Gruppdynamik- det sociala spelet

[Värnpliktig tant]

Hej på er alla!

Jag gör just nu värnplikt som gruppchef inom min befattning.

Jag är 29 år, dvs 10 år äldre än de andra i min grupp.

Jag är en introvert person & det tar lite längre tid för mig att komma nära folk, och jag har ett skal eller en integritet som jag tror gör att folk inte ser mig som lika öppen.

Jag är ingen kuf, jag är hyfsat snäll, trevlig & pratar med alla i min grupp, men jag kommer inte nära folk på samma sätt som de andra gör.

Jag känner mest folk ytligt, kan småprata med alla lite grann, men jag har inte fått

någon närmare vän på de 4 månader som gått.

Alla i min grupp är trevliga, och vi har inte starka grupperingar.

Jag känner mig inte utanför, men jag känner mig i utkanten av gruppen.

Jag vill verkligen få en bra värnplikt & detta gör att jag inte trivs 100.
Det känns som en arbetsplats eller skola med kollegor, inte vänner.

Jag har funderat på hur jag ska komma till bukt med det här problemet och det är

här ni kommer in i bilden.

 

1. Jag säger inget till någon.

Jag kämpar på & försöker hårdare, är med på allt & ger allt, socialt sett.

2. Jag samlar gruppen & säger att jag känner mig lite i utkanten av gruppen, berättar att jag vet att jag kan dra mig undan ibland men nu vill vara mer delaktig i gruppen & ber de andra ”hjälpa mig” när de ser att jag drar mig undan, så jag slutar med det.

3. Jag pratar med några utvalda som jag har förtroende för & säger ungefär

samma sak jag skulle sagt i stor grupp.

 

Jag är nästan alltid förespråkare för att prata ut om saker som skaver, men i det här fallet är jag rädd att jag skulle tappa förtroende i gruppen om jag som gruppchef, som dessutom är 10 år äldre än alla andra, visar mig sårbar såhär. 
Vi är två gruppchefsuttagna i min grupp & jag är rädd att om jag blottar det här kommer de dra sig till henne, jag upplever att de redan tyr sig mer till henne.

 

Vad tycker ni? Hjälp mig gärna med tips eller berätta om egna erfarenheter! 

 

 

[AR123456789]

En svår frågeställning som dessutom känns som att den kanske inte är specifikt kopplad till en militär kontext - detta problem kan ju uppstå även i arbetslivet eller i en skolmiljö, dvs att man inte upplever sig få någon djupare kontakt med de personer man pga omständigheterna råkar umgås med, trots att man som i ditt fall uppenbarligen skulle önska sig det. Ur det perspektivet gissar jag på att du skulle få gott utbyte av att ställa denna fråga till t ex en psykolog eller kurator eller bara någon medmänniska ur ditt "vanliga" liv från tiden innan du ryckte in, oavsett om de personerna har någon egen militär erfarenhet eller ej.

 

 

Men lite tankar som kanske kan vara till någon nytta:

 

Först och främst så är den ofta upprepade idén om att "i lumpen får man vänner för livet" (eller liknande) inte alls nödvändigtvis sann eller allmängiltig. Visst, att man bor tätt och går igenom krävande och stressiga situationer tillsammans och jobbar för ett gemensamt syfte skapar absolut ett band till kamraterna, det tror jag nästan alla människor upplever i sådana situationer. Men det är viktigt att skilja på denna känsla av kamratskap å ena sidan, och faktisk vänskap (närhet) å andra sidan. Kamratskapen håller bara i sig sålänge mekanismerna som upprätthåller den finns kvar.

 

Sen kan man givetvis bli vänner "på riktigt" med folk man träffar i lumpen, men då handlar det om att man har saker gemensamt utöver tjänsten, kompatibla värderingar och personligheter osv, dvs precis som när man bildar vänskaper i vanliga livet. Jämför med kollegor i arbetslivet eller kurskamrater på en utbildning.

 

Jag var heller aldrig särskilt nära någon av soldaterna i min grupp när jag var gruppchef i lumpen. Däremot var jag bra polare med flera andra personer utanför min grupp men i samma pluton/kompani. Detta handlade nästan 100% om huruvida vi hade gemensamma intressen (utanför värnplikten) och var kompatibla på andra sätt. Jag hade lika gärna kunnat träffa samma personer på t ex en universitetsutbildning eller en arbetsplats.

 

Det du beskriver är alltså i mina ögon inte alls ovanligt eller onormalt. Av de jag känner idag som gjort lumpen eller GMU så var det snart sagt ingen som behöll kontakten med mer än någon enstaka person under någon längre tid efteråt. I de fall varaktiga vänskaper uppstod så berodde det på de faktorer som jag redan nämnt ovan.

 

 

Utöver mina allmänna betraktelser ovan - som väl egentligen kan sammanfattas som att det inte alls måste vara så att man är nära vänner med de man gör lumpen tillsammans med, utan att det tvärtom nog är ganska vanligt att man inte är det - så skulle jag gissa att det finns ett par faktorer som är specifika i ditt fall, som kanske bidrar.

 

Dels är du 10 år äldre än de flesta andra där, vilket i sig rent naturligt bidrar till social distans, när alla andra är mer eller mindre färska från gymnasiet. Den distansen behöver inte alls vara oöverkomlig bara för att du är äldre, men det blir svårare, och du behöver högst troligen jobba hårdare för att överbrygga den än om du hade varit jämnårig. Fördelen för dig är förstås att din ålder kan hjälpa till att ge dig en naturlig pondus och auktoritet i din gruppchefsroll, och det hjälper säkert dina soldater att få mer förtroende för dig som chef, men om det handlar om att bilda närmare vänskapsband så är det kanske inte till så mycket hjälp.

 

Dels beskriver du dig själv som introvert och att du har ett tjockt skal och mycket integritet. Människor med sådana drag uppfattas ofta som avståndstagande och distanserade, eftersom andra inte förstår vad deras till synes tillknäppta beteende beror på. Det kan alltså mycket väl handla om att dessa människor uppfattar det som att du inte vill ha närmare kontakt.

 

Dessa två faktorer gissar jag samverkar för att skapa den här distansen du upplever.

 

 

Jag skulle oavsett vilket inte rekommendera att ta upp detta med gruppen. Problemet - som jag tolkar det du skriver - ligger ju inte i det professionella, dvs det handlar inte om din insats som gruppchef eller tvärtom om deras insatser som soldater, och det är heller ingen som beter sig olämpligt eller okamratligt, utan du känner bara att du inte är så nära kompisar med dem som du önskar. Tar du upp detta med dem så blir det, indirekt och implicit, att du ber dem vara kompis med dig, och det funkar liksom inte så - det kommer bara förfela sitt syfte.

 

Däremot tycker jag det är en bättre idé att ta upp det med någon utvald person som du har förtroende för. Och då gärna kanske mer indirekt, typ att du frågar om du kanske framstår som tillknäppt och avståndstagande, eller att du på annat sätt försöker få en extern bild av dig som person.

[Mag70]

Bra skrivit. Man kan lära sig att bara trevlig och småprata med människor man inte har något särskilt förhållande till. En bra egenskap att öva på. Nu har jag aldrig varit chef över någon, men en chef som är professionellt trevlig och gör sitt jobb räcker väldigt långt. Man behöver inte bara en i gänget.

[polman1]

Gå till psykologen på ditt förband och diskutera med ett proffs.

[grp karllson]

Detta är inge problem.

Efter 20 år som gruppchef så har inget förändrats för mig angående få bästisar,  då personer ser på mig som en stark och  trygg person och jag har fått inse att sådana personer blir alltid lite själva.  Men jag har också inset att det är ju just det jag är bra på. Att få gruppen att må bra igenom att vara just en trygg stark naturlig laddare. Att axptera detta och fokusera på dit ledarskap kommer bara jynna dig I dit liv framöver. Jag kan bara säga grattis du är exakt det som behövs för att få en skitbra grupp. Glöm ej alla är vi unika av en anledning..  over and out gruppchef 228 Karlsson. Grp för 4 skvadorn  år 99.  K1.

 

[Värnpliktig tant]

Tack för tipsen allihop!

Jag uppskattar era långa och utförliga svar.

 

Jag valde att prata med min gruppchefskollega som jag känner förtroende för, och tillsammans hade vi en diskussion med gruppen, där vi framställde det som att vår fänrik bett oss diskutera ämnet i grupp.

Det kändes bättre bara av att prata om det, men jag är fortfarande i utkanten av gruppen, något jag diskuterat med vår psykolog och vår värnpliktskonsulent, och vi har väl egentligen konstaterat att jag är

en introvert jävel som har lite svårare att skaffa sig vänner.

 

 

[Rauta]

Det är ju aldrig helt lätt att vara gruppchef. Jag vet inte var jag stött på det men jag har läst nånstans att de som var GB på den gamla tiden var de som upplevde värnpliktstiden som minst rolig. Kan nog ligga nåt i det. 
 

Bra påpekat också om skillnaden mellan kamratskap och riktig vänskap. Det var nog inget jag hade koll riktigt på som yngre. I skolan gick jag i en klass där vi hade kul med varandra och sammanhållningen var minst sagt mycket bra. Många skratt och en hel del festande men även mycket annat umgänge på fritiden.
 

Men direkt efter att vi gått ut så försvann alla mer eller mindre vind för våg, och någon djupare vänskap verkade uppenbarligen inte de andra klasskompisarna ha känt? Det förvånade mig som trodde vi alla skulle va kompisar för livet.

 

Det har förkommit återträffar som visserligen varit trevliga men ändå inte känts som nåt särskilt.

 

 

Edited May 11 by Rauta