viewdex

Hej Jonna, jag tror jag ligger steget före dig, min pojkvän har precis varit hemma på sina andra leave och perioden mellan första och andra leaven har varit riktigt jävlig! Jag har mått jättedåligt både psykiskt och fysisk och jag har sagt till honom flera gånger att jag inte orkar mer men har aldrig sagt rakt ut att han skulle komma hem... men det har varit riktigt nära flera gånger! Är därför inte förvånad över det du säger... man tror att man är stark men så klarar man helt plötsligt inte av att vara ensam och övergiven... det är värre än att vara singel för då kunde man åtminstone leta efter närheten... usch! värdelöst med utlandstjänst! (oj, oj, nu riskerar jag få skit från samtliga på forumet ) men är man så är man... nu tror jag dock att jag ska kunna stå ut för nu har nedräkningen börjat (30% kvar ) Hoppas det löser sig för er hur ni än väljer att lösa situationen! Kram (hum, saknas en kram-smiley)

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/stor...,845455,00.html

camilla: jag förstår dig, tack så mkt. jag vet att det nog kommer att bli så men om det skulle vara så att de inte gör de vad gör jag dåÅÅ? det är det jag vill ha svar på? Ann: Känner igen paniken! Har känt exakt samma sak! Tänk så här: Om det nu verkligen inte skulle gå och, låt säga, han kommer hem för din skull så skulle du inte må bättre, snarare sämre för det oerhört dåliga samvetet att tvinga hem honom... alltså så MÅSTE det gå oavsett hur dåligt man mår! tyvärr så måste du vare sig du vill eller inte genomlida tiden om han är värd besväret (och det låter ju onekligen så!)... nu har vi konstaterat fakta, nu är det dags att tänka framåt! och det blir vad du gör det till! antingen en fruktansvärt tråkig period med ulk och snyft hemma i ensamheten (som ingen blir glad av!) eller så tar du tag i ditt eget liv precis som camilla och mizzcat säger (vad gjorde du t.ex. innan du träffade honom?) och skapar dig egna rutiner och erfarenheter för du måste tänka på att du har ett eget liv, du lever inte bara i skuggan av honom. Det är lätt att bli beroende av en pojkvän, man upplever ett lyckorus när man är kär där killen är ens drog, att vara ifrån "drogen" ger naturligtvis abstinens men efter ett tag så hittar man tillbaka till livet igen! Du fixar det här! Det är jag helt övertygad om! Det är dags att du också blir det!

Himla trevligt för en anhörig att kunna spana på hur det ser ut i området Låter som det kan lösa sig med Taylor också... http://www.unmil.org/read.asp?newsID=1389&cat=pclip

Ann, jag lipade som en idiot de första två veckorna och de var nog de två värsta veckorna i mitt liv, så fruktansvärt tomt och hemskt! helt naturligt att känna att det inte kommer att funka, helt naturligt att vara jättearg och ledsen för att man blivit "övergiven" försök tänka på att ni kommer ha hela livet för er själva sedan när han kommit hem igen, förhållandet kommer bli starkare och du har gett honom en möjlighet att få ett fantastiskt minne för livet... om du har möjlighet så är det ett perfekt tillfälle till att försöka hitta på något fantastiskt själv, det är enklare att stå ut om man själv är ute på något äventyr...

Hej igen! trots att det är lång tid kvar på missionen så känns det som om man har börjat få lite rutin på att vara ensam, han åkte ju redan i mars... det var helt klart svårast i början fram till första leaven. Leaven var en slags bekräftelse att allt var som det skulle mellan oss och att vi hade klarat av etapp 1. Det gäller att härda ut första tiden och faktiskt tillåta sig ha dåliga dagar (såna har jag haft många av!).

tänkte jag skulle våga mig på att skriva något nu när jag äntligen signat upp mig på forumet... har min pojkvän i Liberia just nu och det blir ju lite ensamt ibland :( låter ju inte helt fel att ni andra ska få tillbaka era grabbar snart om något halvår kommer väl min hem (Liberia är ju evighetsmissionen!) fast de har ju ganska lugnt där nere just nu ha det!