Muckade 2001 och kände mig då rätt så färdig med det militära, det var så mycket nedskärningar för oss att hela kompaniet blev utslängda en månad tidigare än planerat. Istället för att påbörja vår slutövning fick vi vars en glass och inträde till marinmuseet i karlskrona för att fördriva tiden medan flotiljchefen beslutade om budgeten tillät slutövningar (det gjorde den inte, visade det sig). Sur avslutning på en trots allt rolig tid, det jag gillade mest med lumpen var alla olika typer av människor man träffade och "tvingades" leva så tätt inpå och arbeta tillsammans med under en längre tid.
Under tiden jag studerade så var jag nära att söka, men kände att min chans att komma med var försvinnande liten. Nu har jag hunnit läsa klart en universitetsutbildning och jobba i ett par år och känner att jag har tillräckliga meriter för de tjänster jag sökt (civila IS / IT tjänster), så jag har gjort mina första ansökningar nu till KS21 och FS19. Kommer fortsätta söka under ett par år i hopp om att komma med någon gång, håller även gluggarna öppna efter vakanser såklart.
Det som egentligen har pushat mig mest att söka är att jag har tre personer i min vänskapskrets som har gjort utlandstjänst, och alla tre verkar ha en massa positiva erfarenheter och roliga minnen från den tiden. Man ser ju det där nostalgiska skimret lysa ur ögonen på dem när de berättar om smått och stort som hände och blir själv sugen som tusan. Det är ingen som har hetsat mig till att ansöka, utan jag har själv sugit lite på karamellen, sökt information, läst en massa och sedan slutligen frågat rakt ut: Vad skulle du säga om jag sa att jag funderade på att söka utlandstjänst? "Klart du ska söka!" eller "Sök för fan!" har jag fått som helt självklara svar ;)