dalkarl

Det där ställer ju saker i en helt annan dager. Du borde väl egentligen kunna fråga vilken av dina arbetsgivare som helst som är något välvillig att kunna skriva ett intyg på att du har beprövad erfarenhet av de medicintekniska åtgärder som du anser dig vara reellt kompetent på. Det är ju inget brott mot juridiken och är ju egentligen bara ett intyg på vad du kan, och inte vad du får. Jag vet inte vad PMC står för men kan tänka mig att det kan röra sig om arbete i andra länder än Sverige. I grund och botten är det ju de lokala lagarna och reglerna som styr, och till syvende og sist så får man kanske ta de juridiska frågor i ett senare skede i det skarpa läget. Man får helt enkelt vara en smula pragmatisk.

Jag, som specialistutbildad sjuksköterska, får också ställa mig undrande till nyttan av kunskapen för frågeställaren. Förövrigt så har alla frågetecken avseende vissa felaktigheter i tidigare inlägg förtjänstfullt rätts ut. Applicering av perifer venkateter är sjuksköterskeuppgift, dvs en läkare behöver inte delegera denna uppgift till en sjuksköterska. Däremot kan han ordinera detta, dock sätts perifera nålar oftast på initiativ av sjuksköterskan, eftersom det är ett verktyg för att kunna verkställa läkemedelsordinationer. Undersköterskor får, efter vidareutbildning och delegering, utföra medicinktekniska åtgärder som de normalt sett inte har formell kompetens för. Några exempel är urinvägskateterisering, anläggande av perifer venkateter och hantering av sondnäringskateter/ventrikelsondskateter. Förutsättning för att delegering skall kunna ske är att den som delegerar både har reell och formell kompetens för uppgiften, den som mottager delegeringen är införstådd med ansvaret samt vidare har visat att denne har reell kompetens för uppgiften. En delegering är alltid frivillig och en delegering är tidsbegränsad, dock längst ett år. Jag funderar dock på om man rent formellt kan delegera en medicinteknisk åtgärd till vilken icke-legitimerad person som helst, ur ett juridiskt perspektiv? Undersköterskan har ju precis som alla andra (som inte är legitimationsbundna) inte någon legitimation att ta hänsyn till.

Dxl ställer några bra frågor. Jag ska försöka utveckla mitt resonemang. Först och främst så inkluderar traumakirurgi alla former av trauma och därpå följande kirurgi. Främst så menas det i det här fallet underförstått den del av skadepanoramat som omfattas av penetrerande skador i form av kulvapen och splittervapen etc. Dxl har däremot en felaktig uppfattning om volymen traumakirurgifall i Sverige. De enskilda fallen koncentreras givetvis till de större sjukhusen i landet för att det så gott det går skapa förutsättningar att upprätthålla kompetensen hos så de som opererar. Volymen är dock fortfarande för liten för att vi ska någon reell kompetens hos den breda yrkeskåren, dessutom jobbar inte en traumakirurg 24 h och 7 dagar i veckan. En förutsättning är ju att man är på jobbet när skiten träffar fläkten. Det Krille säger är också viktigt att ta i beaktande. Det är viktigt att man kan öva svåra moment under icke-skarpa förhållande. Quads nämner också andra metoder för lärandet. Sammanfattningsvis så krävs det sålunda fler metoder än en för att utveckla kunnandet hos de som skall vårda i fält. Det krävs olika metoder beroende på vad man skall behärska. Skjutna grisar passar opererande personal och då i första hand hand kirurgen, men också operationssjuksköterska, anestesiläkare, -sjuksköterska. Jag tror det är viktigt i debatten att väga nyttan av att skjuta grisar i förhållande till de etiska perspektiv man väljer att ha, för egen del vill jag inte att man skjuter grisar till höger och vänster, utan att det sker i enlighet med gällande direktiv och man väger nyttan i varje enskilt fall så att man får ut mest av varje skjuten gris. De som möjligen är påtänkta att skickas till Sydafrika är nog enligt min mening de som avses till FKF-verksamheten (eller Kirurgitroppen, NBG).

Tack Anders. Du sammanfattade min erfarenheter väldigt väl. Det går inte nog att trycka på hur viktigt det är med kompetenta vinterutbildare. Det är i mångt och mycket det som avgör hur dugliga soldaterna blir att verka i vintermiljö, liksom att minimimera risken för att soldaterna skall drabbas av de negativa konsekvenserna som kölden har. Rätt utbildning = säker verksamhet. Svårare är det ju inte.

Hä... Inryck vintertid är bra. Då härdas soldaten. Vintermiljön ställer högre krav på att ta hand om både sig själv och kamrater. Saker försvinner i snön, dvs bättre disciplin och förståelse för ordning och reda. Det är inte kylan som är din fiende, det är inkompetensen som tar ditt liv. I alla lägen. Svenska soldater ska ta mig fan vara bra på vinterkrig. Det är bara syltryggar som ryggar för snö och vinter.

Generellt sätt så väljer jag hellre 40 skjutna grisar och en överlevande skjuten soldat än vice versa. Förövrigt så är det ändå för lite traumakirurgierfarenhet ute i detta avlånga riket, så egentligen borde man skjuta fler grisar än vad det görs. Den sista kommentaren får ni nog ta som lite raljant. Man (Försvaret) har funderat i banorna om att skicka operationsteam till Sydafrika i några veckor för att på så sätt inhämta traumakirurgierfarenhet. Det förekommer en mycket stor traumakirurgisk verksamhet där pga av hög brottslighet och därmed grova våldsbrott. Detta är ju givetvis förenat med vissa risker att operera i sådana miljöer. Men jag tror att det är en väg att gå i strävan att få kompetens inom området. Jag tror att man måste se skjutande av grisar i ljuset av vad man kan inhämta i kompetens. Man kan ju fråga sig om vad den trafikskadade (penetrerande skada) eller knivstuckne djurrättsaktivisten hellre väljer - en kirurg som är kompentent (och fått denna kompetens bla pga av skjutna grisar) eller en kirurg som tror att han är kompetent? Jag får förvisso hålla med om att den sista kommentaren är en ganska låg form av argumentation, men till syvende og sist så är det nog det som gäller. Liv eller död. Djurrättsaktivister löper nog dessutom större risk än genomsnittssvensson att drabbas av knivstick pga av den konflikbetonade verksamhet som åtminstone vissa falanger bedriver. Vilket är en smula ironiskt. För detta har jag förvisso inget vetenskapligt stöd för.

På den punkten är vi överens. Därom förekommer det inga tveksamheter avseende vem som är vad och under vilken tid. Däremot kanske jag missförstår dina argument avseende den vidare befordringen under utbildningen. För definitionens skull, vad anser du tillhöra grundutbildningen, innefattar den även utbildning till gruppchef? Eller kan vi definiera den som BU/Befattningsutbildning? Om vi definierar grundutbildningen detsamma som GSU (grundläggande soldatutbildning) så är vi överens avseende förhållandet mellan OR1 och OR2 etc. Om vi däremot räknar både GSU och BU till grundutbildning så anser jag att soldaten kan befordras till OR5. För att därefter placeras (alternativt redan tillhör) ett stående förband.

Jag tror som du här, att antalet sträck är antalet tjänsteår. Detta talar för att man skall kunna kontraktsskrivas, dvs yrkesanställa. Jag håller med dig om detta. För tanken måste vara att alla mellan 19 (18?)- ca 35 år ska vara målgruppen (och inte som idag årskullsvis) för militärtjänsgöring (idag benämnt värnplikt). Det talar för att den som genomgår GSU/BU visst måste kunna utbildas inom hela befattningsspektrat upp till och med OR-5. Det är avhängigt på hur statsmakten vill organisera oss. Väljer de, som du tror, att enbart ha stående förband som skall kunna lösa FMs behov så är det ju naturligt att det i större utsträckning kanske är specialistofficerare. Ändå så tror jag inte det är kostnadseffektivt att sätta en specialistofficer som gruppchefer om inte vapensystemet eller uppgiften kräver det. I synnerhet inte om det blir enbart kontraktsanställda. De stående förbanden kommer inledningsvis enligt min mening att utgöras av beredskapsförband enligt dagens modell. Där den kontraktsanställde är hemma och kanske gör något civilt i väntan på insats. Om detta blir alternativet så kommer utbildningsinsatsen för enskilda att minska efter GSU och BU. Militärutbildningen kommer att inriktas mot att man i slutet väljer att skriva på ett kontrakt för ett förband (beredskap eller insats direkt). Antingen så gör man den tiden som krävs för att nå menigs nivå, alternativt söker vidare till högre skola, t ex gruppbefälsskola. Jag tror att statsmakten kommer att öka valbarheten för den enskilda. Med detta menar jag att varje individ kommer i större utsträckning, jämfört med idag, kunna lämna FM efter varje utbildningssteg. Statsmakten vill att även manskap och gruppbefäl skall kunna "karriärväxla", kanske inte med statligt stöd som för officerare (det handlar om andra saker, minskning av antalet osv.). Helt enkelt skapa en större rörlighet in och ut ur FM. Jag tror ändå att Sverige kommer att välja den billigaste, och kanske inte den smartaste, lösningen avseende förbanden. Vi kommer att ha icke stående förband som idag, eftersom det är billigast, och stående förband i beredskap, med varierande tid till insats (R10, R30 osv). För värnplikten avskaffas inte utan blir vilande. Det gör att de som väljer att avsluta sina kontrakt (på olika nivåer) kommer att placeras i de icke stående förbanden. Detta kommer säkerligen att gälla för officerare (SO inkluderat) likväl som för manskap. I vart fall tycker jag det är det mest kostnadseffektiva sättet att ta tillvara utbildningskostnanden.

Man kan tolka tillgängliga uppgifter på lite olika sätt tror jag. Först en fråga till Krook: Det vore intressant att veta i vilken utsträckning du har haft tillgång till hela remissen och om dina antaganden är rena spekulationer eller baserat på diskussioner med andra insatta (läs militärer)? Förövrigt så måste vi också förlika oss med tanken att den svenska värnplikten, inom en relativ nära framtid, drastiskt kommer att förändras. Detta för att skapa ett mer flexibelt och kostnadseffektivt försvar. Den diskussionen förs dock i andra trådar. Tilläggas dock är att vi helt måste släppa alla gamla idéer om ett enbefälssystem. Med öppna handlingar vid handen (ÖBs beslut som publicerats på mil.se) så ser vi i dokumentet Bilaga1_utveckling_tvabefalssystem.pdf översta delen av tabellen "gruppbefäl, soldater och sjömän". Detta öppnar för en annan tolkning än den Krook förespråkar, den att värnpliktiga visst kommer kunna nå gruppbefälsbefattningar (tom OR-5). Vad som dock inte framgår är hur och i vilken omfattning det krävs för att nå dessa befattningar. Jag tror att vi kommer se en blandning av värnpliktiga och specialisttofficerare i rollerna som gruppchefer, allt beroende på vad och vilken uppgift respektive grupp har, däribland bland annat vilka vapensystem och dyl som ingår. Grupper med avancerade system kräver givetvis en kompetent chef. Vi får göra antagandet att OR-6 och uppåt är specialistofficersgrader (eftersom det uttryckligen framgår av tabellen). Vi får också anta att de allmänt utbildade officerarna kommer vara färre till antalet ute på plutonerna och då i så fall bara ha en "supervisor"-roll. Plutonerna kommer bli "hemmabasen" för specialistofficerarna. Det är dom som är instruktörer och kungar på allt som den enskilda soldaten skall kunna! Likaså måste vi också särskilja på utbildningsfas och "beredskaps"-fas. Eftersom pliktutredningen (och jag är där igen, men allt hänger samman) strävar efter kostnadseffektivitet genom bara utbilda soldater en gång för båda "hemma"-försvar och utlandstjänst så kommer vi sålunda utbilda soldater direkt mot en utlandstjänst/beredskap. Likväl kommer vi enligt mig att fortfarande ha till stora delar en "armé" på papper. Dvs att när den värnpliktige väljer att avsluta sin anställning i Försvarsmakten överförs dennes kompetens till ett icke stående förband. Alternativet är att vi alltid har stående förband. Men är vi verkligen där ännu? Vi kommer dock att ha i större utsträckning stående förband (men dock som beredskapsförband, ett mellanting), där man måste fylla på med kontraktsanställda soldater av olika grader (och det är där menig med 1-4 sträck kommer in). Men allt detta är ju bara rena spekulationer från min sida. Men det är ju det som också gör detta forum så roligt. För alla kan väl källkritikens grunder?

Om man nu ska bära uniform på begravning, oavsett militär anknytning eller ej, så tycker jag att man ska följa reglementet. Sorgband bäres för att visa respekt för den avlidne då man bär uniform. Det är också, så som det framförs i tidigare inlägg, ett sätt att särskilja daglig dräkt och "sorgdräkt".

Nån som vet? Om jag tolkar delbetänkandet rätt så är det så att utredningen strävar efter flexibilitet i personalförsörjningen. Det innebär att utbildningen genomförs på frivillig basis och så att säga moduluppbyggt. Efter modul 1 får man välja om man vill fortsätta och då kanske man skriver på för 2 år till (och söker en specifik befattning). Exemplifiering av mitt resonemang: Modul 1: 3 månaders grundutbildning; t ex enskild soldats uppträdande etc. (Grundläggande kunskap för HV). Modul 2: Kanske består av 6-12 månaders befattningsutbildning; där man inriktar sig på grupp och pluton och funktion (ledda av specialistofficerarna?). Modul 3: Kontrakt 1-4 år; anställning som soldat i t ex beredskapsförband motsv. Detta är mina slutsatser, någon som är av en annan åsikt?

Har en undran om vad som händer vid utlandstjänstgöring. Om jag som sjuksköterska, dvs civila meriter, anställs i Utlandsstyrkan som sjuksköterska på sjuktransportgrupp vilken grad kommer jag få i det nya systemet? Ponera att man som sjuksköterska kommer få en gruppchefsroll, anställs jag då som sergeant (OR5) eller som civil specialist, t ex CF1 (dvs med akademisk examen) och bär motsvarande militär grad? Antar att det vid denna stund inte finns någon gällande praxis för hur man ska behandla oss "ickemilitära" specialister, men ändå en intressant fråga.

Är det någon som har någon uppfattning om hur sjukvårdsorganisationen ser ut? Vilken pluton tillhör tex amb i Mazar?

Kort kan sägas att rätten till bostad är en mycket starkt reglerad rättighet i svensk lagstiftning. Det vill säga, rätten till att ha en bostad är en grundläggande rättighet och att det är mycket svårt för en hyresvärd att utan gilitgt skäl säga upp ett hyresavtal. Jag tycker det är konstigt att HGF så lättvindigt tycker att hyresvärdens argument kanske håller. Jag skulle försöka få en andra åsikt av en annan jurist på området.

Det hela är väl kanske inte enkelt i mina ögon. Jag tillhör skaran som vill åka som sjuksköterska på mission. Som vårdande personal ser jag ett ansvar, ett ansvar att faktiskt kunna klara av det man föresatt sig. Vi ska ha i åtanke att våra pojkar och flickor sätter sin största tilltro till att vi som medicinskt kunniga ska kunna göra det som förväntas av oss. Det är en förutsättning för både moral och stridsvärde. Med det menar jag att Försvarsmakten bör så långt det är möjligt ha kvar höga krav. På personliga planet bör sålunda sjuksköterskor på missioner och utlandstjänst vara trygga i sin yrkesroll. Eller som jag konstaterar i min C-uppsats som handlar om sjuksköterskors upplevelse av sin yrkesroll i krig, - förberedas med en god militär grundutbildning innan tjänstgöringen för att på så sätt minimera risken för acklimatiseringsproblem. - utbildas i omhändertagande av aktuellt skadepanorama. - ha god yrkeserfarenhet. - ha egenskaper som social kompetens, vara mentalt stark, uthållig både fysiskt och psykiskt och ha en humanistisk människosyn. (Som vanligt i en C-uppsats kommer man till slutsatser som är ganska självklara). Det är med andra ord inget man vill misslyckas med när det väl gäller, för då handlar det kanske om liv och död. För egen del skulle jag ha svårt att leva med att människor dör på grund av min egna inkompetens. I synnerhet i en utsatt position. Det är lika viktigt att Försvarsmakten säkerställer kompetent medicinskt omhändertagande liksom pansarskydd och andra skyddsåtgärder.

Jaha... efter lite påtryckningar tar jag bort länken. Förvisso korrekt kritik.

Angående artikelserier så kommer jag särskilt ihåg en artikelserie på FM:s hemsida från LA01. Den är skriven av en lt, som jag inte tänker nämna vid namn, och som hade en mycket hög kvalitet. Både rent språkligt men mestadels innehållsmässigt. Han berörde allt från gymaftnar med irländarna till patrullerna. Dessutom med bilder. Han hade en privat artikelserie på Resedagboken som förvisso var 100 gånger bättre eftersom han inte behövde ta hänsyn till en redaktör hemma i Sverige. Artikelförfattaren är förövrigt en bekant. De båda var dock mycket läsvärda. Rekommenderas.

Tusan såg en tjänst som sjuksköterska. Det var dock inte bra betalt och krav som jag inte är i närheten av. Dessutom inom ett annat område, eller snarare ett område som inte är så intressant. Fast det skulle vara häftigt att få bo i NY och hänga i skrapan. Förövrigt så har jag inte råd med att åka över för en intervju.

Kan vara så En adress som börjar med myun.un.org är väl en typisk internsida?

Jag måste inleda med att säga att jag håller med den jag citerar. Jämförelsen är inte rättvis. Att jämföra utbildningstiden för en specialistutbildad sjuksköterska och en löjtnant är löjeväckande. Nä istället borde ni snarare diskutera gemensamma krav på förbättringar. Sådana som redan presenterats tidigare i tråden. Retoriken börjar likna den som i mitt "kära" fackförbund Vårdförbundet, dvs interna stridigheter. En, som i det här fallet sjuksköterska, och en löjtnant gör olika jobb men strävar åt samma håll, därför borde snarare kraven komma gemensamt och sträva åt samma håll snarare än mot varandra. Som den här diskussionen. Lönerna har justerats pga svårigheter att rekrytera. En grundlön på idag (2006-07-12) 32 000 kr för en sjuksköterska är väl inte så dåligt. En förbandsläkare tjänar 75 000 kr. Och med tiden så kommer säkert lönerna att stiga ännu mer för de båda kategorierna. Tillgång och efterfrågan brukar nämnas i sådana här tillfällen.

En fråga som kan vara av intresse för de på forumet men som inte tas upp i UniR FM är hur gör man som gammal vpl ,alltså det FCgrg var inne på. UniR FM förutsätter att alla med uniform är anställda, inneliggande kull vpl eller ingår i Hv (motsv.). Det vanliga i FBU, FVRF mm är att man bär truppslagstecken och förbandstecken från GU. Men det är långt ifrån alla som är krigsplacerade eller på annat sätt tillhör förbandet fortfarande och i vissa fall finns inte förbandet längre. Exempel: Skall en person med GU som GB på Ing1 bära förbandstecken på vänster axel? Hur gör han till m/87 när båtmössan inte längre finns och han inte tilldelats Ing-basker under GU? Hur gör gamla KJ med baskern (gaffel eller Amf-märke) eller de från övriga KA för den delen (mörkblå med förbandmärke elelr grön med Amf-märke)? Good point... Gör som engelsmännen, blanda och ge. Här har vi en paraduniform modell/ä, en permisuniform m/mindre ä osv. Visst skall man ha enhetlighet i sluten formation, men enskilt är det skit samma.

Dags att riva upp en gammal tråd. Eftersom samtliga blågula uttryckligen hatar när man startar en ny tråd i en redan fråga som det redan finns en tråd med så river jag alltså således upp en gammal tråd från 2003-02-24. Hoppas man gjorde rätt. Det handlar alltså om grader i utlandsstyrkan, en fråga som har plöjts om och om igen, men jag hittade detta. FM: s sida Som det redan helt korrekts utretts sedan tidígare stämmer första och tredje meningen. Men den andra meningen har jag dock aldrig sett. Är det en felformulering från artikelförfattare (webnissen) eller kan någon bekräfta det? Det skulle alltså bli följande för mig om ovanstående gäller: Jag är leg. sjuksköterska, de flesta sjuksköterskor får serg. grad (låt oss säga att jag får en sådan befattning), jag är vpl/Fk, får jag alltså behålla min grad om jag åker på utlandstjänst? Och i så fall vilken färg på stjärnan blir det?

Allt man köper är ett avtal, att bjuda är inte att ingå avtal. Gåvor räknas inte som avtal, därmed är inte avtalslagen applicerbar på just det här fallet. Återigen så måste man hålla isär på vad som är olagligt och som ej är tillåtet enligt lokal regelsamling (så som tex kommunens lokala regler). Sådant som är olagligt skall prövas av domstol och sådant som bryter mot lokala regler skall prövas av sådant organ som utsetts. Så länge någon inte har överbevisat mig så anser jag att det här är en filosofisk diskussion. Punkt. Jag yrkar på streck i debatten eftersom detta är OT.

Hallå. Man kan inte bara harspla ur sig sådant utan en förklaring. Berätta för mig var du funnit laga stöd för sådana dylika kommentarer. Såvitt jag fått lära mig så är det inte olagligt att ta emot gåvor (men om du bevisar motsatsen är jag beredd att hålla med dig), däremot är det högst olämpligt om inte till och med oetiskt att acceptera gåvor av dyrare natur. Personligen tycker jag tom det känns lite obevämt att ta emot kaffepengar i storleksordningen 50 kr. Men det är jag det. Vidare i resonemanget måste man också ta hänsyn till omständigheterna, damen var gammal och dement vilket givetvis gör hela affären än mer prekär. Jag vill inte alls döma människor och om dxl kände att det var rätt så var det också det. Eller som man brukar säga, var och en är ensam ansvarig för sina handlingar. Samtidigt så förstår jag precis dxl, eftersom många äldre faktiskt är mycket medvetna om sin ålder och att de inom snar framtid kommer att dö (under förutsättning att de har någorlunda sjukdomsinsikt). Vilket ofta kan påverka deras relationer. Ni skall veta att det är väldigt många som är oerhört ensamma på olika äldreinstitutioner, personalen är oftast deras enda livlina till ett någorlunda normalt leverne eller upprätthållande av normala sociala relationer. Dxl hade valet att göra den här tanten nöjd och glad genom att acceptera gåvan eller ledsen och sårad genom att säga nej. Han valde det första och för det skall han inte utså någon som helst spott och spe från några som inte var där. Punkt. Sorry oerhört OT men behövligt.

För den som är intresserad av hur insatsen gick till vid diskoteksbranden kan gå in på rapporten som sammanställdes efteråt, det är mest brandsnack men även en del sjukvård. Personligen så har jag läst den tre gånger och blir lika djupt betagen av det man läser. Rapporten är sammanställt av flera rapporter, många av dem är detaljerade. http://www.raddningstjansten.goteborg.se klicka på BRANDKATASTROFEN. För övrigt så vill jag förtydliga en sak, distriktsläkaren var en hon och brandmästare Hansson vid Lundby brandstation skriver såhär i sin rapport: