Bosse M

Här kommer två förslag till försvarsministern: 1. Man bör seriöst överväga att outsourca utlandsstyrkan. Definiera en fast summa per år och gå ut på den internationella marknaden. Det finns ett flertal privata företag med lång erfarenhet av att sälja tjänster till US. Välj en eller ett par konflikter och låt företagen göra jobbet. Därmed kan vi koncentrera vårt eget försvar på att försvara Sverige. Inget trams med rekrytering, inget behov att köpa in utrustning som ska fungera i ökenmiljö mm. Jakten på små plastbåtar utanför Somalia är ett utmärkt exempel på insats som borde outsourcas. Hyr in ett fartyg med helikopterplatta + helikopter + bordningsstyrka och låt dem cruisa runt. Ta hem våra korvetter och håll dem i Östersjön där de hör hemma. 2. Ett annat alternativ är att scopa ner ambitionerna och nöja sig med exempelvis ett-två kompanier som en anställd utlandsstyrka. Delar är fastanställd och delar är kontraktsanställda på exvis tre år. Vi inser att vi är ett litet och relativt resurssvagt land och låter andra större nationer bidra med tyngre vapen, sjukvård etc. Resten av försvaret gör det som det ska göra dvs försvarar Sverige. Det tredje alternativet är att fortsätta med dagens trams och låta utlandsfokuseringen helt avväpna Sverige.

Ja, det var intressant läsning. 40 miljarder går iväg per år och inget försvar återstår.. Frysningen av budgeten ställer självklart till det, men också ambitionen att ha gripbara förband för utlandsinsatser. Är utgångspunkten att inga hot finns mot Sverige och att försvarsmakten endast ska ut och "framtvinga" fred i samarbete med NATO så är resultatet relativt logiskt: 1. Förband ska kunna transorteras långt bort: extra flygtransportkapacitet hyrs in -> dyrt 2. Förband ska kunna verka på andra sidan jorden: exvis mobila flygbaser införskaffas -> dyrt 3. Värnpliktiga ställer inte upp på 1 år i Afghanistan: in med heltidsanställda -> dyrt, numrären blir mycket liten 4. NATO står för luftherravälde -> luftvärn är icke prioriterat 5. Precisionsbekämpning av enskilda terroristbyggnader behövs -> endast ett fåtal Archer med Excalibur anskaffas 6. Terrorister saknar stridsvagnar -> inga egna stridsvagnar behövs osv Är utgångspunkten att det finns ett hot mot Sverige från vår granne i öster och att det kan växa så är förslaget helt vansinnigt. Då behövs: Värnpliktiga -> ger ett folkförankrat försvar, ett stort antal soldater och är billigt Lokala förråd och kort försörjningslinjer (ingen avancerad logistik på andra sidan världen) -> billigt Tunga förband -> Leopard Luftvärn -> moderninsering nödvändig för att möta exvis kryssningsrobotar osv Hmm, värnpliktiga, mordernisering av luftvärn, tunga förband - det låter ju nästan som Finland.. NEJ! Det förbjudna ordet. /Bosse

Nja, så långt skulle jag inte vilja gå. Att sätta upp 750 000 man är lite att ta i... Att däremot ha en välövad värnpliktsarmé på några tiotusentals man (40-50?) är mer realistiskt. Därtill ett Hemvärn med 20 000 man som kan bita ifrån sig ordentligt. Då skulle i alla fall jag sova bättre om natten. Detta är min vision, sen att de allra flesta inte delar den är en annan sak. Det är förövrigt intressant hur snabbt invasionsförsvaret har gått från att vara något som stod för trygghet till att bli ett skällsord i den allmänna debatten. /Bosse

Och det ingår också i materiellanslaget, skulle vi ha dessa uppgifter är det inget som talar för att budgeten skulle vara lika hög. J.K Nilsson Det är glädjande att höra att extra pengarna finns för dessa aktiviteter, men gäller detsamma flygplanen? I dessa dagar när vi går mot en krympande flygplansflotta så tolkar jag Wiseman som om säljaktiviteterna är där och knaprar på numrären. /Bosse

Där håller jag med dig till 100%. En unik svensk taktik kan vara det som räddar oss när "skiten träffar fläkten". Jag syftade på de resurser som var inriktade mot exportstödjande åtgärder, extern teknikerutbildning mm. Siffrorna kan tolkas lite olika men min bedömning är att relativt mycket av vårt flygvapen är inriktat på icke-kärnverksamhet pga att vi har ett egetutvecklat flygplan. /Bosse

Man är beredd att sätta en pv-robot i händerna på en värnpliktig med ett antal månaders utbildning på den roboten. Den värnpliktige ingår i en grupp som har utbildats och samtränats i ett antal månader för att använda pv-robotsystemet på bästa sätt. Hur uppnår man detta i Hemvärnet om man inte får hela den pv-robotgruppen att söka till samma hemvärnsförband? För du menar väl inte att Hemvärnet på egen hand ska kunna utbilda pv-robotgrupper med nuvarande utbildsningstid? Jag är helt för att tänka "out of the box", men det måste i alla fall hålla sig inom verklighetens ramar. Du har en mycket bra poäng avseende samträningen. Den är svår att få till från dag ett. Jag tycker inte att HV ska utbilda på PV-robot. En lösning skulle vara att när man formerar ett HV-förband så får man fokusera mycket tydligt på just den delen. Jag menar inte nödvändigtvis att HV-förbandet ska vara "operational" från dag ett, men ge det ett-två år med ett antal övningar så kan vi mycket väl vara där. Dessutom är det inte säkert att ett icke-HV förband verkligen får gå i krig med samma gäng som de utbildade sig tillsammans med.. /Bosse

Har du läst länken överhuvudtaget? Den gör nämligen upp med myten om att det alltid måste vara billigare. Även om vi skulle gå med i NATO så upphör inte svenska lagar och förordningar att gälla för Försvarsmakten. Snarare är det tvärtom, många dispenser som Försvarsmakten fick under det kalla kriget tas nu bort vilket ställer ännu högre krav på att materiel ska uppfylla arbetsmiljölagen m fl. Det är inte alltid billigare men i många fall. Rätt upphandlat finns ytterligare en fördel: systemen kan vara beprövade i strid. Det är rätt bra att veta att SU-27an åker i backen när man väl trycker på avtryckaren.. Eftersom du hänvisade till Wiseman's wisdom tar jag mig friheten att göra detsamma. Det finns ett intressant inlägg på samma sajt där han beskriver hur många JAS plan + piloter som är upplåsta i säljaktiviteter, dvs som inte som bidrar till vårt försvar här och nu. Det ger en bra bild av hur mycket resurser inhemska utvecklingsprojekt kan dra från försvarsmakten: "Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen. Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig. Mest anmärkningsvärt är följande: Redan idag är fler piloter inom Flygvapnet avdelade för att lösa kringuppgifterna, dvs utbildning, utprovning etc än det finns piloter på de taktiska divisionerna." /Bosse

Dina vibbar är helt fel. Har själv praktisk erfarenhet av ett flertal vapensystem plus Hemvärnet och någon rödgrön röra tillhör jag inte. Jag skulle uppskatta om du finputsade tonen i dina inlägg något. Om man gör följande jämförelse: 1. Vänpliktsutbildad + placering i krigsförband + reputbildning 2. Värnpliktsutbildad + placering i Hemvärnet + regelbunden utbildning flera gånger per år = mitt sk "tunga infanteri" 3. Direktutbildad till Hemvärn (kortare utbildning) = fylla sandsäckar och bevaka Man är beredd att sätta en PV robot i händerna på en värnpliktig men inte en hemvärnsman? Rätt skött så kan hemvärnsmannen ha bättre kunskap och färdighet än den värnpliktige. Lägg därefter till en mobiliseringstid räknat i timmar så har vi ett bra förband. Det gäller att tänka "out of the box". I dag är hemvärnet inte rätt skött men potentialen finns där. Om man omfördelade resurser till hemvärnet så skulle det bli annan fart på grejorna. Avslutningsvis - att ha några tusen anställda soldater ger ingen faktisk försvarsförmåga, speciellt inte eftersom en betydande del av dem kommer att vara placerade i utlandet. Men visst om vi kryper under NATOs kärnvapenparaply så kommer vi att få betala tillbaka med internationella insatser där USA anser det lämpligt. Då kan en yrkesarmé fungera ypperligt.

Nyttig läsning för de som tror att vi kan köpa allt vi behöver off-the-shelf utan att göra några som helst förändringar. Jag håller helt med om att vissa förändringar behövs. Artikeln lyfter upp radio, tankmunstycken, brandsläckare mm. Det kommer man aldrig ifrån. Det jag ifrågasätter är att börja från scratch, dvs utveckla helt nya system från grunden. Om exempelvis finnarna har tagit fram Patria AMV som upfyller deras krav avseende den miljön som den ska verka i så måste det vara billigare att köpa den och göra några modifieringar än att börja från början. Jag har en del erfarnhet från civila utvecklingsprojekt och min erfarenhet är att kostnaden, samt risken för totala misslyckande, är mindre om man modifierar en befintlig lösning. Det bästa är om någon annan har fått rensa ut alla initiala "buggar". Vänta nu, ska någon annan stå för all risk och hårt utvecklingsarbete? Det låter inte rättvist. Nej, men är man ett litet land med en liten försvarsbudget så är man tvungen att åka snålskjuts. Dessutom, eftersom vi i rask takt håller på att "backa oss" in i NATO så kommer sannolikt behoven av modifieringar att minska. Vi håller redan nu på att anpassa vår infrastruktur så att den blir mer och mer NATO anpassad och våra externa inköp av vapensystem kommer sannolikt att ske från NATO-länder (eller NATO anpassade länder). Mycket anpassningar är därmed redan gjorda. /Bosse

Jag tror absolut att Sveriges insatser i forna Jugoslavien har bidragit till ökad trygghet i vårt närområde (Europa). Det har sannolikt också bidragit till att öka tryggheten i Sverige eftersom ett flertal kriminella ligor haft forna Jugoslavien som bas. Stabila samhällen på Balkan med fungerande rättsväsenden hämmar brottslighet. Sveriges nuvarande insats i Afghanistan är en helt annan sak. Min bedömning är att den snarare ökar hotet mot vårt land. Sverige är plötsligt nära förknippat med USA och dess, i många avseenden, aggressiva utrikespolitik. Att Sverige är neutralt och inte medlem i Nato bleknar snabbt bort. Det har gått illa för flera av USAs allierade i Irak. Det är inte otroligt att samma sak kommer att drabba Sverige med terrorattacker på hemmaplan. Världen är full av konflikter och utsatta regioner. Att välja Afghanistan som vårt huvudfokus tycker jag är fel av bl a följande orsaker: 1. Historien är full av misslyckanden i Afghanistan, vi binder upp oss på mycket lång tid vilket kommer att hämma andra insatser 2. Vi löper risk att klassas som USAs "legoknektar", kom ihåg att invasionen har sin bakgrund i USAs hämndbegär efter 9/11 3. Kostnaden i förhållande till output är i många avseenden orimlig. Konstaterandet från Hemvärnet att ”350 man i Afghanistan kostar mer än 35000 man i Hemvärnet” tror jag får de flesta att inse vansinnet i dagens situation. 4. Insatsen är förknippad med hög risk för insatt trupp. Detta matchar tyvärr inte det "allmänna psyket" i Sverige. Ett tiotal döda svenskar efter ett par IEDs + eldöverfall (vilket inte är otroligt) skulle kunna leda till ett komplett tillbakadragande. Sverige är i dagsläget inte vana vid förluster och risken är uppenbar att hela insatsen skulle avvecklas. Resten av inlägget kan klassas som något "off topic" men jag skriver det ändå.. Ja, vad ska vi då göra med vårt försvar? Används det på rätt sätt idag? Svaret på den frågan är ett rungande NEJ! Åsikten bottnar i att jag är något så ovanligt som en person som tycker att försvaret ska användas till att skydda Sverige med grannländer i första hand. En åsikt som blir mer och mer ovanligt, t.o.m. här på forumet (vilket är intressant i sig). Följande bör göras, och då utgår jag från att vi inte är med i NATO: Internationella insatser Vi inser att vi är ett litet och relativt resurssvagt land och anpassar våra internationella insatser därefter. Vi sätter upp ett kompani infanteri bestående av heltidsanställda soldater. Deras huvudinriktning blir polisiära och samhällsbyggande insatser i nära samarbete med Sida. Vi har inga ambitioner att kunna "slå" välbeväpnade styrkor. Detta gör att vi exempelvis inte kommer att kunna delta i Afghanistan, men det finns andra konflikthärdar där vi kan göra en stor insats. Jag anser att Sveriges styrka ligger i samhällsbyggande insatser och låt oss då fokusera på det. USA och UK kan få fokusera på att slå sönder armé- och flygförband, det är deras styrka. Sveriges försvar Värnplikten är grunden till vårt försvar, utan den kan vi lika gärna avrusta för gott. Notera dock att värnpliktsförsvaret måste vara välövat, annars är det oanvändbart. Anledningarna till att värnplikt behövs är framför allt två: 1. Kostnaden för att anställa personal i Sverige är mycket hög. Det vet alla som är egna företagare. Slutsatsen blir att vi endast kommer att ha råd med att anställa ett fåtal soldater på heltid - så få att de i praktiken inte kommer att gör varken till eller från vid en konflikt. Värnplikt = mer eller mindre gratis arbetskraft, är med andra ord en förutsättning. 2. Värnplikt ger tillgång till Sveriges elit. Detta är inte möjligt i en yrkesarmé som aldrig kan erbjuda konkurrenskraftiga löner jämfört med näringslivet. Tyvärr blir det lite "bottenskrap" efter ett tag. Framför allt eftersom försvarsviljan i befolkningen drastiskt avtar när färre och färre kommer i kontakt med försvarsmakten. Kvar blir stridisar alt. personer som inte ser någon annan utväg. Lite hårddraget men på det stora hela korrekt. Flygvapnet Flygvapnet är även i fortsättningen fokusområde nummer ett. Mer specifikt luftförsvar. CAS är en typiskt förmåga för internationella insatser och nedprioriteras. Det antal flygplan som vi har råd med efter att de har beväpnats ordentligt (tillskillnad från idag..) och piloterna fått flygtid kan inte offras på CAS. Luftförsvar är prio ett. Tappar man luftherraväldet blir strid till lands och sjöss mycket utmanande. Sjömålsbekämpning blir prio två efter luftförsvar. Marinen Marinen fokuserar än hårdare på ubåtsvapnet. Ytstrid nedprioriteras något, dvs färre och mindre fartyg. Visst hade det varit trevligt med både och men ubåtsvapnet ger mer försvarseffekt och försvarsbudgeten kommer knappast att öka. Amfibieförbanden bibehålls. Armén Armén upprätthåller förmågan till pansarstrid. Förslaget att fokusera på lättare trupper rivs upp. Att välja en väg tvärtemot slutsatserna från dagens moderna konflikter (exvis Libanon, Irak) är så dumt att det nästan inte går att kommentera. Se på Israel – de bygger APC baserade på stridsvagnschassis, dvs de vill ha bättre skydd – inte sämre. Ett antal brigadstridsgrupper skapas (3?). Två områden prioriteras avseende investeringar: 1. Artilleriet byggs upp igen. Billiga, off-the-shelf pjäser köps in. Archer ska endast vara ett alternativ i en upphandling. 2. Ett luftvärnsystem med åtminstone medelhöjdstäckning köps in. Detta ska också vara off-the-shelf, dvs ett välfungerande beprövat system. Det finns exempelvis ett i vårt grannland västerut. Norrmännen har en variant baserad på AMRAM. Prislappen kan dock möjligtvis avskräcka. Att som idag hävda att flygvapnet ska fylla luftvärnets roll är naivt. Det är både-och, inte antingen-eller som gäller. Jag reducerar gärna flygvapnet med ett antal plan om det möjliggör anskaffandet av ett modernt luftvärn. Det krävs nämligen luftvärn för att kunna försvara flygvapnets baser, och då räcker inte låghöjdsluftvärn typ rb70. Hemvärnet Hälften av Hemvärnet omformas till ett tungt infanteri. Krigsplacering i Hemvärnet möjliggörs, kraven ökar och slagkraften ökar väsentligt. Här finns sannolikt största möjligheten att få ut mer bang-for-the-buck. Bepansrade hjulfordon införskaffas, PV-robot samt granatkastare tillförs. En liten investering som kommer att ge mångdubbelt tillbaka i försvarsförmåga. Vi skapar därmed gripbara och relativt slagfärdiga förband över hela Sveriges yta som snabbt kan sättas in vid behov. Rekryteringsproblemen kommer sannolikt att minska efter reformen. Majoriteten som funderar på Hemvärnet vill inte bara stå i M90 och fylla sandsäckar vid översvämningar, de vill ut och träna strid. Hemvärnet kommer med andra ord att bli mer attraktivt. Hur ska detta finansieras? Det finns flera vägar: 1. Antalet utbildningsenheter och skolor reduceras kraftigt. Detta bygger på att glesbygdsstöd och sysselsättningspolitik inte får spela in. Två utbildningsplatser för armén, en i norr (Boden?) och en i söder (Skövde?). En flygutbildning (Såtenäs?) + två, tre flottiljer och en marinbas (Berga?). Resten av verksamheten avvecklas. HK flyttas till Skövde för att ordentligt "röka ut" den mycket topptunga organisationen. Den allmänna mediabilden är att när vi stänger ner regementen så får vi ett sämre försvar – det lustiga är att det är precis tvärtom. Genom att stänga ner och koncentrera utbildningsenheterna så får vi råd att hålla fler krigsförband. 2. 90% av alla utvecklingsprojekt avslutas. Sverige är för litet för att hålla på med detta. Vi kan få mycket billigare produkter om vi inte customiserar sönder dem. Det är bara att inse att det militärindustriella komplexet i Sverige tyvärr har satt klorna i försvarsmakten och de har en stor del i ansvaret att vi sitter där vi sitter idag. JAS, Visby, BAMSE det finns en rad exempel när Sverige har tagit på sig utvecklingsprojekt som är alltför stora för att det ska vara rimligt. Mycket pengar har därmed dränerats från den löpande verksamheten. Varför exempelvis ge sig på SEP när Patria fanns i vårt grannland? Detta måste få ett slut – nu! På rak arm ser jag endast ubåtar som ett möjligt område att fortsätta med. Här finns spetskompetens och slutprodukter som har en jämförelsevis låg kostnad. 3. Begränsade internationella insatser (som jag nämnde ovan). Detta innebär att vi också backar hem något från våra ambitioner med EUs battle groups. Självklart ska vi delta men vi kommer låta större länder ta huvudansvaret och själva bidra med mindre förband, exempelvis jägarplutoner. Vi kan därmed stryka vansinnesprojekt som ambitionen att kunna sätta upp flygplatser i främmande land. 4. Värnplikt, dvs inte heltidsanställda soldater. 5. Ytstrid nedprioriteras inom marinen 5. En något förstärkt försvarsbudget (det går alltid att drömma..) Avslutningsvis: går vi med i NATO blir slutsatserna annorlunda men det är en annan historia.. Trevlig kväll Bosse

I en perfekt värld med obegränsade mängder resurser så skulle självklart målbilden få styra budgeten. I verkligheten fungerar det sällan så. Om alla myndigheter fick möjlighet att dimensionera budget efter uppgift - vad skulle hända då? Jag tror t ex att bara upprustningen av vårt i många avseenden undermåliga transportnät i Sverige, där hundratals dör och tusentals blir svårt skadade varje år, skulle kunna sluka en budget på 40 miljarder. I praktiken skulle statsbudgeten explodera när alla myndigheter hade sagt sitt och lämnat in sina önskningar. Att uppge en sk "top down-budgetprocess" som skäl till avgång är obegripligt. Jag tycker fortfarande att karln vek ner sig när vi behövde honom som bäst.

Det är många på forumet som hyllar försvarsministerns avgång. Jag kan inte stämma in i hyllningskören. Min åsikt är att detta var bland det sämsta jag sett hos en svensk politiker. Vi har äntligen en borgerlig regering och hade en försvarsminister med gedigen försvarsbakgrund. Vid minsta lilla motgång - vad händer? Vit flagg och avgång. Hade den mannen haft minsta lilla gnutta "balls" så hade han stannat på sin post och kämpat. Han skulle argumenterat, diskuterat och fört en intern kamp om sin budget. I detta läge var inte ens nedskärningarna på flera miljarder beslutade utan det hölls endast på ett diskussionsstadie. Vad händer nu? Vi får en vapenvägrare till försvarsminister. Är det en man som kommer att värna om Sveriges försvar? Tack för det Odenberg. /Bosse