelspårighet som kan utmynna i scenarier liknande Irak. Ok, det här snöade ut åt alla håll och kanter , men för att sammanfatta koncist: frågan F-14 är spännande men troligen parentetisk, medan (ex.) frågan F-5 enligt min mening rymmer en helt annan spännvidd avseende Irans ambitioner inom forskning, utveckling och industri. F-14 är sex och våld, F-5 (osv) kan påvisa vart regionens naturliga hegemon och enda icke-artificiella stat vänder näsan. Eller säg så här, det allra största mysteriet kring Irans flygvapen, under senare år, är varför Iran inte knäböjt vid Sukhois altare, eller hur? Vill man veta varför tror jag inte modell fjorton är det nummer man ska titta närmast på. Och så vidare.

Tja, frånsett rykten om rysk assistans, 'specialoperationer' i USA och deras egen flygindustri så får man nog konstatera att en avgörande anledning att de kan hålla en stor del av parken flygvärdig har att göra med hur de använder dem. Flygetyget ifråga byggdes ju för att vara arbetshäst på hangarfartyg, med allt vad det innebär av slitage och avogt klimat. Iranierna förefaller vara minst sagt konservativa med flygtimmar, och de flyger från landbaser under torra och varma förhållanden. Det förklarar enligt min mening en hel del generellt, men å andra sidan finns det stora frågetecken kring en del av elektroniksviten (/-sviterna) och kanske framför allt motorerna. Exakt hur de har löst det vete katten (ha...) men uppenbarligen tog de sig ur den svacka under senare delen av kriget mot Irak där antalet producerade flygtimmar var katastrofalt låga. Sedan tycker jag att det i dessa diskussioner är väl mycket fokus på deras 'Alicats'. Visst, sexigt flygplan och de enda utom USN som flugit det, men i termer av underhåll är deras F-5 kanske ett ännu större "mysterium" -- av vad jag förstått tar de ut rejält med flygtimmar på dem och de har en ganska stor park. Av någon anledning har deras högst sporadiska flygande av F-14 blivit en jättefråga, medan deras uppenbarligen effektiva underhåll och stora timproduktion på F-5 helt fallit i skymundan.

Många orsaker, antagligen främst brist på politisk vilja om vilket man kan säga bu eller bä, rent praktisk brist på resurser (logistiken skulle bli ett rent helvete), samt risken att hela kåken Sudan tar fyr igen om någon börjar bråka i trädgårdsskjulet (vilket Darfur är, sett till Sudan som helhet). Ett nytt krig mellan nord och syd skulle vara en fullständig katastrof. Sedan tror jag det finns en genuin förståelse inom högkvarteren i diverse Europeiska och icke-europeiska länder att de på pappret klart obalanserade styrkeförhållandena i en tänkt konflikt förmodligen inte skulle bli så obalanserade i en verklig kraftmätning. Det har skrivits en hel del om Chads långa krig mot Libyen, mest på franska och kanske huvudsakligen på grund av det militära snillet Hassan Djamous, vilken med smärtsam tydlighet demonstrerade att Toyotaburen Chadisk ungdom med en och annan Milan kunde anställa regelrätta förintelseslag mot tungt beväpnade Libyska pansartrupper, de senare understödda av artilleri, attackflyg, attackhkp och specialförband. Det låter solklart på pappret, tunga reguljära styrkor mot irreguljära bilkårister, men det har visat sig gång på gång att den som går in tungt gräver ner sig i omöjliga logistikkedjor. Vill man ta nappatag därnere ska man nog sätta sig på skolbänken och titta en smula på gammal god kavalleridoktrin, det verkar vara så verkligheten ser ut. Hästen heter Toyota och lansen pv-robot, men på det stora hela är det kavalleri som gäller och åtminstone Chadierna är läskigt jävla bra på att snurra upp folk.

Till listan på länder som fortfarande flyger F-4 kan vi också lägga till Iran.

Affären blir av allt att döma av. Utvecklingen i Thailand har varit positiv, och det finns ett tillräckligt tidsperspektiv för att hinna rycka i panikbromsen om demokratitåget där nere skulle stanna av (eller spåra ur). Inte ens Lars Ohly var klart mot, utan ville ’informera sig’ innan uttalande. Så långt så gott. Jag tycker dock fortfarande att hela historien är märklig. De flyger F-16 som huvudtyp (c:a 60 st) men väljer ändå bort en modernare F-16-variant för en helt annan plattform. Att Amerikanerna skulle satt sig på tvären ser jag som helt uteslutet, de har rätt så nyligen erbjudit militär hjälp (COINT) till Thailand, vilket Thailändarna själva sade nej till. JAS kan vara hur kostnadseffektivt som helst, att det skulle kunna vara kostnadseffektivare än att köpa uppgraderade F-16 när detta är deras huvudtyp är platt omöjligt. Det hela blir ännu märkligare när man betänker att dessa Gripen skall ersätta tunga attacken, dvs deras F-5E/F, på skvadron 211 och 701, medan de F-5 som uppgraderats till F-5T tydligen skall behållas (för info om typer, wikipedia->Royal Thai Air Force). Jag förutsätter att Gripen inte skall användas som rent attackflyg; detta innebär alltså att ett så litet flygvapen som RTA ändå är ska hålla sig med tre stycken olika flygplanstyper för huvudsaklig uppgift jakt. Hur går det ihop? Jag kan förstå att de vill ha snabb insättning av modernare fpl för att balansera Malaysias Sukhoi-kärror med något eget, men hur i hela friden detta inte blev F-16 förstår jag inte. Nåt lurt är det allt. Okej, man ska inte syna given häst osv, men det känns som att det här gick litet för lätt. Rent objektivt borde det här ha varit en riktigt, riktigt svår uppgift för Gripen Int’l, och ändå gled det hela igenom som på ett bananskal.

Hejsan, Är ingen modellbyggare själv, frånsett obligatoriskt dabblande i 12-årsåldern. Däremot har jag fri tillgång till en 3-axlig cnc-fräs, och med fri tillgång menar jag fri, den är nämligen min. Jag har hållit på och lekt med maskinen en del kvällar och helger (ungkarl...) och börjar så smått förstå mig på den och tillhörande programvaror. Nu tänkte jag så här: som olumpad civilist finns det få organisationer i landet jag vurmar för som utlandsstyrkan (-styrkorna). För att bygga på mina kunskaper om maskinen och göra något som känns kul och meningsfullt skulle jag vilja göra en modell av ett av utlandsstyrkans fordon, historiskt eller aktuellt. Jag skulle kunna utgå från ritningar och själv skapa en 3D-modell, men eftersom det är CAM- och maskinarbetet jag främst är intresserad av skulle det passa som hand i handske om det fanns relativt högkvalitativa 3D-modeller jag kunde börja arbeta från. Finns sådana modeller? Jag tycker mig ha läst här på forumet om modellering för olika spel, är dessa modeller publika? Jag kan plocka in relativt low-poly och detaljera själv, men om det stämmer med verkligheten i grova drag vore det en enorm hjälp. Lämplig skala på slutprodukten 1:5 eller 1:10, gissningsvis. Om det blir väldigt mycket smådetaljer behöver slutprodukten vara ganska stor. Min maskin är 3-axlig, så jag kan inte göra undercuts (i en körning åtminstone). Jag kommer att införskaffa Cut3D framemot senhöst/vinter, och då kan 4-sidig bearbetning bli aktuell, i nuläget tänker jag mig dock att alla sidor och diverse påsittande/utstickande detaljer bearbetas individuellt, och allt monteras ihop i slutändan. Nå, det här är några funderingar jag haft på min kammare, det är en ambition och inte något definitivt. Avslutningsvis kan jag som illustration av några ovanstående tankegångar posta ett par bilder på ett nybörjar-arbete jag lekte fram. Hästhuvudet här är i basrelief, men det är från början en riktig 3D-modell (rätt dålig dock, men den var gratis) som jag krympt i djup och dragit genom CAM. Jag skulle lika gärna ha kunnat strunta i att krympa i djup, och delat modellen mitt på djupet, sedan maskinbearbetat varje sida för sig och limmat ihop. Problemet då hade blivit insidorna av hästens öron, eftersom det är undercuts. I just det är fallet skulle jag ha kunnat vända varje sida var för sig och kört insidorna, och fått ett fullgott resultat. Tid att bearbeta detta nybörjarprojekt var cirka 1 timme CAD, 20 minuter CAM, och maskinkörningen tog en timme eller så, jag är osäker för jag satt och fikade med grannen medan fräsen jobbade på. Är jag helt ute och cyklar, vad tror ni erfarna modellbyggare?

Säkert en dum fundering från en okunnig (som dessutom inte läst hela tråden), men borde inte exemplar destinerade för utlandstjänst kunna förses med Lemur-systemet? Visserligen dyrt och platskrävande inuti fordonet, men det är ju å andra sidan inte fråga om så många exemplar och ökad skyddsnivå kanske vinner framför platsbehov? (Kan väl även passa på att fråga om någon vet om namnet Lemur är en ordlek från någon frankofon Boforsare; med ett mellanslag blir det ju "muren", vilket onekligen är passande för ett system som tillåter operatören att förbli 'intra muros'. Verkar lite väl pricksäkert bokstaverat för att vara ren slump.)

Jag kan inte se annat än att ett konsekvenssamband mellan turism och krigsmaterielexport skulle skapa en fullständigt bisarr situation. Om den tillståndsgivande faktorn skulle vara turistande så faller de facto alla särskilda exportregler -- du är som svensk inte laga förhindrad att besöka något land, mig veterligen. Om tillståndsgivande faktor å andra sidan skulle vara våra särskilda exportregler, då skulle antalet möjliga resmål starkt begränsas. Detta är extremlägen och det kanske skulle gå att kompromissa någonstans, men jag ser inte poängen i att koppla frågorna. Media kommer att skriva för det kommer att ta hus i helvete i riksdagen. Det här är inte en affär som skulle dra in endast 'the usual suspects' i meningslösa interpellationer: jag kan inte se att det skulle gå att hitta en enda partigrupp i riksdagen med en majoritet för KS-export till militärdiktaturer, låt vara att Thailands version är på den mycket ljusa sidan av 'light' i det spektrumet. Jag är som sagt gripenexportkramare, men jag tycker helt klart det finns fog för en, för att uttrycka sig milt, försiktig hållning i frågan. Detta land är på lag byggt, och det finns dessutom en klart uttalad linje i riksdagen. Gripenexport till Thailand passar vad jag förstår relativt dåligt in med dessa förutsättningar. Detta kanske kan överbryggas. Jag är för dåligt insatt i Thailändsk inrikespolitik för att kunna kommentera den punkten. Spontant tycker jag att i termer av konsekvens så är det absolut viktigaste att bibehålla starka band till Thailand som en vänligt sinnad nation samtidigt som vi har en klar och tydlig linje att vi ser militärens plötsliga kupp i ett land som varit förskonat från detta under lång tid som starkt negativ. Om denna hållning går att förena med gripenexport, super, om inte, tja, det var väl trist. Det kommer andra tåg.

Oavsett vad Svenska Freds tycker så kan jag säga att som stor gripenexportkramare ställer jag mig tämligen frågande inför hur en sådan här (högst eventuell) affär ska hanteras. Att frikoppla affären från den inrikespolitiska situationen i Thailand känns främmande -- Sverige har visserligen hävt förbudet mot export av ÖK (Övrig Krigsmateriel) till diktaturer, men att plötsligt belöna militära kuppmakare i ett land med en så lång demokratisk tradition som Thailand med det bästa Sverige har inom KS (Krigsmateriel för Strid), det känns onekligen som något i stil med "sälja och gråta", för att förvanska Israelernas maxim. Om nu dessa rykten skulle materialiseras till en konkret Thailändsk förfrågan måste det enligt min mening knytas till en positiv utveckling I Thailand, annars skulle jag föredra att ISP/regeringen nekar köp. Och kanske gråta en skvätt (nåja), men ändå neka. (Angående turism så ser jag inte poängen där. Svenskar åker till Kuba för att lapa sol, och till Iran för att åka skidor, osv. )

Originalartikeln från Bangkok Post. Känns som rätt hyfsad dementivarning på den, men enligt texten handlar det om sex st direktleverans och ytterligare sex om fem år. Hur var det nu med ISP och export av KS (Krigsmateriel för Strid) till militärdiktaturer? Det ska ha sålts KS till Thailand för över 20 mkr år 2006, men det inregistrerades troligen innan kuppen (någon som vet vad som levererades?)

Om jag inte minns helt fel, och det kan jag iofs göra, så prisade de amerikanska stridsvagnsbesättningarna sin tornburna 12,7 i utvärderingarna direkt efter OIF. Huvudbeväpningen och de två sju-sexti-tvåorna gick tydligen inte särskilt varma, men 'Ma Duce' röjdes det å andra sidan ganska friskt med. Utan att ha någon vidare inblick i pansarkrigets finesser verkar fransmännens val rimligt. Strv nerluckad och med pil i bössan mot kommandostyrd pvrobot från viss distans, hur slutar det med finkalibrig koaxial? Edit: Vidare angående franska beväpningsval så skulle det inte förvåna mig om de byggt på erfarenheter från gräsbränderna i Sahel och östafrika. De är väl ett av få länder som hängt 20mm ur luckan på transporthelikopter, osv.

Jag kan inte tyska och det verkar inte finnas så mycket material på engelska. Det jag sett språkar för en ganska normal "freda nationen i krig och fred"-roll, med lite internationella missions kanske. Enligt en artikel på ACIG utsätts de för en hel del mer eller mindre oinbjudna överflygningar, så en god incidentberedskap ligger nog högt på listan. Det som är rätt speciellt i sammanhanget är väl annars att vi här har ett medelstort europeiskt land av det välmående slaget, och de ska ha arton kärror. I ett sådant scenario måste rimligen extremt hög tillförlitlighet och tillgänglighet vara nödvändig. Där borde Gripen passa bra, om endast för att EF inte är lika beprövat. Eftersom den 'gamla vanliga' nackdelen med trettionian, räckvidd/uthållighet, definitivt inte gäller här så kan jag inte se annat än att det skulle fungera för Österrike. Å andra sidan, ska man nu inte ha mer än arton så kanske man väljer det vräkigaste alternativet. Jag vet inte hur Gripen står sig mot EF i BVR: vapenuppsättningen är vad jag vet densamma så det hänger väl på om trettionians litenhet kompenserar för (eventuellt) bättre radar/EW på EF.

Den som lever får se, men det är onekligen en ganska intressant utveckling. ------------ Om jag förstått saken någorlunda rätt gick alltså SPÖ, sossarna, till val på att stoppa Eurofighter-affären. Även de gröna och radikalhögern var starkt emot. Så långt ganska klara politiska meningsmotsättningar. Det hela kompliceras av att det möjligen har förekommit rena oegentligheter i den gamla regeringens styrning av upphandlingsprocessen vilket kan leda till ett segdraget rättsligt efterspel och har medfört att heder och ära står på spel för centralt placerade konservativa politiker. Dessutom önskar SPÖ en koalition med de konservativa -- men man drev i parlamentet igenom en granskningskommission med stöd av de gröna och högern, vilket resulterade i att de konservativa inställde koalitionssamtalen (tills denna granskning är avklarad). Just nu är positionerna låsta, och kommer rimligen så att förbli tills granskningen är avklarad och frågan om skadestånd för kontraktsbrott har klarnat. Ett stort frågetecken är SPÖs egentliga inställning till införskaffningsfrågan. Jag har inte kunnat bli klar över det, är man emot EF specifikt eller en affär i den storleksordningen generellt? Om det senare är fallet är nog inte Gripen Internationals chanser att få sälja som offererat särskilt höga, däremot framstår en bilateral lösning där man köper eller i någon form leasar övertaliga A/B från FM som trovärdig. De kan knappast framhärda i att hyra undermåliga F-5 från Schweiz. Konkurrensen skulle väl då bli övertaliga F-16 från lämplig NATO-nation (Nederländerna?). Utan att vara insatt i frågan, men desto mer glad i spekulation, skulle framtida scenarier kunna fördela sig ungefär som; 1. Om skadeståndet till EF-konsortiet blir högt kommer affären med hög sannolikhet att genomföras, oavsett punkter nedan. SPÖ kan falla tillbaka på att man visserligen var emot, men att lede Schluessel tvingat nationen in i en situation man inte kan ta sig ur. Det borde därför ligga i EF-gruppens intresse att sätta hårt mot hårt. Möjligen kan de välja att vika sig om oegentligheter faktiskt förekommit, alternativt om man industripolitiskt bedömer att ett sådant förhållningssätt riskerar att förstöra politiskt kapital och goodwill gentemot den Österrikiska staten i sådan grad att nuvarande (?) eller framtida upphandlingar med samma aktörer riskerar att förgiftas. 2. Om skadeståndet blir lågt men det finns starka skäl att misstänka oegentligheter borde den konservativa partiledningen vika sig. Beroende på misstankegraden, antingen för att rädda ledande personer i partiet, eller genom att utse syndabockar snabbt få denna pinsamma historia bakom sig. Få saker demoraliserar och släpar ett parti i smutsen så mycket som utdragna rättsprocesser, se Indien och deras affär med vårt egna (nåja) Bofors för ett praktexempel. 3. Om skadeståndet blir lågt och egentligheter inte föreligger kan vad som helst hända. Det beror helt på vilket parti som mest hårdnackat för sin ståndpunkt. SPÖ behöver enligt vad jag kan förstå verkligen en koalition med de konservativa, men å andra sidan förefaller denna fråga ha varit av central betydelse för deras valkampanj och möjligen anser man att trovärdighetsförlusten skulle vara oacceptabel. Det parlamentariska förfarandet tyder på att man inte är inställd på att vika ner sig. De konservativa har å sin sida inte fäst alls samma vikt vid affären men att riva upp den vore en oerhörd prestigeförlust: deras svar på den parlamentariska aktionen visar detta. Få partier går in i koalitioner om villkoret är offentlig förnedring i en viktig fråga. Detta gäller båda aktörerna. Okej, det där var en rejäl dos spekulation och jag kan ha fått en hel del om bakfoten. Skulle jag trots detta tippa utgången så framstår trots allt ett genomförande som mest troligt. Jag tror inte EF-gruppen viker ner sig, och även om de skulle göra det så tror jag inte att konservativa politiker varit så korkade att de komprometterat sig så till den milda grad att det rimligen kan lagföras. Landar vi i punkt tre finner jag det sannolikt att sossarna viker sig, helt enkelt för att de har det absolut starkaste trycket på sig att skapa en fungerande regeringskoalition. Men man vet aldrig. --^*^-- All politik åsido vore det intressant med en diskussion om vilket system som vore bäst för österrikes flygvapen. Detta kanske inte kan avhandlas särskilt objektivt på ett svenskt forum, men åndå.