Jump to content

Guz

Nivå 10
  • Content count

    3
  • Joined

  • Last visited

Community Reputation

0 Neutral

About Guz

  • Rank
    Prao

Profile Information

  • Kön
    Man
  • Intressen
    Gymmet

Previous Fields

  • Grundutbildad inom
    Kavalleriet
  • Utlandstjänst
    Ja
  • Detaljer Grundutbildning
    Jägare K4, vidareutbildad i de vanligaste utländska vapensystem och sambandsutrustningen Sthlm
  • Placering/Tjänst
    Jägare/Spaning
  • Övrig militär verksamhet
    ATGM GUNNER(BILL56), MACHINEGUNNER(KSP90B/KSP58), RECON/COMS(RA/DART) har använt alla typer av AK5, mest erfarenhet av AK5D, förlagd i Kosovo
  1. Ny taktisk markradio?

    Givetvis vet jag att batterier kan tappa laddning och bli klena i kyla. Och ju kallare, ju större problem brukar folk få. Det var det jag reagerade på när jag försöker tänka tillbaka. Jag minns massa andra grejor med RA/DART som var kass, allt runtikringbjäffs som skulle med och meckas med, bara det! Jag minns kassa kontakter som frusit, kontakter det ej gick att få in sladdar, men framför allt kanske mobilitet/vikt på systemet som helhet. Jag minns hur jag ibland fick ta mig stora avstånd för att resa extern antenn, och de jävla tillbehören blir as snuskiga över tid. Strupmicken och allt sånt där som hundra rekryter innan hade ollat och dragit i rövspringan, det skulle man hålla på o snuska med. Hälften av gångerna var skiten trasigt så då var det antingen nån fullösning man fick ta till där och då för att lösas problemet, eller så fick man be att man hade varit klok nog att ta med en extra om en skulle paja. Jag minns nu när vi pratar om det att man fick ladda tingestarna på något sätt, Åtminstone RA180 minns jag, DARTen minns jag inte(hade den fantommatning?), men i vilket fall så är det inte det som var det stora problemet hos oss. Det fanns andra saker jag skulle velat att de åtgärdade. Mot slutet av lumpen fick jag ut en gammal Nokia mobiltelefon, minns ej modell men tänk något nyare/bättre än 3310. Tanken var att vår grupp skulle va nån slags testgrupp för att se om FM skulle köpa in mobiltelefoner till signalisten och kunna ha ute i tex små jägargrupper som kan vara lång långt ute i vildmarken. Segare jävla Nokia har jag aldrig använt. Cred till nokia för telefonen pajjade iofs inte och den höll batteri bra men displayen..... omfg. telefonjäveln var i det närmsta obrukbar i det temperaturspann som var vardag för oss. Då var RA/DART displayer en dröm i jämförelse även om jag lovar de också var kassa, men det minns jag ärligt talat inte.
  2. Ny taktisk markradio?

    Gud, används RA/DART fortfarande!? Varför hänger man kvar vid dessa blytunga stenåldergrejor än i dag? De kändes förlegade när jag gjorde lumpen. För 20 år sedan. En miljard sladdar och strupmikrofoner och antenner och all möjlig skit som skulle kopplas in samt bäras med. Jävligt kul att vara sambandsansvarig på jägargrupp när man har RA/DART. Det enda jag kan komma på på rak arm som var bra med dessa är att de pallar otrolig massa stryk och verkar inte påverkas ett smack av konstant -30 grader.
  3. Varför Jägare?

    Har semester och sitter och dricker lite whisky så jag kan försöka skriva lite om jägeriet. Vill du läsa så förbered dig på ev rörig text, är lite smålurig och trött så det blir som det blir. Stör det dig, sluta läs. Varför man blir jägare? Varför nöja sig med något annat än det bästa? Vänd på det, vem vill bli malaj? Eller gå och vakta nått mobbföråd? Få provskjuta nått vapen då och då och sen mest mysa på luckan? Eller stå och slamra med kantiner i skogen? Eller köra tankbil med diesel och knappt aldrig få se en utmaning. Totalt värdelöst, visst alla har en funktion i krigsmaskineriet men det där ligger inte för mig. Ska man göra lumpen, då går man all in. Och med jägare då menar jag FJS, Kust eller Lappland/Norrlandsjägare. Alla andra som kallar sig jägare är tomtar. Det vet alla. Det är totalt skilda kulturer och mentalitet mellan de riktiga jägarförbanden och låtsasjägarna. "flygbasjägare" tror jag det var några som kallade sig i Boden. Det är nog inte mycket mer än glorifierade vakter som ronderade med en jycke lite då och då och när det börjar frysa eller regna går de in i en vaktkur och äter hemlagat.... Det var allmänt känt att de var värdelösa. Vet att de fick bära basker men jag hoppas verkligen inte att de fick bära bågen. Kulturen och attityden på det riktiga jägarregementena är också en helt annan. Dessutom söker sig helt andra typer av officerare till dessa ställen. Vi hade en legendar "Larson", kapten tror jag han var då, på plutonen bredvid. Jägare ut i fingerspetsarna, han gick så långt att han gick träningen i Sverige, sen flyttade han till USA och på nått sätt fick gå ranger-träning där för han vill få samma färdigheter i hetta och öken klimat, lära sig fler vapensystem osv., det är vår motsvarighet, bara på att vi är specialister på arktiska klimat kan man säga enkelt. Vi delar t.o.m exakt samma båge. Kulturen är samma och guldbågen är identisk, det står ranger på deras och jägare jägare på vår. same same. Sen hade vi en annan legendar, på den tiden var han förmodligen en av de kändaste officerarna i Sverige, nu minns jag inte vad han hette men han var jägare i botten men sen tjänstgjort i främlingslegionen i en jävla massa år. Minimilängden man måste signa upp sig på då var 5år, han hade typ varit där 3 gånger så länge. Och överlevt. Legionen är inget skämt så snubben har lite skills. Den mannen hade respekt med sig. När han kom in i ett rum blev det knäpptyst. Omedelbart. Nån gång talade han om alla confirmed kills han visste om själv och det var långt över 100 minns jag. Men han skröt inte eller på något sätt framhävde det, tvärtom han var väldigt få ordig. Han svarade nästan uteslutande bara på tilltal. Har för mig att han hade nått Fransk-klingande efternamn.. Det roliga var också att han såg inte mycket ut för världen, men den jävla karln lär vara hårdare granit. Minns att vi hade närstridsträning med honom en gång på regementsgården. Vi skulle lära oss slåss med kniv eller nått liknande. Tyvärr är fänrikarna och löjtnanter riktigt jävliga, på K4 var de det i alla fall. Som sagt det söker sig en viss typ av folk till dessa regementen. Återigen, i dagens hen-Sverige råder säkert andra premisser även på dessa ställen. Har inte Sverige "yrkessoldater" idag förresten? Dessa får jag för mig är oambitiösa klåpare mest hela bunten med kass utbildning som bara gapar om löööön. Fy fan. På K4 rådde en strikt ordning och hierarki, vilket klargjordes direkt av våra gruppchefer, du tittar knappt på en basker eller drömmer om att köpa en tshirt på markan det står jägare på. Tygmärken att sy på persedelpåsar var också nono. Du ska förtjäna allt, visa att du pallar, klarar av alla prövningar si och så många månader innan du får din första belöning, osv. Full status fick jag inte förren några veckor innan muck minns jag. Då var man på riktigt. Men det gjorde också att man var rätt jävla stolt första gången man fick lov att åka hem, iförd perfekt buren uniform och fick gå genom stan med en perfekt lagd basker på huvudet med guldemblemet på. Och fyra-fem månader senare fick man bära guldbågen på armen. Då var man rätt nöjd. Ingav respekt var man än gick. De flesta visste vad det betydde. Kan inte tänka mig att det funkar så idag. De delar säkert bara ut allt till folk lite hit o dit. Pallar man bara de extra fysantagningarna och inte är helt retarderad på de andra logiska testen samt visar att de verkligen vill göra jägartjänst så får du förmodligen en chans. Jag visste redan vid mönstringen vart jag skulle så jag var stenhård och förberedd. Fystesten vill jag minnas var förhållande enkla. Inte alls så tuffa som jag hade föreställt mig, men jag var rätt vältränad då och är stor och har alltid varit jävligt stark i benen och tränat o sånt där. Dessutom hade jag månaderna innan tränat genom att springa i terräng med en hemmabyggd ryggsäck jag slängt ner några gamla datorer i. De flesta rekryter utövade idrott på nån form av högre nivå, men många försvann en efter en ändå då de inte klarade den mentala biten. Det är först när du rycker in som du får veta om du kommer palla. Vi blev inledda i en stor lokal direkt vi kom innanför grindarna dag 1 och klä av oss nakna sen blev vi instruerade att ta på oss ett plagg i taget i en särskild ordning. De höll på med såna där mindfucks hela tiden. För att testa och psyka. Första månaden var man ett mentalt vrak. Visste inte ett skit i princip. De sa inget utan vi kunde bara få en tid då ska ni vara där sen efter inspektion kunde de säga att om en kvart ska ni ha era personliga vapensystem och fullutrustade för 5 dagar. Norrlandsjägare behöver sällan vara blixtsnabba. Med undantag för stridssituationer såklart, men du måste vara seg som fan och ha ett starkt psyke och jävlaranamma. Aldrig bryta ihop, du måste vara stark i kroppen för att orka, du måste palla att gå och skida i dagar, kanske veckor med förhållandevis mycket att bära. Du får även minimal sömn och återhämtning eftersom oftast är det pisskallt och värme är absolut bannlyst i en jägargrupp, har du tur kan du få sova med en kamrat i ett litet tält med tredubbla sovsäckar för att hålla värmen (fast du kommer frysa ändå, oftast fick jag börja dagarna med att stå och "sparka" mina ben för jag hade inget blod i fötterna. Efter ett par minuter börjar det kittla och göra ont som fan när man känner att blodet börjar röra sig igen) Du måste kunna härbergera din ilska och frustration du oundvikligen kommer ha, slå bort alla tankar på smärta och att du mår skit och bara köra. Mantrat "Pain is temporary, Glory is forever" får du lära dig dag 1. Första månaderna så kommer din kropp skrika, du kommer att ha skavsår, skärsår, du kommer att vara blöt för du inte fattat vikten än av att konstant byta strumpor eller lärt dig reglera vilka plagg du ska ha under vilka uppgifter. Din rygg kommer vilja mörda dig för axelbanden skär som eld och det enda du får göra är ta en kort jägarvila på kanske en halv minut då och då när du är ute. Där du står på skidorna. Vissa perioder får du kanske inte mat på några dagar. Du får söka upp vatten och rena det själv. På vinteröverlevnaden kom fänriken till min grupp med en liten ynklig levande hare och gav oss. Här sa han. Kör kniven i den och ta ur så mycket ätbart ni kan. Det blev typ 4 köttkluttar åt mig jag dessutom lyckades överkoka så det smakade fruktansvärt. Tror vi punkterade nån körtel i haren som man inte ska så köttet smakade fruktansvärt, men det är underordnat näringsintaget, tvingade i mig skiten och sköljde ner det med nån slag blod/vatten sörja jag hade kokat eländet i. Du sover så gott som alltid ute, antingen i ett tvåmannatält, eller i ett litet enmanstält vi kallade ensamma vargen, eller så får du orda skydd så gott du kan under en gran och sitta där hela natten och frysa röven av dig och be till gudarna att det inte börjar regna för då blir ditt liv riktigt embarmligt om du har tagit en taskig gran som är otät - och det gör man ofta eftersom det är kolsvart omkring dig allt som oftast och ljuskällor får endast användas i nödfall. Jag lovar det blir rätt kallt omkring Arvidsjaur på vintern. Jag var med om -42 som mest. Vi tog entimmes vaktposter den natten och jag fick stå och göra armhävningar mot en trädstam, jag kunde inte lämna min post och jag var tvungen att vara tyst och samtidigt ha koll runt omkring mig. Ofta kommer man mitt i allt sånt här också få uppgifter som kräver fokus och noggranhet, det är inte så att man bara får leka skogsmulle ute i skogen och lalla runt. Har du då varit konstant dyngsur i två dygn, fryser så du skakar och kanske i bästa fall ätit ett par rations, kanske lite lav och druckit på tok för lite äckligt vatten du hittat i nån göl nånstans så kan man hålla sig för skratt. Just det, på somrarna förvandlas delar av de norrländska skogarna till träskmark och myrar, med myggor och knott stora som humlor. Det bjuder på sina egna utmaningar. Att ge upp fanns inte i den kulturen som rådde på K4, fänrik och ev löjtnanten kommer direkt att kalla dig värdelös, vek, stå och skrika på dig helt hämningslöst om du inte fortsätter. Men i dessa metoo-hen-tider vi lever i nu kan jag tänka mig att sånt här har tonats ned ordentligt eller kanske t.o.m försvunnit. 40% tror jag försvann under resans gång, siffrorna kanske inte stämmer exakt men det var många. Men jag såg aldrig en enda soldat ge upp medan vi var ute, aldrig, utan de var bara borta märkte man några dagar senare när vi återvände för en natt på regementet. De packade och stack förmodligen när de kommit tillbaka till regementet och försvann diskret. Jag har förträngt massor men de saker jag särskilt minns var vinter och sommaröverlevnaden, att jag lyckade knäcka 4 par vita blixten under min tid på K4 (regementsrekord har jag för mig jag fick höra. Gamla jävla ruttna trä-piss-skidor det där....), slutprovet för att få bågen, tror det var snabbmarschen (den var det värsta på hela utbildningen tycker jag personligen, det var en sån grej som inte ligger för mig. Förflytta mig snabbt, riktigt snabbt med full utrustning i oländig terräng en lång sträcka på så lite tid att du måste springa konstant för att hinna. Givetvis med full utrustning, dock stridspackning, ej vår gigantiska ryggsäck (vilken jag glömt namnet på nu) Vi hade blivit visiterade var och en noggrant innan så de visste exakt vad vi hade och inte hade med oss, Alla skulle ha exakt samma utrustning plus vår individuella beroende på uppgift i gruppen. Vi fick en plats och en tid, då ska ni vara där. Inte en minut senare. Den som inte klarade det fick inte bågen. Detta vet jag inte med säkerhet iofs, det kan vara så att man fick en andra chans senare eller så, jag grejade det i a f. Jag både sket och pissade ner mig medans jag sprang, fanns inte tid att stanna så vad gör man? Har för mig att vi tvingades springa konstant i timmar med full utrustning, inkl pansarskott, ditt personliga vapensystem och jag var dessutom tvungen att bära radioutrustningen eftersom jag var recon/skoterförare/sambandsansvarig i vår grupp. Jag såg folk spydde och försökte pissa medan de liksom joggade, det var rätt skevt. Två soldater fick delirium eller något liknande för senare skickades en skallgång ut, de hittades dock. Baskermarschen på fjället Hemavan och några till jag inte minns namnen på nu minns jag delar av. Men den var inga större problem tyckte jag, det var mer ett test i uthållning - hur länge klarar du att bara gå och gå dag ut och dag in, hur länge vågar du gå utan att byta strumpor för förråden ska räcka? Pajjar fötterna eller du drabbas av ett lite större skavsår är du i helvetet. Det får du lära dig direkt, fötterna är kritisk för jägarsoldaten, tack och lov har jag aldrig haft fotproblem jag har heller aldrig haft några problem att bara mala på. Har för miog att vi gick 5mil om dagen plus minus nån mil, med full utrustning under en och en halv, eller två veckor. Minns känslan när jag såg mig i spegeln efter ett par veckor första gången när jag kom in på luckan. Jag var mager i ansiktet på ett sätt jag inte varit tidigare, minns att satte mig framfört mitt skåp för att vila någon minut. Efter 2 minuter sov jag. Minns inte vad packningen väger när man är fullastad för en vecka eller mer utomhus, skummade tråden lite och jag tycker det känns som många överdriver lite. Men måste du ha pansarskott med samt all radioutrustning så blir det ju mer. Kanske att man då bär 50kg? Men oftast behöver du inte ha precis allt du har med dig. Det var skillnad i Kosovo, då hade jag en frontplatta och en ryggplatta jag i princip alltid hade på mig ute och de asen vägde 20kg styck. Alltså 40kg bara för kroppskyddet, men det kan ha ändrats idag. Har jobbat lite som ordningsvakt också och den västen jag bar då var som en dröm i jämförelse. Där nere tog jag alltid med minst två granater, en flashbang och en fraggranat, dessutom valde jag oftast kulsprutan i stället fär AKn. Packa taktiskt är en grej man snabbt blir expert på som jägare. Din utrustning är A och O och du kommer få lida surt om du inte har rätt grejor på rätt ställen. Normalt sett är det sällan du tvingas ha med precis allt på en gång, man lär sig hur mycket som går åt på ett ungefär om man har fått en tidsram. Har du inte det vilket inte alls var ovanligt, då tar man hellre det säkra före det osäkra och tar lite extra. En grej jag också minns var hur de valde att avsluta vinteröverlevnaden. Det avslutades med något så trevligt som att vi blev torterade. Eller rättare sagt vi skulle lära oss hur det kunde vara. Jag fick stå i drygt 14 timmar blixtstilla med en tjock huva över huvudet inne i ett kokhett litet rum direkt efter att ha varit utomhus i tre dagar där temperaturen kanske hade varit 25 minus konstant. Rörde man sig eller vacklade till kom nån fram o sparkade till en. Det var en rätt absurd upplevelse. Det fysiska är inte det värsta tyckte jag. Du måste vara vältränad, men det jobbiga är det psykiska. På K4 var det standard att de berättade ytterst sällan i förväg vad som skulle ske, ofta fick man reda på det kanske 30min innan man skulle vara redo och inställa sig nånstans med full utrustning. En sån sak är nedbrytande i längden. Ovissheten. Minns att en soldat dog under tiden jag var där under oklara omständigheter. Vi kallade regementet Hotell K4 eftersom man i princip aldrig var där, man fick en natts sömn på luckan nån gång då och då mellan utelivet. Då passade man givetvis på att käka riktig lagad mat också. Det var nästan mer värt än sömnen. Minns en riktig stjärna till befäl också. Han var fänrik på plutonen bredvid min så jag slapp honom oftast tack och lov. Et riktigt svin, han hade varit i blåsväder förr hörde jag pga oetisk behandling av meniga. Han hade kämpat länge för att avancera till löjtnant, så efter några månader lyckades han äntligen, en vecka senare blev han degraderad han för han tvingade en kille skura en toalett på luckan med sin tandborste. (nej jag hittar inte på) K4 var lite av försvarsmaktens svarta får kan man nog säga. Militärligan fick sin utbildning där, de extremt duktiga bankrånarna som använde militära vapen och taktik och var extremt framgångsrika. Jackie Arklöv är en annan kändis som fått sin utbildning där osv. Det har varit en del dödsfall, nån blev skjuten med ett helt gäng bulor med en ksp, det har varit rätt många självmord, någon traskade ut och satte sig bakom en container precis utanför grindarna till regementet och satte sin ak i munnen och tryckte av. Bland de första de sa åt oss som nya var att inte prata med media under några omständigheter om vi skulle bli kontaktade av någon. Idag är jag glad att jag gjorde det, men det fanns många många tillfällen när man undrade vad fan man håller på med. Men det är precis som de sa "Pain is Temporary, Glory is Forever". Idag är jag glad att jag gjorde det. Jägare håller ihop, alltid, även om man inte känner varandra tidigare, i alla fall om man gjort sin tjänst på Kust, FJS eller Lappland/Norrland. Det öppnar en hel del inofficiella dörrar i yrkeslivet, många chefer runt om i landet har bakgrund som jägare och det finns en outtalad kamratskap för alla som gått igenom det. Man hjälper varandra på olika sätt, man har oftast en liten gräddfil in till jobb osv om det visar sig att någon i beslutande position har den bakgrunden. Min nuvarande avdelningschef är gammal Lapplandsjägare t.ex. Blev jävligt långt detta, en halv flaska whisky gick åt under skrivandet och det är säkert rörigt och med en hel del stavfel. Det bjuder jag på. Trevlig Helg kamrater.
×