greve Sandels

Jag håller med! Fk Satans förklaring borde publiceras mer offentligt än här, det är just en bred och öppen debatt kring frågan om uppgifter relaterat till finansiering av dessa vårt land behöver.

"Vänskaps- och biståndspakten" som Finland tvingades skriva under i samband med freden med Sovjetunionen 1944 gör att Finland är skyldigt att låta sovjetiska trupper transporteras genom finskt territorium om Sovjetunionen skulle bli angripet av främmande makt. Javisst- på pappret. Men precis som nämndes inledningsvis i denna tråd, så var den officiella inställningen i Finland något helt annat än den som fanns i de breda folklagren. VSB-pakten var ett sätt- förmodligend det enda möjliga i fredstid- för ett litet, neutralt land med en av världens två supermakter som granna, att behålla sin suveränitet. Det som skilde Finland från andra länder gränsande till Sovjetunionen i andra världskrigets slutfas var just att man aldrig blev ockuperad av Sovjetmakten. Detta skapade den unika lösning som VSB var. Men i ett tänkt scenario av ett storkrig- världskrig- mellan öst och väst under kalla kriget, kan vi utgå från att Finland skulle bita ifrån sig om det blev angripet, eller enligt den sovjetisk retoriken; "genomföra trupptransporter på finskt territorium". Troligtvis räknade de sovjetiska strategerna med att transportera trupper genom Finland, men vi kan också tänka oss- såhär i efterhand- att man ändå räknade med visst finskt motstånd. Det kalla kriget kännetecknades i mycket av högljudd retorik, politiska särlösningar och en hotfull situation i hela Europa. Finland och Sovjetunionens VSB-pakt bör ses i ljuset av den tidsanda som rådde under dessa decennier på vår kontinent. Så länge Vänskaps- och biståndspakten fanns och var tillämpbar så var den det smidigaste sättet för Sovjetunionen att utnyttja finländskt territorium och därför naturligtvis den första lösning man skulle provat. Moskva kontaktar Helsingfors och säger att vi vill göra det här och det här med hänvisning till VBP. Finland har då möjlighet att avvisa Sovjets begäran, antagligen genom att hävda att Sovjetunionen inte var angripet eller hotat. Först då skulle Sovjet gå in i Finland med våld. Det hela skulle ha blivit en upprepning av 1939; Först förhandlingar under vilka Finland skulle ha möjlighet att mobilisera och sedan ett sovjetiskt angrepp. Javisst! Det är ett mycket bra exempel på hur geopolitiska förhållanden tar sig uttryck, där en stormakt gränsar till ett litet land.

I enlighet med VSB-pakten räknade man med att få tillgång till finska vägar och järnvägar utan strid. Det finns tydligen också fog för att man från ryskt håll räknade med att få disponera svenska järnvägar på ett likande sätt som tyskarna under andra världskriget gjort, dvs också utan strid. Frågan är väl hur realistiskt den inställningen var, Bengt Gustafsson ger inte sken av att sätta särskilt stor tilltro till att Finland i händelse av en sovjetisk offensiv mot västeuropa skulle ha släppt igenom ryssarna utan strid, vad än VSB-pakten sade. Nej, just det, det var min poäng också. Den officiella linjen var en sak, både från sovjetrysk och finsk sida. Vad som sedan skulle ha blivit fallet i form av politiska ställningstaganden och praktiska beslut i en riktig krigssituation hade sannolikt blivit annorlunda än vad som dikterades och beslutades i fredstid.

"Vänskaps- och biståndspakten" som Finland tvingades skriva under i samband med freden med Sovjetunionen 1944 gör att Finland är skyldigt att låta sovjetiska trupper transporteras genom finskt territorium om Sovjetunionen skulle bli angripet av främmande makt. Javisst- på pappret. Men precis som nämndes inledningsvis i denna tråd, så var den officiella inställningen i Finland något helt annat än den som fanns i de breda folklagren. VSB-pakten var ett sätt- förmodligend det enda möjliga i fredstid- för ett litet, neutralt land med en av världens två supermakter som granna, att behålla sin suveränitet. Det som skilde Finland från andra länder gränsande till Sovjetunionen i andra världskrigets slutfas var just att man aldrig blev ockuperad av Sovjetmakten. Detta skapade den unika lösning som VSB var. Men i ett tänkt scenario av ett storkrig- världskrig- mellan öst och väst under kalla kriget, kan vi utgå från att Finland skulle bita ifrån sig om det blev angripet, eller enligt den sovjetisk retoriken; "genomföra trupptransporter på finskt territorium". Troligtvis räknade de sovjetiska strategerna med att transportera trupper genom Finland, men vi kan också tänka oss- såhär i efterhand- att man ändå räknade med visst finskt motstånd. Det kalla kriget kännetecknades i mycket av högljudd retorik, politiska särlösningar och en hotfull situation i hela Europa. Finland och Sovjetunionens VSB-pakt bör ses i ljuset av den tidsanda som rådde under dessa decennier på vår kontinent.

Den moderna militära ledarskapsutbildningen växer ju egentligen fram först under 1960- och 1970-talen, mycket till följd av motgångar i konflikter under Kalla kriget. Exempelvis upplevde den amerikanska armén hur många grupp- och plutonchefer blev dödade av sina egna soldater, veteraner från kriget, som såg detta som enda möjligheten att överleva själva. Hellre ställas in för krigsrätt än gå en säker död till mötes, då de nyutexaminerade cheferna visste föga om krigets krav. Moderna rön inom psykologi och sociologi, samt ett utvecklat intresse för krigets krav, ledde till att både soldat- och officersutbildningen förändrades kraftigt under perioden från slutet av 1960- och början av 1970-talet och framåt. Däremot så skiljer sig själva utbildningen i form av reglementen och övrigt ej nämnvärt från tidigare under 1900-talet, självfallet med den skillnaden att modern materiel kräver nya reglementen, instruktioner, Säk I, direktiv med mera. När det gäller utbildningen av soldater så kan det mycket förenklat beskrivas som att i äldre tider låg fokus på METODIK, alltså hur man lär ut, medan de i nyare tider ägnats mer intresse åt DIDAKTIK, det vill säga också bland annat vad och hur man lär ut. De nya metodböckerna för trupputbildning samlades i slutet av 1990-talet i grundreglementet UtbR Grunder, vilken 2006 ersattes av Pedagogiska grunder. I dessa grundpublikationer är HBL och PBL viktiga pedagogiska metoder, alltså att utgå från en helhetsbaserad och problemlösande syn på lärande, vilket i avsevärd utsträckning skiljer sig från äldre metoder. Samtidigt som den största skillnaden mot förra delen av 1900-talet när det gäller utbildning och inställning till officersyrket kan sägas vara att man tidigare var mer chef och mindre utbildare, så kan det nog sägas att de riktigt goda ledarna och utbildarna under förra delen av 1900-talet hade fungerat som goda ledare och utbildare även i dag. Den stora skillnaden är att vi i dag tar det för givet som man då såg som mer utmärkande. Detta hänger samman med samhällsutvecklingen i stort, där ledarna i vårt samhället måste vinna respekt och inflytande av gruppen, det är inget som är givet från början. Utan att exakt veta vad du menar med Peter Wallenbergs chefer från Sjökrigsskolan, jag såg själv dokumentären, så har du där några allmänna skillnader i ledarskaps- och metodikutveckling i militära sammanhang från förra och senare hälften av 1900-talet.

I väldigt många fall fungerar det utmärkt med instruktörer från eget förband. Det är också ett bra tillfälle för kompaniets chefer att öva sin pedagogiska förmåga. Det finns två problem med förfarandet. Som någon annan antydde längre ner i denna tråd så får inte cheferna öva i sin befattning så mycket som kanske krävs, om de oftast är instruktörer. Detta kan ju lösas med en indelning som föreslogs nedan, där samtliga chefer från gruppchef och uppåt agerar både instruktör och truppförare. I vårt kompani har vi börjat pröva denna modell. Ett annat sätt är ju att som också föreslogs nedan, att växla med annat kompani. Då får ju kompaniet som helhet delta i övningen, och instruktörerna kommer utifrån. Det andra problemet är svårare. Ett hemvärnsbefäl med officers tjänsteställning som instruktör har rimligtvis och i allmänhet inte samma kunskaper som en yrkesofficer. Därför riskerar utbildningen vid kompaniet att så småningom att hamna på en lägre nivå. Att jämka samma standard, förfaranden och instruktioner nationellt är ett sätt att undvika detta problem. Vad jag förstått pågår nu ett arbete vid HvSS som syftar till att koordinera utbildningen vid landets hv-kompanier. En mycket god effekt av detta arbete, tillsammans med växelverkande befäl från andra kompanier och yrkesofficerare, vore att nivån på hela landets utbildning skulle stiga, vilket jag tror den har goda förutsättningar att göra.

Kolla: http://forum.soldf.com/index.php?showtopic...0&start=390 Need to say no moore Mycket bra synpunkter, jag håller med till fullo. Att ändra HV till NSS är ett fullkomligt logiskt steg, det handlar ju snarare om att truppslaget har nationella uppgifter än det ursprungliga försvaret av hemorten. Men, tyvärr, jag är riktigt orolig. Som jag skriver nedan finns en marginalisering av FM i allmänhet och HV i synnerhet i samhället. Nu handlar det om att skapa opinion, upplysa om försvarets betydelse, att tala om att vi finns och behövs. Som jag ser det är detta vår sista chans. Vi har inte råd att vänta på höga beslutfattares utslag av sin förda politik eller vända slantar.

Vi är redan på väg dit. Du måste se Hemvärnets utveckling i ett längre perspektiv. Försvarsmakten som helhet har genomgått mycket stora omvälningar de senaste tio åren, en utveckling som kunde skönjas strax där innan. I den utvecklingen har Hv följt med, ibland till och med legat före FM i stort. Vi har nu ett truppslag med i huvudsak välmotiverade, välutrustade och välutbildade soldater, som förstår och kan lösa tilldelade uppgifter. De problem som återstår med Hv är tvådelat. För det första så finns precis som i FM i övrigt även här strukturer från Kalla kriget kvar. Det kan handla om äldre chefer som är mer intresserade av att sitta på ting och dela ut medaljer till varandra än att leda moderna krigsförband, det kan handla om långsam byråkrati eller svårighet att få ut materiel av skilda slag. Andra delen av problemet är betydligt svårare. Hv för fortfarande, efter 68 år, en tillvaro som påminner om en spök- eller skuggarmé till FM i stort. Denna marginalisering är förödande i den period av djup kris på flera olika plan som hela försvaret av vårt land nu plågas av. Följden kan bli att hela truppslaget försvinner, utan debatt, utan kommentarer, utan att någon förstår vad man mister. Först när den siste hemvärnssoldaten lämnar in så kommer FM och samhället i övrigt att inse betydelsen av ett nationellt, folkförankrat försvar.

Jag väljer alt 1 eftersom jag i likhet med ovanstående (eller hamnar det under nu?) i avtal med FM förbundit mig att försvara landet i händelse av ofred. Fram till den dagen infaller- om den infaller- ser jag det som min civila, medborgerliga plikt att delta i försvarsdebatten. Detta forum är ett exempel på detta. Men av alternativen i krigstid är det mycket enkelt att välja.

Ja, det är riktigt. Med inflationen borde försvarets kostnader landa på kanske runt 70 miljarder för att överensstämma med kostnaderna på 1980-talet. Och troligtvis är det vad det skulle kosta, om alla de mål och uppgifter regeringen formulerat för FM uppfylldes till punkt och pricka.